Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Begränsad demokrati inom Wilayat al-Faqih
som beskriven i boken 'Shia Political Thought'

I boken "Shia Political Thought" [pan-7671] beskriver Ahmad Vaezi det politiska systemet i Islamiska republiken Iran, Wilayat al-Faqih, vilket betyder "juriststyre". Detta system beskrivs som en i grunden religiöst-auktoritär ideologi vilken ändå inrymmer ett visst mått av demokrati, men med klart begränsade befogenheter. I en tidigare artikel [red-213] har jag beskrivit den rent auktoritära ideologi, väktarstyre, som ligger till grund för juriststyret och som beskrivs i de två första kapitlen i hans bok. Med den artikeln som bakgrund ska jag här granska de demokratiska inslagen i Wilayat al-Faqih, alltså i juriststyret, vilket beskrivs i bokens tredje kapitel.

Synen på demokrati i "Shia Political Thought"

Begränsad och obegränsad demokrati

Ahmad Vaezi definierar inledningsvis två varianter av demokrati, nämligen liberal demokrati av västerländsk typ, och religiös demokrati. Med det senare uttrycket menar han en demokrati där shariah utgör ett regelverk som begränsar vilka beslut som folkstyret har rätt att fatta. Utifrån denna distinktion formulerar han en kritik av den liberala demokratin så som han uppfattar den.

Denna religiösa demokrati förefaller vara helt i linje med det nuvarande styrelseskicket i Iran. Ahmad Vaezis tankegång är därför analog med andra situationer där en regim gör sin egen omtolkning av demokratibegreppet, såsom den 'folkdemokrati' som prövades i Östeuropa under kommunisttiden, eller 'illiberal demokrati' som nu förs fram i delar av samma område.

Jämsides med distinktionen liberal - religiös inför Vaezi en annan och mer principiell sådan, nämligen mellan obegränsad och begränsad demokrati. Den senare karakteriseras enligt honom av att den förutsätter vissa grundläggande uppfattningar eller värderingar som inte kan motsägas av den demokratiska beslutsprocessen. I obegränsad demokrati finns inte några sådana restriktioner på folkviljan. Inom ramen för begränsad demokrati identifierar han därefter liberal respektive religiös demokrati genom deras skilda val vad gäller den fastlagda värdegrunden. Inom religiös demokrati i hans bemärkelse är det shariah som utgör värdegrund.

Följande citat från Vaezis artikel klargör vad han menar med begränsad demokrati till skillnad från obegränsad sådan:

Conversely the idea of a limited democracy is based on the doctrine that there are many fundamental rights -- including political rights -- that possess a moral standing and a philosophical ontological basis that is independent of democracy and the democratic process. Since the validity and foundational justification of these rights does not depend on majority rule or the democratic process, they can serve as limits on what can be done by means of the democratic process. Citizens are entitled to exercise these rights, against the democratic process if need be, to preserve fundamental political rights and liberties and in order to protect themselves from infringement even by means of the democratic process itself.

och vidare:

The justification for limited democracy should not be restricted to fundamental rights; rather, it also embraces moral and religious values. According to this justification, whatever possesses a moral or philosophical standing -- a reliable and valid foundation -- independent of democracy and the democratic process, should be protected from possible democratic harms. Consequently the limits of democracy could be constitutional, moral or even religious.

Religiös demokrati

Sedan Ahmad Vaedi definierat begreppet "begränsad demokrati" kommer ett avsnitt med rubriken "What is the Conception of a 'Religious Democracy'?" där han inför "religiös demokrati" som en viss sorts begränsad demokrati. Han tillämpar den enbart på en religion, nämligen islam, och deklarerar:

In Islam, no conflict exists between the supreme authority of religion -- the definite and unquestionable status of divine laws and Islamic values -- and the political status of people in an ideal Islamic state. As there are limitations for the will and desire of the people, they have authority within the framework of Islamic rules and values. Hence, a majority of the people or their representatives have no power to legislate or make judgments that contradict Islam.

