Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Har det varit 'fake news' att utmåla
Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti?

Sverigedemokraterna beskriver sig själva som ett socialkonservativt och nationalistiskt parti, men i den allmänna debatten hävdas det ofta att partiet är fascistiskt, neofascistiskt eller rasistiskt, samtidigt som andra skribenter framför motsatt uppfattning. I den här artikeln ska jag undersöka möjligheterna att ta ställning i denna fråga enbart genom att studera de publicerade artiklarna, och alltså utan att gå vidare till den akademiska litteraturen på området, eller andra källor. Jag börjar med de ytligaste kriterierna, såsom att räkna antalet artiklar "för" eller "emot", och går sedan successivt vidare till allt mer ingående granskning av de givna artiklarna. Det sista steget är då att granska hållbarheten i de resonemang som framförs i texten av de granskade artiklarna.

Som underlag för detta arbete har jag en databas med länkar till drygt 150 artiklar i frågan om Sverigedemokraterna och deras eventuella fascism eller rasism. Urvalet av artiklar har begränsats till sådana som är tillgängliga på Internet, antingen fritt tillgängliga eller publicerade i några av de största svenska dagstidningarna, såsom DN.

Studiens resultat kan sammanfattas på föjande sätt: Om man är beredd att ge prioritet åt ställningstaganden av ledande forskare (vilka väsentligen är ense i den här frågan) framför journalister och kulturpersoner så ger det tillgängliga materialet lätt ett entydigt utslag. Om man inte är beredd att göra detta så återstår endast att granska argument och resonemang i de publicerade artiklarna, och i det fallet krävs också stor uppmärksamhet på hur ord används och hur de kan ha skilda betydelser i olika sammanhang. Därav sluter jag att det finns behov av reviewartiklar där befintlig debatt sammanfattas och granskas.

Ett skäl för att göra en studie som denna är att den illustrerar vilka möjligheter och svårigheter som kan finnas när man söker metoder att identifiera 'fake news' i en alltmer svåröverskådlig flora av argument och fakta på Internet.

För korthetens skull ska jag beteckna påståendet att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti som "tesen". Detta ordval innebär inte något ställningstagande till om tesen i fråga är sann eller inte. Detsamma gäller för övrigt för artikeln som helhet: jag vill klarlägga så objektivt som möjligt vilka argument som framförs i olika riktningar, och då är det lämpligt att jag så långt som möjligt håller inne med mina egna åsikter kring frågan.

Artikeln kommer att nämna ett rätt stort antal tidningsartiklar och andra artiklar vilka samtliga är tillgängliga via Internet. I texten kommer de att betecknas med klickbara länkar på formen [pan-0123] innehållande den Publicerade Artikelns Nummer i vår databas. Fullständiga bibliografiska data motsvarande varje refererat pan-nummer finns i slutet av den här artikeln.

Mats Lindbergs artikel år 2010

För att utreda hur synen på Sverigedemokraterna har utvecklats är det lämpligt att utgå från en föga observerad, men klar och välskriven artikel av professor Mats Lindberg i Nerikes Allehanda den 11 oktober 2010 [pan-6521]. I denna artikel börjar Lindberg med att beskriva den sverigedemokratiska "ideologins släktträd och ursprung", med betoning på Nysvenska rörelsen som formerades under 1950-talet. Hans beskrivning av hur SD startade är klar och koncis:

Det är också Per Engdahl som, utan att veta om det, uppfinner allt det som senare ska komma att bli de bärande principerna i SD:s ideologi och program. Han gör det bl.a. år 1979 i en artikel i Vägen framåt. Engdahl menar att invandrarna nu har blivit det nya stora hotet mot Sverige och svenskheten (tidigare hade ju de nationella sett den judiska världskonspirationen som det största hotet). Samtidigt har medierna och det politiska etablissemanget tabubelagt invandringen och lagt locket på för att kunna genomföra sin mångkulturalism. I detta läge tänker Engdahl nytt och politiskt kreativt. Vi måste överge rasbiologin, menar han, den är föråldrad och ofruktbar. Sverige och svenskheten kan göras till ett grundvärde ändå. Nationen kan tänkas kulturellt, som en kultur byggd på svensk identitet och svenska traditioner.

