Liberal åskådning

Frihet, öppenhet och solidaritet

Mångfald och liberalism

Den här webbplatsens ideologiska linje har sedan januari 2017 betecknats som mångfaldsliberalism. I den här artikeln vill jag beskriva grundtankarna i denna ur ett annat perspektiv än vad som har använts tidigare. Förändringen består i att mångfaldsliberalism här ses som en av flera tillämpningar av samma liberala grundprinciper, och i att värderingar och moralregler nu intar en central plats i beskrivningen.

Flera varianter av liberalism kan främst ses som tillämpningar av liberalismens idé inom olika områden. Politisk liberalism är ett synsätt på hur det demokratiska samhället bäst kan organiseras, och det bygger på liberalismens grundprinciper. Marknadsliberalism tillämpar samma grundprinciper på handel med varor och tjänster, och på resursförvaltning. Socialliberalism utvidgar liberalismens frihetsbegrepp till människornas vardagliga levnadsförhållanden, och har därigenom kommit att bredda synen på statens uppgifter.

På samma sätt kan mångfaldsliberalism ses som en tillämpning som avser behandlingen av etnisk, religiös och annan kulturell mångfald i samhället. Främst gäller det sådan mångfald som visar sig när grupper av människor med samma bakgrund och likartad inställning sluter sig samman, och när de uppvisar förhållningssätt som avviker från vad som gäller eljest i samhället. Denna viktiga problemställning diskuteras ofta i samband med konkreta situationer, men den förtjänar också en mer grundläggande analys.

Det finns två liberala grundprinciper som måste tjäna som utgångspunkt för denna analys. Främst kommer övertygelsen om att varje människa bör åtnjuta självbestämmande i olika avseenden, och att frihet i denna bemärkelse samtidigt är en nödvändig grund för att skapa ett gott samhälle. Därtill kommer också insikten om vad denna vision av samhället kräver av medborgarna: den kan bara realiseras om medborgarna har sådana värderingar och moralregler att de använder sin frihet med hänsyn till andra och till det gemensamma bästa. Frihet utan värderingar och moral skulle lämna vägen öppen för ohämmad egoism.

Frågan om värderingar, och särskilt frågan om samhällsgrundande värderingar är av extra stor betydelse i samband med mångfalden. Inom andra tillämpningar av liberalismen räcker det att formulera vilka värderingar som behövs och som är angelägna inom respektive område, men i samband med mångfalden måste man förstå och hantera de problem som lätt uppstår när flera skilda system av värderingar ska samsas inom samma statsbildning.

För att genomföra detta behövs ett genomtänkt synsätt på värderingarnas och moralbegreppens natur, och på hur de kan bildas, spridas, förändras, mötas och bemötas. Det är inom ramen för ett sådant synsätt som man bäst kan diskutera hur värderingsrelaterade problem ska hanteras i ett samhälle med kulturell mångfald. För att diskussionen ska vara meningsfull måste synsättet utgå från en beskrivning av de olika värderingssystem som förekommer på ett sätt som inte är vinklat till förmån för ett av dem. Samtidigt finns det vissa grundläggande principer i det västerländska synsättet som vi inte kan kompromissa om från vår sida, och detta kan man inte bortse från i strävan efter dialog om de olika värderingarna.

Några skribenter har hävdat att värderingarna är en mindre viktig fråga i samband med mångfalden eftersom det räcker med att man har en rättsstat. Lagarna ska vara baserade på gällande värderingar, och allt som inte är utsagt i lagarna bör omfattas av den individuella friheten, enligt deras synsätt. Problemet är dock att rättsstaten bara kan fungera om de allra flesta medborgare lever enligt ett antal samhällsgrundande värderingar och moralregler, till exempel att man ska lyda lagarna, och att man inte ska vittna falskt. Ingen polismakt i världen kan fungera om inte sådana regler är allmänt respekterade.