De närmast följande avsnitten i kapitlet ägnas åt att beskriva och diskutera i vad mån begreppet 'shura' (rådslag) inom islam ska ses som en motsvarighet till demokrati. Avsnitten framhåller att 'shura' måste ske inom de ramar som islam sätter. I avsnittet med titeln "Usurpation of God's Sovereignity" sägs följande:

In conclusion, Islam holds that sovereignty is with God (Divine law = Shari'ah) and not with the ummah (people), thus the ummah does not possess the right to legislate on any matter. For example, even if all the Muslims were to gather together and agree to permit usury, [usury = ocker, eller att begära ränta på lån, även: att ta ett lån där ränta ska betalas] usury would remain prohibited because it is a decree from Allah and Muslims have no choice in the matter. On the other hand, in democracy sovereignty is with the people, thus they are able to legislate according to their own free will and desires.

och litet längre fram:

The Egyptian revivalist scholar, Sayyid Qutb holds that the essential doctrine of liberal democracy, namely the sovereignty of man, is a usurpation of God's sovereignty and a rebellion against His authority, for it subordinates the individual to the will of other individuals instead of God's governance on the earth.

Sayyid Qutb var en grundarna till det Muslimska brödraskapet. Ahmad Vaezi företräder samma åsikt:

Islam holds that sovereignty is with God (Divine law = Shari'ah) and not with the ummah (people), thus the ummah does not possess the right to legislate on any matter.

Genom dessa avsnitt i kapitel 3 visar Vaezi sitt strikta och dogmatiska synsätt i religiösa frågor. Närmare kommentarer är överflödiga. -- I de följande avsnitten vill han visa att politisk liberalism är oförenlig med islam, så som han tolkar den. Detta är förstås uppenbart för oss redan mot bakgrund av det sagda. Samtidigt är det intressant att ta del av hans argument för detta, eftersom det kan ge en viss inblick i hans tänkande.

Invändningar mot Vaezis tankegång om begränsad demokrati

Konstitutioners betydelse

Följande är ett utdrag ur ovanstående citat i avsnittet om "limited democracy":

Conversely the idea of a limited democracy is based on the doctrine that there are many fundamental rights -- including political rights -- that possess a moral standing and a philosophical ontological basis that is independent of democracy and the democratic process. [Therefore,] they can serve as limits on what can be done by means of the democratic process.

Han hävdar alltså att det finns principer som står över folkviljan, vilket skulle innebära att folket inte har rätt att ändra i dem. Detta synsätt är bara möjligt inom ramen för principen om väktarstyre eller "guardianship" som beskrevs i den föregående artikeln.

Vaezi företräder därmed det fundamentalistiska synsättet på vad som ska vara grunden för rätt och moral. Vi ska återkomma till den frågan senare i den här artikeln.

I ett annat sammanhang pekar Vaezi också på risken för att tillfälliga svängningar i folkviljan skulle kunna leda till att lagarna ändras så att de inte längre uttrycker dessa fundamentala principer. Men detta är ju en klassisk frågeställning inom politisk liberalism vilken beaktades redan av de amerikanska grundlagsfäderna. Den vanliga lösningen på det problemet är att formulera grundläggande rättsprinciper, inklusive principer för rikets styrelse, i form av en konstitution, och att ställa särskilt stränga krav innan ändringar eller tillägg kan göras i konstitutionen.

Vaezis invändningar mot liberal demokrati

Vaezis syn på liberal demokrati

Det är mot den nu beskrivna bakgrunden som Ahmad Vaezi går vidare till ett avsnitt med titeln "Reconciling Islam and Liberal Democracy' som är centralt för vår granskning. I det avsnittet diskuterar han

... a political approach that strives to reconcile Islam and the western conception of human rights, justice and rationality, by reducing the status of Shari'ah to juridical conflicts with no connection to the management of society or the regulation of social relationships.

Här beskriver han en möjlig ansats där sharia endast tillämpas på individens privatliv och (i begränsad utsträckning) på förhållandet till andra människor, men inte på samhället i stort. Med andra ord: han beskriver åtskillnaden mellan stat och religion i en sekulär stat. Detta är alltså det förhållningssätt som Vaezi tar avstånd från. Han diskuterar dess konsekvenser och säger inledningsvis att

... many substantial changes of modern humankind in its ideas, attitudes, worldviews and lifestyle must (then) be admitted and respected by religion. These profound and widespread alterations [of the religion] include the desirable political system, human rights, the structure of fundamental rights and duties and the limited role of religion in human life.