Redan i detta inlägg från 1979 ser vi alltså de två sidorna av frågan om SD hellre bör beskrivas som högerextremistiskt, eller enbart som nationellt och konservativt. Uppenbart finns det en kontinuitet på personsidan från de högerextrema rörelserna på 1930-talet fram till Sverigedemokraterna, men samtidigt finns där en diskontinuitet vad gäller ideologin. Om denna politiska gruppering gör en radikal kursomläggning och överger rasbiologin och ett antal andra tidigare profilfrågor, ska de då fortsättningsvis betecknas som extremister? Hur relevant är frågan om rörelsens 'rötter'?

När Lindberg kommer fram till formulerandet av Sverigedemokraternas partiprogram åren efter millenieskiftet skriver han:

Man förbluffas över den starka närvaron av gammaldags konservatism och nationalism. Man förbluffas också över den starka idémässiga kontinuiteten [mellan partiprogrammen 1989 och 2002] , även om ordvalet slipats av.

Lindberg ser två huvudprinciper i SD:s ideologiska tankestruktur. Först den organiska samhällssynen som ses som överordnad den politiska liberalismens grundläggande synsätt, rimligen i den meningen att demokrati och politisk liberalism är möjliga men inte nödvändiga inom det organiska samhällsbygget. Därtill den nationalistiska principen att det inom en stat bör råda enhetlighet i "språk, religion, lojalitet och ursprung", vilket bäst uppnås om det bara finns en nation inom staten.

Titeln på Lindbergs artikel börjar "En nytänkt och parlamentarisk nationalsocialism". I huvuddelen av texten förekommer emellertid inte nationalsocialismen annat än implicit genom hänvisningarna till Per Engdahl och partiets förhistoria. Frågan återkommer dock i artikelns sista del, när Lindberg skriver:

SD betonar att man är ett mittenparti eller att man inte kan placeras på höger-vänsterskalan. Här återupprepar SD tanken från 1930-talets nationalsocialism som sade sig stå mitt emellan kapitalism och kommunism. ... Tydligare än så kan man inte uttrycka det speciella med att vara nationalsocialist. Detta tänkande framkommer också i ordet "folkhemmet". Det är ett gammalt nationalkonservativt ord som nazisterna tog över.

På denna grund beskriver Lindberg SD som "en nationalsocialism i vår tid", en rörelse som ärvt viktiga delar av nationalsocialismens idéer, samtidigt som den accepterat demokratin och övergett rastänkandet. De idéer man framförallt har behållit är alltså den organiska samhällssynen och den nationalistiska principen om kulturell enhetlighet. Om det inte är mer än så kan man diskutera om det fortfarande ska kallas nationalsocialism, eller om det är mer klargörande att kalla det för nationalism. Den frågan faller tillbaka på vilken innebörd olika personer lägger eller vill lägga i dessa ord.

Motsvarande problem uppstår också när vi ska granska tillvitelserna mot Sverigedemokraterna för att vara ett fascistiskt och ett rasistiskt parti. De betydelser som olika personer och debattörer lägger i dessa begrepp uppvisar stora skillnader, som vi ska se.

Henrik Arnstads DN-artikel 2012 och dess efterföljare

Mats Lindbergs artikel uppmärksammades snart av några bloggare, såsom Ulf Bjereld och Anders Svensson, men därefter har jag inte kunnat hitta några som refererat till den eller byggt vidare på den. Nästa steg i opinionsbildningen togs istället när påståendet 'Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti' användes som titel för en artikel i DN den 15.11 2012 [pan-3886]. Artikeln var skriven av journalisten och författaren Henrik Arnstad, och även dess effekter var till en början begränsade till några enstaka bloggsidor. Tesen fick emellertid ett uppsving två år senare genom en artikel i Aftonbladet med titeln "Löfven: SD är ett nyfascistiskt parti" [pan-3901]. Inom sex veckor hade samma tes upprepats i DN (fyra gånger), Svenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet, samt även några webbpublikationer. I alla fall utom ett användes då ordet fascistiskt, snarare än nyfascistiskt.

I april 2015 upprepade Stefan Löfven samma tes vilket refererades i en artikel i Expressen [pan-3903]. Under de följande åren försköts beteckningen ibland från 'fascism' till 'rasism'. En artikel i Aktuellt fokus i maj 2015 talar om "rasideologisk fascistpropaganda" [pan-6496], och i april 2017 skrev DN om "rasism i SD-leden" [pan-4466]. Vid den tiden var också kopplingen mellan Sverigedemokraterna, fascism och rasism uppenbarligen väl etablerad även i andra tidningar och i många SD-kritiska källor bland alternativa media. Till exempel använde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fascistbeteckningen på Sverigedemokraterna både 2016 [pan-6514] och 2017 [pan-6518].

