Liberal åskådning

Frihet, öppenhet och solidaritet

Ansvarskänsla och lojalitet
som samhällsgrundande värderingar

I några tidigare artiklar har jag fört fram att vi behöver ett begrepp som innefattar både värderingar, moralregler och förhållningssätt. Det motiveras bland annat av att ordet 'värderingar' snarast för tanken till vaga principer såsom 'alla människors lika värde'. Vidare är det väl så att när man pratar om att påverka andra människors 'värderingar' så menar man vanligen att man vill påverka deras beteende, och inte bara deras tankar om vad som är rätt och fel.

I den här artikeln ska jag använda ordet 'värderingar' i denna utvidgade betydelse, och särskilt behandla sådana värderingar som är väsentliga för att samhället ska fungera bra för medborgarna, både på lokal och på nationell nivå. Det är sådana värderingar som jag kallar för samhällsgrundande, och som förhoppningsvis kan omfattas av de flesta av medborgarna.

Vidare har jag hävdat att vi behöver ha en gemensam diskussion om dessa samhällsgrundande värderingar, där vi inte bara ska samla in vilka värderingar som är allmänt kända och erkända, utan också ta fram förslag till ytterligare värderingar. I första hand ska det då gälla värderingar som de flesta av oss inte har tänkt på men som vi känner som naturliga när de föreslås. Vi kan kalla dem för implicita värderingar, till skillnad från de explicita värderingar som redan har formulerats och accepterats.

I den här artikeln ska jag föreslå två relaterade värderingar som kan uttryckas med orden 'ansvarskänsla' och 'lojalitet', och som borde kunna räknas som samhällsgrundande. För att det förslaget ska kunna diskuteras behövs det en tillräcklig precis formulering av deras innebörd; det räcker inte att hänvisa till att dessa ord är välkända. Följande är mitt förslag till precisering av dem.

Ansvarskänsla

Ansvar är något som en person kan bli tilldelad när den får ett uppdrag, medan ansvarskänsla är något som personen har när den känner ett ansvar för något. I detta sammanhang talar vi bara om sådant ansvar som styr vad någon gör eller bör göra. Det finns också en helt annan användning av samma ord, nämligen för en persons ansvar för att något dåligt har inträffat. Ansvar i den bemärkelsen ligger utanför den här diskussionen.

Om man vill renodla skillnaden mellan ansvar och ansvarskänsla kan det sägas så här: den som får i uppdrag att göra något har också ansvar för att det genomförs. I det ligger att utföra de angivna åtgärderna, och att agera på lämpligt sätt om de inte kan utföras på grund av något förhinder. Det kan då vara tal om att göra en liknande åtgärd med det önskade resultatet, eller att rapportera till uppdragsgivaren att uppdraget inte kunnat utföras. Allt detta ingår i att ha ansvar för ett uppdrag.

I begreppet ansvarskänsla ligger för mig till att börja med en känsla av solidaritet med en grupp som man tillhör och identifierar sig med. Det kan vara den egna familjen, eller den egna nationen, eller något däremellan, eller för den delen hela mänskligheten. Ansvarskänslan avser då en förmåga att agera i enlighet med den gruppens intressen, och med de värderingar som är gemensamma för gruppen. Förmågan att agera ska kunna tillämpas både i väntade och förutsedda situationer, och i de mest oväntade.

Den som har ansvarskänsla måste alltså ha en förmåga att se när något behöver göras för att motsvara gruppens intressen och värderingar, och den måste också vara beredd att 'ta ansvar', att agera när det behövs. En fråga som då ofta kan uppkomma är 'varför just jag?', det finns ju många andra som också kan göra något. Ett uppenbart svar är förstås 'varför inte?', men det svaret kanske inte alltid räcker.

I praktiken ingår det väl i det ansvarsfulla beteendet att man står tillbaka om det finns andra som är bättre skickade att göra det som behöver göras, och om de också verkar ta det ansvaret och kan företa åtgärderna själva. Men om det inte finns några sådana skäl kräver ansvarskänslan att den som ser ett behov av åtgärd också engagerar sig i att den utförs.

