Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

Statens lagliga och moraliska rätt
att behärska sitt territorium

Detta är en preliminär arbetsversion av artikeln. Den kan behöva kompletteras med fler referenser, och jag tar också gärna emot synpunkter på manuskriptets innehåll.

Principen att varje land har rätt till full beslutanderätt över vilka personer som ska få vistas inom dess territorium har åberopats i flera sammanhang under de senaste åren. Den användes av några länder för att motivera deras rätt att sätta upp stängsel som hindrar flyktingar från att korsa deras gräns, och den har också åberopats av de länder som motsätter sig gemensamma EU-regler om fördelning av flyktingar som kommit till något land inom EU. Självklart ligger samma princip också till grund för förekomsten av gränskontroller, pass, och viseringar, liksom för att legitimera utvisningar och deporteringar.

För några år sedan har denna fråga varit föremål för debatt i dagspress och bloggpress. I den här artikeln ska jag utgå från Lena Anderssons två artiklar i DN år 2013 och Tino Sanandajis två artiklar på egen webbplats år 2012 och 2013. Hans senare artikel var ett direkt bemötande av Lena Anderssons andra artikel. Referenser och länkar till dessa artiklar finns vid slutet av den här artikeln.

I sin första artikel ställde Lena Andersson den principiella frågan Hur försvarar man att det är fri rörlighet inom länder men inte mellan dem? och gav själv svaret Genom att ignorera frågan eller göra nationer till familjer. Hon refererade då till ett tänkesätt där äganderättsbegreppet utsträcks från individer till "gemenskaper", till exempel nationer, och hon efterlyste en hållbar motivering för denna generalisering av liberalismens grundläggande rättighetsbegrepp:

Grundfrågan att ställa sig är om man har rätt att hindra andra från att fritt söka försörjning för att man själv riskerar att få sämre levnadsstandard och större osäkerhet, alternativt måste bli mer produktiv för att behålla nivån. Anser man det bör den rätten formuleras och uttalas. Jag tror det blir svårt utan att grunda den i någon obehaglig gemenskapsteori.

I hennes senare artikel tillämpade hon detta tänkesätt på flyktingarnas situation och rättigheter: Med skenliberal retorik där kollektivet görs till individ hävdas äganderätt som grund för att stänga migranter ute.

Tino Sanandaji hävdade däremot att att svenska medborgare har äganderätt över den svenska staten och beslutanderätt över migration är inte bara en löst grundad teori, det är vad Sveriges grundlag säger. Denna ordning är inget tvångsförtryck, utan hur väljare i Sverige (och andra länder) frivilligt valt att organisera sina demokratier.

Mot Lena Anderssons resonemang framhöll han vidare att liberalismen inte på något sätt är oförenlig med att gemenskaper tilldelas rättigheter, inklusive äganderätt. Detta är en naturlig del av vårt samhällssystem, varvid både familjer, bostadsrättsföreningar och aktiebolag är exempel på sådana gemenskaper.

Lena Andersson har nyligen modererat sin ståndpunkt, nämligen i en intervju i Svenska Dagbladet (pan-3609) där hon uttryckt som sin åsikt:
Att självägandet, det vill säga rätten att migrera, rädda sitt liv och sluta avtal med vem man vill, principiellt går före välfärdsstatens åtaganden för sina medlemmar.
Det tycks öppna dörren för att en nationalstat skulle ha rätt att utöva sin suveränitet om det sker av andra skäl, till exempel statens säkerhet. Jag ska inte ta upp denna modifikation i den här artikeln eftersom det skulle komplicera frågeställningen ytterligare.

Jag har inga väsentliga invändningar mot Tino Sanandajis resonemang men vill ta upp ett annat perspektiv på frågan, nämligen huruvida det regelverk och det system som vi har, tillsammans med i princip alla andra länder i världen, huruvida det kan finnas principiella och moraliskt grundade invändningar mot detta.

Jag ska inte ta upp Lena Anderssons formulering om en "obehaglig gemenskapsteori" eftersom den skulle behöva dissekeras i en separat artikel.

