Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Om mångfaldsliberalism.
Anförande på Föreningen Heimdal

Denna artikel innehåller texten till mitt anförande på Föreningen Heimdal i Uppsala den 19 april 2018. Den avviker på några punkter från det som faktiskt sades vid mötet, men inte i något väsentligt avseende.

Det här anförandet ska handla om mångfaldsliberalism, där mångfald står för den nya situationen där det finns organiserade grupper i samhället vilkas vanor och värderingar skiljer sig från dem som gäller i vårt samhälle. Detta är i första hand berikande, men det leder också till nya utmaningar, kanske särskilt när skillnaderna gäller synen på demokratin och på hur samhället ska organiseras. Jag har ett förslag som innebär att den politiska liberalismen, som ju är grundvalen för demokratin, att den behöver kompletteras på vissa punkter för att samhället bäst ska kunna möta den här nya situationen. Det är detta förslag som jag kallar mångfaldsliberalism.

Frågan om demokratins framtid och utmaningarna mot den har diskuterats en hel del på senare tid. Ett inlägg av Emmanuel Macron refererades i The Guardian i förrgår, och ett annat intressant bidrag kom i en artikel i samma tidning för ungefär en månad sedan. Jag ska till att börja med återge den korta berättelse som inledde den senare artikeln. Den handlar om två småfiskar som var ute vid grundet och hängde som småfiskar gör. En äldre och större fisk simmar förbi, och man hälsar artigt på varandra. Sen säger den stora fisken "fint vatten vi har idag", och simmar vidare utan att invänta svar. När han är utom hörhåll så säger den ena småfisken till den andra: "du, vad är vatten för något egentligan?"

Sedan fortsätter artikeln med en diskussion om demokratins nuläge och framtid. Poängen med inledningen var förstås att det som vi har omkring oss hela tiden tenderar vi att ta för givet och att inte egentligen förstå eftersom det är så självklart. Det är först när det blir en ordentlig förändring i förhållandena som vi måste tänka till om vad vi har och hur det fungerar.

Ett exempel på detta hade vi när EU-ledningen på 1990-talet tog initiativ till att unionen skulle ha en konstitution med bindande verkan. Man tillsatte en kommitté med tunga deltagare, under ledning av en fransk politiker, Valéry Giscard d'Estaing, och kommittén jobbade ambitiöst på många nivåer. Med statsvetenskaplig expertis, men också på gräsrotsnivå i EU-länderna för att få en folklig förankring.

Men den här folkliga förankringen lyckades aldrig. Förslaget avvisades bland annat i en folkomröstning i Frankrike, och ersattes så småningom av Lissabonfördraget. Men idag hade det kanske inte varit så dumt att ha den där konstitutionen och en tillhörande konstitutionsdomstol. Jag tänker på utvecklingen i Polen och Ungern, där statsledningara ändrar sitt system i riktning bort från det som EU står för, och EU:s möjligheter att reagera är väldigt begränsade. I USA har de grundläggande värderingarna en starkare legal ställning genom deras konstitution och den högsta domstolen.

Det är alltså när man har stora förändringar i samhället som det är särskilt viktigt vad man har för grundlagar. Och mer exakt gäller det när det växer fram skilda synsätt på grundläggande värderingar i samhället, så att man har fått ökad oklarhet om vad som gäller. Det är framförallt det som jag ska prata om idag, och särskilt om de skillnader som uppstår genom den ökade mångfalden i samhället, alltså ökad etnisk och religiös mångfald. Jag tänker prata om några förslag till förändringar i synen på staten och samhället som kan bidra till att mångfalden blir till glädje och inte till besvär, och för så många som möjligt.

Men även om grundlagar och andra lagar är viktiga så är det ändå de underliggande värderingarna som är viktigast. Politikerna talar ibland om "svenska värderingar". Själv vill jag begränsa frågan till "samhällsgrundande värderingar", alltså dem som vi behöver samlas kring för att samhället ska fungera bra. Det finns många mer eller mindre svenska värderingar som inte kan sägas vara samhällsgrundande, och det är bra om man slipper ha med dem i diskussionen.