Värderingar, moral och förhållningssätt

Två andra men närliggande begrepp är användbara i samband med värderingarna i samhället, nämligen 'moral' och 'förhållningssätt'. Ordet 'moral' för främst tankarna till regler för moraliskt beteende, moralregler, men sådana regler bör ytterst vara motiverade med vilket resultat som beteendet i fråga kan antas leda till, och med en värdering om detta resultat ska anses bra eller dåligt. Värderingar ses då som utsagor om vilka förhållanden som är 'goda' och vilka som är 'dåliga' eller till och med 'onda'.

Enligt detta resonemang skulle värderingar vara grunden för moralreglerna. (Jag bortser då från moral i bemärkelsen 'anständighet'). I praktiken flyter dock dessa två begrepp ihop. Argumentationen för anammande av 'svenska värderingar' måste rimligen avse ett accepterande av vissa beteenden, och inte enbart vissa tankar om vad som är bra.

Eftersom ordet 'värderingar' främst för tanken till värdeomdömen och ordet 'moral' associeras till moralregler kan man också önska sig ett övergripande begrepp som innefattar båda orden på ett balanserat sätt. Ordet 'förhållningssätt' kan då vara lämpligt, även om det egentligen har en ännu bredare betydelse. En person kan till exempel ha ett förhållningssätt till sina egna sjukdomar och åkommor, vilket knappast är en moralisk frågeställning. Vill man vara mer tydlig kan man säga 'moraliskt förhållningssätt'.

Orden 'värderingar', 'moral' och 'förhållningssätt' har alltså överlappande betydelse, och vilket ord man använder blir mest en fråga om betoning och nyanser. I den här artikeln kommer alla tre att användas omväxlande.

Exempel på värderingar och moralregler

Värderingar kan vara sekulärt eller religiöst grundade, alltså genom en konsensus i samhället eller genom en helig skrift. Jag ska börja med det sekulära fallet, och hoppas kunna återkomma till de religiösa motiveringarna i ett annat sammanhang.

En av de få samhällsinstitutioner som har som uppdrag att delge medborgarna en uppsättning samhällsrelevanta värderingar är den allmänna skolan. Enligt skollagen har skolan ett dubbelt uppdrag vilket består i att förmedla och förankra både kunskaper och demokratiska värden. I en utvärderingsrapport från Skolinspektionen med titeln Skolornas arbete med demokrati och värdegrund [pan-12447] beskrivs uppdraget på följande sätt:

Det handlar om att utbilda medvetna och kompetenta samhällsmedlemmar som enligt demokratins ideal kan hantera den kunskap och värdegrund som det svenska samhället vilar på. Målet med skolans demokrati- och värdegrundsarbete är att främja demokratin och motverka odemokratiska uttryck.

Detta måste förmodas betyda att eleverna ska bibringas demokratiska värden, och inte bara lära sig vilka de är. Detta är inte helt enkelt. Vad gäller religionsundervisningen är det en etablerad princip att skolan ska ställa sig neutral -- den ska undervisa om religionerna men inte försöka bibrina eleverna någon viss religiös uppfattning. I förlängningen av detta kan man hävda att skolan inte heller ska söka bibringa några andra värderingar än dem för vilka det finns tvingande skäl. Kopplingen mellan demokrati och värdegrund ska kanske ses som ett sätt att legitimera "värdegrundsarbetet".

Av rapporten framgår dock att denna verksamhet möter vissa svårigheter. Ett citat:

Det första Värdegrundsprojektet (1999-2000) visade tidigt på svårigheterna med att slå fast exakt vad det innebar att skolorna skulle "arbeta med värdegrunden". Skolans uppdrag i detta avseende kunde te sig oprecist och möjligtvis något motsägelsefullt. Elever skulle tillgodogöra sig en värdegrund (demokratiska förhållningssätt) genom samtal och kritiskt ifrågasättande; men samtidigt finns det ju vissa värden som inte ska ifrågasättas (som alla människors lika värde, jämställdhet och respekt för individens integritet). Här fanns ett spänningsfält. ... Skolverket såg därför behovet av följa upp hur skolor i praktiken arbetade med värdegrunden, då kunskapsuppdraget och värdegrundsuppdraget tenderade att uppfattades som åtskilda (jfr Skolverket 2011).