Inledande synpunkter

Tino Sanandajis uttalande att svenska medborgare har äganderätt över den svenska staten (dvs. statsapparaten) torde vara oomtvistligt. Däremot kan man ju ställa frågan huruvida denna svenska stat har äganderätt till det territorium som betecknas som Sverige, i bemärkelsen rätt att behärska detta. Om man vill se principiellt eller moraliskt på den frågan räcker det knappast att enbart hänvisa till den grundlag som den svenska staten själv har fastställt, och man kan se behovet av en mer utförlig motivering.

I artikelns sista avsnitt ska jag ta upp Lena Anderssons fråga huruvida stater överhuvudtaget kan ha sådan äganderätt till territorier. Fram till dess förutsätter jag att så är fallet, och ställer frågan hur en viss stats äganderätt till ett visst territorium kan motiveras, och vad den ska anses inkludera. Detta kan kanske förefalla självklart men det hindrar inte att det kan vara värt en viss eftertanke, om inte annat så åtminstone som en utgångspunkt för den nämnda avslutande diskussionen.

En möjlig invändning mot själva frågan kan vara "vem skulle eljest ha den rätten, om inte staten i territoriet i fråga?" Men frågan blir viktig i sådana fall där det finns flera organisationer som vill framstå som stater och som hävdar äganderätt till samma territorium. Den blir också relevant när någon, som Lena Andersson, vill hävda att ingen stat innehar sådan äganderätt.

Ett enkelt svar på frågan om statens rätt att behärska sitt territorium kan vara att hänvisa till den förhärskande principen om suveräna stater, vilken ofta benämns som det westfaliska systemet. Det är dock snarast ett realpolitiskt argument utan egentlig moralisk tyngd.

Lena Anderssons argumentation gäller fri rörlighet, snarare än statens äganderätt eller suveränitet i allmän bemärkelse. Därför behöver den inte ses som ett ifrågasättande av principen om suveränitet i allmänhet, utan kan alternativt ses som enbart en fråga om en inskränkning i suveränens makt. Sådana inskränkningar kan ju försvaras, till exempel om man accepterar förekomsten av en naturrätt. Om man vill hävda att naturrätten innefattar en rätt för varje människa att röra sig fritt så skulle Lena Anderssons argumentation kunna vara helt förenlig med principer om staternas suveränitet.

Staternas rättigheter enligt internationell lag

Vår huvudfråga är alltså hur en viss stats äganderätt till ett visst territorium kan motiveras, och vad den ska anses inkludera. En infallsvinkel på detta kan vara att gå till vad internationell lag, eller andra överenskommelser mellan jordens stater, säger om staters äganderätt till eller dispositionsrätt över territorier. Man kunde vänta att den organisation som faktiskt heter 'the United Nations' skulle ha fastställt ett regelverk om detta, men jag har inte hittat något sådant. De formuleringar som Tino Sanandaji citerar förefaller inte tillräckligt starka i sammanhanget.

Det närmaste jag kunnat komma till en internationell överenskommelse är istället ett dokument med titeln The Declaration of the Rights and Duties of Nations, Adopted by the American Institute of International Law vilket publicerades i The American Journal of International Law år 1916 (referens pan-4351). Denna deklaration gjordes av företrädare för stater på det västra halvklotet man kan ändå vara intressant i avsaknad av ett bredare baserat dokument. Det innehåller sex koncisa punkter där punkt IV och punkt VI är relevanta för vår frågeställning:

IV. Every nation has the right to territory within defined boundaries and to exercise exclusive jurisdiction over its territory, and all persons whether native or foreign found therein.

VI. International law is at one and the same time both national and international: national in the sense that it is the law of the land and applicable as such to the decision of all questions involving its principles; international in the sense that it is the law of the society of nations and applicable as such to all questions between and among the members of the society of nations involving its principle.