Även om Arnstads ursprungliga artikel inte fick så stor efterföljd förrän efter två år, så ledde den ändå (efter vad man kan förstå) till att tidskriften Forskning och Framsteg vände sig till "ett antal framstående forskare inom ämnen som statsvetenskap, sociologi och historia" (tidskriftens beskrivning av dem) med frågan om beteckningen fascister/nyfascister är en rimlig benämning på Sverigedemokraterna [pan-3887]. (Mats Lindberg ingick dock inte bland dem som tillfrågades). Av de nio forskarna var det en som värjde sig helt mot beteckningsfrågan, och en som menade att SD är en "blåkopia av fascism" i ett specifikt avseende, nämligen vad gäller ultranationalism. Övriga sju forskare svarade klart nej på frågan.

Artikeln i Forskning och Framsteg kom att publiceras bara tre dagar efter Stefan Löfvens första utspel i frågan, alltså i december 2014. Detta måste rimligen ha varit en tillfällighet, men det kan vara av intresse när man noterar att ett antal artiklar under 2015 och framåt har upprepat tesen om fascism, och ingen av dem nämner artikeln i Forskning och Framsteg eller diskuterar något av dess innehåll. Inte heller andra artiklar som tillbakavisat tesen har fått något sådant genomslag, såsom Björn Lundbergs artikel i Tidskrift för historisk forskning [pan-6501], och heller inte en artikel av Leo Kramár i Dagens Nyheter [pan-6478].

Tillämpning av enkla kriterier

Frågan huruvida Sverigedemokraterna bör betecknas som ett fascistiskt parti kan vara ett intressant exempel på vilka kriterier som kan användas för att avgöra huruvida ett vida spritt påstående utgör 'fake news'. Låt oss alltså tänka på situationen där en person eller ett dataprogram får uppgiften att bedöma om ett givet påstående i en artikel ska ses som 'fake news'. Vi förutsätter att hen har tillgång till alla artiklar som publicerats i samma ämne. Hen förväntas fälla avgörandet utan att sätta sig in i själva sakfrågan. Det som då återstår som grund för bedömningen är (1) uppgifter om antalet uttalanden för och emot, (2) principer om att inom detta material ge prioritet åt källor och (eventuellt) åt auktoriteter, (3) uppgifter om de ingående medias och författarnas trovärdighet, och (4) annan liknande information. Dessa är vad jag kallar 'enkla kriterier' vilka diskuteras i det här avsnittet.

På min webbplats 'Argument och fakta' finns en samling på mer än 150 artiklar, huvudsakligen i reguljära media vilka behandlar Sverigedemokraternas förhållningssätt och ställningstaganden, och debatten om dessa. För den här fallstudien kan denna artikelsamling användas som en approximation till antagandet om "alla artiklar som publicerats i ämnet".

Frågan om vi här har att göra med 'fake news' kan vara värd att ställa eftersom ett tiotal forskare har avfärdat beskrivningen av Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti, samtidigt som denna beskrivning fortsätter att cirkulera. Det bör då också observeras att alla de artiklar på vår lista som hävdar tesen är skrivna av personer som är journalister och/eller (skönlitterära) författare. Ingen med akademisk kompetens inom området har instämt i denna tes, så långt man kan se i vår lista.

Mot denna uppdelning kan invändas att professor Mats Lindberg i sin artikel betecknade Sverigedemokraterna som "en nytänkt nationalsocialism". Nu är ju fascism och nationalsocialism inte samma sak, även om de ofta likställs och diskuteras tillsammans, och dessutom finns osäkerheten om huruvida beteckningen nationalsocialism är tillämplig i detta fall. Detta är ett exempel på de osäkerheter som lätt uppstår om man enbart låter sig ledas av rubriksättningar, och på behovet att gå djupare in i artiklarnas text.

Låt oss efter denna observation ändå arbeta vidare med samma exempel och gå vidare med den schematiska bedömningen.

Ett av de ovan uppräknade kriterierna var att gå tillbaka till källorna och kontrollera uppgifterna där. I princip borde man betrakta SD:s partiprogram som en viktig källa, och en bokstavlig tolkning av denna regel skulle innebära att man ser efter i partiprogrammet om SD betecknar sig själva som ett fascistiskt parti. Ingen väntar sig att så skulle vara fallet.