I linje med dessa observationer sägs också:

Vad exakt värdegrunden "är" blir då en tolkningsfråga (jfr Skolvardagens komplexitet 2001: 98-101). De demokratiska värderingarna i Skollagen, till exempel, är "oförytterliga", alltså kan inte förhandlas bort, å ena sidan. Å andra sidan sägs de (enbart) gälla i en viss kulturkrets. Handlar det då om stabila värden, eller kulturberoende och föränderliga värden, givet kontexten? Det finns en risk att lärare blir konfunderade av sådana motsägelser, vilket skulle kunna försvåra skolans demokratiuppdrag (jfr Ständigt. Alltid! 1999: 10).

Ändå värre är förstås om eleverna blir konfunderade av samma skäl. En mer utförlig granskning av Skolinspektionens rapport finns i artikel [red-011] .

Om man söker efter en precisering av vad som ska ingå i värdegrunden och exempel på vad som där ingår så får man uppenbarligen söka på annat håll. En möjlig källa skulle då kunna vara FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR). Problemet är bara att den uttalar sig enbart om just rättigheter, men bara litet och indirekt om människors skyldigheter som medborgare, eller om legitima förväntningar på dem. Däremot finns en intressant källa med viss anknytning till FN, nämligen en artikel från 1997 [pan-2988] där en amerikansk forskare, T.A. Aleinikoff, har föreslagit regler som berör mångfalden och som enligt honom bör vara grundläggande i ett modernt samhälle. Aleinikoff har under en period tjänstgjort som vice flyktingkommissarie i FN, vilket säkert har bidragit till hans breda perspektiv på frågan. Hans förslag är intressanta i vårt sammanhang, inte bara därför att de berör frågan om mångfald, utan också därför att de utgör principer som inte brukar nämnas, men som de flesta nog kan hålla med om. Därför skulle de kunna tillföra nytt blod åt den ofta litet andefattiga diskussionen om "svenska värderingar".

I sin artikel föreslår Aleinikoff tre "grundregler" för samhällen med kulturell mångfald, nämligen "ömsesidighet" (mutuality), "övergångsfrihet" (permeability), och "tillhörighet" (allegiance). Ömsesidighet definieras på följande sätt:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms -- not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer. This is the lesson and promise of multiculturalism that has gotten lost in the culture wars.

Övergångsfrihet beskrivs på följande sätt:

Mutuality moves us beyond assimilationism. But we need to stop short of the strong multiculturalism that, like Kallen, proclaims "permanent group distinctions." A second perspective must come into play: a principle of permeability, which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them.

Även på svensk nivå kan man notera att långt ifrån alla ansluter sig till dessa principer. Det som Aleinikoff kallar stark multikulturalism kan motsvaras av svensk identitetspolitik. Åt det motsatta hållet markerar han distans mot den kosmopolitanism som inte vill kännas vid några avgränsade grupper. Det motsvaras väl närmast av synen på liberalism på Dagens Nyheters ledarsida, där man föreställer sig medborgare som var för sig har sin egen bakgrund, oberoende av alla andra.

Aleinikoffs tredje princip är behovet av tillhörighet vilket han beskriver så här:

The existence of mutually respecting groups gets us much but not all of the way there. The important question is how such groups interact. What is required is an identification with a whole beyond the parts. - - - A cultural unity is not in the cards, and a mutual commitment to liberal political principles including diversity -- although important -- produces a thin unity that may be little more than an agreement to disagree, tolerance without mutuality.

Han fortsätter: What the unum has a right to ask of the pluribus, to use Lawrence Fuchs's figure, is that groups identify themselves as American. - - - The central idea is that a person be committed to this country's continued flourishing and see himself or herself as part of that ongoing project. The allegiance, the common identification, need not be exclusive, but it must be paramount.

När Aleinikoff här talar om att "identify themselves as American" får vi förstås översätta det till ett krav att grupper i första hand identifierar sig själva som svenska.