Punkt VI måste tolkas så att denna deklaration hade ambitionen att kunna utgöra en del av grunden för en internationell ordning. Deklarationen säger inte hur dessa 'defined boundaries' ska fastställas, och den klargör heller inte vilka befogenheter som staten ska anses ha inom ramen för sin 'jurisdiction', men den är ändå början till ett regelverk.

Staternas historiskt etablerade äganderätt

Även ett historiskt perspektiv skulle kunna vara relevant för att motivera statens äganderätt ur filosofisk eller moralisk synpunkt. Ägande ses ju som något som en person eller en 'gemenskap' har under en viss tidsperiod, och vilket kan överlåtas på ett antal sätt. I första hand föreställer man sig överlåtelse genom köp, gåva eller arv, men vi har också situationer där innehavet har övergått genom t.ex. stöld men där det vid en senare tidpunkt har legaliserats och accepterats som ägande.

Hur ställer sig då detta vad gäller just den svenska statens rätt att behärska sitt territorium, och speciellt dess rätt att bestämma vilka som ska få vistas där och vilka som inte ska få det? Jag har inte hittat något uttalande om detta i de medeltida svenska lagarna, bortsett från att där på några håll finns regler om hur en person kan göras 'fredlös' vilket väl var ett sätt att dra in rätten att vistas i landet, som straff för en grov förseelse. Men det ligger vid sidan om den här diskussionen.

Protokollet från Uppsala mötes beslut år 1593 innehåller ett avsnitt om främmande trosbekännares rätt att vistas i landet. Det utsäger att man helst skulle se att sådana personer inte kom hit, men av diplomatiska och kommersiella skäl ville man ändå acceptera att så sker, dock med tydliga restriktioner på deras agerande.

Under 1500-talet (kolla detta) infördes också förbud för romer att vistas i landet.

Dessa kan kanske vara de första exemplen på hur den svenska staten tagit sig rätt att reglera vilka personer som får vistas i landet. Denna självtagna rätt har staten fortsatt att utöva, liksom de flesta andra stater har gjort och gör, så den torde mycket väl kunna motiveras som sedvanerätt.

Om man istället ser till internationella överenskommelser som kan ha bäring på samma fråga så torde de westfaliska fredstraktaterna år 1648 inta en naturlig plats. Där fastställdes ju ett system där deltagande stater förklarades suveräna inom sina respektive territorier, utan någon överordnad makt på europeisk nivå, eller en början till ett sådant system åtminstone.

Sveriges direkta beslutanderätt över migrationen har förstås inskränkts genom medlemskapet i EU och i Schengensystemet, och före det genom ratifikation av internationella överenskommelser till exempel om asylrätt. I samtliga fall är det dock beslut som Sverige fattat självständigt och har möjlighet att utträda ur på samma sätt, så det påverkar inte den principiella frågan om vem var rättigheterna ligger.

Rätten till territoriet enligt mångfaldsliberalismen

Resonemanget i de föregående avsnitten har intagit ett legalistiskt perspektiv. Jag vill också gå vidare till några andra aspekter där man får tänka 'outside of the box'.

Först följande: Tino Sanandaji menar att det är via den svenska staten som Sveriges medborgare äger landets territorium. Inom ramen för mitt förslag om mångfaldsliberalism (se referenslistan) har jag föreslagit att man ska göra åtskillnad mellan 'stat' och 'nation', och inte betrakta dem som synonyma begrepp. Då blir det enligt min mening också naturligt att säga att det är nationen, och inte staten, som har den moraliska rätten till territoriet.

Denna åtskillnad mellan stat och nation vill jag dock inte alls göra på det sätt som Sverigedemokraterna anser, och som Björn Söder förde fram häromåret. SD vill ju definiera nationen ur etnisk synpunkt och föreställer sig att även Sverige (som stat) innehåller flera sådana nationer, såsom svenskar, samer och judar. Mitt synsätt är istället att nationen anses bestå av alla de personer som är fast bosatta i landet och som delar dess samhällsgrundande värderingar. Däri ingår alltså politisk liberalism, demokratins principer, och samhällelig solidaritet, och där ingår också ett antal principer som reglerar samlivet mellan olika kulturella (etniska, religiösa, osv) grupper inom landet. Personer som inte delar de samhällsgrundande värderingarna må ändå vara medborgare med fulla medborgerliga rättigheter, men de betraktas inte som medlemmar av Sveriges nation.

