Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Wael Hallaqs kritik av den moderna statens
och lagstiftningens moraliska legitimitet

Under de senaste åren har det ägnats mycket uppmärksamhet åt hur man ska motivera invandrare att tillägna sig "svenska värderingar". I det sammanhanget är det viktigt att veta hur olika invandrargrupper ser på den svenska staten och det svenska samhället, och vilket opinionsbildning som sker i det avseendet. I den här artikeln ska jag referera och diskutera hur en viktig muslimsk intellektuell ser på den västerländska statsmakten i förhållande till islam, nämligen professor Wael Hallaq vid Columbia University i USA. Artikeln utgår från hans bok "The Impossible State. Islam, Politics, and Modernity's Moral Predicament" [pan-9409].

I denna bok framför han en kraftig kritik mot den västerländska statens grundprinciper, varigenom han också starkt ifrågasätter dess moraliska legitimitet eller, med andra ord, dess värdegrund. I den mån sådana synpunkter har eller får stor spridning bland svenska muslimer kommer det rimligen att motverka strävan till att kunna ha gemensamma värderingar i viktiga frågor i vårt land. Därför är det angeläget att granska, förstå och diskutera Hallaqs synsätt.

1. Hallaqs jämförelse mellan styrelseskick

Hallaq kontrasterar "staten" i modern västerländsk bemärkelse mot ett klassiskt "islamiskt styrelseskick" (islamic governance), och han gör en distinktion mellan "lagarna" och "moralen". Lagarna är då de explicita regler som tillämpas för att avgöra juridiska tvister och brottsmål, medan moralen är den rättsuppfattning som är, eller bör vara spridd i samhället, och som lagarna bör vara baserade på. Han menar att detta var uppfyllt i det klassiska muslimska samhället, där sharía utgjorde moralen, och han skriver (sid. 83):

Put differently, the court, by virtue of the boundaries within which it operated, generally lacked the foundational underpinnings that fashioned the Shari' moral subject by means that were spatially and temporally prior to its involvement. For the moral subject was assumed to have already been fashioned qua moral subject within the "law" at the moment of the judicial event, at the moment, that is, when the "law" took for granted -- as it always did -- the presence of the moral force. If morality indistinguishably located itself within the habitat of "law", it was because the subject of this "law" in its individual and collective forms, was unqualifiedly assumed to be a moral agent. Otherwise, the Sharia's overall injunctions would have had no meaning within the contexts of social relations and would have been no more than a figment of the jurists' imagination.

Uttrycket "the moral subject" torde avse den enskilde medborgaren i det muslimska samhället, vilken hade tillägnat sig sharías principer ("the moral force") redan från barnsben. Med andra ord säger väl Hallaq här att sharía som rättssystem förutsatte att i varje uppkommande fråga skulle parterna redan vara införstådda med de värderingar som hela systemet vilade på, alltså sharía. Därför behövde man inte upprepa dem, eller ens referera till dem när man formulerade domar och domsskäl.

När Hallaq skriver 'sharía' menar han alltså inte enbart en samling lagregler, utan han innefattar också moraluppfattningen eller rättsuppfattningen i det muslimska samhället. Han använder även samma ord för att beteckna rättssystemet, alltså de procedurer som användes för att insamla och tolka underlaget för rättsliga avgöranden.

Hallaqs beskrivning av "moralen" och dess relation till "lagen" synes vara helt analog med hur vi talar om värderingar och värdegrund vilka utgör en bas för lagen och en komplettering av denna. I det som följer kommer jag att förutsätta att begreppen motsvarar varandra på detta sätt.

Hallaqs beskrivning av det islamiska styrelseskicket

När Hallaq talar om det islamiska styrelseskicket avser han inte det som gäller i muslimska länder idag, utan det som har varit gällande under den större delen av islams historia, tills det enligt honom underminerades när västerländsk kolonialism gick segrande fram i den muslimska världen. Detta klassiska islamiska styrelseskick beskriver han på följande sätt. Det är uppbyggt av ett stort antal lokalsamhällen som i stor utsträckning sköter sig själva. De är underställda en riksstyrelse, dvs. en kalif, sultan eller motsvarande, vilken råder över en krigsmakt och en civil administration, men denna riksstyrelse ingriper sällan i lokalsamhällenas liv annat än för skatteuppbörd. Riksstyrelsen utses heller inte av folket, utan den utövas av någon som helt enkelt har tagit makten, och därvid ställt sin föregångare åt sidan.