De nämnda tre principerna eller varianter av dem borde kunna ingå i en tydlig definition av en svensk värdegrund, under förutsättning att det först kunde hållas ett nationellt samråd om värdegrundens innehåll och formulering, och att detta kunde leda till en tillräcklig uppslutning om den.

Aleinikoffs principer har övergripande karaktär medan många andra värderingar och moralregler bara avser vissa typsituationer. Som exempel kan nämnas riktlinjer som avser i vilken utsträckning en person i de nedre tonåren måste lyda sina föräldrar, riktlinjer om vad det är rimligt att föräldrarna kan bestämma om honom eller henne, och riktlinjer för hur man som förälder bör agera i barns konflikter med varandra.

Vidare finns det ett flertal övergripande imperativ som väl inte är kontroversiella, i varje fall i teorin. Dit hör den regel som återkommer i många religioner och som i kristendomen uttrycks med att "allt vad ni vill att andra ska göra mot er ska ni också göra mot dem". Ett annat exempel är den romerska regeln "pacta sunt servanda", det vill säga "överenskommelser ska hållas". Den ofta citerade principen om "alla människors lika värde" får också räknas till denna kategori. Dessa principer eller imperativ har den gemensamma egenskapen att de anger allmänna riktlinjer som överlämnar mycket till en närmare tolkning. Tolkningen kan ske i varje situation för sig, men den kan också ske genom att en moralledare för fram mer specifika regler som hen motiverar genom hänvisning till övergripande imperativ.

Därför är det naturligt att olika kulturella grupper kan tolka övergripande principer som dessa på olika sätt, vilket leder till att deras moraluppfattningar kan skilja sig även om de övergripande principerna är gemensamma.

Men det finns också sammanhang där skilda uppfattningar inte kan förklaras enbart som en fråga om uttolkning. Ett uppenbart exempel är frågan om solidaritet mellan olika grupper i samhället, och särskilt solidaritet med dem som har det sämst. Det finns välkända sätt varmed människor kan motivera sin avsaknad av solidaritet, med uttryck som "det är deras eget fel", eller med hänvisning till några universella regler som inte kan ifrågasättas.

Ett annat, och mindre dramatiskt exempel på skilda förhållningssätt gäller hur olika parter ställer sig i en konflikt eller annan djup meningsskiljaktighet. Med viss förenkling kan man urskilja två alternativ, nämligen dominansbeteende och samförståndsbeteende. I ett dominansbeteende ser vardera parten bara ett slags utfall av konflikten, nämligen att en av dem får sin vilja igenom varvid den andra måste foga sig helt och hållet. Därför satsar vardera parten på att hävda sig så mycket som möjligt och på att försvaga motpartens position. I ett samförståndsbeteende söker parterna gemensamt hitta en lösning som är tillräckligt bra ur bådas synpunkt, vilket kräver att de också försöker förstå varandras synsätt, möjligheter och begränsningar. I varje kultur för sig tenderar det ena eller det andra av dessa beteenden att överväga eftersom det inte fungerar bra om olika personer inom samma kultur väljer olika sådana beteenden.

Sammanfattningsvis finns det alltså ingen brist på principer, värderingar eller beteenderegler som är mer eller mindre allmänt accepterade, och som kan hävdas vara viktiga för att ett samhälle ska fungera bra. Dessa och andra liknande förhållningssätt borde kunna samlas till ett studiematerial för användning exempelvis i skolans undervisning om "den värdegrund som det svenska samhället vilar på". Vidare borde den befintliga markeringen om vikten av "ifrågasättande" kanske ersättas med en markering om vikten av att orientera om de skillnader i värderingar som finns mellan olika kulturer och som ofta är baserade på etnicitet eller religion.

Individuell och gruppvis mångfald

Aleinikoff för fram en mycket viktig fråga när han skriver om a principle of permeability, which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them. För liberalismen är det självklart att individens rättigheter går före gruppens, vilket till exempel innebär att individens rätt att gå över till en annan religion inte får kränkas. Men vad händer om en grupp och dess ledare agerar på ett sätt som kränker denna rätt, men som inte kan åtgärdas med juridiska medel? Det blir då åter en fråga om värderingar, och i vad mån staten ska kunna agera för att kunna försvara principen om religionsfrihet när en grupp kränker den gentemot en del av sina medlemmar. Ska staten då kunna agera till förmån för vissa värderingar?

