Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Partiledardebatten om Covid-19-krisen:
principiella aspekter

I SvT:s partiledardebatt om Covid-19 häromdagen ägnades en stor del av tiden åt sakfrågor i samband med bekämpningen av pandemin. SvT och programledaren förtjänar ett ifrågasättande för detta upplägg eftersom man då kom att behandla frågor som ligger på de berörda myndigheternas ansvar, särskilt Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens. I det svenska förvaltningssystemet ska inte regeringen ingripa direkt i sådana frågor, och då är det inte särskilt lämpligt att inbjuda partiledarna till en offentlig debatt om dem.

Partiledarnas inlägg

När nu en sådan debatt ändå kom till stånd hade det varit välgörande om åtminstone några av partiledarna hade respekterat rågången mellan regering/politik och myndigheter, till exempel genom att försöka föra över diskussionen till några av de verkligen politiska frågor som ändå finns i detta sammanhang. Man kunde till exempel ha diskuterat ÄDEL-reformen 1992 varigenom ansvaret för äldrevården fördes från (de dåvarande) landstingen till kommunerna, vilket snart ledde till att den medicinska kompetensen i äldrevården togs bort [pan-15764]. Istället kom diskussionen att handla mycket om vad som är bästa metoder för bekämpning av den här pandemin. Det är frågor där man inte behöver förvänta någon särskild kompetens från partiledarnas sida, och de fick heller inte tillfälle att visa någon sådan egentligen.

Diskussionen om metoder för smittobegränsning kombinerades med kritik både mot regeringen och mot de berörda myndigheterna för hur krisen har hanterats, varvid Ebba Busch utmärkte sig för en särskild hätskhet i kritiken, medan Jimmie Åkesson utmärkte sig genom att inte vara tillräckligt påläst. Man kan särskilt minnas hur Ebba Busch talade om hur landets ledning "med berått mod" hade tagit livet av många människor, och hur hon fortsatte med att säga "och de ansvariga sitter här", åtföljt av en svepande handrörelse åt sidan. Man minns också Jimmie Åkessons kritik mot att munskydd inte hade gjorts obligatoriska, särskilt som det ju var så enkelt att ordna. Det skulle nämligen räcka med ett tygstycke vilket som helst, enligt honom. Buschs och Åkessons argumentation sammanfattas i [pan-15761].

Jimmie Åkesson har också senare tagit upp tråden från Ebba Buschs anklagelse och förstärkt den genom att tala om en "massaker" [pan-15760]. Han har tidigare framfört skarp kritik mot Anders Tegnell [pan-15762] vilken har tillbakavisats punkt för punkt av journalisten Emanuel Karlsten [pan-15746].

Partiledarnas hantering av den aktuella krisen

Men utöver dessa retoriska finesser brast diskussionen också på ett djupare plan. Kritiken baserades på uppenbara sakfel, till exempel när det påstods att Sverige inte hade testat hemkommande resenärer från Italien under vecka 9, och att detta hade varit en stor anledning till spridningen i Stockholmsområdet. Man talade om att Sverige hade "saknat strategi" för bekämpningen, samtidigt som vi som sett de dagliga presskonferenserna har fått en tydlig redovisning både av den övergripande strategin om att platta ut kurvan (vilken har legat fast hela tiden) och av de korrigeringar som har gjorts när förhållandena har ändrats.

Nu kan någon säga att detta är väl inte något att reta sig på, och att det ligger i politikens och politikernas natur att man tar till retoriska tillhyggen när tillfälle bjuds. Det är svårt att vara helt nöjd med den förklaringen, och i just det här fallet är faktiskt frågan allvarligare än så. Den berör nämligen det ömsesidiga förtroendet mellan statsledning och folk. Sverige är ett av de länder där detta förtroende är särskilt stort, vilket till exempel har manifesterats genom den nya smittskyddslagstiftning som inrättades år 2004 [pan-15753], och som innebär att de enskilda medborgarna får en roll och ett ansvar för att smittskyddet ska fungera. Liknande regler återfinns också i andra lagar, till exempel i miljöbalken och i trafikförordningen [pan-15763]. Flera artiklar i internationell press har också tryckt på att ett sådant förtroende är en mycket viktig faktor för bekämpningen av pandemin [pan-15750], [pan-15756].

Mot den bakgrunden måste man se det som mycket problematiskt att några av partiledarna inte höll sig för goda att använda debatten i SvT för politiska utfall som bara kan tjäna till att minska allmänhetens förtroende för de åtgärder som företas och har företagits. Självklart måste man kunna diskutera och ifrågasätta regeringens agerande i vilken fråga som helst, men det bör lämpligen ske på ett sansat sätt, med utgångspunkt från fakta och från en förståelse av på vilka grunder den har agerat som den har gjort. Den legitima rollen för den politiska oppositionen måste vara att föra fram seriös kritik, inte populistiska rallarsvingar.

Dessa allmänna principer är särskilt uppenbara när landet har att hantera en allvarlig kris. Politiska ledare som väljer ett sådant tillfälle för att göra hårda och illa underbyggda inlägg kan inte betraktas som seriösa.

Vad kommer att hända nu?