Jag använder uttrycket 'Sveriges nation' för mitt nationsbegrepp för att markera skillnaden gentemot 'den svenska nationen' både när detta används för 'medborgarna i Sverige' och när det används i SD:s bemärkelse.

Med denna min definition av 'Sveriges nation' blir det naturligt att säga att det i princip är nationen som har inrättat staten som en konkret realisering av sina samhällsgrundande värderingar. Då är det också uppenbart att denna nation är en långlivad företeelse vilken har sin egen historia sedan åtskilliga hundra år. Jag föreställer mig att det finns gott fog för att hävda en 800-årig historia. De samhällsgrundande värderingarna har naturligtvis förändrats över tiden, men gradvis och med god kontinuitet.

Vidare är detta nationsbegrepp inte beroende av något slags referens till våra förfäder i genetisk bemärkelse. Jag skulle vilja definiera våra "fäder" som "tidigare generationer i Sveriges nation" oberoende av släktskap och härkomst. (Då kanske psalmen "Fädernas kyrka i Sveriges land" kunde få bli rumsren igen). Invandrare i både första och följande generationer är lika mycket medlemmar i Sveriges nation som alla andra; det är värderingarna som definierar tillhörigheten.

Om detta nationsbegrepp accepteras anser jag alltså att det är Sveriges nation, och inte den svenska statsapparaten, som har den moraliska äganderätten till det svenska territoriet.

Ett praktiskt problem med detta nationsbegrepp är att det inte finns något sätt att avgöra vilka värderingar en person faktiskt har. Under normala tider måste man dock förutsätta att den allra största delen av befolkningen delar de samhällsgrundande värderingarna, vilket innebär att Sveriges nation med förtroende kan delegera åt den svenska staten att utöva de rättigheter som i princip tillkommer nationen.

Ett mer principiellt problem är vem som ska anses företräda nationen gentemot staten, till exempel om det hävdas att staten missbrukat denna sin delegation så att nationen själv måste ingripa genom en legitim företrädare. Tankarna går möjligen till en junta av höga officerare som säger sig känna ansvar för nationen i svåra tider, men det är ju inte en ordning som man vill rekommendera. En rimligare lösning skulle vara att ha ett permanent organ som tillsätts och arbetar ungefär som USA:s högsta domstol, men vars existens inte motiveras med behovet av maktbalans utan istället med att det ska företräda nationens långsiktiga intressen. Det skulle därför ha befogenhet att ingripa i extrema situationer.

Eftersom begreppet 'Sveriges nation' är definierat i termer av samhällsgrundande värderingar är det naturligt att använda det i alla sammanhang där dessa värderingar framhålles. För nationens långsiktiga fortlevnad (inte bara statens, utan också nationens) är det viktigt att varje uppväxande generation engageras för dess principer, alltså för de samhällsgrundande värderingarna. Detta är det som kallades för "skolans demokratiska fostran" för några årtionden sedan, men vilket tycks har blivit mer suddigt på senare tid. Detta framgår av skolverkets rapport från dess utvärdering av skolans demokrati- och värdegrundsarbete, och belyses i min granskning den rapporten (referens red-011).

Situationer där olika grupper hävdar rätt till territoriet

Tidigare i artikeln anspelade jag kort på att det ibland finns flera olika grupper som var för sig hävdar att de äger ett visst territorium, eller hävdar skilda synsätt på hur detta ägande ska avgränsas. Detta har inträffat som resultat av en period av krig, ockupation (eller andra förändringar av statsgränser) och migration, till exempel i baltländerna, eller i Palestina/Israel. Det har också inträffat som resultat av att yttre makter har dragit upp statsgränser utan hänsyn till existerande etniska eller andra kulturella skiljelinjer, till exempel när kolonialmakter har fastställt gränser som sedan inte kunnat ändras.