Om statsmakten ska kunna agera kraftfullt till försvar för individens frihet i detta och liknande avseenden bör ett första steg vara att staten inte ses enbart som en samfällighet av individer, utan att även många grupper betraktas som subjekt som har vissa rättigheter och skyldigheter. Grupper som hävdar en särskild syn på värderingar och moral kommer då i fråga, men samtidigt måste statens agerande i frågor om värderingar och moral kringgärdas med tydliga begränsningar. Detta är den viktigaste frågan i den här artikeln.

Beteende som kränker individens friheter och rättigheter förekommer inte bara hos en del grupper, utan också hos en del individer. Ett aktuellt och ökande problem är när en enstaka individ använder sociala media på Internet för att sprida hat och ogrundade beskyllningar, eller när en grupp utan tydlig ledning (alltså en mobb) gör detta. Sådana grupper kan inte gärna behandlas som subjekt ur statens synpunkt utan får behandlas ur individsynpunkt. Denna problematik ska inte diskuteras i den här artikeln.

Däremot borde kriminella gäng och grupper som agerar enligt klansamhällets tänkesätt förmodligen kunna betraktas som subjekt ur statens synpunkt på samma sätt som kulturella grupper, utan att för den skull göra några jämförelser i övrigt.

Kulturella grupper och värdegemenskaper

Många människor har en förmåga att "tänka annorlunda" och detta är viktigt för samhället, men man måste också inse att många människor gärna sluter sig till andra som tänker lika som dem själva. Det gäller inte minst för tänkandet i fråga om värderingar och förhållningssätt. Jag vill använda ordet 'värdegemenskap' för att beteckna en grupp av personer som har liknande värderingar och som har ett fortlöpande samtal där dessa värderingar tillämpas och granskas, och där de också kan förändras. Om gruppens medlemmar har identiskt lika värderingar så blir samtalet sterilt, och om deras värderingar skiljer sig alltför mycket så kan det lätt bli meningslöst. Med lagom stora skillnader inom värdegemenskapen kan värderingarna fördjupas och utvecklas.

Etniska föreningar och religiösa samfund kan därför ofta beskrivas som värdegemenskaper, och de fyller en stor och viktig funktion i det avseendet liksom på många andra sätt. Ändå kan de föra med sig risker, nämligen om gruppen isolerar sig mycket starkt från det omgivande samhället så att den får karaktär av en sekt. Det är gott och väl att det finns en diskussion inom gruppen, men gruppen har också behov av ett meningsutbyte med sin omgivning. Utan det finns det en risk, åtminstone på sikt, för att gruppen blir utstött från det samhälle där den verkar. En sådan utveckling kan lätt bli en tragedi både för den aktuella gruppens medlemmar, och för samhället som helhet.

Därför har staten och samhället ett ansvar för att se till att detta inte inträffar, vilket till att börja med kräver en förståelse för de processer som leder till självvald isolering eller till utstötning. Det kan bero på negativa attityder i det omgivande samhället, eller på attityder hos gruppens medlemmar eller hos dess ledare, eller på ett självförstärkande samspel mellan dessa faktorer. Staten och samhället måste ha förmåga att agera i alla dessa avseenden när det behövs.

Ett särskilt problem inträffar om en värdegemenskap både isolerar sig från omgivningen och inom sig utvecklar förhållningssätt som är oförenliga med dem som gäller i det omgivande samhället. Då finns det stora möjligheter för en negativ spiral där gruppens förhållningssätt leder till fientlighet från omgivningens sida, vilket lätt kan förstärka gruppens avståndstagande från sin omgivning. I sådana situationer kan det vara naturligt med en uppsökande verksamhet där samhället försöker bryta gruppens isolering och få den att öppna upp gentemot det omgivande samhället.