Ett annat kriterium var att ta reda på vad tillförlitliga auktoriteter säger i frågan. Enligt detta kriterium skulle vi då faktiskt ha att göra med 'fake news' om de tillfrågade akademiska företrädarna betraktas som auktoriteter.

Det tredje kriteriet förutsatte en bedömning av uppgiftslämnarens trovärdighet. Här får man isåfall ta ställning till om de journalister och författare som inom debatten har instämt i tesen om fascism är mer trovärdiga än de tillfrågade forskarna.

Sammanfattningen av detta avsnitt måste vara att i ett fall som detta är de traditionella, ytliga kriterierna inte säkert tillräckliga för att bedöma om det ifrågasatta påståendet är hållbart eller inte. Det återstår då att gå vidare och granska de konkreta skäl som kan finnas för och emot tesen som framförs i de tillgängliga artiklarna. Detta är ämnet för nästa avsnitt.

Genomgång av de framförda ideologiska argumenten

Ytterst borde en granskning av sakargumenten i den givna frågan ske genom att ta del av all relevant kunskap, men en mer begränsad ansats kan vara att enbart granska hållbarheten i de argument som framförts i de publicerade och tillgängliga artiklarna. I detta avsnitt ska jag använda denna metod på min samling av ungefär 150 artiklar i frågan om fascistbegreppet är tillämpligt på Sverigedemokraterna.

En snabb genomgång av artiklarna visar att där finns dels argument som är baserade på SD:s partiprogram eller på principiella uttalanden av partiets företrädare, dels också argument som utgår från konkreta händelser eller från uttalanden i specifika situationer. Jag ska beteckna dessa som ideologiska respektive händelsebaserade argument och behandlar dem var för sig.

De ideologiska argumenten berör ett begränsat antal frågeställningar:
1. den organiska samhällssynen
2. den nationalistiska principen
3. principen om alla människors lika värde
4. tanken på nationens dekadens och pånyttfödelse
5. frågan om Sverigedemokraternas "rötter"
6. frågan om Sverigedemokraternas avsikter och sannolika utveckling i framtiden.

Av dessa är punkt 1 och 2 de 'huvudprinciper' som Mats Lindberg identifierade i Sverigedemokraternas program. En ytterligare typ av kritik är när man kallar Sverigedemokraterna för 'främlingsfientliga'. Jag betraktar inte detta som ett ideologiskt argument och ska återkomma till det i samband med den händelsebaserade kritiken.

När man försöker tolka vad Sverigedemokraterna menar och hur kritikerna tolkar dem intar den nationalistiska principen i punkt 2 en nyckelposition. Kritikerna beskriver den som "extremnationalism" och anser att detta är grundläggande för fascismens ideologi.

Tolkningen kompliceras av att Sverigedemokraterna har gjort en omtolkning av den nationalistiska principen. I klassisk nationalism har denna avsett målsättningen att varje nation ska ha sin egen stat, och varje stat ska bestå av en enda nation, varvid begreppet nation avser en etnisk grupp. Sverigedemokraterna har ersatt detta med synsättet att Sverige består av flera 'nationer' varvid det ingår svenskar, samer, judar och några andra grupper som separata nationer. Det betyder alltså att man behåller nationalismens ordval där en 'nation' är en etnisk grupp under vissa villkor.

Många av kritikerna reagerar kraftigt mot detta, med ord som att SD "tar sig rätten att utpeka vissa personer (eller grupper) som icke svenska" och att "förneka deras rätt att leva och vistas i Sverige". Detta i sin tur ser man som att Sverigedemokraterna är rasister, att de inte accepterar demokratins principer, och att de inte accepterar principen om alla människors lika värde. SD:s reviderade nationalistiska princip utgör alltså grunden för denna kritik.

Sverigedemokraterna syn på samhället som en organisk helhet omnämns mera sällan, men en del kritiker menar att även detta är grundläggande för fascismens ideologi. I några fall anser man också detta vara i motsats till det demokratiska politiska systemet, vilket alltså skulle innebära att ett samhälle som utgör en organisk helhet inte kan vara demokratiskt. Likaså säger några att larm om nationens dekadens och maningar till dess pånyttfödelse även det är karakteristiskt för fascistiska åskådningar.

