Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

Om alla människor har lika rätt till jorden

Följande avsnitt ingår i boken "Samtal om Sveriges nation", som en del av ett kapitel med titeln "Nation, nationalism, och andra ideologier". Boken är uppbyggd som ett antal fiktiva samtal vilka behandlar olika frågor i samband med kulturell mångfald.

Min vän filosofen

Min vän filosofen förfäktar några etiska grundsatser och drar konsekvenserna av dem. Han anser framförallt att alla människor har lika värde och lika rättigheter. Det innebär bland annat att alla har lika rättighet att ta del av jordens resurser. Det innebär också att alla har rättighet att bege sig vart de vill på jorden, så långt som deras egen fysiska styrka och ekonomiska resurser medger. Han avvisar därför alla gränshinder; för honom är de ingrepp i individens frihet.

Vidare anser han att gemensamma angelägenheter ska skötas på demokratiskt sätt. Egentligen borde det finnas en demokratisk världsregering, enligt honom, men av praktiska skäl kan han acceptera att man har demokratiska regeringar i varje land. Alla som befinner sig i landet på valdagen ska ha rätt att rösta.

Vad gäller privat ägande anser han att detta inte är en inneboende rättighet, utan en rättighet som valda församlingar kan och bör besluta om därför att det tjänar det allmänna bästa. Men det betyder förstås också att dessa valda församlingar kan inskränka äganderätten hur och när de så beslutar.

Jag försöker prata med honom om vad det skulle leda till om man införde hans principer i praktiken. Vi skulle få en enorm invandring till länder som vårt, försöker jag säga. Sveriges nuvarande befolkning skulle mångdubblas, och vårt samhälle skulle inte klara av den anstormningen.

Måste man så kan man, säger filosofen. Det blir förstås en massa problem, men då får det bli det, och så får man lösa dem på något sätt.

Jamen vill du verkligen ha alla de förändringar som det då blir, frågar jag. Bostäder kommer inte att räcka till, så vi kommer att få tränga ihop oss. Det kommer inte att finnas jobb för alla dessa med sådana villkor som vi tar för självklara. Vi kommer att få stora skaror utfattiga, och efter ett tag kommer de eller deras barn att rösta igenom att alla ska dela på de resurser som finns, och så blir vi alla fattiga. Samhället som vi känner det kommer inte att kunna fungera.

Visst, säger han, det blir stora förändringar, men det är också mer rättvist.

Vi får stora konflikter, säger jag. Den tjetjenska maffian kommer att komma hit, och islamiska staten, och de kommer att slåss med shiamuslimerna och med judarna, och Svenskarnas parti tillsammans med MC-gängen kommer att bli stora, och alla kommer de att slåss.

Det blir förstås jobbigt, medger han, men det är klart att det har varit krig förr i historien, och man kan inte ta bara det till anledning att tumma på grundläggande etiska principer. Tvärtom, det är om man står fast vid sådana principer som man har auktoritet att motsätta sig ondskan om och när den kommer. "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort", citerar han.

Han kritiserar mig för att vara egoistisk. Jag vill bevara mina egna orättvisa förmåner, säger han. Jag sitter här och har det bra, vad gäller bostad och mat och sjukvård och allt annat, och det är bara en liten del av världens befolkning som har det så bra. Ojuste att bevaka förmånerna på det sättet, säger han.

Men mycket av detta kan bara fungera om vi har ett samhälle som vårt, ett samhälle i den industrialiserade västerländska världen, säger jag. Vi har väl fungerande läkemedelsproduktion och läkarutbildning och sjukvård och jordbruk och så vidare, men om vi och alla andra länder hade fri invandring så skulle allt detta sluta att fungera. Det vore inte bra för oss, och inte för någon annan heller.

Tja, säger min vän filosofen. Det mesta av detta fungerar i Kina trots att de har mycket lägre medelinkomst.

Ja men tänk vilket samhälle de har, säger jag. Det motsvarar inte precis ditt demokratiska idealsamhälle. Vill du verkligen att vi ska lämna över ett samhälle i upplösning och våld till våra barn och barnbarn? Allt som tidigare generationer har byggt upp, ska det få rivas ner?

Varför är våra barn och barnbarn viktigare än alla andras barn och barnbarn? frågar min vän filosofen. Alla människor har lika värde och lika rättighet till jordens resurser.

På det sättet fortsätter våra samtal, och vi blir inte överens. Jag håller inte med honom, men jag har funderat en hel del på vad det är han har missat. Alla hans grundprinciper låter bra, men det han säger håller ju inte i praktiken.

Forskaren

I mitt beråd efter alla samtal med min vän filosofen gick jag till min vän forskaren. Eller vän är kanske för mycket sagt, jag hade träffat honom några gånger och han verkade klok och sympatisk. Nu fick jag tillfälle till ett längre samtal med honom.

Vad ska jag svara filosofen? frågade jag.

Det vet jag inte, sade forskaren. Men mitt forskningsområde kan ge ett annat perspektiv på det där.

Berätta, sade jag.

Det jag är intresserad av i det stora hela är hur världen kan bli så bra som möjligt att leva i, sade forskaren. För att studera det måste man välja metod. Min metod är att studera hur enstaka länder kan bli så bra som möjligt. Till och med din vän filosofen accepterar ju att världen måste organiseras i enheter som vi kallar länder.

Men länder kan vara väldigt egoistiska, sade jag. Om ett land gör det så bra som möjligt för sig självt så kan det lätt vara på andra länders bekostnad. Det måste väl vara ett problem för din metod.