Det är uppenbart att fler situationer av samma slag kan uppkomma i framtiden, inte enbart som resultat av de nämnda omständigheterna, utan också till exempel på grund av miljökatastrofer. I alla sådana situationer kommer de två traditionella ägandebegreppen att stå mot varandra, alltså synen att landet ägs av dem som bebor det i nuläget, mot synen att en grupps historiska ägande ska ha företräde. Vi talar nu bara om de fall där ägandet hävdas på moraliska grunder; legalistiska argument faller utanför den här diskussionen.

Skulle mångfaldsliberalismens syn på skillnaden mellan stat och nation kunna bidra till att hantera sådana svåra problem? Det kunde isåfall ske genom att makter som idag ägnar sig åt "nationsbyggande" istället använder den nämnda referensramen. Man skulle då till exempel tänka sig att de förhandenvarande grupperna uppmuntrades att var för sig utforma 'samhällskontrakt' där de formulerade sina respektive synsätt på hur en stat bör vara organiserad. Det innebär med andra ord att ett antal nationer skulle bildas inom det aktuella territoriets ram, med en rudimentär stat som övergripande struktur. Detta kunde vara en provisorisk organisation under ett antal år, och under den tiden kunde man dels diskutera möjligheterna att smälta samman några av de ingående nationerna för att reducera antalet nationer inom staten. Ett alternativ vore förstås att dela upp den aktuella staten på flera stater för att motsvara nationerna.

När problem av detta slag uppkommer är det vanligt att man försöker lösa dem genom en federativ statsbildning. Konstruktionen med flera nationer inom en stat kan ses som en variant på det temat, med den skillnaden att man inte nödvändigtvis behöver ange avgränsade territorier för varje nation inom staten. Territoriet kan vara gemensamt för staten som helhet. Mångfaldsliberalismens tankegång innebär också en fokusering på synsätt(en) på hur staten ska vara organiserad, för att undvika fokusering på etniska skiljelinjer.

Utilitaristiska skäl för principen om staters äganderätt

Låt oss slutligen gå tillbaka till den fråga som Lena Andersson förde fram, nämligen vad det finns för moralisk grund för att stater (i bemärkelsen av organisationer eller gemenskaper) överhuvudtaget ska kunna tillerkännas rätten att 'äga' eller behärska ett land. Resonemangen i de tidigare avsnitten här har visat att detta är rimligt ur legalistisk synpunkt, men de resonemangen vilar ju på faktiskt agerande och faktiska ställningstaganden av staterna själva. Det är alltså rättigheter som dessa har tagit sig, vilket försvagar deras moraliska tyngd.

Tino Sanandaji ger även en annan grund för denna äganderätt, nämligen genom en analogi:

Moraliskt härleddes den medborgerliga äganderättens legitimitet utifrån samma principer som för privat egendom: du och de du lämnar över ditt arv till äger det som du har skapat ... vilket betyder att det är moraliskt legitimt att svenska medborgare bestämmer över Sverige. Utilitaristiskt är orsaken till att vi respekterar medborgerlig äganderätt samma som för privat äganderätt: dessa principer möjliggör bättre fungerande samhällen än alternativen.

Här är motiveringen alltså inte att möjligheten till ägande av fast egendom är en mänsklig rättighet i sig, utan att det är ett system som en stat kan och bör inrätta eftersom det uppnår ordstävets "största möjliga lycka för största möjliga flertal".

Lena Andersson avvisar detta argument som irrelevant, eftersom individuell frihet enligt henne ska gå före andra värden: ... konsekvensanalyser inte kan avgöra dessa rättigheter. Fri rörlighet och rätten att inte vara slav kan inte hänga på 'hur det går'. Problemet är bara att hon samtidigt accepterar personligt ägande vilket ju också det har effekten att det begränsar fri rörlighet. Om personligt ägande inte kan motiveras utilitaristiskt så återstår bara att det utgör en naturlig rättighet i sig, och då måste man fråga sig varför det skulle vara så. Detta inte minst eftersom det finns goda exempel på samhällen i världen som inte erkänner sådana rättigheter på individnivå.