På detta sätt finns det en sammanhängande bild av Sverigedemokraternas ideologi som i princip omfattar punkterna 1-4 ovan, och som i stor utsträckning ligger till grund för de kritiska kommentarerna. Även punkt 5 avseende SD:s "rötter" tilldrar sig stor uppmärksamhet men den skiljer sig från de förestående då den avser partiets förhistoria snarare än ideologins innehåll. Därigenom liknar den de händelsebaserade argumenten.

Punkt 6 är mer spekulativ; där ingår till exempel Björn Werners argument i [pan-6486] som går ut på att Sverigedemokraterna visserligen inte är fascister idag, men att de kommer att bli det.

Granskning av de framförda ideologiska argumenten

Innan vi går vidare till den händelsebaserade kritiken vill jag ge några synpunkter på den ideologiska kritikens hållbarhet. En viktig invändning är att den egentligen aldrig har tagit debatten med dem som haft motsatt åsikt. Redan 2012 publicerade Leo Kramár en seriös artikel i Newsmill [pan-6519] där han skrev att "i rättvisans namn måste man säga att man i Sverigedemokraternas principprogram inte hittar mycket som kunde passa in i det fascistiska schemat", en artikel som till synes aldrig har bemötts av någon av dem som hävdar att SD är fascister. (Även om Newsmill nu har försvunnit från nätet är denna artikel tillgänglig via Internet Archive). Inte heller Dick Harrisons artikel i Magasinet Neo från 2014 [pan-6491] eller andra artiklar som kommit senare har fått något bemötande. De som hävdar att SD är fascister har enbart upprepat sina egna argument utan att besvära sig med motargumenten.

En annan fråga gäller valet mellan beteckningar. Sverigedemokraterna beskriver själva sin ideologi som "socialkonservativ" och "nationalistisk". Bägge dessa strömningar utvecklades under 1800-talet, medan fascismen under 1900-talets första hälft kompletterade nationalismen med ett antal ytterligare komponenter, såsom förhärligandet av våldet och av den starke ledaren. Därför är det naturligt att ett parti som beskriver sig självt som nationalistiskt har några drag gemensamma med fascismen, men därav följer ändå inte att det skulle vara korrekt att beskriva det som fascistiskt snarare än nationalistiskt. För detta skulle man behöva identifiera särdrag hos SD som finns i fascismen och som inte finns i den ursprungliga nationalismen. Någon sådan analys finns inte i någon av de studerade artiklarna.

Ett annat grundläggande problem med kritiken är att den aldrig beaktar de skilda användningarna av ordet "nation" vilka är resultatet av SD:s revision av nationalitetsprincipen. Nationalismens ursprungliga målsättning om en nation - en stat, där nationen är etniskt definierad, har i modern tid omvandlats till en konvention där orden "stat" och "nation" betraktas som synonyma, vare sig staten är etniskt homogen eller inte. Detta illustreras av begreppet "Förenta nationerna" vilket ju är en organisation där enbart stater kan bli medlemmar. Sverigedemokraterna säger däremot uttryckligen att de vill skilja på stat och nation, att en stat kan innehålla flera nationer i deras bemärkelse av det senare ordet, och att de anser att Sverige innehåller sex nationer varav den svenska nationen är den utan jämförelse största.

Många kritiker har reagerat mot deras språkbruk och deras åsikter på denna punkt. För egen del tycker jag det är viktigt att bejaka förekomsten av skilda etniska eller religiösa grupper inom en stat vilka kan ha sina specifika ideologier, men jag vill inte kalla dem nationer, och jag tycker man ska underlätta gränsöverskridande mellan grupperna. SD anser att grupperna helst ska behålla sin egenart så mycket som möjligt. Men även inför sådana skillnader i synsätt måste man vara lyhörd för att människor använder ord och begrepp på sitt eget sätt, eftersom man eljest lätt kan förfalla till grova vantolkningar.

I fallet med kritiken mot Sverigedemokraterna är det uppenbart att just detta har skett, enligt min mening. Centrala delar av kritiken är baserade på att i yttranden där SD har använt ordet 'nation' på sitt sätt tolkas detta ord istället som en synonym till 'stat'. Ett tydligt exempel på detta misstag finns i artikel [pan-3885] av Henrik Arnstad, med titeln "Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD". Han pekar på partiets ultranationalism och skriver

SD tar sig alltså rätten att fritt exkludera svenska medborgare ut "nationen". Detta diskvalificerar SD från att kallas demokratiskt, eftersom en demokratisk stat utgår från lika medborgarrätt.

