Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Ideologi och värdegrund behöver diskuteras fram

År 2002 tillsatte Europeiska rådet eller 'EU-toppmötet' en arbetsgrupp under ledning av Frankrikes tidigare president Valéry Giscard d'Estaing med uppgift att utarbeta ett förslag till konstitution för den Europeiska unionen. Detta arbete var väl förankrat i den politiska ledningen i flertalet medlemsstater, men det bemöttes med skepsis av den svenska riksledningen. Bland annat uttalade dåvarande statsminister Göran Persson att medborgarna var intresserade av sociala och ekonomiska frågor, och inte av sådant som konstitutioner.

Den föreslagna konstitutionen genomfördes aldrig, främst på grund av nej-utfall i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. I efterskott kan man ändå tänka att det kunde ha varit bra att ha denna konstitution i dagens läge, när unionen har att hantera auktoritära tendenser i flera medlemsstater.

En liknande argumentation förekommer vad gäller ideologier. På webbplatsen 'Det goda samhället' har Jan-Olof Sandgren häromdagen gjort ett debattinlägg [pan-6455] där han skriver att visserligen talar politikerna mycket om ideologier och om värdegrund, men egentligen är det väldigt få som är intresserade av dem på riktigt. Det är plånboksfrågor och trygghetsfrågor som folk bryr sig om, enligt hans inlägg. Han hävdar vidare att talet om ideologier och värderingar mest tjänar till att uttrycka ett grupptryck varigenom medborgarna får reda på vad man har att rätta sig efter.

Jan-Olof Sandgrens teser bekräftas i viss mån av att bland de 42 hittillsvarande bidragen till artikelns kommentarfält finns det inte något som försöker motsäga hans tes och tala för att ideologier har ett värde i sig, eller att de förtjänar att tas på allvar.

En annan bekräftelse på Sandgrens teser ges i tre artiklar av Mattias Hagberg i Dagens Nyheter för ett år sedan [pan-3335], [pan-3341], [pan-3390]. Han kritiserade där den förändrade inriktningen av ledarsidorna i Göteborgs-Posten och Expressen, vilket han beskrev som ett byte av ideologi. Han kunde dock inte peka på några uttalade förändringar i principiella synsätt, utan enbart på en breddning av vilka konkreta frågor som behandlades på ledarsidorna. En del av de nya frågorna betraktade han som komprometterande. I min artikel med titeln En ideologi kan vara en beteckning på en grupp av personer som tycker samma sak (red-055) har jag granskat denna hans användning av ideologibegreppet som ett slagträ.

Även begrepp som 'värderingar' eller 'värdegrund' tycks undergå en liknande förlust av meningsfullhet. Maningar till försvar av vår värdegrund åtföljs sällan av konkreta besked om vad denna består av. Detta gäller inte bara i den allmänna debatten, utan också till exempel i Skolinspektionens utredning för några år sedan om 'skolans arbete på demokrati och värdegrund' [pan-6462] Utredningen konstaterar att det finns en stor oklarhet vad gäller värdegrundens innehåll, men i utredningen lägger den särskild vikt vid att eleverna ska bibringas en upplevelse av att de kan få sin vilja igenom. (Den motsvarande förmågan att acceptera att någon annan får sin vilja igenom nämns inte). En mer detaljerad granskning av denna utredning finns i min artikel med referens red-011; se referenslistan sist.

En väg ur detta problem har föreslagits av Johan Hirschfeldt och Olof Petersson i en artikel i DN 2017-12-19 [pan-6416] där de beskriver regeringsformens paragraf 1:2 som tar upp grundläggande värden i vår demokrati och ger en koncis formulering av några centrala delar av de svenska värderingarna. De sammanfattar sitt inlägg med att grundlagen uttrycker våra gemensamma värderingar och är därför en angelägenhet för alla medborgare.

Detta synsätt har fördelen att det ger ett möjligt och tydligt svar på frågan vad som ingår i de svenska värderingarna. Ändå vill jag göra två invändningar som bägge leder till ett förslag till konkret åtgärd. Den första invändningen är att värderingar är bara effektiva om människorna upplever dem som sina egna, och då räcker det inte med formuleringar i grundlagen som flertalet medborgare inte ens känner till.