Ska staten vara en morallärare?

Det är långt ifrån självklart huruvida samhället bör uppsöka en grupp som lever i en mer eller mindre självvald isolering, och om samhället isåfall ska försöka påverka gruppen så att isoleringen bryts. Ur ett klassiskt liberalt perspektiv kan man hävda att staten inte alls ska försöka påverka medborgarnas tänkande utan att detta bör överlämnas till verksamheter i civilsamhället, samt till föräldrarna vad gäller det uppväxande släktet. Enligt denna tankegång borde man heller inte ha någon statlig skola alls, utan enbart friskolor. Vad gäller grupper som lever i självvald isolering borde man också bara låta dem vara i fred.

Det finns dock motargument av flera slag mot ett sådant tänkande. Ur social och humanitär synpunkt kan man hävda att det skulle leda till ett omänskligt samhälle där djungelns lag tar över, eftersom enbart lagar inte räcker för att samhället ska fungera bra. Man kan också hävda att staten måste ha ett ansvar för att ingripa mot uppenbara missförhållanden, till exempel när enstaka individer far illa inom gruppens verksamhet. Även ur statens egen synpunkt kan det ses som viktigt att etablera och försvara vissa värderingar och moralregler, och detta kan kräva en proaktiv verksamhet från dess sida.

Ändå är det en grundläggande fråga, kanske särskilt ur liberalismens synpunkt, var gränserna går för hur mycket staten ska söka påverka medborgarnas värderingar och moral. Ska detta styras av vad som är önskvärt för varje medborgare var för sig, eller av vad som gynnar ett kollektiv där vederbörande ingår, eller av vad är bäst för staten i sig, till exempel i dess relationer till andra stater?

Historiskt sett har den lutherska statskyrkan haft som en av sina huvuduppgifter att bibringa landets befolkning en tydlig morallära. Sedan folkskolan inrättats år 1842 övertog den gradvis en stor del av detta uppdrag, och de inledande citaten från skollagen och skolinspektionens rapport visar att detta uppdrag fortfarande lever kvar i viss utsträckning.

Dagens verklighet skiljer sig emellertid på en viktig punkt från den som har gällt i gångna tider, nämligen genom att mångfalden har ökat så kraftigt. Det har skett både genom ökad spännvidd i skillnaderna mellan olika förhållningssätt, och vad gäller andelen personer i landet som har en annan kulturell bakgrund. Den ökande segregationen vad gäller bostäder och skolor (åtminstone i ett perspektiv av 50-60 år) har också bidragit. Frågan om huruvida och hur mycket staten bör försöka påverka medborgarnas tänkande, värderingar och moralregler har därför blivit allt mer aktuell.

Detta problem blir särskilt svårt om en värdegemenskap med kraftigt avvikande värderingar börjar växa genom att den sprider sin egen ideologi och sina värderingar utanför den egna kretsen, och om den på det sättet rekryterar nya medlemmar. Likaså försvåras situationen om gruppen växer på andra sätt, till exempel i samband med immigration. I sådana fall har staten och samhället en legitim rätt att reagera för att försvara sin egen värdegrund. Detta kan inträffa gentemot sådana grupper som brukar betecknas som extremistiska, men det är inte begränsat till våldsbejakande grupper. Även grupper som aktivt men utan våld sprider en för oss oacceptabel ideologi måste kunna bemötas med konkreta åtgärder.

Detta är dock en grannlaga uppgift eftersom det uppstår svåra avvägningsfrågor. Opinionsbildande rättigheter som yttrandefrihet, tryckfrihet och församlingsfrihet är helt centrala inom liberalismen. Är det då acceptabelt att göra undantag från dessa rättigheter när samhället vill försvara sig mot rörelser som strävar efter att avskaffa dessa eller andra civila rättigheter?