Detta uttalande må vara begripligt om man betraktar nation och stat som olika ord för samma sak, men det faller till marken om man använder ordet 'nation' på Sverigedemokraternas sätt. De har ju en beskrivning av Sverige som bestående av flera nationer; de hävdar heller inte (vad jag vet) att medlemmar i olika av dessa 'nationer' skulle ha olika medborgerliga rättigheter. Alla är de ju svenska medborgare.

Å andra sidan kan man ställa frågan huruvida SD:s princip om en stat - flera nationer är avsedd att vara permanent eller bara temporär. Det kan ju finnas en misstanke att SD på sikt vill få dessa mindre 'nationer' att antingen 'anta svenskheten' eller lämna landet, och en sådan misstanke kan ligga till grund för kritiken att SD 'förnekar [minoritetsnationernas] rätt att leva och vistas i landet'. Något sådant principuttalande från SD:s sida finns inte belagt, annat än att uttalanden om att det är 'lyckligast' om man inte har 'för många' nationer i ett land.

Samma resonemang om att SD "tar sig rätten att utesluta människor" förekommer också i flera andra artiklar. Mot bakgrund av det sagda menar jag att detta påstående är obevisat, om än begripligt i ljuset av begreppsförvirringen. Detta är mycket beklagligt eftersom en stor del av kritiken därigenom är ogiltig eller i varje fall ogrundad. Det gäller alltså kritiken om bristande respekt för demokratin, och kritiken att SD inte respekterar alla människors lika värde.

Därigenom inte sagt att SD borde gå fria från kritik. Tvärtom, det finns flera andra frågor där kritik och ifrågasättande är motiverat, till exempel deras synsätt att etniska grupper (hur man än vill beteckna dem) bör behålla sin identitet så mycket som möjligt. De intellektuellt ogrundade delarna av kritiken mot Sverigedemokraterna har gjort stor skada genom att de har hindrat reell diskussion om sådant som verkligen skulle behöva diskuteras.

Av de fyra första punkterna i ovanstående lista på kritikområden återstår nu framförallt punkt 1 (den organiska samhällssynen) och punkt 4 (tanken på nationens dekadens och pånyttfödelse). Även delar av kritiken av punkt 2 (den nationalistiska principen) behåller sin giltighet, men inte den kritik som avser exkluderande av personer eller grupper.

Av dessa är den organiska samhällssynen och den nationalistiska principen grundläggande för all nationalism. Inom fascismen förs den organiska samhällssynen vidare till doktrinen om en stark ledare som står i samklang med folket, varvid det demokratiska systemet ställs åt sidan. Några sådana tendenser har dock inte beskrivits hos Sverigedemokraterna, vare sig i de kritiska artiklarna eller på annat håll. Så långt är det alltså klart att beteckningen 'nationalister' är fullt tillräcklig för SD och att det saknas grund för att därtill kalla dem 'fascister'.

Det återstår så frågan om nationens dekadens och pånyttfödelse vilket flera kritiker för fram som ett karakteristiskt drag både hos fascismen och hos Sverigedemokraterna. De givna artiklarna innehåller dock ingen konkretisering av när och hur SD har fört fram denna 'dekadens och pånyttfödelse' som en viktig fråga. För egen del kan jag heller inte instämma i att detta är ett karakteristiskt drag hos Sverigedemokraterna; varje kritik av förhållanden i samhället behöver ju inte ses som att man hävdar att det föreligger 'dekadens'. Jag lämnar därför denna punkt därhän.

Så långt de ideologiska argumenten; jag övergår därefter till den andra huvudtypen av kritiska argument.

Den händelserelaterade kritiken och frågan om främlingsfientlighet

Denna del av kritiken behandlas i följande separata rapport:

red-126   Incidenter i samband med Sverigedemokraterna.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2018-01-16

Min sammanfattande bedömning är att den händelserelaterade delen av kritiken i de studerade artiklarna inte ger något underlag för att beteckna Sverigedemokraterna som ett fascistiskt, rasistiskt eller främlingsfientligt parti. Bland de kritiserade inläggen från företrädare för partiet finns en del som förtjänar skarp kritik, men i samtliga fall har dessa personer uteslutits.

Som det framgår av ovanstående rapport ska det dock noteras att den samling av artiklar som legat till underlag för granskningen måste betraktas som ofullständig vad gäller den händelserelaterade kritiken.

