Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

En genomgång av Amanj Aziz' publicerade artiklar

Amanj Aziz har gjort sig känd bland annat som en av de två aktörerna i Dramatens föreställning 'Muslim Ban' i november 2017. Han har många kritiker; i samband med Dramatenföreställningen skrev till exempel den fristående debattören Sofie Löwenmark följande på Timbros webbplats [pan-5864] :

Amanj Aziz [är] en extremist som flera gånger har spridit och försvarat homofoba, antisemitiska och kvinnoföraktande budskap. Att låta honom komma till tals som representant för muslimer är att göra vanliga muslimer en otjänst, och spela extremnationalister rakt i händerna.

I samma sammanhang skrev däremot pjäsens regissör America Vera-Zamala följande om Amanj Aziz [pan-5980] :

Med den muslimska faran som fond så har hans ord och gärningar genom viskningslekar och signalord förvrängts till hotfulla idéer. Farliga, uppviglande, antidemokratiska. --- Syftet med alla dessa texter har naturligtvis varit att stoppa "Muslim ban".

(Beteckningar av typ pan-nnnn hänvisar till referenslistan i slutet av artikeln. 'pan' står för 'publicerad artikel nummer'.)

Inför dessa motsägande budskap, och andra liknande, blev jag intresserad av att försöka ta reda på hur det verkligen förhåller sig, och den här artikeln beskriver vad jag har kommit fram till så här långt. Min utgångspunkt har då förstås varit att gå tillbaka till källorna, men också att fokusera på vederbörandes egna ord. Jag vill ogärna syssla med sådan guilt by association där en person bedöms efter vem han har umgåtts med, vem han har ätit middag tillsammans med, eller vem han har inbjudit att hålla föredrag. Vederbörandes egna yttranden måste komma i första rummet.

Min första åtgärd var därför att söka på Internet efter artiklar skrivna av Amanj Aziz. Resultatet av denna utsökning finns tillgänglig på en sida för Amanj Aziz publikationer på min webbplats 'Argument och Fakta'. Där finns ett ganska stort antal artiklar: 19 stycken på webbplatsen 'Nyans: Muslim' plus 8 stycken på hans egen webbplats. I dagspressens debattsidor har jag hittat många artiklar om honom, men endast en där han står som författare.

Det hade också varit en självklarhet att gå och se den omdiskuterade föreställningen på Dramaten, men tyvärr var jag helt förhindrad att göra detta. Den här genomgången får alltså göras detta förutan.

Utöver des direkt tillgängliga artiklarna visar det sig att artiklar som publicerats på hans webbplats under åren 2011-2013 numera är borttagna därifrån. De finns dock kvar på Internet Archive. Flertalet av dem uttrycker hans religiösa övertygelse, till exempel den med titeln 'Därför ska DU tro på Gud och bli Muslim'.

De nu uppvisade artiklarna är istället inriktade på muslimernas ställning i vårt samhälle. Begrepp som 'islamofobi' och 'vit överhöghet' återkommer ofta i artiklarnas rubriker, och artiklarnas innehåll motsvarar rätt väl vad man kan vänta sig enligt rubriksättningen.

Mönstret känns alltså ganska förutsägbart, men i det senaste årets artiklar har det tillkommit något nytt och intressant, nämligen en förändring mot ett individperspektiv istället för, som förut, den diskriminerade gruppens perspektiv. En artikel i Nyans: Muslim från januari 2017 har titeln "8 förslag på vad DU kan göra i en allt mer påtaglig islamofobisk tid". På hans egen webbplats finns "När man tror att man blivit av med internaliserat förtryck" och "Kort reflektion kring 'dubbla identiteter', 'tvåhet, 'kreol' och 'third culture kids'", också de från det senaste året. Här följer några citat från dessa artiklar.

Och vi måste bära med oss ... att det är och har varit en livslång indoktrinering av internaliserat förtryck. Om något borde det göra så att vi är mer ödmjuka inför varandras misstag, snarare än avfärdande och dömande.

För vad som underliggande sägs är att "du är inte RIKTIGT kurd" och att "du är inte RIKTIGT svensk", utan du är något där emellan. Frågorna som uppkommer är då, vad är en RIKTIG kurd, och varför kan då en RIKTIG kurd inte existera i Sverige, utan att transformeras till en hybrid/kreol/third culture kid?