I detta samhälle är alla underställda ett enhetligt rättssystem, nämligen sharía. Även kalifen är underställd sharía; han har inte befogenhet att avvika från sharía eller att ändra i den. Kunskapen om rättsystemet är väl spridd i samhället, så att det i varje lokalsamhälle finns lokala jurister som verkar på deltid, och som har förmåga att tolka hur sharía ska tillämpas i specifika fall, eller i avgränsade typer av situationer. Utöver dessa jurister finns också domare som använder experternas kompetens för att döma i specifika rättsfall och konflikter.

Det finns ingen juridisk hierarki ovanför lokalsamhällena och dess jurister, alltså inga högre domstolar, och heller ingen central, lagstiftande makt. De lokala juridiska experterna i olika lokalsamhällen kan kommunicera med varandra för att klargöra vad som bör gälla, men det sker på frivillig väg. Det hela framstår som ett utpräglat exempel på en verksamhet som bedrivs under tjänstemannaansvar.

Hallaqs beskrivning av staten och styrelseskicket i modernismen

Hallaq kontrasterar detta islamiska styrelseskick med vad som har förekommit i västerlandet tidigare under vår historia, och med hur dagens system har utvecklats därur. I hans bild av vår historia karakteriseras styrelseskicket (i tur och ordning) av feodalsystemet, kungligt envälde, den suveräna statens framväxt genom det westfaliska systemet, den franska och den amerikanska revolutionen, och därefter den tidiga industrialismen och proletariatet under 1800-talet.

I linje med detta menar han att våra lagar går tillbaka på sådana som suveräna monarker har utfärdat i sitt eget, själviska intresse. Han ser också den moderna staten som en fortsättning på samma paradigm. För honom är denna stat ett fenomen i sig; något som styr över folk och land, som formar medborgarna till att vara lydiga undersåtar (särskilt genom skolans försorg), och som också manipulerar medborgarna till att tro att de har största möjliga frihet och lycka. Framväxten av den moderna välfärdsstaten ser han inte som en seger för folkviljan, utan som överhetens kalkylerade reträtt för att undvika en förödande revolution. Det är alltså en beskrivning av det nutida samhället som närmast för tankarna till Orwells 1984.

Ett av de påfallande dragen i Hallaqs beskrivning är att där inte finns någon föreställning om en folkvilja eller om något folk med förmåga att agera. Såväl suveränerna i äldre tid som den suveräna staten har 'undersåtar' ('subjects') men dessa saknar politisk vilja, utom kanske när en revolution inträffar. I samband med diskussionen av staten tar han upp 'nationen' som en annan sida av samma mynt (för att ha en stat måste man ha en nation, och vice versa), men han avfärdar nationsbegreppet med att det är en konstruktion som saknar reellt innehåll (sid. 55):

To come into existence, sovereignty needs not only a state but also the general prerequisite of an imagined construct, the nation.

En viktig skillnad mellan de två samhällsmodeller som Hallaq beskriver är att i det första fallet är även kalifen underställd sharía, och rättssystemet är autonomt och väsentligen oberoende av kalifen. I det andra fallet är 'suveränen' inte underställd lagarna, utan har tvärtom befogenhet att ändra dem eller sätta sig över dem. I Hallaqs syn gäller detta både för den enväldige kungen i äldre tid och för den moderna staten sedd som en autonom storhet i sig.

Svenskt perspektiv på Hallaqs historieskrivning

Specifikt ur svensk synpunkt måste man också ha starka invändningar mot Hallaqs historieskrivning. Feodalsystemet förekom aldrig som styrelseskick hos oss, och kungligt envälde bara under några årtionden varefter det efterträddes av en tidig form av parlamentarism.

Vad gäller ursprunget till våra lagar vet vi ju att varje landskap hade sina lagar som traderades muntligt tills de nedtecknades på 1200-talet, och som tillämpades på lokala ting. Det var alltså ett system som utvecklades lokalt och inte var alltför olikt den bild Hallaq tecknar av det klassiska sharíasystemet. I dessa lagar, och i deras efterföljare -- Magnus Erikssons allmänna landslag, vid mitten av 1300-talet -- fastställdes att kungen inte kan råda över lagen. Under eriksgatan skulle den nyvalde kungen besöka flertalet landskap, och i vart och ett av dem avge ett löfte att respektera det landskapets lagar. Den allmänna landslagen stipulerade att i samband med valet måste kungen lova att "inte införa några utländska lagar i landet".

Inte heller längre fram i historien kan man hävda att kungen eller högadeln hade någon total kontroll över lagstiftningen. Den allmänna landslagen byggde i stor utsträckning på landskapslagarna, och när den förnyades hundra år senare gjordes inga större förändringar annat än de rent språkliga. Motsvarande var fallet för den allmänna stadslagen. När dessa lagar slogs ihop till en gemensam lag för riket, 1734, så gjordes det vid en tid när kungamakten var påfallande svag och mösspartiet (alltså den mer folknära delen i riksdagen) dominerade riksrådet. Förarbetena till denna lag finns bevarade och visar att där fanns en levande och seriös diskussion om vad som var rimligt och lämpligt, till exempel i frågan om kvinnlig arvsrätt.