Ett grundläggande bidrag till de här frågorna finns i en artikel av den amerikanske forskaren T.A. Aleinikoff, som också har varit vice flyktingkommissarie i FN. I en artikel med titeln "Towards a multicultural nationalism" beskriver han några värderingar som är särskilt angelägna i ett samhälle med mångfald. Han börjar då med principen att vi ska erkänna kulturella gruppers existens och berättigande, men också försvara individers rätt att korsa gränserna mellan dem.

Kulturella grupper innefattar då etniska grupper, religiösa grupper och politiska grupper. Här tar han alltså tydlig ställning mot att grupper isolerar sig från resten av samhället, till exempel genom att förbjuda utträde ur gruppen, eller genom att motverka att medlemmar i en grupp tar till sig vanor från andra grupper, eller genom att förbjuda äktenskap över gruppgränser. Allt det där är metoder som ledningen i en grupp kan använda för att stärka sammanhållningen inom gruppen, eller stärka sin egen kontroll över gruppen, men effekten blir också att det bildas parallellsamhällen vilket minskar sammanhållningen i samhället som helhet.

En annan huvudpunkt i Aleinikoffs artikel är en värdering som han kallar mutuality, alltså ömsesidighet. Han menar då "ömsesidigt givande och tagande" och beskriver det så här:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms -- not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer.

Tolerans är alltså när man inom en stat har parallellsamhällen som lever sitt eget liv och inte stör de andra, medan ömsesidighet är när man interagerar med "de andra" och lär sig att förstå dem, att respektera dem, och att kunna lära sig av dem.

Vidare för han fram en värdering som han kallar allegiance, alltså uppslutning, med de här orden:

What is required is an identification with a whole beyond the parts. - - - A cultural unity is not in the cards, and a mutual commitment to liberal political principles including diversity - although important - produces a thin unity that may be little more than an agreement to disagree, tolerance without mutuality.

Eller med andra ord: det är varken önskvärt eller realistiskt att få kulturell homogenitet i landet, och det är heller inte tillräckligt att definiera nationen bara efter dess konstitution. Hur ska man då göra istället? Han använder på uttrycket e pluribus unum som används flitigt i USA för att beteckna hur flera delar bildar en enhet, och anspelar på det när han säger så här:

What the unum has a right to ask of the pluribus - - - is that groups identify themselves as American. - - - The central idea is that a person be committed to this country's continued flourishing and see himself or herself as part of that ongoing project. The allegiance, the common identification, need not be exclusive, but it must be paramount.

Ett bra svenskt ord för allegiance kan väl vara "uppslutning". Det som Aleinikoff säger är att helheten har rätt att förvänta något av delarna, nämligen att delarna frågar sig vad de kan göra för landet, snarare än vad landet kan göra för dem. Och med "delarna" avser han "grupper" och inte bara individer; grupperna förväntas identifiera sig med det projekt som den gemensamma nationen utgör. Ömsesidighet som jag pratade om nyss är viktig för att skapa den uppslutningen, och lika viktigt är det med permeabiliteten, alltså rättigheten att få överskrida gruppgränserna.

Han säger också att man kan ha uppslutning om annat också, och inte bara om nationen som helhet, men uppslutningen om nationen måste vara det överordnade enligt honom.

Aleinikoff har alltså formulerat tre värderingar: ömsesidighet, permeabilitet och uppslutning. Alla tre är typiska värderingar eftersom de inte kan etableras genom lagstiftning. De är några exempel på den roll som samhällsgrundande värderingar spelar för att nationen ska bli en enhet. Vi har hört att land ska med lag byggas, men värderingar ingår också i byggmaterialet.

Det finns förstås redan många andra värderingar som också bör räknas som samhällsgrundande. Det som är karakteristiskt för Aleinikoffs förslag är att de avser hur vi bäst bör förhålla oss till mångfalden i samhället. Det är en fråga som inte har varit lika aktuell tidigare, men som nu kan kräva en viss uppmärksamhet.