Vid en snabb läsning kan man tänka att han överdriver problemet: även i ett sekulärt samhälle är ju en religiös rörelse oförhindrad att ha sina egna åsikter om det politiska systemet och om mänskliga rättigheter, till exempel, och att föra fram dem i den allmänna debatten. Men problemet ligger i orden "must be admitted and respected by religion". Han invänder alltså mot att den förhandenvarande religionen kan behöva acceptera ett för den främmande politiskt system och en begränsad roll för religionen i människornas liv. Strävan efter religiös hegemoni kunde inte uttryckas klarare.

Sambandet mellan fundamentalism och strävan efter hegemoni blir tydlig när Vaezi sedan skriver att grunden för det av honom kritiserade förhållningssättet är:

... the concept that the traditional Islamic thought -- religious knowledge -- is temporally limited and must therefore undergo a drastic metamorphosis in order that it be brought into line according to the views of "modern mankind".

Vaezis invändningar

Ahmad Vaezi har tre invändningar mot det av honom beskrivna förhållningssättet. Den första är att det är baserat på en subjektivistisk grundsyn, alltså att de religiösa texterna tolkas relativt läsarens föreställningar och att de anses vara tidsbundna. (Han tar inte upp möjligheten att den religiösa texten i sig kan vara påverkad av författarens eller nedtecknarens tidsbundna föreställningar). Vaezi motsätter sig detta sätt att förhålla sig till texten med fem argument vilka redovisas och granskas i ett appendix till denna artikel.

Den andra invändningem är att om religionens budskap och innehåll omprövas allteftersom folkmeningen förändras, så finns det inte längre någon anledning att använda religionen som grund för lagstiftningen. Då kan man ju nämligen basera lagstiftningen direkt på folkviljan. Den sekuläre läsaren ser väl inte detta som något problem, men Vaezi hänvisar till att Soroush emphasizes that religious democracies in order to remain religious, need to establish religion as the guide and arbiter of their problems and conflicts. Han frågar då hur religionen kan vara "guide and arbiter" om den är föränderlig?

Abdolkarim Soroush är en av de ledande företrädarna för liberal islam, och Vaezi återkommer flera gånger till honom i sin bok. På den här punkten tycks det som att de två lägger olika betydelse i uttrycket "guide and arbiter": för Vaezi är det en auktoritet som talar om vad som gäller, och för Soroush är det en person som stöder den vägleddes självständiga tänkande, till exempel genom att ställa bra frågor.

Den tredje och sista invändningen är följande:

This doctrine fails to demonstrate why the problem of human rights and the system of rights and duties are extra-religious and why we shouldn't respect the explanation of religious sciences from intra-religious contents. It seems that the only reason that could possibly justify this approach rests on an extremely subjective conception of the nature of religious knowledge and the interpretation of texts. ... Clearly many fundamental notions in the modern conception of human rights are deeply influenced by concepts and values of liberalism, which in turn suffer from absence of valid justification.

Ur politiskt-liberal synpunkt blir det omedelbara svaret på denna invändning att Vaezi försöker vända på bevisbördan. Det rimliga måste vara att när någon vill åberopa "förklaringar från de religiösa vetenskaperna" i en diskussion om mänskliga rättigheter så ligger det på denne att motivera varför sådana "förklaringar" är relevanta. Man kan inte begära att övriga deltagare ska motivera varför de inte anses relevanta.

Om Vaezis invändningar mot liberal demokrati

Ur den liberala demokratins perspektiv är det skäligen uppenbart hur Vaezis invändningar kan bemötas, så några väsentliga punkter kan räcka:

-- Vaezis resonemang är legalistiskt och har en dålig förankring i verkligheten.

-- Resonemanget tar inte hänsyn till de samhällsgrundande värderingarnas betydelse-

-- Resonemanget beaktar inte att en liberal demokrati bara kan förväntas fungera under vissa förutsättningar på det samhälle där det ska användas. Om de förutsättningarna inte är uppfyllda så fungerar det demokratiska systemet illa. Detta ska inte ses som en invändning mot demokrati som sådan, men som en restriktion på dess användning.

Kravet på motivering och validering

Ett viktigt särdrag i den tredje invändningen återkommer också i flera av argumenten för den första invändningen (se bilagan), nämligen kravet på "valid justification" och på "reliability and validity of religious knowledge". Det innebär att varje lärosats och varje eventuell omtolkning ska kunna motivera sin giltighet utifrån andra lärosatser som i sin tur ska ha giltighet, ända tills man kan härleda dem från de oföränderliga grundsatserna. Dessas giltighet ska inte kunna ifrågasättas.