Den tanke som dominerar i Hallaqs beskrivning av vårt samhälle, alltså att staten skulle vara en autonom koloss som formar, styr och manipulerar medborgarna efter sin vilja kan bara betraktas som en paranoid tankekonstruktion. Varken frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, flera successiva kvinnorörelser, 1968 års revolter, HBTQ-rörelsen eller de senaste årtiondenas miljörörelse kan på allvar sägas vara något som staten har format medborgarna till att göra. Alla dessa har startat i motvind från statens sida.

Till detta måste också läggas att när de första stegen togs mot skolning av folkets breda lager, alltså under 1600- och 1700 -talen, så var huvudmålsättningen dels att lära ut den lutherska kristendomens grunder (genom den lutherska katekesen), dels också att lära det uppväxande släktet att läsa så att de själva kunde ta del av psalmboken och bibeln. Visst var detta ett sätt för staten att 'forma' medborgarna, men med en i högsta grad moralisk målsättning.

En tanke som ligger nära till hands är att Wallaq tolkar det västerländska samhället genom att använda grundstrukturen i det klassiska muslimska samhället enligt hans beskrivning. Om man gör det så kan ju den demokratiska staten ses som en variant av kalifens egenmäktiga styre, med den enda förändringen att kalifen också har tagit sig rätten att utfärda lagar och att leda rättsskipningen. På det sättet kan man kanske förstå hans avsaknad av förståelse för hur demokratin fungerar.

2. Värderingar och värdegrund

Den rigida synen på värderingarna i Hallaqs beskrivning

Hallaqs beskrivning av det islamiska rättssystemet innehåller inga väsentliga överraskningar. Där finns en 'kärna' som är absolut fast och inte ifrågasättes, och därtill en litteratur av 'tolkningar' som förklarar och tillämpar det som står i kärnan och i tidigare givna och särskilt auktoritativa tolkningar av denna. Nya tolkningar kan tillkomma över tiden, men de måste isåfall formuleras inom ramen för vad som finns sedan tidigare. För att ogiltigförklara en tidigare etablerad tolkning måste man på ett övertygande sätt kunna visa att denna gjort misstag i sin läsning av de texter som den i sin tur byggt på.

Det är förstås Koranen som utgör kärnan i denna struktur. Den är utgångspunkten för de successiva generationerna av tolkningar, men den används också för att hävda sharías auktoritet. Det visas bland annat genom Hallaqs förklaring till varför en redovisning av islams fem 'pelare' alltid utgör den första delen av en juridisk skrift. Dessa pelare är alltså

[1] the double-testimony that there is no god but God and that Muhammad is the Messenger of God; [2] performance of the prayer; [3] payment of alms-tax; [4] performance of pilgrimage; and [5] fasting the month of Ramadan.

och deras placering förklaras sålunda:

But the placement was not merely an emblem of symbolic importance and priority; it had a function that made this ritualistic grouping a logical and functional antecedent. The function was subliminal, programmatic, and deeply psychological, laying the foundations for achieving willing obedience to the law that follows, that is, the law regulating, among much else, persons and property.

och på nästa sida, sid. 85, när han kommenterar de fem pelarna:

Within this privileged arrangement, prayer still comes first. With its sequential bodily positions, it signals submission to a higher power, and with its recitals, invocations, and incantations, it expresses the need for that power's contentment and pleasure with the deeds and comportment of the believer.

Man markerar alltså på tydligast möjliga sätt att lagen eller sharía är given av Gud, och att Gud vredgas om man inte följer den. Som extern observatör med sekulär grundsyn kan man se både fördelar och nackdelar med en sådan religiös förankring av lagtexten. Lagens auktoritet blir oomtvistad, men samtidigt blir det mycket svårt för ett samhälle att ändra grunderna i lagstiftningen när helt nya omständigheter har tillkommit. Man kan alltså förvänta att detta förhållningssätt ska vara särskilt lämpat för ett statiskt samhälle där det inte inträffar några stora förändringar. Det betyder inte att systemet i fråga skulle vara oförenligt med samhällsförändringar i allmänhet, men problem uppstår i sådana fall där samhällsförändringar (eller nytillkommen information) kolliderar med doktrinens mest grundläggande och minst föränderliga delar.