Den andra och större invändningen är att i dagens föränderliga verklighet räcker det inte att inventera vilka värderingar som är allmänt förekommande bland medborgarna: vi behöver också ha en proaktiv diskussion om vilka värderingar som kan föreslås, och som vi kan vilja formulera och sätta på pränt. Låt mig ge ett exempel från en artikel av den amerikanske forskaren T. Aleinikoff [pan-2988]. Han diskuterar där vilka förhållningssätt som behövs i ett multikulturellt samhälle. Han vänder sig mot den renodlade kosmopolitanism som avvisar nationella värderingar när han skriver:

Multiculturalists continue to assail assimilation as illegitimately "hegemonic," and cosmopolitans say that we should gladly accept our growing diversity and recognize that in this age of "transnationalism" many people will cross borders so easily that they will establish ties and allegiances to more than one country.

Han för också fram några konkreta förslag till förhållningssätt, nämligen 'mutuality' och 'permeability', som beskrivs så här:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms -- not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer.

(The) principle of permeability insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them.

Dessa formuleringar motsäger direkt de förhållningssätt som finns hos extremister bland våra invandrare (men väl inte hos flertalet av dem). En imam som säger till sina åhörare att det är förbjudet att ha vänskapsband med de 'otrogna' bryter mot principen om 'mutuality', och en som säger att den som avfaller från islam 'förtjänar att dö' bryter mot principen om permeability. Motsvarande gäller förstås för ledare inom andra trossamfund eller inom etniska grupper.

De flesta medborgare upplever säkert Aleinikoffs principer som mycket rimliga om man får dem beskrivna och förklarade, men de är inte allmänt kända. Därför kommer de inte i fråga om man enbart gör en antropologisk studie av vilka värderingar som folk säger sig ha. Detta får alltså vara ett exempel på hur värdefullt det skulle vara att ha en allmän debatt om vilka värderingar vi vill ha i explicit form, och inte bara en inventering av vilka värderingar vi redan har formulerat för oss själva.

En sådan öppen diskussion om värderingar och om val av sådana skulle dessutom också vara av värde för att hantera den första invändningen, alltså att sprida kunskap och förståelse för sådana värderingar som redan är fastlagda, till exempel i grundlagens form.

Ännu en attack mot tanken på en nationell värdegrund har gjorts av Anders Björnsson i en artikel i Kvartal [pan-6445] med ingressen "demokratin måste kunna rymma flera värdegrunder". Han vänder sig mot "kollektiva identitetsmarkörer" som "anses omfatta och vara karakteristiska för specifika grupper där de fungerar normativt men också selektivt". Han invänder mot detta att "i en liberal demokrati måste det ges utrymme för många enskilda moralläror, också kontradiktoriska, för skiljaktiga ideal och utopier, bevekelsegrunder och lösningsförslag".

Allt detta är det lätt att instämma i. Men Anders Björnsson går vidare och avfärdar varje tal om nationell värdegrund, och ifrågasätter till exempel om svenskar identifierar sig med demokratins grundsatser. Kvar blir bara tanken på staten som en mängd individer vilka väljer sina värderingar var för sig eller i grupp, till exempel i familjen eller i en religiös sekt.

Ett sådant synsätt är naturligtvis direkt motsatt till nationalismens (också den goda nationalismens) syn på nationen som en gemenskap. Men den står också i motsättning till folkhemstanken, där man betonar solidaritet och ansvarstagande i en enhet som man må kalla ett folk, ett land, eller en nation.

Jag tror att problemet med Anders Björnssons resonemang är att det är så statiskt. Han utgår från en beskrivning av hur det kan förhålla sig i en befolkning vid en viss tidpunkt. Jag vill föreslå att vi därtill behöver ett begrepp som jag kallar värdegemenskap och som avser en grupp av människor som påverkar varandras värderingar. Det kan vara en grupp baserad på religion, på etnicitet, eller på politisk åskådning, men det kan också vara hela befolkningen i ett land eller huvuddelen därav. Det karakteristiska för en värdegemenskap är att dess medlemmar må ha skilda värderingar i många frågor, men de har så stor respekt och förståelse för varandra att de kan ta till sig valda delar av varandras synsätt.