Ett enkelt svar på den frågan kunde vara att det redan finns flera andra inskränkningar i dessa rättigheter, till exempel copyrightlagstiftningen, eller lokala ordningsföreskrifter. Men det är inte något hållbart argument eftersom det här gäller om staten ska kunna begränsa opinionsbildande rättigheter med hänvisning till de åsikter som vederbörande har framfört eller vill framföra. Det finns en uppenbar risk för framtida missbruk om sådana möjligheter införs, och därför är det viktigt att redan från början ha skyddsmekanismer eller "backstops" som minimerar den risken.

Detta är en central frågeställning när man diskuterar mångfald i samband med liberalism, eftersom ett antal grundprinciper för liberalismen här tycks ställas mot varandra vilket leder till ett behov av svåra avvägningar. Nästa avsnitt beskriver i korthet en möjlig ansats för att bemästra detta problem.

Metavärderingar, metamoral och nationell värdegrund

Med metavärderingar avses värdeomdömen om andra värderingar eller, i förlängningen, om moralregler. På samma sätt avser metamoral regler eller 'policies' om hur man ska bemöta olika värderingar och moraluppfattningar, och hur man ska bemöta personer och grupper som omfattar dessa. De tre grundregler som Aleinikoff föreslår (ömsesidighet, övergångsfrihet och tillhörighet) är alltså exempel på vad som kan ingå i en metamoral.

En tydlig och väl förankrad formulering av samhällets metavärderingar och metamoral skulle kunna ge en lösning på frågan om var gränserna bör gå för statens, samhällets och skolans strävanden att påverka medborgarnas tänkande, värderingar och moralregler. Dessa strävanden borde alltså omfatta det förhållningssätt som ingår i det stadfästa dokumentet, och inget därutöver. Man får förutsätta att genomförandet av denna princip skulle föregås av en tid av öppen debatt och nationellt samråd om hur man ska formulera denna värdegrund, för att nu återanvända ett något slitet uttryck.

En naturlig nästa fråga blir vilka medel som staten och samhället bör ha för att kunna agera till förmån för denna nationella värdegrund. Skolundervisning, allmän debatt och uttalanden från statsledningen är uppenbara verktyg, och åtgärder mot segregationen kan bidra, men skärpan och aggressiviteten i en del förekommande ideologier är sådan att även andra verktyg kan behövas.

Ett viktigt inslag i en sådan definition av värdegrunden är att den bör införa ett tydligt begrepp för sådana grupper i samhället som är aktörer i värderingsfrågor, vilka väl är desamma som vad jag kallar värdegemenskaper. Här ingår alltså religiösa samfund, en del etniska föreningar, de flesta politiska partier, och en del andra. För enkelhetens skull ska jag använda beteckningen 'samfund' som ett samlingsbegrepp för alla dessa.

Det nationella förhållningssättet borde lämpligen begränsas till att avse sådana samfund. Det finns ingen anledning att där ta upp frågor om enstaka personer, utan de problem som kan förekomma för sådana får behandlas som en juridisk fråga.

Beträffande samfund borde också förutsättas att varje sådant kan uppvisa en eller flera personer som framför samfundets värderingar och moralregler, både gentemot de egna medlemmarna och gentemot det omgivande samhället. Präster, predikanter och imamer är uppenbara exempel på sådana personer. Jag ska använda de mer neutrala beteckningarna 'morallärare' och 'ideolog' för dessa.

Med en sådan struktur borde det vara möjligt att ta ställning till vilka samfund som agerar i överensstämmelse med den nationella värdegrunden och vilka som avviker mer eller mindre kraftigt. Det skulle också ge underlag för åtgärder dels mot samfunden som helhet (till exempel indragning av statsbidrag), dels också mot deras morallärare. Åtgärder mot samfundens medlemmar i allmänhet bör självklart inte komma i fråga enbart på basis av de åsikter som samfundet eller dess morallärare har framfört.

