Liberal åskådning

Frihet, öppenhet och solidaritet

En värdeliberal grundsyn

En reviderad version av denna artikel finns tillgänglig som [red-194] . Det här är den ursprungliga versionen.

Det finns många varianter och tolkningar av begreppet liberalism. Här ska jag sammanfatta min tolkning av detta begrepp i två avdelningar om sammanlagt tolv punkter. Den första avdelningen behandlar synen på individen, den andra behandlar synen på staten och dess uppgifter. Värderingar och förhållningssätt spelar en framträdande roll i bägge avdelningarna.

Begreppet värdeliberalism infördes av Per Ericson i hans skrift Leva fritt och leva väl från 1999 [pan-15740], men det har inte kommit i allmänt bruk i Sverige. Jag föreslår att samma term får beteckna även den här artikelns teser, och motiverar detta närmare vid artikelns slut.

Utgångspunkt: individen och värderingarna

Utgångspunkten för den här tolkningen av liberalismen är en tro på individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt. Ordet 'ansvarskännande' står då för att de (värderingarna och förhållningssätten) uttrycker en förmåga både till medkänsla med enstaka medmänniskor, till solidaritet inom en grupp, och till praktisk handling även när det gäller att möta globala utmaningar. I begreppet 'förnuft' inkluderar jag såväl logiskt och rationellt tänkande som 'sunt förnuft', och allt däremellan.

Vad kan då avses med att 'tro på' individens förmåga i dessa avseenden -- det är ju lätt att hitta exempel på individer som inte tycks ha dessa lovvärda egenskaper? Jag ser det som en kombination av två attityder, nämligen (1) dessa egenskaper gäller för tillräckligt många individer och i tillräcklig utsträckning för att man ska kunna ta dem för givna i många sammanhang, och (2) för ett samhälle och dess medlemmar är det en mycket stor fördel om dessa egenskaper är allmänt förekommande där. Den första punkten är alltså en bedömning av en faktisk situation, och jag uppfattar att den gäller i vårt land, liksom också på många andra håll. Den andra punkten innebär att ett samhälle bör sträva efter att förstärka sina medlemmars förmåga i alla de angivna avseendena.

Begreppen 'värdering' och 'förhållningssätt' är nära relaterade men inte synonyma [red-143] . I stort sett är det så att det för varje värdering finns ett motsvarande förhållningssätt där värderingen tillämpas, och vice versa, men det finns också undantagsfall, till exempel värderingar som inte motsvaras av något förhållningssätt. För att undvika onödiga upprepningar skriver jag ibland enbart 'värderingar' och underförstår att även förhållningssätt avses.

Nästa punkt i denna formulering av värdeliberalism är att medborgarnas värderingar har utvecklats i och av det samhälle där de lever och verkar. Värderingarna kan inte ses som entydigt givna av naturen, och de förutsätts heller inte vara fastställda av någon högre makt. Därför är de föränderliga och ska inte ses som statiska, men det betyder inte att de är godtyckliga. Istället hävdas här betydelsen av värdegemenskaper, det vill säga sociala grupper vars medlemmar har tillräckligt lika värderingar och vilka även idkar ett meningsutbyte där värderingarna ingår. På det sättet relateras värderingar fortlöpande till sina konsekvenser i konkreta fall, vilket kan leda till gradvis omprövning av värderingar när nya omständigheter tillkommer. Individens förmåga till ansvarskännande må vara grundad i den mänskliga naturen, men den är också i stor utsträckning ett inlärt beteende tack vare individens deltagande i en värdegemenskap, eller i flera.

Punkt tre avser de medborgerliga rättigheterna, alltså de friheter, rättigheter och skyldigheter som bör gälla för varje medborgare i ett samhälle, och som utgör en viktig del av värderingarna i vårt samhälle. Det övergripande målet för dessa rättigheter är att varje individ ska kunna realisera sina förmågor så väl som möjligt. Då avses både de förmågor som angavs i den första punkten och individens förmågor i övrigt. Välkända och allmänt accepterade förteckningar över mänskliga rättigheter faller in under denna punkt. Värdeliberalismen i sig är inte bunden till någon viss katalog över medborgerliga rättigheter, utan synen på dessa kan utvecklas med tiden. Den kan alltså sägas vara metanormativ.