Därför vill jag se nationen som en värdegemenskap som inom sig kan härbärgera ett antal mer specifika värdegemenskaper av till exempel religiös eller etnisk karaktär. Anders Björnsson ser istället en fundamental motsättning mellan dessa. Föreningar kan man välja att gå in i, eller gå ur, men "med det medborgerliga är det ofta inte så. Man tvingas acceptera läget, mer eller mindre. Alternativet är att utvandra eller att gå under jorden." Han skriver också: "Kollektiva identiteter uppfattar jag i fängelsetermer. De är tillskrivna, absolut inte naturgivna. De har tvångskaraktär. De kräver någonting mer än fostran, de kräver inställelse och underkastelse."

Men i en väl fungerande värdegemenskap finns också möjligheten att påverka de andra medlemmarna, och att själv låta sig påverkas av dem. Vad är det för "underkastelse" och "tvångskaraktär" som upprätthåller demokratin eller andra gemensamma värderingar i Sverige?

En fördel med begreppet värdegemenskap är att det lämnar tanken på en statisk och för landet gemensam värdegrund, vilken Anders Björnsson med rätta invänder mot, till förmån för ett dynamiskt och mer realistiskt betraktelsesätt. En sådan förskjutning av perspektivet ger många fördelar. Till exempel kan önskemålet "att få invandrarna att acceptera svenska värderingar" då ersättas av "att få invandrarna som medlemmar på jämställd basis i vår nationella värdegemenskap".

När ett samhälle innehåller olika grupper som var för sig har egna värdesystem och kanske egen ideologi så uppstår frågan om i vad mån den gemensamma staten bör få lägga begränsningar på dessa gruppers förhållningssätt. Detta kan isåfall motiveras med försvaret av statens gemensamma värdegrund. Även där kan det vara bättre att välja ett dynamiskt synsätt, och att inte lägga förväntningar på vad dessa grupper ska tycka utan istället på att de ska interagera med det omgivande samhället, för ömsesidig förståelse och respekt.

På min webbplats 'argument och fakta' finns ett sammanhängande förslag till ideologi och värderingar som jag betecknar som mångfaldsliberalism, och som utgår från samma tankar som jag har framfört i den här artikeln. Förslaget är en komplettering av välkända principer för vårt demokratiska system, alltså politisk liberalism. Kompletteringen behövs eftersom vårt samhälle nu består av ett antal etniska och religiösa grupper som var och en är förknippad med värderingar vilka kan avvika från dem som gäller i majoritetssamhället. Avsikten med förslaget till mångfaldsliberalism är att formulera ett förhållningssätt som kan fungera väl i ett sådant samhälle, och Aleinikoffs två principer är exempel på vad som ingår i detta förslag.

Sammanfattningsvis hoppas jag att vi kan få en öppen diskussion om vad slags ideologi och värderingar som ska gälla i samhället, och jag hoppas också att förslaget om mångfaldsliberalism ska kunna ses som ett bidrag till den diskussionen.

Citerade artiklar

pan-6455    Alla pratar om ideologi.
Jan-Olof Sandgren i DGS, 2018-01-04.

pan-3335    Så dör det liberala arvet i Göteborg.
Mattias Hagberg i DN, 2016-12-04.

pan-3341    Ständigt krisläge på Expressens ledarsida.
Mattias Hagberg i DN, 2016-12-05.

pan-3390    I högerns tyckarbubbla går Sverige alltid under.
Mattias Hagberg i DN, 2016-12-08.

red-055   En ideologi kan vara en beteckning på en grupp av personer som tycker samma sak.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2017-01-02

pan-6462    Skolornas arbete med demokrati och värdegrund.
- i Skolinspektionen, 2012-.

red-011   Vad ingår, och vad bör ingå i skolans demokrati- och värdegrundsarbete?.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2016-02-24

pan-6416    De svenska värderingarna finns i vår regeringsform.
Johan Hirschfeldt; Olof Petersson i DN, 2017-12-19.

pan-2988    Essay: A Multicultural Nationalism?.
T. Aleinikoff i The American Prospect, 1998.

pan-6445    Den livsfarliga identiteten.
Anders Björnsson i Kvartal, 2018-01-02.