Distinktionen mellan ansvar och ansvarskänsla är inte knivskarp, utan man kan lätt föreställa sig situationer som utgör gränsfall mellan dessa två. Det väsentliga är att när vi här talar om ansvarskänsla så ingår inte sådant ansvar som enbart är ett resultat av delegation.

Lojalitet

De handlingar som en person utför inom ramen för sin ansvarskänsla kan ofta vara sådana som är förknippade med en viss ansträngning eller besvär, men behöver inte vara mer än så. I en del fall kan det däremot vara fråga om åtgärder som egentligen går emot personens egna intressen, så att han eller hon gör något trots att det medför eller kan medföra påtagliga nackdelar för honom eller henne själv. I sådana fall kan man säga att personen agerar utifrån lojalitet med den grupp som ansvarskänslan är riktad mot.

Ett annat slags lojalitet inträffar om en person agerar emot sina egna värderingar när han eller hon företar åtgärder som är till nytta för gruppen. Då ställs alltså lojalitet mot egna värderingar.

Lojalitet är alltså ett förhållningssätt som avser ens relation till en institution eller en grupp, och som utgörs av en beredvillighet att agera enligt den institutionens eller gruppens värderingar och att främja dess intressen. Det ska gälla även i sådana fall där det kan vara till nackdel för ens egna intressen, och eventuellt också när det skulle bryta mot ens egna värderingar. Därmed är det också meningsfullt att tala om begränsad lojalitet vad gäller intressen eller värderingar.

Både ansvarskänsla och lojalitet har nu preciserats i relation till en grupp eller en institution, men samma uttolkning kan också tillämpas när det gäller lojalitet mot en enstaka person. Utifrån dessa definitioner kan förhållandet mellan ansvarskänsla och lojalitet sammanfattas som att lojalitet är detsamma som osjälvisk ansvarskänsla.

Lojaliteten med det egna landet

Frågan om man bör känna lojalitet med det land där man är född och uppvuxen diskuteras återkommande, och samma fråga kan ställas vad gäller invandrares lojalitet med sitt ursprungsland och med det land man invandrat till. Samma fråga kan också ställas i samband med etniska minoriteter som har bott länge i ett land, och som har nära kontakter med motsvarande etniska grupp i andra länder.

T.A. Aleinikoff uttrycker en tydlig ståndpunkt i denna fråga när han föreslår riktlinjer för ett samhälle med mångfald, vilket i hans fall är det amerikanska samhället [pan-2988]:

The existence of mutually respecting groups gets us much but not all of the way there. The important question is how such groups interact. What is required is an identification with a whole beyond the parts. ... What the [whole] has a right to ask of the [parts] , is that groups identify themselves as American. ... The central idea is that a person be committed to this country's continued flourishing and see himself or herself as part of that ongoing project. The allegiance, the common identification, need not be exclusive, but it must be paramount.

De primära översättningarna av 'allegiance' är just 'lojalitet' och 'trohet', och i det här citatet torde 'lojalitet' vara den självklara översättningen. Aleinikoff menar alltså att minoritetsgrupper i hans land mycket väl kan ha lojaliteter åt flera håll, men om de är motstridiga måste lojaliteten med USA gå först.

Detta låter sig sägas och kan väl hävdas även i andra jämförbara länder, men om det ska vara en meningsfull förväntan från statens sida så måste nog staten ifråga begränsa vilka värderingar som lojaliteten ska avse. Vår definition av ansvarskänsla, och därmed också av lojalitet, innefattade ju "en förmåga att agera i enlighet med den gruppens intressen, och med de värderingar som är gemensamma för gruppen". Om dessa nationella intressen och värderingar blir alltför omfattande blir det orealistiskt att förvänta sig den "common identification" som Aleinikoff talar om.

Ur statens synpunkt är det därför nödvändigt att begränsa omfattningen av de samhällsgrundande värderingar som den förväntar sig från medborgarna, och även att göra det tydligt vilka värderinigar som avses. Detta är ett av skälen till att det behövs en gemensam diskussion om vilka samhällsgrundande värderingar som bör gälla i vårt samhälle.

