Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Vem är egentligen vänsterns huvudmotståndare?

Efter traditionella begrepp är rubrikens fråga helt överflödig: det är klart att det är högern som är vänsterns naturliga motståndare, den som man står i evig motsatsställning till. I högern ingår då storkapitalet, överklassen och militären. Tidigare ingick också statskyrkan och akademin. Numera har listan kompletterats med Sverigedemokraterna vilka betraktas som ett högerparti [pan-6742] även om de själva ibland avvisar denna beskrivning.

På sin egen sida räknar samma vänster självklart in de lågavlönade eller eljest missgynnade grupperna i samhället, inklusive flertalet invandrare. Vidare ingår förstås kulturarbetare och mediafolk, och numera förefaller även statskyrkans ledning få räknas som en del av den politiska vänstern.

Normalt anses såväl Socialdemokraterna och Miljöpartiet som Vänsterpartiet företräda vänstern i allmän bemärkelse. Jonas Sjöstedt uttrycker ibland reservationer om det två andra partierna [pan-6741], men det innebär väl ändå inte att han ser dem som motståndare.

En ledarartikel av Daniel Färm i Tankesmedjan Tiden [pan-6734] är ett vackert exempel på vart dessa invanda föreställningar kan leda i dagens värld. Ledaren har titeln 'Vad vi kan lära av hotet om "Sovjet-Sverje"' och inleds med en återblick på Vänsterpartiets "mörka historia" och på hur dess företrädare, alltså SKP, kunde motarbetas av Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen så att de aldrig fick någon större betydelse i Sverige. Det skedde framförallt genom folkbildning och diskussion på arbetsplatserna. Därefter går resonemanget vidare till vad som nu är "det största hotet mot arbetarnas, tjänstemännens och andra löntagares intressen". Daniel Färms svar är att det är "ett annat populistiskt parti som med helt andra utgångspunkter [än SKP] riskerar att locka vanligt folk att stödja en i praktiken rasistisk politik som ställer grupper mot varandra." Därmed avses förstås Sverigedemokraterna,

Om man ser frågan i termer av röstetal och mandat har han säkert rätt i att SD är huvudfienden, men hur är det ur ideologisk synpunkt? Beträffande Vänsterpartiet skriver Daniel Färm att det har "uppstått en olycklig konflikt inom partiet -- mellan sekulära feminister och en partiledning som är rädd för att beskyllas för att vara islamofober genom att agera hårt mot hedersförtryck." Just där har vi pudelns kärna: vänsterpartiets oklara syn på islamistisk extremism. Vi har ju att göra med tre slags extremism i dagens värld: vänsterextremism, högerextremism, och islamistisk extremism. Vilken av de två senare ska nu ses som huvudmotståndare till vänstern ur ideologisk och principiell synpunkt?

De invanda föreställningarna säger inte bara att högern är arvfienden, utan också att muslimerna är en naturlig allierad i egenskap av invandrare, och därför kan islamismen aldrig framställas som en fiende. Visserligen finns det negativa drag i islamisk extremism, men om man går ut för hårt mot dem så kan det tolkas som islamofobi vilket kan drabba muslimer i allmänhet. Det vore inte acceptabelt eftersom man inte ska ställa grupper mot varandra, och eftersom det kunde bidra till att legitimera SD:s rasistiska politik.

Frågan är bara om inte Daniel Färm här visar en oförmåga att lära av Vänsterpartiets aktuella problem, trots att han beskrivit dem några rader tidigare i samma artikel. I ett förhållningssätt till islamism måste vi kunna skilja mellan islamister och muslimer i allmänhet, och vi måste inse att det är muslimer (i ordets bredaste bemärkelse) som blir de största förlorarna om islamisterna får fritt spelrum.

Och den som ser likheter mellan SD:s ideologi och fascismen borde också kunna se de än större likheterna mellan fascismen och islamistisk extremism. För de senare är det den muslimska världen som utgör 'nationen', och gentemot denna nation och dess ideologi krävs absolut lydnad och självuppoffring. Det är dags för vänstern att äntligen ta sig samman för att möta denna ideologiska utmaning.

Mot detta kan man kanske invända att islamisterna är så få och så betydelselösa. Men då är det viktigt att lära från historien så som Daniel Färm beskriver den, där arbetarrörelsen använde folkbildning och diskussion på arbetsplatserna för att möta en totalitär ideologi som eljest kunde ha fått större spridning. Muslimer i allmänhet är inte islamister, men vi vet av opinionsundersökningar att många av dem instämmer i delar av det som islamisterna framför. Det betyder att det finns en risk och en naturlig grogrund för spridning av islamismen, inte minst bland den muslimska ungdomen. Därför borde arbetarrörelsen använda folkbildning och diskussion på arbetsplatserna för att möta även detta totalitära hot.

Det är helt enkelt angeläget att vänstern tänker om och tänker rätt i frågan om vem eller vilka som är dess ideologiska huvudmotståndare i dagens värld.

Citerad artikel

2018-01-30: pan-6742    Socialdemokraternas valstrategi -- två huvudmotståndare pekas ut.
i Dagens Opinion.

2018-02-09: pan-6741    Sjöstedt: 'S är inget vänsterparti'.
Anette Holmqvist; Per Karlsson i AB.

2018-02-09: pan-6734    Vad vi kan lära av hotet om 'Sovjet-Sverje'.
Daniel Färm i Tankesmedjan Tiden.