Vilka åtgärder kan då vara aktuella gentemot samfund och deras morallärare som för fram och ger spridning åt åsikter som kraftigt avviker från nationens värdegrund? (Jag förutsätter att politiska partier inte återfinns bland dessa, även om jag har inkluderat dem under beteckningen 'samfund'). En utgångspunkt kan vara vilka åtgärder och reaktioner som faktiskt har förekommit i närtid, till exempel:

-- Uteslutning från allmänna arrangemang, såsom Almedalsveckan, eller Bokmässan i Göteborg;

-- Vägran att erbjuda vissa tjänster, till exempel vägran att ta emot samfundets ledning på en restaurang

-- Förbud mot, eller förhindrande av demonstrationer, till exempel med motiveringen "inga rasister på våra gator"

samt, som ovan nämnts,

-- Uteslutning från möjlighet att få bidrag från stat eller kommun för viss verksamhet, till exempel ungdomsverksamhet.

Bland mer drastiska åtgärder som bara kan komma ifråga i särskilda fall finns

-- Utvisning ur landet.

Åtgärder av dessa slag tycks i allmänhet ha stort folkligt stöd men de omges ofta av en hel del kontroverser och av osäkerhet i tillämpningen. Det skulle därför vara värdefullt om man kunde få en mer välgrundad och enhetlig bedömning när sådana frågor kommer upp. Det kunde till exempel ske genom användning av en granskningsnämnd som gör en samlad bedömning av ett samfund vid ett tillfälle, i stället för att bedömningen ska ske varje gång ett konkret ärende kommer upp för beslut.

Några av åtgärderna har karaktären av åsiktsdiskriminering och får alltså ses som undantag från den allmänna principen om icke-diskriminering. Några kan också ses som begränsningar i rätten att fritt framföra sina åsikter. De flesta sådana åtgärder innebär alltså att man gör undantag från liberala grundprinciper. Detta ger starka skäl för att de bör behandlas och beslutas på ett transparent och väl genomtänkt sätt.

Vad gäller inskränkningar i opinionsbildande rättigheter är det också mycket viktigt att sådana begränsningar inte görs hundraprocentiga. Ett samfund som helt förhindras att framföra sina åsikter kommer naturligen att övergå till en hemlighållen verksamhet vilket kan göra problemet värre. Mer rimligt är att begränsa deras yttrandemöjligheter till en reducerad nivå när tillräckliga skäl finns för detta.

Sammanfattning

Det som här har sagts kan sammanfattas i följande punkter.

-- I ett samhälle med mångfald kan det lätt förekomma grupper vilkas värderingar skiljer sig från varandra eller avviker från dem som gäller i det omgivande samhället. Detta ställer särskilda krav både på dessa grupper och på samhället som helhet.

-- En konsekvens är att staten då måste engagera sig i frågan om vilka värderingar och moraluppfattningar som faktiskt förekommer och hur staten själv ska ställa sig till dem. Samtidigt måste där finnas tydliga gränser för vilka värderingsfrågor som staten ska engagera sig i.

-- För att hantera detta problem kan det vara till nytta att göra en tydlig åtskillnad mellan moral och metamoral, och mellan värderingar och metavärderingar. Statens engagemang bör då begränsas till en värdegrund bestående av övergripande värderingar tillsammans med metamoral och metavärderingar. Denna värdegrund bör preciseras och dokumenteras genom ett nationellt samråd.

-- Staten har en uppgift och en legitim rätt att försvara sig när personer och grupper aktivt motarbetar dess värdegrund, till exempel genom att propagera för värderingar som är helt oförenliga med denna. Bland de åtgärder som då kan komma ifråga ingår sådana som har karaktären av viss diskriminering, och sådana som innebär vissa begränsningar i rätten till fri opinionsbildning.

-- Hanteringen av mångfald i samhället aktualiserar alltså viktiga grundprinciper inom liberalismen och svåra avvägningar mellan dem. Den utgör därför ett viktigt område för en principiell debatt på liberalismens grund.

Refererade artiklar

pan-12447    Skolornas arbete med demokrati och värdegrund.
i Skolinspektionen, 2012-.

red-011   Vad ingår, och vad bör ingå i skolans demokrati- och värdegrundsarbete?.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2016-02-24

pan-2988    Essay: A Multicultural Nationalism?.
T. Aleinikoff i The American Prospect, 1998.