Samhällskontraktet

Gunnar Hökmark och flera andra skribenter har hävdat att statens relation till medborgarna enbart ska definieras av gällande lag, och att värderingar som inte gjorts till lag är en privatsak som staten inte ska engagera sig i. Jag hör till dem som inte håller med om detta, eftersom det finns värderingar som inte kan göras till lag på något meningsfullt sätt, och eftersom rättssystemet inte skulle kunna fungera om där inte också fanns gemensamma värderingar utöver lagen.

En naturlig konsekvens av detta synsätt är att samhällskontraktet inte bara består av lagstiftning, rättssystem och beskydd, utan att det också innehåller ömsesidiga förväntningar om värderingar. Staten har förväntningar att medborgarna i gemen omfattar de samhällsgrundande värderingarna, och medborgarna har förväntningar på staten, till exempel förväntningar om oväld i maktutövningen.

I det sammanhanget är det tydligt att man bara kan tala om förväntningar, och inte om absoluta krav. Man kan inte tvinga människor att ha vissa värderingar. Däremot har staten möjlighet att agera till förmån för vissa värderingar, framförallt genom den allmänna skolan. Det säger sig självt att denna möjlighet måste förvaltas väl: användas för sitt ändamål, men med försiktighet.

Liksom i varje annan liknande situation är det viktigt att båda parter rätt förstår sin roll i kontraktet. Den som enbart kräver att staten ska uppfylla de förväntningar som ställs på den, men som inte är beredd att själv motsvara förväntningarna, den bidrar på sikt till att undergräva kontraktet.

Ett exempel på avsaknad av lojalitet

Ett konkret och mycket tydligt exempel på dessa frågor har kommit upp nyligen i samband med ett facebookinlägg av Rashid Musa som är ordförande för SUM, alltså Sveriges Unga Muslimer. Den 6 juni i år gjorda han följande inlägg [pan-12491]:

Du behöver inte visa tacksamhet eller känna någon lojalitet till den svenska nationalstaten för att bli behandlad som en likvärdig medborgare. Sverige har antagit den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och ingenstans står det att man måste visa någon tacksamhet till staten för att rättigheterna ska gälla dig. Utan de är okränkbara och gäller alla som bor här. Och det är den svenska statens skyldighet att se till att dessa rättigheter levs upp till oavsett om man väljer att sjunga nationalsången med full hals eller om man bara vill njuta av sin lediga dag.

Jag har kommenterat detta inlägg i en tidigare artikel, men här finns en ytterligare synpunkt i samband med det sin sagts ovan. Det gäller hur man lämpligen visar tacksamhet, vilket väl är en fråga om värderingar i den breda bemärkelse som jag använder här. Verbala uttryck kan vara på sin plats någon gång, men ingen förväntar sig att de ska upprepas gång på gång. Däremot är det naturligt (i varje fall i min värld) att man visar tacksamhet genom att ställa upp när något behöver göras, till exempel genom att hjälpa till med några praktiska sysslor när man är gäst hos någon.

Det betyder att sättet att visa tacksamhet ligger mycket nära begreppet ansvarskänsla enligt resonemanget ovan. Som ordförande för en organisation där flertalet medlemmar rimligtvis står i en viss tacksamhetsskuld till den svenska nationalstaten är det altså en naturlig förväntan på Rashid Musa att han agerar när han har möjlighet att lösa något aktuellt problem, eller i varje fall bidra till lösningen.

Den ömsesidiga misstänksamheten mellan delar av den muslimska ungdomen i Sverige och de infödda svenskarna (i olika åldrar) är ett sådant problem där Rashid Musa och hans förening uppenbarligen skulle kunna bidra på olika sätt. Till exempel kunde SUM ta fram skrifter och ordna möten där man presenterar svensk verklighet och svenska förhållningssätt för muslimska ungdomar, och motsvarande åt andra hållet. Såvitt man kan förstå av tillgänglig information ingår emellertid inte detta i SUM:s verksamhet.

Inte heller i Rashid Musas eget agerande kan man spåra någon vilja att bidra till ökat samförstånd, utan Rashid Musas eget agerande har snarare bidragit till ökad animositet. Hans inlägg på Facebook är ett uppenbart exempel på detta, där han ställer hårda förväntningar på staten men inte tycks vara beredd att ge något tillbaka.