Det är här intressant att jämföra med hur den katolska kyrkan hanterar samma problem. Där hävdar man ju att påven är Guds sändebud på jorden, vilket gör att han har befogenhet att ändra trossatserna i enlighet med de nya signaler han tagit del av. Som utomstående kan man bara beklaga att denna möjlighet mest har använts till att införa nya regler och doktriner, och inte till att revidera befintligt material.

Inom islam finns inte denna möjlighet, utan man är hänvisad till mer eller mindre långsökta omtolkningar av den befintliga grunden. Nackdelarna med detta är uppenbara: om den ena trossatsen efter den andra kan omtolkas för att bättre överensstämma med dagens synsätt och verklighet, då måste ju varje troende så småningom fundera på om inte han eller hon lika gärna kan tänka själv, istället för att vänta på att de skriftlärde ska komma ifatt nutiden.

[Caveat: Dessa resonemang om fördelar och nackdelar med olika trosuppfattningar har självklart inget att göra med huruvida respektive uppfattning är sann eller inte ur religiös synpunkt. Även en trosuppfattning som har övervägande nackdelar ur sekulär synpunkt kan mycket väl vara både sann och perfekt. De sekulära nackdelarna kan till exempel finnas där för att Gud vill pröva oss. Gud vet bäst, som det brukar sägas.]

Den dynamiska synen på samhällets värderinar

Vi går nu vidare till att granska hur Hallaq ser på 'moralen' eller värdegrunden i den moderna västerländska staten, givet att han betraktar det rigida och religiöst baserade förhållningssättet som det enda rätta. För den diskussionen behöver vi kunna göra en åtskillnad mellan staten så som Hallaq beskriver den och staten så som vi själva normalt uppfattar den. Med risk för en viss förenkling ska jag använda beteckningen "den totalitära staten" för det som Hallaq beskriver, och "det demokratiska staten" för det som vi själva ser som det normala.

Följande är då min beskrivning av den demokratiska staten vilken representerar folkstyrets principer. Den utgår från att där finns ett 'folk' (även kallat en 'nation') som har gemensamma värderingar i tillräcklig utsträcknng för att kunna bilda ett fungerande samhälle och en fungerande stat. Den av folket formade staten stiftar lagar som är baserade på de värderingar som finns hos folket. Alla värderingar kan dock inte uttryckas i lag. Och även när de kan uttryckas på det sättet så kan efterlevnaden ändå inte garanteras enbart av rättsapparaten. För att samhället ska fungera krävs det att flertalet medborgare spontant följer både lagar och andra av samhällets värderingar i tillräckligt stor utsträckning.

Vad gäller de gemensamma värderingarna i denna demokratiska stat finns där inte någon åtskillnad mellan en absolut kärna och tolkningar därav, utan inom samhället finns helt enkelt en samling av värderingar av varierande generalitet. Bland de mest generella finns till exempel principen om alla människors lika värde eller (åtminstone tidigare) Tio Guds Bud. Bland en stor mängd mer specifika och alldagliga värderingar finns kanske regeln att man inte ska skräpa ner på allmän plats. Sedan finns det många regler och värderingar i hela skalan från det specifika till det generella.

Denna samling av värderingar har stor acceptans i samhället och den traderas från varje generation till nästa, genom både familjens och skolans försorg. Varje del av den kan och får dock ifrågasättas och diskuteras. Förändringar kan göras när det påvisas att en värdering är oförenlig med andra som ingår i samma värdegrund, vanligen genom att värderingen ifråga har konsekvenser som är oförenliga med andra och tynge vägande delar av värdegrunden.

De avsevärda förändringarna i samhällsmoralen (i vid bemärkelse) under 1900-talet kan ofta beskrivas på det sättet. Den förändrade synen på barn utanför äktenskapet, på homosexualitet, eller på främmande religioner kan hänföras till en insikt om det dåliga underlaget för den tidigare synen och de negativa effekter som den hade fört med sig.

Medan Hallaq företräder en rigid syn på samhällets lag och värderingar så tillämpar alltså det demokratiska samhället ett dynamiskt synsätt där alla värderingar kan diskuteras, prövas och ibland förändras. Detta är en grundläggande skillnad vilken kan ha bidragit till att Hallaq har en så snedvriden bild av det moderna västerländska statsskicket.

Genom det sagda har vi nu att göra med tre schematiska beskrivningar av staten och av dess relation till värderingarna i samhället: (1) Hallaqs beskrivning av den islamiska styrelseskicket vilket karakteriseras av en rigid syn på samhällets värderingar; (2) Hallaqs beskrivning av staten, som vi betecknar som den totalitära staten, och vilken karakteriseras av en avsaknad av värderingar och av ett despotiskt godtycke i maktutövningen; (3) Vår beskrivning av den demokratiska staten vilken karakteriseras av en dynamisk syn på värderingarna.