Sammanfattning och slutsatser beträffande textbaserat avgörande

I inledningen definierade jag frågeställningen för den här artikeln, nämligen att undersöka möjligheterna att skilja pålitlig information från 'fake news' enbart genom att granska ett stort antal debattinlägg i en aktuell fråga. Undersökningen har skett genom att gå från ytliga kriterier till successivt mer grundläggande sådana, för att så småningom komma fram till en kritisk granskning av de specifika argument som framförts i artiklarna i fråga.

I det undersökta fallet måste slutsatsen bli att de ytliga kriterierna hade varit tillräckliga om man är beredd att ge tolkningsföreträde till en grupp akademiska auktoriteter på området framför en grupp av journalister, författare och andra kulturpersonligheter. Om man inte gör detta så återstår bara att gå vidare och granska den faktiska argumentationen i artiklarna och ta ställning till vilka argument som är hållbara. I det här fallet krävde det emellertid också en uppmärksamhet på att samma ord (alltså 'nation') användes i olika betydelse av de två parterna. Om man inte inser detta går det inte att rätt förstå de framförda argumenten.

I det aktuella fallet visade det sig också svårt att helt begränsa granskningen till det som stod skrivet i de granskade artiklarna, och annan kunskap eller bedömningar om problemställningen togs i anspråk på vissa punkter. Därtill kommer ett viktigt problem i en granskning som innefattar artiklar som är skrivna vid olika tidpunkter, nämligen att både terminologi och sakförhållanden kan förändras över tiden. När man kombinerar utsagor från olika artiklar måste man i princip vara beredd på att ta hänsyn även till detta. I vårt konkreta fall har till exempel Sverigedemokraterna ändrat både partiprogram och förhållningssätt i viktiga frågor under den studerade tidsperioden.

Det är uppenbarligen inte inom räckhåll att göra detta slags analys med automatiska metoder, utan detta kräver en 'manuell' insats. Det är heller inte troligt att olika personer som var för sig gör en sådan granskning alltid ska komma till samma resultat. Detta aktualiserar behovet av reviewartiklar, alltså artiklar som sammanfattar och granskar vad som dittills har framförts i en debatt, ungefär på det sätt som den här artikeln har gjort. Reviewartklar av detta slag är ett viktigt inslag i många forskningsområden, och jag menar att de skulle behövas även i den allmänna debatten.

Användning av publicerade reviewartiklar skulle också kunna kompensera för att olika reviewers kan komma till olika slutsatser: man kan ju få ett meningsutbyte även om och mellan reviewartiklarna. En viktig förutsättning för att sådana reviewartiklar ska kunna komma till stånd och bli praktiskt läsbara är dock att dagspress och andra debattplattformar även fortsättningsvis förblir fritt tillgängliga på Internet. Om läsaren måste betala full prenumeration för var och en av de tidningar där inlägg kan förekomma så blir denna lösning betydligt mindre effektiv.

Alternativa underliggande skäl för kritik mot SD

Kritiken mot Sverigedemokraterna beskrivs ofta som ett försvar mot fascism, rasism och andra onda krafter. Ett annat perspektiv på frågan kan vara det som framställdes av Katarina Barrling i en artikel i Kvartal i januari 2018 [pan-6535]. Hon frågar sig inledningsvis "Hur kunde politikerna missa att hälften av medborgarna inte var med på deras mångkulturella projekt?" och resonerar fortsättningsvis om "någonstansare" och "varsomhelstare", alltså personer som känner stark samhörighet med en viss plats eller miljö, respektive kosmopoliter som känner sig hemma överallt. Hon skriver också att "Sverigedemokraterna är numera det enda renodlade Somewhere-partiet i riksdagen".

Inom en sådan begreppsram vore det naturligt att se den skarpa mediakritiken mot Sverigedemokraterna som en del av kosmopoliternas eller varsomhelstarnas agerande mot en framväxande opinion av "någonstansare", varvid argumenten om fascism och rasism får uppfattas som tillmälen och brunmålande och inte som underbyggd kritik.

Den föreslagna motsättningen mellan "någonstansare" och "varsomhelstare" kan dock ifrågasättas, till exempel genom att visa att det visst är möjligt att både känna sig hemma överallt i världen och att känna stark samhörighet med en viss plats eller miljö.

En annan möjlig förklaringsmodell till den hårda kritiken mot SD kan utgå från observationen att flera ledande företrädare för arbetarrörelsen har bidragit så kraftfullt till denna kritik. Den skulle isåfall vara ett resultat av en konkurrens mellan S och SD om väljare som av tradition röstat socialdemokratiskt.