Med det här har jag sammanfattat huvudpunkterna i Aleinikoffs artikel. Han kallar sitt förhållningssätt för 'multicultural nationalism', och när han säger multikultur så menar han uppenbart inte en stat med parallellsamhällen, utan han menar en stat där kulturell integration pågår fortlöpande, och ömsesidigt. Han försvarar sin inställning mot dess motsatser i två riktningar, och först mot dem som ville ha ett etniskt homogent USA på anglosaxisk grund. Det avfärdar han rätt snabbt; han gör bara en återblick på den tendensen i början av 1900-talet.

Mer uppmärksamhet ger han åt det han kallar kosmopolitanismen, alltså den inriktning som betraktar nationer och nationsgränser som otidsenliga, och kanske som omoraliska, och som hävdar att vi är alla världsmedborgare och inget annat. Han menar att för att ett samhälle ska vara hållbart så krävs det uppslutning och solidaritet mellan medborgarna, och det kan bara åstadkommas i enheter av måttlig storlek och med måttliga inre kulturskillnader. Om man väljer att kalla det för nationalism så kan man vara både världsmedborgare och nationalist på en gång.

Aleinikoffs artikel publicerades för tjugo år sedan, år 1997. Om den hade skrivits idag så hade han säkert ägnat mer uppmärksamhet åt den första motståndarsidan, alltså den etniska nationalismen som vi ju nu ser med slagordet America First. Sedan skulle han nog också ha haft en hel del att säga om andra fenomen idag, som identitetspolitiken till exempel.

Så långt om Aleinikoff, och det är detta jag har utgått ifrån i mitt arbete på det här området. I nästa steg har jag funderat på medlen för att komma dit, alltså hur man kan påverka sakernas tillstånd så att vi får ett samhälle med ömsesidighet, permeabilitet och uppslutning som Aleinikoff för fram. Likaså har jag funderat på vad mer som man ska önska sig, bland annat med hänsyn till förhållandena nu och i Sverige, istället för USA på 90-talet.

Min slutsats så här långt är att vi behöver en koncis sammanfattning av ett sådant här förhållningssätt i form av ett antal punkter som man kan diskutera för och emot, som kan omprövas i den diskussionen, och som så småningom kan leda till en konsensus. Denna sammanfattning ska inte bara beskriva några tillägg till vår nuvarande uppfattning om staten och samhället, utan den ska vara en systematisk beskrivning som inkluderar sådant vi redan är överens om.

Det är detta resulterande förhållningssätt som jag kallar för mångfaldsliberalism, eftersom det utgår från vanlig 'politisk liberalism', också kallad 'liberal demokrati'. Från den basen föreslår jag en del tillägg och mindre ändringar. ('amendments' kan man säga).

Det har blivit 48 punkter totalt, fördelade på två grupper om 24 i varje. De är skrivna med avsikten att vara en systematisk sammanställning av principer för ett demokratiskt samhälle med mångfald, vilket innebär att de flesta punkterna säger saker som är välkända och allmänt accepterade, men att en del av dem är nya och kanske överraskande.

Därför ska jag inte gå igenom alla 48, utan koncentrera mig på de viktigaste nyheterna jämfört med dagens tänkande.

En principiellt viktig punkt är att markera värderingarnas betydelse, alltså det här med att staten grundas på både lagar och värderingar. Jag får återkomma till hur värderingarna ska fastställas.

Den största nyheten anknyter till Aleinikoffs princip om att man ska "erkänna kulturella gruppers existens och berättigande". Traditionell politisk liberalism är ju individcentrerad: staten består av ett antal individer, och det finns inget däremellan, till skillnad från i fascismen till exempel. Denna starka betoning på individen som samhällets grundläggande enhet, snarare än till exempel familjen, är också särskilt framträdande i vårt land liksom i våra skandinaviska grannländer.