Partiledardebatten synliggjorde några principiella frågor, även om man skulle ha önskat att de hade fått mer uppmärksamhet där. Dit hör särskilt frågan om den bristande krisberedskapen och orsakerna för denna [pan-15765], och dit hör också frågan om oklarheter i ansvarsfördelningen vilka blir särskilt uppenbara i krissituationer [pan-15758]. Man kan förvänta sig att dessa frågor kommer att diskuteras mycket framöver.

En annan fråga är mer direkt relaterad till partiledardebatten i sig, nämligen effekterna av att Ebba Busch och Jimmie Åkesson intog en så aggressiv, och ibland osaklig attityd i debatten. Amanda Sokolnicki har kommenterat hur deras förhållningssätt skilde sig från Ulf Kristerssons [pan-15759]:

När partierna han vill samarbeta med för att bilda regering sattes på prov visade de sina grundläggande reflexer. Medan Kristersson har mött den extrema situationen genom att prioritera medborgarna, har Ebba Busch och Jimmie Åkesson visat att de säger och gör vad som helst för att rädda sig själva och sina opinionssiffror. De var kanske ändå inte så lika som de trodde.

Den publik som har sett partiledardebatten och som följer händelseutvecklingen med ett kritiskt sinnelag borde rimligen ta avstånd från Busch och Åkesson efter hur de har framträtt i den här frågan. En viktig fråga blir ändå hur de kommer att uppfattas av folk i allmänhet. Tittarundersökningar direkt efter debatten har visat att Åkesson och Busch hörde till dem som fick bäst uppskattning för sina framträdanden. Det skulle alltså peka på att deras aggressiva debattstil kan vara effektiv för att vinna röster, även i vårt land.

Detta måste ställa Ulf Kristersson inför ett svårt val, givet att han under det här året uppenbarligen har närmat sig Sverigedemokraterna och alltså gått i riktning mot en regeringssamverkan med dem. Kan han fortsätta med den strategin även efter det som framkom under partiledardebatten? Och kommer det isåfall också att innebära att den konfrontativa debattstilen blir ett återkommande mönster?

Blotta möjligheten till en sådan utveckling är illavarslande. Utvecklingen i USA under lång tid nu har visat vad som kan hända när ett politiskt parti avsiktligt skärper motsättningarna i samhället, och när det försöker bryta ner förtroendet för staten och myndigheterna, samt när detta blir deras strategi för att själva erövra och behålla makten i samhället. Alla goda krafter måste motverka att det blir en sådan utveckling i Sverige.

Liknande synpunkter har framförts t.ex. av Gunnar Hultqvist under rubriken "Så här skapas fascistiska stämningar" [pan-15810].

Liberalt perspektiv

Inte minst ur liberal synpunkt är detta något att ta på stort allvar. Individens självständighet och autonomi är en grundprincip i olika tolkningar av liberalism, och den första punkten i beskrivningen av värdeliberalism framhåller till exempel att den utgår från

... en tro på individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt.

Den särpräglade svenska ansatsen till den aktuella pandemin ligger mycket väl i linje med denna principiella hållning. Författaren Sverker Sörlin har formulerat den med följande ord sedan han själv tillfrisknat från Covid-19 [pan-15751]:

Kanske kunde man kalla vår väg deltagandets. Den politiska idén är: vardaglig frihet i utbyte mot aktivt ansvar. Jag ser vad som skett de senaste veckorna som en stor övning i praktisk etik. Människor i vårt land har lärt sig mycket om vad ansvar och omtanke betyder i verkligheten.

Även ur det perspektivet måste vi ta avstånd från Ebba Busch och Jimmie Åkesson efter deras agerande i partiledardebatten dem 8 juni.

Referenser

pan-15764    Felaktig organisation grund till tragedin inom äldrevården.
Anna Hammarström + 3 i Läkartidningen, 2020-05-28.

pan-15761    Högersmockan mot Löfven.
Anette Holmqvist; Olof Svensson i AB, 2020-06-07.

pan-15760    SD:s partiledare om 'coronamassakern', självkritiken och sms:en till Kristersson.
Anette Holmqvist i AB, 2020-06-11.

pan-15762    'Tegnell måste ta ansvar för misstagen och avgå'.
i DN, 2020-06-06.

pan-15746    Flera missledande påståenden i Jimmie Åkessons debattartikel om Tegnells avgång.
Emanuel Karlsten i Egen webbplats, 2020-06-07.

pan-15753    Sverige valde coronastrategi med 2004 års smittskyddslag.
Olof Petersson i DN, 2020-06-08.

pan-15763    Nej, det är det här dokumentet som grundlägger coronastrategin.
Per Kågeson i DN, 2020-06-10.

pan-15750    Why might Sweden's Covid-19 policy work? Trust between citizens and state.
Lars Trägårdh; Umut Özkirimli i TheGuardian, 2020-04-21.

pan-15756    Without public faith in government actions, the UK will never beat Covid-19.
Liam Smeeth i TheGuardian, 2020-06-08.

pan-15758    Efter krisen väntar smärtsam omprövning.
Ewa Stenberg i DN, 2020-06-12.

pan-15759    Att Åkesson anklagar regeringen för en 'massaker' är faktiskt helt vansinnigt.
Amanda Sokolnicki i DN, 2020-06-11.

pan-15751    Vi försöker gemensamt finna en väg -- där en väg aldrig funnits.
Sverker Sörlin i DN, 2020-04-04.