Hennes maxim att "rätten att röra sig är absolut" skulle också innebära ett avståndstagande från alla former av fängelse, av tvångsvård, och av ett antal vanliga trafikregler. Den principen förefaller därför inte vara så väl genomdtänkt.

Det finns emellertid också ett annat argument mot den analogi som Tino Sanandaji åberopar för att stater ska kunna ha äganderätt till 'sina' territorier. Det är nämligen inte alls självklart att en sådan äganderättsprincip för hela stater även den skulle uppnå "största möjliga lycka för största möjliga flertal." Inrättande av fri rörlighet över hela jordklotet skulle visserligen leda till svåra konsekvenser särskilt för människor i den industrialiserade världen, får man förmoda, men många befolkningar borde också kunna få väsentliga fördelar av det. Den skulle inte behöva utgöra något avskaffande av staters äganderätt i andra avseenden, utan skulle enbart utgöra en viss inskränkning i denna deras äganderätt. En utilitaristisk motivering för inskränkningen är rimlig om äganderätten som sådan är utilitaristiskt motiverad.

Att ett samhälle är "bättre fungerande" kan tolkas på många sätt; man får förmoda att det i detta sammanhang avser medborgarnas välgång och inte t.ex. ett teknokratiskt fungerandebegrepp.

Denna syn på effekterna av helt fri rörlighet förutsätter i och för sig att införandet av ett sådant tillstånd kunde genomföras under bevarande av lag och ordning, inklusive iakttagande av privat äganderätt. Det är ett osannolikt starkt antagande, men frågan är om den invändningen är relevant ur filosofisk och moralisk synpunkt.

Sammanfattningsvis blir alltså min slutsats att principen om "största möjliga lycka för största möjliga flertal" inte är helt övertygande som stöd för att stater ska kunna anses "äga" sina territorier. Detta innebär ett visst stöd för Lena Anderssons resonemang i de två nämnda artiklarna. Samtidigt kvarstår förstås den legalistiska motiveringen för staters äganderätt som Tino Sanandaji utvecklat, liksom också den realpolitiska motiveringen för samma princip.

Ett annat utilitaristiskt skäl för äganderätt i vissa fall

Slutligen vill jag även nämna en annan argumentationslinje av utilitaristisk karaktär vilken är landsspecifik och alltså inte generellt tillämpbar för länder i allmänhet. Det är ett argument som jag har framfört tidigare, i ett avsnitt av min bok "Samtal om Sveriges nation". Detta avsnitt är tillgängligt som ett särtryck med titeln "Om alla människor har lika rätt till jorden" med referens red-073 nedan.

Sammanfattning och slutsatser

I den här artikeln har jag diskuterat ett antal olika typer av motiveringar för staters rätt att behärska sitt territorium, med särskild hänsyn till deras rätt att bestämma vilka som ska ha rätt att vistas och röra sig inom detta territorium. Artikeln utgör fortsättning på ett inlägg av Lena Andersson och en replik på detta av Tino Sanandaji.

Lena Andersson ifrågasatte om man har rätt att hindra andra från att förflytta sig i avsikt att fritt söka sin försörjning, och efterlyste en hållbar motivering för att en sådan rättighet skulle föreligga. Tino Sanandaji hävdade att den svenska staten har en sådan rättighet, i första hand med hänvisning till Sveriges grundlag, men också med hänvisning till internationell praxis med mera.

Det är tydligt att när Lena Andersson talar om rättighet och om äganderätt så avser hon ett moraliskt rättighetsbegrepp, snarare än en fråga om vad som sägs i gällande lag. I den här artikeln har jag därför försökt belysa frågan utifrån flera förekommande rättighetsbegrepp, och i första hand genom att diskutera legalistiska, historiska och utilitaristiska motiveringar för staters rättigheter i detta avseende. Jag har också tagit med en aspekt som är relaterad till en ny variant på tanken på ett samhällsfördrag.