Länder är som individer på många sätt, sade min vän forskaren. De kan vara egoistiska, de kan vara generösa och altruistiska, de kan agera för det gemensamma bästa. Allt beror på vad de har för ledare och vad för befolkning.

Det ger inte något svar på min fråga, sade jag.

Nej inte på den frågan, sade forskaren. Men tänk så här: mellan människor är det väldigt viktigt att det finns föredömen, eller role models som man säger på engelska, alltså att det finns människor som gör saker rätt och som kan inspirera andra att ta efter. Och på samma sätt behövs det länder som kan vara föredömen.

Besserwissrar är sällan populära, sade jag.

Ingen kan själv utropa sig till föredöme för andra, sade forskaren, det fungerar bara inte, som du säger. Men nu är det så här att en del människor hamnar i situationer där de blir till föredömen för andra, vare sig de försöker det eller inte. Det kan vara chefer på jobbet, eller lärare, eller förskollärare. Och människor som blir till föredömen på det sättet, de ska inte förhäva sig och låta det stiga sig åt huvudet, men samtidigt får de inte glömma att de har blivit föredömen. Det är ett särskilt ansvar att ha rollen som föredöme, för man kan ju vara antingen ett bra eller ett dåligt föredöme.

Helt rätt, sade jag, men hur hjälper det mig att svara filosofen?

Jag menar, sade min vän forskaren, att Sverige är ett av de länder som helt enkelt har fått rollen av föredöme, och i huvudsak som ett gott föredöme. Vi har ett väl fungerande samhälle, hög levnadsstandard, hög medellivslängd, jämförelsevis begränsade sociala konflikter, you name it. Och Sverige är också ett land som ofta nämns som ett föredöme, andra tar oss som exempel när de vill argumentera för något.

Visst, och det är ju trevligt, sade jag, men vad menar du att vi har för ett ansvar?

Det finns många länder i världen som fungerar dåligt, sade forskaren. Länder som har fattigdom, korruption, stora interna konflikter, oförmåga att lösa det egna landets problem. Och så finns det människor där som försöker ändra på sakernas tillstånd, och andra som säger att det inte går, antingen för att de har gett upp, eller för att de själva tjänar på hur det är nu. Och därför är det så viktigt att det finns några länder, några föredömen, som de kämpande människorna kan hänvisa till och inspireras av. Om alla länder i hela världen vore skit så skulle det vara mycket svårare att kämpa för förändring, för det skulle ju uppfattas som hopplöst. Men om det finns föredömen, då går det alltid att säga att om det går att ha ett bra land där så ska det väl gå här också.

Så du menar att i Sverige har vi ett historiskt uppdrag att sköta vårt land så att vi fortsätter vara ett föredöme för andra vad gäller samhällsbygge? frågade jag.

Så högstämda brukar vi inte vara här uppe i Norden, svarade han. Jag skulle hellre säga att vårt land fyller en viktig nisch i den här planetens politiska ekosystem. Det finns några till som vi, och vi behövs för att helheten ska fungera bra på lång sikt. I kommande generationer.

Nja, svarade jag, min vän filosofen säger säkert att det där bara är ett sätt att rationalisera och ursäkta vår egen egoism.

Det är klart att det finns egoism hos oss också, sade forskaren, både hos de enskilda människorna och i landet som helhet. Och som i alla andra länder. Men det vore fel att säga att det bara finns egoism, och det är också fel att säga att omsorgen att vårda Sverige som ett bra land bara är till för vår egen skull. Det är bra för helheten, det är till och med vår skyldighet mot helheten att ha omsorg om landet på det sättet.

Men filosofen säger ju att det går ut över helheten, sade jag. Ska vi ta mer än vår rättmätiga andel av jordens resurser för att bygga upp ett bättre samhälle för oss själva, men om alla andra gör som vi så räcker jordens resurser inte till? Det vore just ett snyggt föredöme.

Om du vill ha en enkel lösning på de här problemen så får du hitta på den själv, sade forskaren, för ingen annan har någon sådan vad jag vet. Det gäller att avväga olika aspekter mot varann, och inte minst att avväga kortsiktiga och långsiktiga effekter av det man själv gör.

Men en sak till, fortsatte han. Det där med föredöme kombineras faktiskt med att vi har en roll som föregångare. Det är också en viktig aspekt.

Ett egotrippat ord till, sade jag.

Nej men allvarligt, sade han, det är inte en fråga om att vara självupptagen, utan om att under det senaste århundradet har vi varit litet som ett laboratorium. Nya idéer har kommit fram och realiserats på ett tidigt stadium hos oss, och sedan har de spridit sig till andra länder så småningom. Tänk på allmänna synsätt som Saltsjöbadsöverenskommelse och folkhem, eller tänk på regelverk så som strikta regler mot rattfylleri, krav på bilbälte, eller rökförbud. Mycket sådant har börjat hos oss, och när andra har sett att det har fungerat så har de följt efter. Utan självhävdelse menar jag att vi har gått före in på okänd mark, och att vi fyller en viktig funktion när vi gör det.

På vad sätt hjälper det mig när jag ska övertyga filosofen? frågade jag.

Jo, eftersom det ställs en del speciella krav på ett land för att det ska kunna fungera som före-gångare i den bemärkelsen, sade min vän forskaren. Där måste finnas en öppenhet för förändringar, en gemensam dialog och opinionsbildning där nya idéer förs fram och får acceptans, och en trygghet så att man vågar sig på det som är nytt. Den förutsättningarna finns inte överallt. Vi måste se till så att de fortsätter att finnas hos oss.