Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Uppdrag: agitation i liberalismens tredje fas

Liberalismen var från början en rörelse för radikal förändring av det då rådande samhället. Den stod i opposition mot kungamakt, ståndssamhälle, skråväsende och orättvisor. Över åren har den tagit initiativ till, eller varit medaktör för många förändringar vars resultat vi idag tar för självklara, och som vi gärna sammanfattar med beteckningen "det demokratiska samhället". Detta har varit den första fasen av liberalismens utveckling.

Vi befinner oss nu i slutet av fas två, nämligen en fas där liberalismen har arbetat som en konstruktiv kraft inom ramen för den liberala demokratin. Den har alltså verkat förvaltande och alls inte omstörtande. Ser man det så är det inte så underligt att en del liberaler känner sig ligga närmare socialdemokratin och andra känner samhörighet med de konservativa -- det avspeglar kombinationen av en förnyande och en förvaltande tradition.

Att liberalismen nu är på reträtt inte bara hos oss, utan på många håll i Europa, kan då tänkas bero på att andra partier fyller en liknande funktion av att förvalta det liberala samhället, samtidigt som en radikal förändring av detta samhälle just med liberala förtecken inte har någon aktualitet. Till detta kommer att vi ser nya rörelser som yrkar på mer eller mindre drastisk förändring av samhället, men i riktning bort från vad liberalismen står för. Det är i den bemärkelsen som vår fas två nu tycks gå mot sitt slut.

Det betyder bara inte att vi som liberaler lika gärna kan lägga ner verksamheten, men däremot att vi behöver definiera en ny roll och växa in i den. Det nya uppdraget bör vara att aktivt motarbeta de icke-liberala krafterna och rörelserna. Det finns flera sådana utmaningar, men låt mig nämna två av dem, varvid jag utgår från den definition av liberalismens kärna som jag föredrar. Den lyder:

en övertygelse om individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt.

Den första utmaningen kommer från dem som hävdar att kyrkan bör tilldelas en stor roll i det gemensamma samhället, och att familjen bör tilldelas ytterligare roller som den inte redan har. Detta tänkande har vunnit terräng i Central- och Östeuropa på senare år, inklusive Ryssland, och ett exempel ges i en DN-artikel av Michael Winiarski med titeln "Polens regering tycker övergrepp ska hanteras inom familjen och kyrkan" [pan-15960]. Denna rörelse står i motsats till liberalismens betoning av individen, och helt följdriktigt beskriver den sig också ofta själv som "illiberal".

En annan och större utmaning kommer från islamismen, alltså de riktningar inom islam som eftersträvar att samhället i varje land ska organiseras enligt de principer som anges i Koranen och sunnaskrifterna. Den har en aktiv missionsverksamhet både i Sverige och i många andra europeiska länder, och den har snabbt ökat sitt inflytande. Det måste vara en prioriterad verksamhet att hålla denna rörelse under uppsikt och att motverka den.

Dessa två exempel visar på en viktig princip: bemötandet av antiliberala rörelser kan inte vara en fråga enbart för staten, eller enbart för det civila samhället. Bägges deltagande behövs, men i olika roller. Motverkandet av extrem islamism kan kräva underrättelseverksamhet och polisiära befogenheter som bara tillkommer staten. Men när det gäller att propagera för liberala värderingar och att agera mot icke-liberala sådana bör staten agera återhållsamt: vi skulle komma ut på ett sluttande plan om staten till exempel hade rätt att propagera för de värderingar som hyllas av den regering som just då sitter vid makten. Staten bör därför begränsa sig till att hävda sådana värderingar som kan betraktas som samhällsbärande och som det råder stor konsensus om.

Argumentation mot värderingar av typen "kyrkan och familjen" bör således inte drivas av staten. Motstånd mot nazismen genom argumentation är väl egentligen det enda exempel där staten kan delta, kanske också motstånd mot rasism och några få andra fall. När det gäller aktiv argumentation mot islamismen och dess ideologi är det däremot uppenbart att ansvaret måste ligga på icke-statliga aktörer vilka ju kan agera på ett sätt som man inte väntar sig av det officiella samhällets företrädare. Det kräver personer som känner till, eller sätter sig in i islamismens ideologi, och som hittar olika sätt att föra fram invändningar och motargument. Frivilliga organisationer kan utbilda och sända ut sådana "missionärer", alltså aktivister som för fram liberalismens idéer och tillbakavisar icke-liberala ståndpunkter.

Det är detta som jag vill se som den tredje fasen i liberalismens historiska utveckling: en opinionsskapande verksamhet -- agitation, om man så vill -- som försvarar liberalismens idétradition nu när den ifrågasätts och kanske hotas av illiberala rörelser. Men för att ett sådant försvar ska bli framgångsrikt måste det föra fram ett budskap som är relevant för vår samtid, vilket förutsätter att vi själva för en öppen och omprövande diskussion om liberalismens tankegods. Den måste utvecklas, och det är särskilt viktigt om den nu behöver övergå till en tredje historisk fas. Agitation kräver en annan 'mindset' än vad som behövs för förvaltning.

Det leder till en organisationsfråga: ska verksamheter av detta slag bedrivas inom ramen för något liberalt politiskt parti, såsom de svenska Liberalerna, eller blir det nödvändigt att tillskapa en separat organisation för liberal agitation? Det kan så småningom visa sig ha varit ett viktigt strategiskt val.

Andra riksdagspartier än Liberalerna kan vara mer eller mindre intresserade av en sådan verksamhet. Vad gäller rörelsen för "kyrka och familj" är det en öppen fråga var KD och SD står -- det kommer ju blandade signaler därifrån. När det istället gäller motstånd mot islamismen tycks det istället finnas en ambivalens inom hela den vänstra sidan av det politiska spektret, från MP och bortöver. Man kan framförallt undra hur Socialdemokraterna kommer att ställa sig, eftersom de uppenbarligen har täta förbindelser med de muslimska organisationer i Sverige som har Muslimska Brödraskapet som sin gemensamma nämnare.

Utöver riksdagspartier kan en del andra organisationer också tänkas vara intresserade av att ta del, till exempel Humanisterna.

Utöver de två nämnda finns det också andra icke-liberala rörelser i vår värld, till exempel trumpismen i USA med dess populism och dess antiliberala och demokratiföraktande attityder, eller den politiska hinduismen i Indien. De här frågorna om hur anhängarna ska kunna försvara den liberala ideologin kommer därför att behöva diskuteras ordentligt.

Referenser

pan-15960    Polens regering tycker övergrepp ska hanteras inom familjen och kyrkan.
Michael Winiarski i DN, 2020-07-28.