Detta sätt att tänka i religiösa frågor påminner om matematikens och den formella logikens metoder där man utgår från ett antal axiom vilkas giltighet tas för given, och sedan härleder slutsatser från dessa. Samtidigt är det uppenbart att enbart logik inte räcker långt när man ska tillämpa religiösa föreskrifter i praktiskt uppkommande situationer. Islamisk rättslära har därför preciserat vilka andra sätt som får användas för att dra slutsatser, till exempel att om en uppkommen situation är analog med en som beskrivs i källskrifterna så är det korrekt att tillämpa dessas anvisningar även i det aktuella fallet.

En annan metod vilken ger än större handlingsfrihet är att man försöker utröna författarens egentliga avsikter med det som står skrivet, och sedan väljer åtgärder som är i linje med dessa avsikter. Här kan "författaren" alltså vara antingen Allah själv eller en av islams lärofäder.

Följaktligen kan det finnas flera sätt att dra slutsatser, men det finns ändå en grundläggande princip att en moralregel bara betraktas som giltig om den har validerats på detta sätt från det som finns skrivet i sharía eller sunnaskrifterna. Ett motsvarande tänkesätt finns i ortodoxa varianter av en del andra religioner.

Detta må vara ett klart och systematiskt sätt att definiera moralreglers giltighet, men det finns också andra sätt vilka förts fram inom rättsfilosofin. Främst bör nämnas utilitarismen och reflective equilibrium theory (teori för uppfattningars stabilitet). Den senare ansatsen beskrivs och diskuteras i en separat artikel [red-217] .

Sammanfattning

Den ideologi som Ahmad Vaezi beskriver, alltså Wilayat al-Faqih, är ett renodlat fundamentalistiskt synsätt som han tillämpar på statens styrelseskick och på relationen mellan medborgare och statsledning. Det utgår ytterst från det som anses vara Guds ord genom Koranen och ger inte något utrymme för ifrågasättande eller omtolkning av detta. Därigenom är det i linje med följande uttalande i Koranen, surah 51, 56:60

I did not create the jinn and the humans except that they may worship Me. I desire no provision from them, nor do I desire that they should feed Me. Indeed it is Allah who is the All-provider, Powerful, All-strong. Indeed the lot of those who do wrong [now] will be like the lot of their [earlier] counterparts. So let them not ask Me to hasten on [that fate] .

Det engelska ordet 'worship' har en rätt bred betydelse, men saken blir klarare om man går till den arabiska ursprungstexten. Wikipedia skriver följande under uppslagsordet 'ibadah':

In Arabic. ibadah is connected with related words such as "Ubudiyyah" ("slavery"), and has connotations of obedience, submission, and humility. The word linguistically means "obedience with submission". -- In Islam, ibadah is usually translated as "worship" and means obedience, submission, and devotion to God.

Denna uttolkning bekräftas också av erkända uttolkningar av citatet från Koranen, till exempel:

The Almighty has informed us that He created them (mankind and jinns) for 'ibaadah, and He sent upon them His Messengers and Books in order that they submit to Him and obey Him. So 'ibaadah is the only purpose they were created for. (Badaa'i at-Tafseer, volume 4, page 248)

Från en sådan grundinställning är det naturligt att säga att människors handlingsfrihet, både enskilt och i grupp, är kringgärdad av ett absolut regelverk som inte kan och får ifrågasättas. Så länge man lyder reglerna i regelverket behåller man däremot sin frihet. Wilayat al-Faqih är en konkret realisering av detta tänkande.

Till den klassiska och eviga frågan "vad är meningen med mitt liv" brukar man ju förvänta sig ett positivt svar, vare sig det är att bidra till de närmaste medmänniskornas lycka, eller till att göra jorden en bättre plats att leva på. Men här möter vi en helt annan grundsyn och dess konsekvenser: det finns bara en enda mening med livet, nämligen att lyda Gud. Det är svårt att tänka sig in i hur det ska vara att leva så.

Citerade arbeten

pan-7671    Shia Political Thought.
Ahmad Vaezi i Islamic Centre of England, 2004-02-.

red-213   Ideologin Wilayat al-Faqih inom Shia Islam, granskad ur ett värdeliberalt perspektiv.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2020-10-18

red-217   Kort förklaring av Reflective Equilibrium Theory, en teori om värderingars stabilitet.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2020-11-24

red-142   Dominans eller samförstånd.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2018-09-29 (Citerat i appendix).