Mitt förslag är att detta traditionella synsätt nu ska kompletteras så att man ser staten som konstituerad av både individer och grupper. Staten karakteriseras av lagar och värderingar, medan grupperna karakteriseras enbart av värderingar. Lagen ska vara lika för alla, så det kan inte finnas några lagar som bara gäller för en viss grupp. Staten kan inte införa sådana lagar, och gruppen själv kan heller inte göra det. Och grupperna är öppna: man kan fritt gå in i dem och gå ur dem, och man kan ingå i flera grupper samtidigt.

Vid första påseende kan det här verka oförargligt. Vi har ju både församlingsfrihet, samvetsfrihet och yttrandefrihet, så det är klart att en grupp av personer kan enas om vissa värderingar. Både individen och gruppen kan ha värderingen att man inte bör gifta sig med en person av annan trosåskådning, eller hur? Och om en religiös ledare vill predika den principen så måste han väl få göra det, för man kan väl knappast tänka sig att lagstifta mot sådana yttranden?

Men detta är just en av de punkter där jag vill föreslå "amendments", några ändringar i systemet. Låt mig först kalla dem för 'regler' och sedan precisera om dessa regler ska ses som lagar eller värderingar. Reglerna tillämpas på grupper och på de personer som agerar för gruppernas värderingar, låt oss kalla dem för predikanter. Följande är en föreslagen regel:

Grupper och deras predikanter bör aktivt stödja de samhällsgrundande värderingar som staten har etablerat, och ska i varje fall aldrig agera mot dem.

Det här är alltså en vidareutveckling av Aleinikoffs princip om 'allegiance'. För att fortsätta med vårt konkreta exempel säger alltså den här regeln att en predikant får inte predika att det är fel att gifta sig med någon utanför den egna gruppen.

Det här blir då svaret på frågan hur staten ska kunna försvara sina samhällsgrundande värderingar. Man kan inte alltid göra det på individnivå: man kan naturligtvis inte kräva att folk alltid ska gifta sig med någon utanför sitt eget samfund, och man kan heller inte gå in som inkvisitionen och försöka ta reda på vad enstaka människor egentligen har för åsikter. Men det man kan göra är att reagera på det som sägs öppet av grupper och av dessas företrädare, alltså i predikningar, på webbsidor och i olika slags policyförklaringar. Och det borde räcka ganska långt.

Den mer detaljerade beskrivningen av mångfaldsliberalism använder begreppet värdegemenskap för att karakterisera de grupper som kan beröras av det här tänkesättet. En värdegemenskap är då en grupp av personer vilkas världsbild och värderingar är så likartade att de kan och vill ha ett fortlöpande meningsutbyte om detta. De kan inte gärna ha exakt samma världsbild och värderingar, för då funnes det ju inget att diskutera om, men å andra sidan, om världsbild och värderingar skiljer sig för mycket så går det inte att kommunicera. Värdegemenskaper är viktiga på flera sätt. De är miljöer där unga människor skolas in i ett gemensamt synsätt. Samtidigt utgör de miljöer där värderingar kan ifrågasättas och omprövas, på ett helt annat sätt om varje enstaka individ ska göra detta själv.

Nästa fråga blir då vad som ska hända när någon grupp eller någon av dess predikanter bryter mot en sådan här regel. Ska det lagföras? Det är möjligt att det uppstår särfall av sådana regler som lämpligen bör göras till lag, men i första hand vill jag peka på en annan möjlighet, nämligen laglig diskriminering.

Våra vanliga regler mot diskriminering föreskriver ju att den som erbjuder förmåner eller tjänster ska göra det oberoende av särdrag hos klienten, som till exempel kön, etnicitet, eller religiös tillhörighet. Regler mot diskriminering gäller för affärer, restauranger och andra tjänsteföretag, liksom vid tjänstetillsättningar till exempel. Då skulle laglig diskriminering vara ett undantag som tillåter diskriminering, eller till och med påbjuder den, om klienten är en grupp eller en predikant som aktivt motverkar de fastställda samhällsgrundande värderingarna.