Som punkt fyra framförs att en väl fungerande nationalstat är den bästa garantin för att de mänskliga rättigheterna ska kunna säkras på ett hållbart sätt. Nationalstaten kan bidra till detta i flera avseenden, och mest konkret genom att dess lagstiftning och rättssystem är baserade på rättigheternas principer och fungerar till deras försvar. Men därtill kommer nationalstatens funktion som värdegemenskap. En väl fungerande stat med en hög grad av värdegemenskap möjliggör en lagstiftning som har stor legitimitet och därför hög acceptans. Därvid bidrar det också om lagstiftningen har tillkommit genom demokratiska beslut, om den avspeglar gemensamma värderingar, och om respekt för lag och rätt ingår bland dessa värderingar.

Punkt fem gäller de relaterade begreppen solidaritet och tillit. Människornas förmåga till ansvarskännande värderingar och förhållningssätt utövas ofta på individuell nivå och i konkreta situationer, men den bidrar också till tillit och solidaritet inom större eller mindre grupper. På nationell nivå har både tillit och solidaritet stor betydelse i sig, men också genom att dessa särdrag samspelar med de gemensamma värderingarna på ett ömsesidigt förstärkande sätt.

Värderingarna, lagarna och staten

Punkt sex gäller statens uppdrag i en liberal nationalstat samt gränserna för dess agerande. Statens grundläggande uppdrag är att etablera en lagstiftning och ett rättssystem. Lagar och värdegemenskap är ömsesidigt beroende: lagarna måste vara grundade i medborgarnas gemensamma värderingar för att vara legitima, men lagarnas efterlevnad kan inte garanteras enbart av polismakt och rättssystem. Medborgarnas gemensamma värderingar är också en nödvändig förutsättning för att lagarna ska tillämpas i praktiken.

Därtill kommer flera andra komponenter i statens uppdrag, såsom försvar mot yttre hot, vidmakthållande av en infrastruktur där varje medborgare kan finna sin utkomst, skapande av försäkringssystem av olika slag, och inrättande av skyddsnät för medborgare med särskilda behov.

Värderingarna i ett samhälle kan under vissa omständigheter även komma att inkludera omfördelning av egendom och av inkomster bland det som där ses som statens gemensamma uppdrag.

Punkt sju: En värdegemenskap ska inte ses som en grupp av människor som har exakt samma värderingar, utan som en grupp där man kan diskutera sina skilda värderingar. Men en nationalstat behöver ha någorlunda enighet om en avgränsad mängd av samhällsgrundande värderingar, alltså sådana som är väsentliga för att samhället ska fungera bra. Därför är det en viktig uppgift för staten att organisera ett samråd där dess samhällsgrundande värderingar diskuteras och fastställs, och där de även kan revideras vid behov.

I en tidigare artikel [red-164] har jag föreslagit ett antal värderingar och förhållningssätt som har samhällsgrundande karaktär. Detta förslag är tänkt kunna vara ett bidrag till diskussionen i ett sådant samråd.

Punkt åtta: Det bästa kända sättet att organisera en stat är enligt den politiska liberalismen, alltså som en demokrati. Men det räcker inte att detta gäller vid ett visst tillfälle, utan staten måste också agera så att den säkrar sin egen överlevnad och fortsatta funktion som liberal demokrati. Det innebär att nationalstaten måste kunna försvara sig mot krafter som hotar att bryta ner den, till exempel genom att förstöra förutsättningarna för den nationella värdegemenskapen, eller för de samhällsgrundande värderingarna.

Denna punkt för med sig att grannlaga avvägningar ibland kan bli aktuella. Försvaret av den nationella värdegemenskapen får inte tas som intäkt för att kväva den diskussion som är en nödvändig del av en värdegemenskap. Allmänt accepterade värderingar måste fritt kunna diskuteras och ifrågasättas, och det gäller också de värderingar som har identifierats som samhällsgrundande. Försvaret mot nedbrytande krafter kan ibland aktualisera inskränkningar i en del av de medborgerliga rättigheterna, men sådana inskränkningar måste då göras varsamt och inom ramen för det demokratiska systemet.

Punkt nio framhåller vikten av att den uppväxande generationen lär sig både den liberala demokratins principer och de gällande samhällsgrundande värderingarna, och att den förväntas ta tydlig ställning för dessa. Många aktörer måste bidra till detta: föräldrar, skola, civilsamhälle, kulturarbetare, media, och även andra kommersiella aktörer. Detta är angeläget i sig, men det är också en del av omsorgen om att den liberala demokratin ska vara långsiktigt hållbar.