Jämförelse mellan dessa beskrivningar av staten och värderingarna

Som det redan har framkommit ser Hallaq staten som ett amoraliskt väsen som tagit sig suveränitet, till exempel när han skriver (sid. 67):

Paradigmatic modern law is positive law, the command of the fiction of sovereign will. Islamic law is not positive law but ... ultimately embedded in a cosmic moral imperative.

(När han skriver 'positive' torde han avse att lagen är baserad på positivismen, alltså på det rationella tänkesätt som utgör basen både för modern vetenskap och för vårt tänkande om samhället). Han fortsätter:

For Muslims today to adopt the positive law of the state and its sovereignty means in no uncertain terms the acceptance of a law emanating from political will, a law made by men who change their ethical and moral standards as modern conditions require.

Tydligare kunde han inte uttrycka sitt avståndstagande från den dynamiska synen på värdegrunden, där nya fakta och nya insikter kan föranleda att samhället omprövar vissa delar av sin moraluppfattning. Han ger ingen rättvis bild av den demokratiska staten och skiljer inte mellan den och den totalitära staten. Därigenom framställer han det som att alla förändringar av samhällsmoralen och samhällets värdegrund görs på ögonblickets ingivelse, för att tillfredsställa maktens behov eller för att bekvämare kunna hantera ett aktuellt problem.

Denna vrångbild av den moderna staten vidareutvecklas i nästa avsnitt där Hallaq talar om 'the political', ett svårgripbart begrepp som han beskriver så här:

The political is an all-encompassing, pervasive phenomenon that intrudes upon all fields, upon existence itself. The political is the name of an age, just as other ages are characterized as "bronze" or "technological". ...

Violence constitutes the main and most reliable source of power in the realm of the political. ...

The quintessentially defining feature of the political is the distinction between friend and enemy, a distinction that shapes the form and content of politics.

Det han talar om är alltså en samhällsform som karakteriseras av misstänksamhet och brist på förtroende, och av att alla medel är tillåtna i konkurrens och i konflikter. Med den tolkningen kan man se en anknytning till den fråga som Bo Rothstein har undersökt och diskuterat, alltså graden av mellanmänsklig tillit i ett samhälle, och den stora inverkan denna tillit har på samhällets funktioner i övrigt. Givet att Sverige och de andra nordiska länderna uppvisar en hög nivå av sådan tillit [pan-1389], är det svårt att se att 'the political' eller 'brist på mellanmänsklig tillit' skulle vara särskilt karakteristisk för den moderna västerländska staten i allmänhet.

Man kan emellertid notera att Hallaq är uppvuxen i Israel och nu verksam i USA, och att hans världsbild i andra sammanhang tycks domineras av vad som gäller i USA. Till exempel uppfattar han den tredelade statsmakten av amerikansk modell som karakteristisk för den moderna staten i allmänhet. Därför kan man kanske tänka sig att det också är det amerikanska samhället som har präglat hans begrepp om 'the political'.

Staten, värnplikten och moralen

I denna värld som domineras av ett allas krig mot alla finns enligt Hallaq också 'staten', som beskrevs i ett tidigare stycke här, och 'nationen' som är statens direkta motsvarighet. En punkt som Hallaq särskilt poängterar är att eftersom staten formar medborgarna till att följa statens ideologi och till lydnad mot staten, så kan staten också kräva av medborgarna att de ska offra sitt liv för staten:

The citizen constructs the political meaning of his or her citizenship by virtue of accepting and absorbing ... the meaning of the state, of territory, and of the greater family -- the nation. One implication of this epistemic-psychological assimilation is that it is inherent to the citizen to view the self, his own citizenship, as possessing the capacity to sacrifice himself for the state.

och något längre fram:

This readiness is taken for granted by the state; it is a potential that is embedded in the nation qua nation and in its members as citizens.

Detta ställer han mot situationen inom islam, där

Islam never knew the concept of conscription. Nor did it, in any effective way, command life and death for anyone's sake, not even for the sake of God.

Den uppmärksamme läsaren undrar då förstås hur det gick till när muslimska riken vann sina stora militära segrar för länge sedan. Svaret är enkelt:

Executive sultanism, effectively the military branch, depended on slave-soldiers whose lives and careers were consecrated to the business of war and violence. These soldiers were purchased or snatched from their families; trained according to individual capability as foot soldiers, cavalry, military scribes, or commanders; and spent their lives in the service of the sultan as paid employees.

