Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Skillnaden mellan allmän liberalism och mångfaldsliberalism

Den här artikeln beskriver skillnaderna mellan en traditionall uppfattning om liberalism och mitt alternativa förslag som jag kallar mångfaldsliberalim. Som framgår av namnet är det frågan om hur man ska se på etnisk och religiös mångfald i samhället som skiljer dessa uppfattningar, men de olika synsätten i den frågan berör också några av liberalismens grundprinciper.

Den traditionella uppfattning som jag närmast tänker på är den som företräds av Dagens Nyheters ledarsida. Ett konkret exempel visas i tidningens artikel den 9 juni med rubriken "Liberaler ska inte bekämpa det mångkulturella samhället" [pan-12128]. Ledarskribenten inleder med att hävda en princip som alla varianter av liberalism har gemensamt: "individens frihet ska maximeras". Denna princip utvecklas på följande sätt:

Det mångkulturella samhället är en konsekvens av den individuella friheten, att människor har en tendens att välja olika och det faktum att människor med olika bakgrunder lever inom samma geografiska område. ... Ett mångkulturellt samhälle innebär däremot inte att man får göra vad man vill i religionens eller traditionens namn. Den enes frihet får inte begränsa den andres. I praktiken betyder det att i ett mångkulturellt Sverige gäller svensk lag lika för alla.

Betoningen på rättsstatens betydelse framkommer i en annan passus i artikeln:

Viktigast är inte hur många kulturer som samsas inom ett område, utan hur stor den individuella friheten och hur stark rättsstaten är.

Detta synsätt återkommer regelbundet både i DN och i andra svenska tidningar, och jag ska därför använda uttrycket 'allmän liberalism' för att beteckna det. Följande är några problem med denna allmänna liberalism:

1) Den stämmer inte med verkligheten och den blundar för reella problem i Sverige idag. Problem uppstår ju gång på gång när människor med samma bakgrund lever inom samma geografiska område och när denna bakgrund inte stämmer med den allmänna liberalismens ideal. I sådana områden är det i allra högsta grad så att en del personer begränsar andras frihet, och friheten att "välja olika" är ordentligt beskuren.

2) Tanken att de individuella friheterna ska garanteras genom att svensk lag gäller lika för alla är orealistisk eftersom svensk lag uppenbarligen har svårt att göra sig gällande i sådana områden, och mer allmänt sett i sådana miljöer (även geografiskt utspridda sådana) där parallellsamhällen håller på att etableras.

3) Hänvisningen till svensk lag är också orealistisk av ett annat skäl, nämligen att den bortser från de gemensamma värderingarnas betydelse. Svensk lag ska naturligtvis vara baserad på svenska värderingar, men det finns många aspekter av värderingarna som rättssystemet inte kan garantera. Mobbning av kvinnor som inte beter sig enligt patriarkala normer kan inte hindras genom polisinsatser. Situationer där en del elever mobbar andra elever för att de klär sig "fel" eller äter "oren" mat kan heller inte motarbetas på det sättet.

4) I praktiken görs många avsteg från den allmänna liberalismens principer. Vi har ju demonstrationsfrihet men den begränsas med paroller som "inga rasister på våra gator" och mer eller mindre våldsamma motaktioner mot sådana demonstranter. Liknande undantag förekommer mot yttrandefriheten och mot reglerna mot diskriminering. I stället för sådana undantag från fall till fall borde vi ha genomtänkta regler om begränsningar i de nämnda principerna.

Ett av problemen med den allmänna liberalismen är alltså att den blundar för de problem som kan uppstå när man har isolerade grupper som utgör öar i samhället. Detta problem behandlades av den amerikanske forskaren T.A. Aleinikoff i en artikel som kom för mer än 20 år sedan, men som fortfarande är mycket aktuell [pan-2988]. Han formulerade där några regler som han tycker bör gälla i ett samhälle där flera kulturella grupper ingår. En av reglerna kallade han permeability (övergångsfrihet) vilken beskrevs på följande sätt:

Mutuality moves us beyond assimilationism. But we need to stop short of the strong multiculturalism that, like Kallen, proclaims "permanent group distinctions." A second perspective must come into play: a principle of permeability, which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them.

Problemet med den allmänna liberalismen är just att den helt bortser från "the reality of group boundaries". I kombination med övertron på lagstiftningens förmåga att lösa problem leder detta just till att möjligheten till övergångsfriheter blir lidande. Människor må ha en tendens att "välja olika" men de förhindras effektivt från att göra just detta.