Punkt tio gäller statens förhållningssätt till medborgare som tar uttryckligt avstånd från den allmänna värdegemenskapen. Det handlar då främst om medborgare som istället hävdar att något visst externt system av värderingar ska vara överordnat och ha företräde framför det nationella. När detta förekommer kan det ofta vara på religiös grund och med hänvisning till en religiös urkund, men det kan också vara med hänvisning till vanor och traditioner i en etnisk grupp.

Statens förhållningssätt måste till att börja med vara att lagen gäller lika för alla, och utan något undantag för en enskild persons åsikter eller samvete. Däremot bör förstås lagarna utformas så att de inte skapar samvetskonflikter i onödan.

Staten bör också uttala en tydlig förväntan på de medborgare som har skiljaktiga värderingar av dessa slag, nämligen att de ska sätta sig in i de värderingar som gäller i samhället och försöka förstå deras bakgrund och karaktär. Detta ska inte syfta till att förändra de aktuella personernas värderingar, men varje medborgare ska anses ha en skyldighet att förstå samhällets gemensamma värderingar även om hen inte kan ansluta sig till dem.

Särskilda problem uppstår om det bildas grupper vilkas medlemmar gemensamt tar avstånd från den allmänna värdegemenskapen och de samhällsgrundande värderingarna, så att de istället bildar en egen värdegemenskap som står i opposition mot det omgivande samhället. När detta leder till, eller hotar att leda till uppkomsten av parallellsamhällen bör detta ses som ett hot mot det demokratiska samhället vilket bör leda till tydliga motåtgärder. En sådan åtgärd kan vara att inrätta en möjlighet till förkunnelseförbud, alltså förbud mot storskalig propaganda för värderingar som står i motsats till den liberala demokratin eller till de samhällsgrundande värderingarna.

Punkt elva gäller förhållandet mellan medborgarskap och värdegemenskap. Man får förutsätta normal praxis, alltså att medborgarskap i en liberal nationalstat följer automatiskt för den som är född och uppvuxen där, och att det också kan vinnas genom formellt beslut av denna stat. Kriterier för att få medborgarskap kan vara längden av hittillsvarande vistelse i landet, straffrihet, kunskaper i landets språk, kännedom om de samhällsgrundande värderingarna, och vissa andra kunskaper om landet.

Med den förutsättningen följer att det kommer att finnas en del medborgare som inte deltar i den nationella värdegemenskapen, samtidigt som det förstås är önskvärt att så många som möjligt deltar där. Några åtgärder för att bidra till detta har nämnts i de tre föregående punkterna. En ytterligare åtgärd i samma riktning avser hur man väljer de värderingar som ska ses som samhällsgrundande. Därvid bör man undvika att ta med värderingar som är mindre angelägna och som kan vara svåra att acceptera för en del medborgare. Värderingar som främst avspeglar etnicitet bör till exempel inte ingå. Å andra sidan får inte de samhällsgrundande värderingarna göras otydliga eller kraftlösa eftersom de då skulle förlora sin betydelse.

Den tolfte och sista punkten gäller statens förhållningssätt till så kallade papperslösa, alltså till personer som inte är medborgare och som inte har formell rätt att uppehålla sig i landet, men som ändå vistas här mer eller mindre stadigvarande. Detta är ett aktuellt problem i Sverige, även om samma slags problem har mycket större omfattning på många andra håll i världen. Problemet är heller inte nytt, särskilt eftersom romer har funnits som "papperslösa" i Sverige sedan 1500-talet.

På denna punkt finns alltså ett stort problem som inte bara är praktiskt utan också ideologiskt: hur ska en liberal demokrati ställa sig till att verkligheten ser ut som den gör i det här avseendet? Det är dessutom relaterat till flera andra stora frågor, såsom hur världen framöver ska hantera statslösa folkgrupper, människor som är på flykt från konflikter och från miljöstörningar, och även människor som söker sig till annat land med en förhoppning om bättre levnadsvillkor. Man skulle önska att dessa frågor kunde diskuteras och lösas på global nivå, men det tycks vara svårt nog att hantera dem ens på EU-nivå. Tills vidare är det alltså en angelägen uppgift att hitta ett förhållningssätt till detta på nationell nivå som är hållbart ur både etisk, ideologisk och praktisk synpunkt.