Med andra ord levde det muslimska samhället i symbios med sultanen och dennes organisation, med outsourcing av både utrikes krigande och inrikes ordningsmakt till denne. Vad som skedde i hans organisation var något helt annat än det muslimska samhället vars höga moral garanterades genom universell acceptans av sharía. Kidnappningen eller köpet av barn som skulle bli soldater kunde ju ske utanför det muslimska området, till exempel på Balkan. Detta måste kallas för vad det är: ett hyckleri där den moral som Hallaq hyllar har övergått i dubbelmoral.

Synen på staten och på värnplikten hänger samman på flera sätt hos Hallaq. Mot slutet av kapitel 4 skriver Hallaq:

If the state can only recognize "facts" and the Is, constituted as it is by a world largely devoid of value and moral impulse, and if the state draws, through the law, on its citizens' lives and energy to fight for, and in, this valueless mundus, then does it mean that the citizen sacrifices himself for the sake of a state that knows no value, no moral imperative, and no good beyond its own?

Här liksom på andra håll visar Hallaq att han inte förstår den betydelse som solidaritet har för att motivera människorna. Man kan beklaga att solidaritet med 'de egna' ibland leder till att människor och länder går i krig, men påståendet att arméer enbart rekryteras genom kommando från statsledningen är uppenbarligen felaktigt.

Vilken moral har den demokratiska staten

När Hallaq talar om 'staten' föreställer han sig enbart en totalitär statsmakt som formar sina undersåtar efter sina egoistiska behov, och som därvid inte tar några moraliska hänsyn därför att den inte är byggd på någon värdegrund:

As a moral entity, the modern state has proven unsupportable even in theory. ... The modern state cannot be constructed on ethical grounds, nor can it ontologically operate as a moral entity. ... Nietzsche went as far as to describe it as "the coldest of all cold monsters ... whatever it says, it lies -- and whatever it has, it has stolen".

Detta känns mycket främmande för oss, till exempel om man kontrasterar det med vad som sagts och diskuterats under 2018 års valrörelse och regeringsbildning. Värderingar och värdedrivna målsättningar har ju spelat en mycket stor roll där. En annan naturlig jämförelse kan göras med de inledande paragraferna i den svenska grundlagen där 1 kap. 2 § börjar så här:

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Detta är tydliga motexempel mot Hallaqs påstående att den moderna staten "inte kan konstrueras på etisk grund" och att den är oförmögen att fungera "ontologiskt" som en moralisk aktör.

3. Det övergripande budskapet i Hallaqs bok

När nu Hallaqs argumentation innehåller så många svaga punkter och oförklarliga påståenden är det naturligt att gå tillbaka och granska det grundläggande synsättet och den övergripande målsättningen i hans bok. Detta är inte så enkelt, som följande citat ska visa. I bokens inledningsavsnitt skriver han

Modern Muslims are therefore faced with the challenge of reconciling two facts: first, the ontological fact of the state and its undeniably powerful presence, and, second, the deontological fact of the necessity to bring about a form of Sharía governance.

Denna "deontologiska nödvändighet" förklaras dock aldrig närmare. -- Senare i samma avsnitt ger Hallaq en översikt över bokens kapitel, och beträffande kapitel 6 (det näst sista) skriver han (på sid. 9):

However, the aggregate implications of this and earlier arguments in the foregoing chapters are clear: all things considered, Islamic governance is unsustainable, given the conditions prevailing in the modern world.

Det borde innebära att det tvingande önskemålet i det första citatet skulle vara omöjligt att uppfylla, och då är det väl inte så mycket mer att säga. Men Hallaq fortsätter:

We insist that if the impossibility of Islamic governance in the modern world is directly the result of the lack of an auspicious moral environment that can meet the minimal standards and expectations of this governance, then it is imperative to connect this morally based impossibility with the wider problematic contexts that modernity's moral difficulties have engendered. Hence, we argue that this impossibility is merely another manifestation -- and a constant companion -- of a number of other problems, not the least of which is the increasing collapse of organic social units, the rise of oppressive economic forms, and, most importantly, the havoc wrought against the natural habitat and the environment.

Det är här som han gör det komplicerat. Det finns nämligen andra tungt vägande skäl för att det islamiska styrelseskicket enligt hans beskrivning är orealistiskt i dagens värld. Som vi har sett bygger det ju på att man har en extrem variant av nattväktarstaten där "staten" inte ens har rätt att stifta lagar, utan bara tar upp skatt och ansvarar för inrikes ordning och utrikes krigsföretag. I alla andra avseenden sköter lokalsamhällena sig själva inom ramen för en universell lagstiftning som i princip är oföränderlig. Men hur skulle detta kunna fungera i dagens värld där den industriella eller storskaliga produktionen av alla förnödenheter bygger på kedjor av underleverantörer som går över nationsgränser och långa avstånd? De regelverk som behövs för att detta ska fungera kan knappast vara baserat på deltidsjurister i lokalsamhällena.