Appendix: Ahman Vaezis argument i samband med hans första invändning

Vaezis första invändning mot politisk liberalism riktar som nämnts in sig på att den är baserad på en subjektivistisk grundsyn där de religiösa texterna tolkas relativt läsarens föreställningar varigenom de anses vara tidsbundna. Han konkretiserar det genom att diskutera Abdolkarim Soroushs skrifter; denne är en ledande företrädare för liberala eller "modernistiska" strömningar inom islam. Följande är Vaezis fem argument mot sådana förhållningssätt.

(1) Detta sätt att läsa de religiösa texterna går under namnet tafsir bi rai inom islam, och det kritiseras i många av de islamiska traditionerna.

(2) [Modernister anser att] the fundamental aim of interpretation for believers and religious scholars is to understand the 'intention' of the author (for instance the intention of God in divine revelation and what the Prophet had in mind with regard to interpretation of his hadith). Faezi avvisar detta synsätt.

(3) This doctrine [alltså modernisternas] supposes that sentences of a text are empty vessels that a reader may place his own meaning within. Faezi avvisar även detta synsätt.

(4) According to this approach, the validity of religious knowledge is connected to the validity of extra-religious knowledge, which consists of the presuppositions of each age, which in turn are varied and changeable. Appealing to religious beliefs and knowledge based on reliability and validity of religious knowledge is undermined by this theory.

Slutligen ett argument som inkluderar flera av de föregående:

(5) Certainly, [substantial changes in ideas, lifestyle and attitudes among modern humankind] sometimes create challenges and conflicts between a religion and modernism that require solutions, but they should not decide the message of a religion. Reinterpretation of religion in favour of these new ideas and attitudes is not an appropriate solution, especially when we know that there is no justification for many of these modern concepts and approaches. Values such as consumerism, individualism, the liberal concept of freedom, secularism, free market (capitalism) and technology that make the major paradigms of contemporary civilization and modern humankind's lifestyle, have established themselves because of the personal preferences of the majority. However, most of these paradigms suffer from the problem of justification.

Vaezis första argument är inte relevant utanför islam. Hans andra och tredje argument avspeglar ett antagande om dominans: antingen ska den religiösa textens budskap helt accepteras av läsaren, eller också kan läsaren byta ut textens budskap genom att omtolka ordalydelsen, vilket innebär att läsaren "sätter sig över" texten. Men det finns också en tredje möjlighet, nämligen att se läsningen av den religiösa texten som ett slags dialog mellan läsare och text, där båda behåller sin integritet och där läsaren har möjlighet (men inte skyldighet) att ändra sig på vissa punkter efter kontakten med texten. Det kan liknas vid ett samtal med en äldre person där man lyssnar till vad han eller hon säger och kan ta intryck av det, men där man också ibland bestämmer sig för att man med all respekt inte vill följa gamlingens åsikt.

Vaezi är uppenbarligen inte öppen för sådana möjligheter utan sitter helt fast i dominanstänkandet. Då är det följdriktigt att varje omprövning av de religiösa urkunderna betraktas som ett uppror mot Gud, och absolut lydnad framstår som en nödvändighet.

Även den fjärde och den femte invändningen kan ses som konsekvenser av hans förhållningssätt: om dagens faktiska förhållanden skulle få påverka tolkningen av de religiösa urkunderna så skulle dessa komma att utmanas av verkligheten själv. Likaså skulle 'juristernas' etablerade metoder för motivering och validering av trossatser komma att 'undermineras', som Vaezi skriver. Allt detta är alltså oacceptabelt.

Dominanstänkande har beskrivits i en tidigare artikel här [red-142] . Det karakteriseras av att när man har en meningsskiljaktighet av något slag ser kontrahenterna bara två möjliga utfall, nämligen att den ene eller den andre "vinner" och genomdriver sin vilja helt, medan den andra "förlorar". Detta synsätt leder till att de bägge satsar helt på att "vinna". Istället för dominanstänkande kan man uppmuntra tillmötestänkande där kontrahenterna försöker hitta en lösning som är tillräckligt bra ur bägges synpunkt.