Relation till varianter av liberalism

Många källor anger tre huvudtyper av liberalism, nämligen traditionell liberalism, socialliberalism och konservativ liberalism. Den här beskrivna värdeliberalismen har inga särskilda likheter med någon av dessa. Däremot har den tydliga likheter med den av Lars Trägårdh formulerade statsindividualismen, och synen på staten är i linje med den liberala nationalismen.

Uttrycket värdeliberalism torde ha myntats av Per Ericson i hans skrift Leva fritt och leva väl från 1999 [pan-15740], där han skriver (sid. 10):

Den liberalism jag skriver om har ingen vedertagen beteckning. Här kommer den rätt och slätt att kallas värdeliberalism.

och på sid. 17:

I politiskt hänseende är [den här] liberalismen en metanormativ lära. Det vill säga att den liberala politiken inte syftar till att förmedla etisk vägledning, utan till att skapa ett ramverk som möjliggör ett gott mänskligt liv. Om vi antar att förnuftet är av central betydelse för möjligheterna att leva väl, då måste det goda samhället vara en ordning där människor får möjlighet att använda sitt förnuft.

Detta är helt i linje med tankegångarna i den här artikeln, och det är därför som jag föreslår att ordet 'värdeliberalism' får användas även för det jag beskriver här.

Per Ericsons bok ska inte förväxlas med Per Bauhns bok med samma titel som är annonserad att komma ut i september 2020.

Termen värdeliberalism har sedan dess förekommit vid enstaka tillfällen, särskilt vid omnämnanden av Per Ericsons bok [pan-15729], men den är inte i allmänt bruk i Sverige. Däremot används den i finlandssvenska men i en annan betydelse, nämligen som motsatsen till värdekonservatism. Då avser den alltså en liberalism som innefattar ett tydligt ställningstagande i värderingsfrågor av flera slag. Även i Sverige har denna betydelse förekommit, såsom i [pan-15733].

Min användning av termen i den här artikeln motiveras dock enbart av överensstämmelsen med Per Ericsons metanormativa perspektiv.

Med denna definition av värdeliberalism uppstår naturligen frågan om vilken eller vilka slags liberalism som har annan karaktär. Denna fråga har behandlats i en tidigare artikel, [red-1572] .

Slutligen ska noteras organisationen Humanisternas synsätt överensstämmer mycket väl med värdeliberalism som den har beskrivits här. Humanisternas idéprogram [pan-15768]. uttrycker framförallt det som sägs i punkterna 1, 3 och 8 ovan, och det motsäger inte någon av de andra punkterna.

Sammanfattning

Sju av de tolv punkter som nu har beskrivits ska ses som slutna, vilket vill säga att de tar ställning för en viss bedömning eller viljeinriktning. Det gäller till exempel punkt ett (vi tror på individens förmåga till...) liksom punkterna två och fyra. Flera andra punkter är istället öppna, till exempel punkt tre som erkänner betydelsen av en katalog över medborgerliga rättigheter men som inte tar ställning till hur denna katalog bör väljas. Punkt sju gällande samhällsgrundande värderingar har också denna karaktär, liksom punkterna tio, elva och tolv som gäller hur staten bör agera gentemot människor som på olika sätt faller utanför ramarna i det etablerade samhällssystemet. Dessa metanormativa punkter är alltså naturliga ämnen för fortsatta överväganden och ställningstaganden, men de gör också att värdeliberalismen borde vara användbar som referensram vid meningsutbyte och jämförelser mellan vitt skilda ideologier.

Referenser

pan-15740    Leva fritt och leva väl.
Per Ericson i Timbro, 1999.

red-143   Låt oss fokusera på förhållningssätt, inte värderingar.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2018-10-26

red-164   Första sammanställning av samhällsgrundande värderingar och förhållningssätt.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2019-08-10

pan-15729    Värdeliberalismen och toleransen.
Maria Eriksson i Egen blogg, 2009-02-12.

pan-15733    Detta är 'värdeliberaler'.
Roland Poirier Martinsson i SvD-blog, 2009-02-10.

red-1572   Skillnaden mellan värdeneutral och värdegrundad liberalism.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2019-06-09

pan-15768    Humanisternas idéprogram.
i Egen webbplats, 2020.