Självklart är det helt legitimt att människor med samma kultur, religion eller etnicitet samlas i egna organisationer, men samtidigt måste samhället vara observant så att sådana verksamheter inte går ut över andra grundläggande värden. Samhällets åtgärder i det avseendet måste innefatta både lagstiftning och arbete med värderingar, till exempel inom ramen för skolans uppgift att främja det demokratiska förhållningssättet.

I enlighet med ovanstående punkt 4 finns det också behov av en översyn av gränsdragningen för en del av de rättigheter som är centrala för allmän liberalism. Detta krävs inte bara för att förhindra att dessa rättigheter missbrukas, utan också för att få en större rättssäkerhet i samband med inskränkningarna av dessa rättigheter.

På den här webbplatsen finns artiklar som beskriver ett genomtänkt vidareutveckling av allmän liberalism som jag kallar mångfaldsliberalism. Detta alternativ, liksom Aleinikoff i den ovannämnda artikeln, insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them. Därför betonar mångfaldsliberalismen betydelsen av värderingar som komplement till lagar och rättssystem. Begreppet värderingar tolkas i vid bemärkelse så att där ingår också moralregler i bemärkelsen regler om etiskt beteende. (Det är alltså inte frågor om anständighet som avses). Värderingar står i centrum för intresset eftersom etniska och religiösa grupper ofta karakteriseras av egna värderingar även om de respekterar svensk lagstiftning.

Principen om "the ability to cross (the boundaries)" innebär att staten och samhället måste sätta vissa gränser för de kulturella gruppernas agerande, och sådant gränssättande innefattar inte bara lagstiftning utan också hävdande av vissa samhällsgrundande värderingar. Detta sker genom allmän opinionsbildande verksamhet och genom skolundervisningen. Det måste också kunna ske genom riktade åtgärder mot personer och grupper som aktivt verkar för värderingar som står i motsats till de samhällsgrundande värderingar som gäller i vårt land. Dessa riktade åtgärder kan innefatta begränsningar i de medborgerliga rättigheter som eljest gäller, särskilt vad gäller rättigheter till opinionsbildande verksamhet såsom demonstrationsrätt och mötesfrihet.

För att staten ska kunna upprätthålla sådana regler för de kulturella gruppernas agerande krävs det till att börja med att den har en tydlig relation till dem. Detta är främmande för den allmänna liberalismen. I DN-artikeln står det:

Mångkultur kräver heller inte att staten förhåller sig till människor som medlemmar i religiösa och etniska grupper. Det är ett otyg att politiker och myndigheter ibland vänder sig till organisationer eller deras ledare och låter dem agera talespersoner för hela religiösa eller etniska grupper.

Det beror verkligen på vilka grupper och vilka frågor det gäller. Är det till exempel ett otyg att myndigheter vänder sig till Sametinget för att få deras syn på frågor som är viktiga för de svenska samerna? Men för att staten ska kunna agera gentemot grupper och deras talespersoner när detta är påkallat så krävs det till att börja med att staten betraktar dem som aktörer i samhället och har en tydlig policy gällande dem.

Därför består skillnaden mellan mångfaldsliberalism och allmän liberalism inte bara i konkreta frågor i samband med mångfalden, utan den berör också en del aspekter av de medborgerliga rättigheterna och skyldigheterna. Samtidigt är det viktigt att det föreslagna gränssättandet görs på ett rättssäkert sätt. Därför yrkar mångfaldsliberalismen också på att de samhällsgrundande värderingarna ska vara tydligt utsagda och föremål för öppen debatt. Detta är viktigt för att man ska kunna ta genomtänkt ställning till när en organisation eller en morallärare har gått utanför gränserna för det acceptabla. Det är också viktigt av andra skäl, inte minst som grund för skolans arbete i att förmedla de samhällsgrundande värderingarna till de uppväxande.

Sammanfattningsvis: mångfaldsliberalism är ett tillägg, ett "amendment" till allmän liberalism som åtgärdar de fyra ovannämnda problemen med den senare. Mångfaldsliberalismen utgår från en realistisk bedömning av situationen i dagens svenska samhälle, den betonar betydelsen av samhällsgrundande värderingar som ett nödvändigt komplement till lagstiftningen, och den yrkar på en tydlig och nationellt överenskommen beskrivning av dessa värderingar som grund för de ibland nödvändiga men punktvisa begränsningarna i medborgerliga rättigheter.