Utilitaristiska motiveringar kunde förmodas vara de som är mest tungt vägande ur Lena Anderssons synpunkt, eftersom alla de övriga är baserade på att stater själva har tagit sig de berörda rättigheterna. Ett problem är emellertid att Lena Andersson själv tycks avfärda även sådana motiveringar för att istället hävda rätten till fri rörlighet som en inneboende rättighet i sig. En av hennes artiklar har rubriken "rätten att röra sig är absolut". Isåfall återstår ingen möjlighet till diskussion utan det rör sig om ett slags trosföreställning.

Min slutsats av genomgången är att de historiska motiveringarna är de mest solida. De legalistiska motiveringarna har den begränsningen att de förutsätter att stater eller grupper av stater har rätt att själva besluta om sina rättigheter i detta avseende. Så länge man inte efterfrågar en grund för detta är även de legalistiska motiveringarna hållfasta.

Vad slutligen gäller utilitaristiska motiveringar så är dessa betydligt mer spekulativa, men ändå intressanta. Två sådana diskuteras eller omnämns i artikeln. De kan vara relevanta för den som delar Lena Anderssons skepsis mot legalistiska motiveringar men utan att betrakta rörelsefrihet som en absolut rättighet.

Tillägg: Några andra inlägg i frågan

Mängden av artiklar och debattinlägg i den här frågan är uppenbarligen så stor att den omöjliggör varje försök till systematisk genomlysning. Jag ska därför enbart ge plats för några citat eller hänvisningar till andra arbeten som kommit i min väg och som jag tyckt vara särskilt intressanta. Denna samling kan komma att kompletteras allteftersom.

Det första citatet är från en artikel av Nils von Rosenstein som publicerades i Stockholms Posten år 1787. I en serie av artiklar utvecklade han där upplysningsmännens ståndpunkt vid denna tid, och han framförde bland annat att mot sekter borde man visa tolerans, med följande argument: Jorden är allom given. Det vore därför omänskligt att utestänga någon som i ett land begärde tillflykt. (Citerat i Carl Arvid Hessler: Stat och religion i upplysningstidens Sverige, sid. 47. Almqvist och Wiksell, Uppsala, 1956).

Referenser

Lena Anderssons och Tino Sanandajis artiklar

2012-12-03: pan-4347    Ett liberalt argument mot fri invandring.
Tino Sanandaji i Egen webbplats.

2013-09-21: pan-4349    Rätten att röra sig är absolut.
Lena Andersson i DN.

2013-12-28: pan-4350    I vardagsrummens Sverige.
Lena Andersson i DN.

2013-12-29: pan-4348    DN:s kolumnist Lena Andersson förvirrad om äganderätten.
Tino Sanandaji i Egen webbplats.

Andra referenser

1916-04-: pan-4351    The Declaration of the Rights and Duties of Nations Adopted by the American Institute of International Law..
Elihu Root i The American Journal of International Law, Vol. 10, No. 2 (Apr., 1916), pp. 211-221 .

2017-01-07: pan-3609    Rätten att migrera går före välfärdsstaten (i anknytning till bok).
Intervju med Lena Andersson i SvD.

red-011   Vad ingår, och vad bör ingå i skolans demokrati- och värdegrundsarbete?.
Redaktionen, Erik Sandewall,   2016-02-24

red-073   Om alla människor har lika rätt till jorden.
Redaktionen, Erik Sandewall,   2015-08-30

Artiklar som definierar mångfaldsliberalism finns på en sida för detta ändamål på webbplatsen 'Argument och fakta'.

Ett antal artiklar om relationen mellan suveränitet och naturlig lag finns samlade i följande samlingsvolym:
I. Hunter och D. Saunders (eds): Natural Law and Civil Sovereignty. Moral Right and State Authority in Early Modern Political Thought. Palgrave/Macmillan, 2002.