Motsvarande gäller för andra viktiga frågeställningar, till exempel hälsovård och bekämpning av sjukdomar. Hallaq försöker också muta in miljöhänsynen när han kritiserar dagens system för "the havoc wrought against the natural habitat and the environment". Visst, detta är ett mycket stort problem, men både hittillsvarande och framtida lösningar på detta måste rimligen vara baserade på gemensamma (helst världsvida) överenskommelser, och på den kunskap vi kan få genom systematisk forskning. Även för detta behövs både dagens stater och mellanstatliga överenskommelser.

Beträffande "the increasing collapse of organic social units" frågar man sig vilka enheter han vill behålla eller restaurera. Avser han familjeöverhuvudets auktoritet över resten av familjen, eller de "nätverk" som lätt blir hemvist för korruption, eller tänker han sig klanstrukturer? Alla dessa står i motsats till hävdandet av individens rättigheter och möjligheter vilket är ett utmärkande drag för modernismen.

Hallaq bekräftar alltså att ett islamiskt styrelseskick är omöjligt i dagens värld, men han vill inte förklara det med ovan angivna skäl, utan med att vi inte har den "moraliska miljö" som detta styrelseskick förutsätter. Med det torde han väl mena att sharías värderingar inte är allmänt omfattade i samhället. Vidare vill han relatera dessa svårigheter till andra problem i dagens värld.

Hallaq går inte så långt som att säga det direkt, men det underförstådda budskapet kan knappast missförstås. Det är att det islamiska styrelseskicket förutsätter "an auspicious moral environment that can meet the minimal standards and expectations of this governance", det vill säga en allomfattande folklig acceptans av sharía, inte bara som lagsystem utan också som värdegrund. Endast på detta sätt kan man uppnå "the necessity to bring about a form of Sharía governance".

Den demokratiska statens rätt att sätta gränser för religionen

I Sverige liksom i andra västerländska länder är staten överordnad religionen, inte minst genom att lagen gäller alla medborgare, oberoende av om en viss religion hävdar motsatt uppfattning i någon fråga. Därigenom har staten också erkänd rätt att avgöra var gränserna går för religionsfriheten liksom för vad som ska räknas som legitim religionsutövning.

För Hallaq är detta synsätt uppenbarligen inte acceptabelt eftersom det är oförenligt både med "Sharía governance" och med de förutsättningar som enligt honom måste föreligga för att en sådan ska kunna införas. Hallaqs invändningar mot den sekulära staten gäller därför inte bara filosofiska frågor, utan även viktiga principiella frågor om den sekulära statens rådanderätt.

Ur mångfaldsliberalt perspektiv är detta problem särskilt tydligt. Inom detta är det ju en grundläggande tanke att etnisk, religiös och annan kulturell mångfald är värdefull och ska behandlas positivt, men att den liksom mycket annat måste ha sina gränser. Helt konkret betyder det att statens befogenhet och förmåga att avgränsa vad som får ske till exempel inom religiösa samfund inte bara avser att svensk lag gäller för alla. Den bör också avse att staten ska specificera sina samhällsgrundande värderingar, och att den ska kunna reagera på lämpligt sätt när kulturella grupper för fram värderingar som inte är förenliga med dem som är gemensamma för nationen. Motsättningen mot Hallaqs synsätt är klar och tydlig.

4. Hallaqs budskap är både intressant och problematiskt

Mot bakgrund av det som nu sagts kan det vara frestande att avfärda Hallaqs teser och tankar som irrelevanta för nutiden och för oss. Han drömmer om en återgång till ett tidigare lyckorike där alla levde i harmoni inom ramen för sharía (utom de tvångsrekryterade soldaterna och medlemmarna av inrikestrupperna); han konstaterar att detta tyvärr är omöjligt, och han kommer fram till att det beror på nutidens moraliska förfall. I så måtto kan han förefalla som en världsfrånvänd nostalgiker.

Men å andra sidan har Hallaq ju en framträdande akademisk position i USA, han har författat ett antal böcker och andra skrifter, och han har inkluderats på en lista över "världens femtio mest inflytelserika muslimer" [pan-9568]. Han är också en civilisationskritiker: jämsides med beskrivningen av det förlorade lyckoriket för han fram en skarp kritik mot den moderna staten i allmänhet, samtidigt som den kritiken är baserad på en vrångbild av dagens värld. Han beskriver ju en stat som är så teknokratisk och totalitär att den inte finns och inte har funnits i sinnevärlden, och han får det att låta som att detta är en beskrivning av dagens stater i Europa och Nordamerika.