Det här låter kanske oroande, men kom ihåg att detta är inte någon ny tanke. Ta till exempel situationen där Sverigedemokraterna bokade en middag och möte på Grand Hotel i Stockholm, och där det blev en diskussion om huruvida Grand Hotel borde acceptera en sådan bokning, eller om de borde vägra. Analoga situationer har uppstått gång på gång när det gäller statligt stöd till olika ungdomsorganisationer, både hos Sverigedemokraterna och hos muslimska föreningar.

Om man ska systematisera ett sådant regelverk så måste det också finnas en tydlig definition av de samhällsgrundande värderingarna, och en metod för att pröva om en predikant eller en grupp har ställt sig utan för dessa. Då kan man rimligen inte ha en diskussion varje gång en fråga kommer upp, till exempel en bokning av bord, eller en ansökan om anslag. Det skulle vara mycket bättre att ha en nämnd som prövar frågan och utfärdar ett slags legitimation.

Det här förslaget skulle alltså betyda att det liksom nu är fullt tillåtet att ha åsikter som står i strid med de samhällsgrundande värderingarna, och att det är också fullt tillåtet att föra fram de åsikterna utom i vissa mycket speciella fall. Men det som händer om man agerar på det sättet är att man förlorar en del rättigheter, nämligen rätten att inte bli diskriminerad i vissa typer av situationer.

Det här tänkesättet aktualiserar också behovet av att ha en samlande beteckning på dem som omfattar de samhällsgrundande värderingarna. Mitt förslag är helt enkelt att skilja mellan stat och nation, och att definiera nationen som att den består av de medborgare och de grupper som omfattar de värderingarna. Nationen ses därför som en övergripande värdegemenskap, så som detta ord definierades härovan. Den är en värdegemenskap avseende de samhällsgrundande värderingarna, men den är öppen för alla olika synsätt i andra frågor.

Beträffande medborgarna är det en samvetsfråga för var och en om hen ingår i nationen eller inte, och det kommer man aldrig att veta säkert vilka de är. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att man kan identifiera vilka grupper som ingår och vilka som inte ingår i nationen, baserat på vad de och deras predikanter har uttalat.

Samtidigt är det viktigt att klargöra att ingen ska dömas efter vad dens grupp har för värderingar. Varje person får tala för sig själv.

Det här nationsbegreppet har förstås ingenting att göra med det etniska nationsbegreppet, som till exempel Sverigedemokraterna står för. Istället är det baserat på vilka som uppriktigt omfattar de samhällsgrundande värderingarna. Man får hoppas och tro att det omfattar det överväldigande flertalet av medborgarna.

Om man skiljer på stat och nation på det sättet så måste man också vara klar på hur de förhåller sig till varann. Det kan man se på flera sätt. En möjlighet är att utgå från att staten existerar med sitt register över medborgarna, och att den i vanlig demokratisk ordning tar ställning till vad som ska anses vara dess samhällsgrundande värderingar. Efter en informationskampanj och en granskning av förekommande 'grupper' så har man klargjort vad och vilka som ingår i nationen.

Ett motsatt synsätt anknyter till den traditionella tanken på ett samhällskontrakt mellan medborgarna, där ett antal personer sluter sig samman, beslutar att bilda en stat, och fastställer en lagsamling. För mångfaldsliberalismens synsätt modifierar vi det scenariet på följande sätt. De förhandenvarande personerna diskuterar hur staten bör vara organiserad, och när tillräckligt många är överens om detta så bildar de en nation som fastställer en 'konstitution' i skriven form. På den basen organiserar de en stat. De andra personerna, som inte höll med om de samhällsgrundande värderingarna, kan lämpligen inbjudas att också vara medborgare i staten, men med begränsade rättigheter.