Bredare perspektiv på fascism, nationalism och kosmopolitanism

I en diskussion om vilken betydelse som det överhuvudtaget är rimligt att lägga i ordet fascism finns det uppenbarligen en stor och rik litteratur, vilket i sig har varit skälet för den avsiktligt begränsade ansatsen som gjorts i den här artikeln. Några enstaka nedslag ska dock nämnas. Det gäller till att börja med Umberto Ecos karakteristik av fascism, [pan-6536], [pan-6531], vilken ger en helt annan bild av vad fascism är.

En annan infallsvinkel ges av en artikel av Robert Kagan i The Washington Post i maj 2016 [pan-6477]. Kagan är en ledande forskare vid The Brookings Institute vilket är en konservativ tankesmedja. Han har sedan lång tid varit aktiv i det republikanska partiet i USA, men han reagerade så kraftigt på Donald Trumps framträdande under presidentvalkampanjen att han bytte parti. I artikeln förklarar han varför han ser Trumps förhållningssätt som en fascism som är anpassad för dagens situation.

Beskrivningen av fascism i artiklar som dessa skiljer sig radikalt från hur ordet har använts i den svenska kritiken mot Sverigedemokraterna. Det leder enligt min mening till endera av två slutsatser: antingen att beskrivningen av Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti inte är korrekt, eller att begreppet 'fascism' har blivit så brett och intetsägande att det inte duger till annat än som invektiv. I bägge fallen förefaller det bättre att inrikta kritik mot SD på konkreta ideologiska frågeställningar, hellre än att upprepa svepande beskyllningar.

Använda och citerade artiklar

Här är en länk till inventering 57 , alltså den lista på drygt 150 artiklar som har använts i den här studien.

Följande artiklar i denna lista har referats ovan:

pan-6521    En nytänkt och parlamentarisk nationalsocialism. Analys av Sverigedemkraternas ideologi och program.
Mats Lindberg i Nerikes Allehanda, 2010-10-11.

pan-3886    Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti.
Henrik Arnstad i DN, 2012-11-15.

pan-3901    Löfven: SD är ett nyfascistiskt part.
Erik Melin i AB, 2014-12-05.

pan-3903    Löfven står fast: SD nyfascistiskt.
Hanna Jakobson i Expressen, 2015-04-10.

pan-6496    Här delar SD-företrädaren ut rasideologisk fascistpropaganda på 'Folkets demonstration'.
Redaktionen i Aktuellt fokus, 2016-05-25.

pan-4466    Ständigt nya avslöjanden om rasism i SD-leden.
Niklas Orrenius i DN, 2017-04-28.

pan-6514    Fackpampen Thorwaldsson: Sverigedemokraterna är och förblir ett fascistiskt parti.
Chang Frick i Nyheter-idag, 2016-05-01.

pan-6518    Karl-Petter Thorwaldsson: Arbetarrörelsen måste besegra fascismen.
Lena Hennel i Arbetet, 2017-08-11.

pan-3887    Fascister eller inte – vad anser forskarna?.
Henrik Höjer i FoF, 2014-12-09.

pan-6501    Är sd ett nyfascistiskt parti?.
Björn Lundberg i Scandia, Tidskrift för historisk forskning, 2014-12-08.

pan-6478    Arnstad är en alarmist som skadar sitt eget syfte.
Leo Kramár i DN, 2014-12-29.

pan-6486    Nu är SD visst inte fascister igen.
Björn Werner i Egen blogg, 2016-09-22.

pan-6519    Svårt finna fascism i Sverigedemokraternas principprogram.
Leo Kramár i Newsmill, 2012-12-11.

pan-6491    Sådan är fascismen.
Dick Harrison i Magasinet Neo, 2014-.

pan-3885    Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD.
Henrik Arnstad i DN, 2014-12-21.

pan-6535    Från någonstans till varsomhelst -- så gick partierna vilse.
Katarina Barrling i Kvartal, 2018-01-08.

pan-6536    Ur-Fascism.
Umberto Eco i The New York Review of Books, 1995-06-22.

pan-6531    Umberto Eco Makes a List of the 14 Common Features of Fascism.
Josh Jones i Open Culture (website), 2016-11-22.

pan-6477    This is how fascism comes to America.
Robert Kagan i The Washington Post, 2016-05-18.