Kommentar till nomineringen bland inflytelserika muslimer: För tydlighetens skull bör det noteras att Hallaq inte själv är muslim, enligt egen utsago. Han uppfostrades som ortodox kristen men hör idag inte till någon religion [pan-10238].

Civilisationernas oförenlighet

Hallaqs teser och resonemang visar med stor tydlighet på hur det ortodoxa muslimska tänkesätt som han representerar, är helt oförenligt med modernitetens syn på staten och samhället. För oss är det naturligt att hävda att staten ska vara baserad på allmänmänskliga värderingar, att den ska vara neutral gentemot förekommande religioner och inte binda sig till några trosföreställningar i någon av dem, och att den ska ha rätt att sätta gränser för deras verksamhet. I den bemärkelsen är alltså staten överordnad religionerna (men inte överordnad de allmänmänskliga värderingarna). Slutligen ser vi dessa värderingar som föremål för fortlöpande granskning och omprövning inom varje nation och inom världssamfundet.

För Hallaq är det däremot viktigt att samhället ska vara genomsyrat av de grundläggande principerna i en viss religion, nämligen islam, eftersom det är en förutsättning för en "islamic governance" vilket i sin tur är något som man måste ha. Dessa grundläggande principer och denna "moral" är statiska och kan inte ifrågasättas. Inom denna ram kan också vissa andra religioner få förekomma och verka, men bara på det sätt som det islamiska styrelseskicket medger.

Mot detta kan man invända att de värderingar som hyllas inom moderniteten inte alls är "allmänmänskliga" och att de inte heller är "neutrala" mellan de stora religionerna. Det kan man diskutera, men det hindrar inte att man ändå måste välja mellan ovannämnda alternativ. Bägge har bestämda uppfattningar om styrelseskickets övergripande struktur, och det är uppenbart att dessa uppfattningar är oförenliga. Om man väljer den ena kan man inte ha den andra, och det är svårt att se att det skulle finnas några mellanformer eller något tredje alternativ som bägge sidor kunde acceptera. Detta är förstås ingen överrashttp://www.argumentochfakta.se/artiklar/147/wael-hallaq-kritik-statens-legitimitet.htmlkande nyhet, men Hallaqs bok ger ännu en bekräftelse på detta problematiska sakförhållande.

Problem på grund av det synsätt som Hallaq representerar

Hallaqs syn på moderniteten och den västerländska civilisationen leder bland annat fram till hans både skarpa och illa grundade avståndstagande från det moderna samhällets statsbegrepp, dess värdegrund och dess lagstiftning. Tyvärr är han heller inte ensam om att föra fram sådana synpunkter. Det är mycket olyckligt om detta synsätt får spridning bland muslimer i väst, och om det får spridning bland muslimer i vårt land.

I den mån vi är bekymrade över en utveckling, eller en möjlig utveckling i riktning mot muslimska parallellsamhällen, så har vi särskilda skäl att vara observanta på Hallaqs genomarbetade förhållningssätt. Det är nämligen ägnat att misstänkliggöra den stat, de lagar och de värderingar som är grundläggande för vårt samhälle. Därigenom riskerar det också att minska möjligheterna till konsensus om grundläggande värderingar i samhället. Om hans synsätt får spridning hos oss kan det ge ett väsentligt bidrag till en sådan beklaglig utveckling.

Ytterligare aspekter på Wael Hallaqs teser och tankar

Wael Hallaqs bok reser många intressanta frågor, och den här artikeln har bara kunnat behandla några av dem. Andra aspekter av boken har behandlats i en tidigare artikel på denna webbplats [red-146] , men ämnet är inte uttömt med dessa två artiklar.

Medhjälp

Härmed ett tack till Hamdija Begovic som lämnat värdefulla uppgifter om Wael Hallaq och hans bakgrund.

Referenser

pan-9409    The Impossible State. Islam, Politics, and Modernity’s Moral Predicament.
Wael B. Hallaq i Columbia University Press, 2012-12-11.

pan-1389    Ett tillitsfullt samhälle klarar att ha stor etnisk mångfald.
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid universiteten i Göteborg och Oxford i DN, 2015-11-01.

pan-9568    The 500 Most Influential Muslims / 2009 Edition.
John Esposito; Ibrahim Kalin i The Royal Islamic Strategic Studies Centre, 2009-.

pan-10238    Beyond Secularism and Islamism: Perspectives for the Arab World / panel discussion.
Wael Hallaq; Islah Jad i Youtube / Wiener Institut für internationalen Dialog und Zusammenarbeit, 2014-02-25.

red-146   Wael Hallaqs kritik av moderniteten.
Erik Sandewall i Argument och Fakta, 2018-11-05 .