Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Hyperindividualism

"Lagom är bäst" sägs det ju, liksom "för litet och för mycket skämmer allt". Den principen torde också vara tillämplig på sådan individualism som görs till ideologi, vilket är karakteristiskt för liberalismen i många av ess varianter. Individualism och nationalism ses ofta som varandras motsatser. Därför kan det vara av intresse att resonera om hur extrem individualism ('hyperindividualism') förhåller sig till nationalism.

Hyperindividualism kan bland annat yttra sig i att utövaren inte förstår tillitens natur och betydelse. Tillit är nämligen inte bara en variabel som kan mätas genom att fråga människor om de anser att man kan lita på sina medmänniskor, utan den har också med solidaritet att göra. Tillit ('trust') studeras till exempel inom företagsekonomin där den har tillämpning på hur leverantörskedjor kan fås att fungera över tid. Där innebär tillit bland annat att inköpande och levererande företag avstår från att utnyttja tillfälliga situationer där de i princip skulle kunna pressa motparten mycket långt, till exempel vad gäller prissättning. Tilliten kan alltså innebära att en part kan göra undantag från den enkla principen om vinstmaximering, nämligen för att bibehålla förtroende och tillit.

På liknande sätt är tilliten också viktig i samhället, men där är det inte bara fråga om tillit mellan två parter, utan om tillit som en av värderingarna inom en grupp. Det innebär i princip att gruppens medlemmar har en tillitsfull attityd till varandra, att de inte utnyttjar varandras eventuella svagheter, och att gruppen straffar ut den medlem som sviker den tillit som visas hen.

Men detta betyder också att medlemskap i en sådan grupp måste gälla över tid. Det tar tid för en individ att bli full medlem och att vinna gruppens tillit. En person som hävdar sin liberala rättighet att associera sig med än den ena, än den andra gruppen och ta del av deras respektive fördelar kommer inte att kunna åtnjuta tillit någonstans. Det gäller särskilt om hen inte känner sig bunden av de värderingar som gäller i den ena eller den andra gruppen.

Detta är naturligtvis inte något skäl för att avstå från föreningsfriheten, eller något skäl mot rätten att både ansluta sig till grupper och att lämna dem. Det säger bara att sådant byte av grupp bör ske på ett snyggt sätt, och att det kan vara förknippat med en viss kostnad för den som gör det.

Dessa principer är tillämpliga både på gäng, klaner, frikyrkosamfund och nationer, för att ta några uppenbara exempel. Det finns mycket ofta en intressesmotsättning mellan grupper som etableras inom samma population av individer. Det innebär till exempel att om staten töms på aktning, legitimitet, auktoritet och värderingar så tar andra grupper över. De har sina interna värderingar och tvångsmedel, till exempel klaner och parallellsamhällen.

Detta är ett viktigt skäl för att anamma liberal nationalism. Endast en fungerande nationalstat kan i längden upprätthålla liberalismens principer. Det förutsätter dock att nationen är inkluderande, och inte baserad på etnicitet eller religion. Å andra sidan kan den heller inte vara helt fri från värderingar: för att vara grunden för en nationalstat måste den etablera sina samhällsgrundande värderingar, vilket innebär att den inte kan vara allt-inkluderande. Därutöver har den att gå en balansgång. Med för få gemensamma värderingar blir den nationella sammanhållningen svag; med för många kan nationen förlora förmågan att inkludera.

I dagens värld har auktoritärt nationalistiska rörelser fått ökat spelrum. Detta bör inte mötas genom att ta avstånd från all nationalism. Istället bör vi ta liberal nationalism på allvar, inte som ett "snällare" alternativ till de nämnda rörelserna, utan i sin egen rätt. Nationell värdegemenskap och solidaritet är en nödvändig förutsättning, både för ett liberalt statsskick och för en socialliberal välfärdsstat.

Slutsats: normal individualism kan mycket väl förenas med liberal nationalism, men detsamma gäller inte för hyperindividualism.