Om nationsmedlemmarna utgör den överväldigande majoriteten så kan de utan risk bilda en demokratisk stat, för de kan i princip alltid få sin vilja igenom på vanligt sätt. Samma modell kan också tillämpas på en situation där 'nationen' är en mindre del av medborgarna, men där de tar kontroll med vapenmakt och sedan inrättar en icke-demokratisk stat där de själva behåller kontrollen. Sydafrika under apartheid var ett uppenbart exempel på en sådan situation. (Detta är självklart inte något sätt att legitimera eller urskulda sådana statsbildningar, utan tjänar bara till visa att begreppsramen är generell).

I praktiken blir det förstås det första av dessa tillvägagångssätt som är aktuellt. Till exempel i Sverige så finns staten och medborgarna, och för att sätta den här modellen i funktion så behövs det en definition av de samhällsgrundande värderingarna. Då menar jag att man inte ska försöka göra det bara med någon slags empiri eller opinionsundersökning för att ta reda på vilka värderingar folk säger sig ha. Problemet är ju att liksom småfiskarna som jag började med så har vi inte medvetandegjort vilka värderingar som finns, och vilka som skulle behövas. Om man skulle presentera Aleinikoffs regelförslag för folk i allmänhet så är jag övertygad om att de absolut flesta skulle instämma och säga att de verkar vettiga, men om man bara frågar vilka värderingar de har så kommer Aleinikoffs värderingar knappast upp.

Därför ska vi inte begränsa oss till intervjuundersökningar för att sammanställa de samhällsgrundande värderingarna, utan jag vill istället föreslå att det organiseras ett nationellt samråd om detta. Samrådet ska både syfta till att klarlägga och formulera värderingar som redan finns, och till att arbeta fram värderingar som aktualiseras till exempel av den ökande mångfalden.

En grundläggande fråga blir då var man ska dra gränsen mellan värderingar som måste ses som samhällsgrundande, och sådana som bör ses som kulturspecifika, isåfall för majoritetssamhället. Hur är det till exempel med värderingen att man ska respektera köordning? Eller värderingen att inte skräpa ner i naturen, utan ta med sig skräpet hem? Det finns alltså en hel del värderingar som har karaktären av allmänt accepterade ordningsföreskrifter. De får väl anses vara jämförbara med de samhällsgrundande på det sättet att de ska gälla alla och de ska inpräntas på dagis och i skolorna, men däremot är de ju inte samhällsgrundande på det sättet att de lägger grunden för det politiska systemet.

En annan fråga som man kan ställa om det här förslaget är: finns det några kända grupper som är emot det och som alltså inte ingår i 'nationen' i vår bemärkelse? Jo, de finns. De mest uppenbara är väl extremhögern och andra ickedemokratiska rörelser; de faller bort av flera skäl. Dels för att mångfaldsliberalismen är baserad på den liberala demokratins principer, och dels också på grund av vår definition av nationen och vår positiva syn på mångfald.

Sedan finns det också en del religiösa grupper eller sekter som hamnar utanför därför att de är isolationistiska, eller för att de har dogmer som är oförenliga med samhällsgrundande värderingar. Sådana grupper finns inom både kristendom, judendom och islam, även om det väl är de sistnämnda som får mest uppmärksamhet nu för tiden. Ett exempel kan vara den islamistiska sekten Hizb ut-Tahrir som har en webbsida där de argumenterar mot det demokratiska systemet och säger att det bör ersättas med ett kalifat.

Som motvikt mot dessa negativa exempel vill jag också nämna ett fall där en religiös grupp agerar i linje med de värderingar jag har beskrivit. Det gäller gruppen bakom webbplatsen Malikiyya, en muslimsk grupp som uttryckligen vill delta i det svenska samhället på kulturell nivå. Så här skriver Hamdija Begovic i en artikel med titeln "Europeisk islam":

Vi som bor här och är muslimer kommer oundvikligen att utveckla ett sätt att förhålla oss till vår religion som till stor del kommer att präglas av faktumet att vi är placerade i ett europeiskt sammanhang. Frågan är bara hur denna europeiska islam kommer att ta sig uttryck.

Han beskriver tre alternativ och avvisar två av dem, nämligen total anpassning till europeisk kultur, och bildande av ett muslimskt parallellsamhälle, och så fortsätter han:

Istället för att importera en kultur väljer vi att appropriera, förvalta och vidareutveckla den högkultur som finns att tillgå på den kontinent där vi befinner oss.

vilket motiveras så här:

Om muslimer nu tillåtits invandra till denna del av världen och välkomnats in i samhället är det vår plikt att visa vår tacksamhet genom att inte föra en parasitär tillvaro utan erbjuda vårt värdfolk något som kommer att berika deras liv, och vad är väl bättre än islam? Men hur lyckas vi med det om vi sätter upp en barriär mellan oss och vår omgivning genom att gömma undan islam i en ogenomtränglig, introvert och främmande kultur?

För muslimernas del förespråkar han alltså både att de ska ta till sig av det omgivande samhällets kultur och att de ska försöka bidra till den. Han betonar också den europeiska kulturens rötter och skriver

Ska vi ha en europeisk islam så ska den också vara europeisk, inte amerikansk.

Jag tycker han har ett intressant och annorlunda anslag. Det finns mycket att diskutera i hans vision, både ur "svensk" synpunkt och säkerligen också ur andra muslimers synpunkt, men framförallt är det ett exempel på att om vi och de nya grupperna i samhället kan möta varandra med ömsesidighet och uppslutning så kan vi få många nya perspektiv på livet och på varandra. Det kan bli väldigt spännande.

Samtidigt aktualiserar Begovic's artikel en annan fråga. I den ser vi ett exempel på en muslimsk debattör som är uppvuxen i Sverige, och som uppenbarligen är väl påläst om både muslimsk och västerländsk kultur, och som har både vilja och förmåga till diskussion om sådana frågor. Och slutligen är han helt övertygad om islams fördelar både som livsåskådning och som samhällsmodell. För att vi ska kunna klara av kommande diskussion med honom och hans gelikar så vill det till att vi själva är klara på vår åskådning och våra argument, på ett sätt som inte bara övertygar oss själva, utan också den andre. Kan vi inte det så blir det vi som får ge med oss.

Detta är för mig det allra viktigaste skälet för att formulera det jag kallar mångfaldsliberalism. Det går ut på att klargöra vår politiska åskådning så som den har utvecklats fram till nu, och att vidareutveckla den för det som mångfalden kräver i dagens samhälle. Låt mig alltså avsluta med att sammanfatta denna mångfaldsliberalism i några tydliga punkter:

- Mångfaldsliberalism är ett förhållningssätt som bygger på vanlig politisk liberalism, och som kompletterar den med några ytterligare principer som motiveras av den ökande mångfalden i samhället.

- Kompletteringarna utgår från T.A. Aleinikoffs tes att samhället ska uppskatta och försvara kulturella grupper, men också försvara rätten att få överskrida gränserna mellan dem. De bygger också på de tre värderingar som han har föreslagit, nämligen ömsesidighet, permeabilitet och uppslutning.

- Till detta kommer några vidareutvecklingar som jag själv har tillfört. Dit hör tanken att de samhällsgrundande värderingarna bör formuleras på ett koncist sätt. Vidare tanken att skilja mellan stat och nation, och att nationen ska ses som de medborgare som omfattar de samhällsgrundande värderingarna.

- Vidare finns tanken att staten ska anses bestå av grupper och inte bara av individer, och att även grupperna kan falla inom eller utanför nationen. De samhällsgrundande värderingarna ska försvaras, i första hand genom undantagsregler som gör att diskriminering kan vara tillåten gentemot grupper och predikanter som inte accepterar dessa värderingar.

- För att detta ska kunna sättas i verket så behöver vi ha ett nationellt samråd för att få konsensus om vad som ska ingå i de samhällsgrundande värderingarna.