Är det rimligt att vi får så mycket information från snabba kanaler på nätet? Vi behöver sitta ner och ta oss tiden att läsa om historien, om rasism, om förtryck, om vår egen historia och om oss själva.

Länkar till de nu nämnda artiklarna finns på webbsidan för Aziz' artiklar. I en tidigare artikel [pan-6118] , från september 2015, finns det mest intressanta:

Det blir aldrig en möjlighet för muslimen att anskri sig själv utan det är ständigt i skuggan av vitas frågor -- som inte bara är vänliga frågor utan strängt inramade förhör -- som muslimen existerar. Att vara muslim är inte att vara en religiös individ ständigt sökande efter Allahs välbehag, utan en anslagstavla för olika krafter att tävla om affischering på. ...

Det finns primärt sex rep runt muslimens hals, varav alla sex dras åt olika håll; det är fascismen, högern, vänstern, opportunistiska icke-muslimska icke-vita, husmuslimer och religiösa extremister. ...

Muslimen är trött. Hon är trött på att fredagspredikan aldrig berör lösningar för de problem hennes trosfränder har. ... Hon vill ha problemformuleringar och hon vill ha lösningar. Hon är trött på falska fromhetsfraser som slängs runt utan någon uppbackning.

Muslimen har börjat vakna.

När jag läser dessa rader så kan jag inte motstå jämförelsen med Marjaneh Bakhtiaris bok "Kalla det vad fan du vill" som kom 2005. En av de kostliga och skarpa scenerna i hennes bok är när huvudpersonen - Bahar - blir intervjuad av en välmenande reporter på lokalradion som vill veta hur det är att slitas mellan två kulturer, alltså den iranska och den svenska. Bahar svarar att hon inte alls slits, utan hon är sig själv, och eventuella likheter mellan hennes identitet och iransk eller svensk kultur ser hon ingen anledning att kommentera. Reportern försöker få något svar som passar in i hennes föreställningar, men måste till slut ge upp.

Man kan fundera på vad det är som skiljer Amanj Aziz från Marjaneh Bakhtiari alias Bahar? Är det förändringar under den mellanliggande tioårsperioden, med ökad fokusering på islam och ökat ifrågasättande av denna? Eller är det Aziz's starka fasthållande vid islams grundprinciper som ju skymtar fram i hans tidiga artiklar -- är de en black om foten som gör det svårare för honom att hantera de olika 'repen' som drar i honom?

I varje fall ger de här citaten och de nämnda artiklarna en bild av en person som fortfarande söker och som ännu inte hittat sitt hemvist. Det kan kanske också ge förklaringar till en del av det som sagts i debatten om Amanj Aziz. Till exempel kan man förvånas över att han aldrig tycks ha gjort några tydliga uttalanden till förmån för grundläggande samhällsvärderingar i Sverige, när han nu har ifrågasatts så hårt för detta. America Vera-Zavala säger att han har blivit missförstådd, och säger också:

Jag har inte bett en person ställa sig på scen för att han ska ta avstånd från en massa saker. Det vi kommer få höra är en personlig upplevelse av att vara utsatt för islamofobi.

Det må vara gott och väl, men varför har han inte själv kunnat använda någon av sina flera tiotal artiklar till att klargöra sin inställning i sådana frågor? I den allmänna debatten har kritiken mot honom inte varit baserad på något han själv sagt eller skrivit, utan bara på vilka personer han inbjudit. Men en möjlig förklaring till hans tystnad kan ju faktiskt vara att han ännu inte har bestämt sig; att han ännu inte har hittat sitt sätt att balansera de olika 'repen' som drar i honom.

Just när det gäller hans syn på demokratin skriver America Vera-Zamala i ovannämnda artikel:

Sofie Löwenmark har ... hävdat att Amanj argumenterat för att muslimer inte ska rösta i demokratiska val. I själva verket har han aldrig hävdat detta utan publicerat två texter inför valet 2010 på sajten Ummah Observer. En av skribenterna menade att muslimer borde bojkotta valet. En annan propagerade för den totala motsatsen och menade att det är viktigt att rösta.

Detta förefaller mig vara ett mycket rimligt sätt att agera, särskilt om man arbetar i en miljö där bägge synsätten är företrädda, och inte minst om man vill öka förståelsen för demokratins arbetssätt bland dem som är negativa till detta.

Men åter till America Vera-Zavalas uttalande att hon vill presentera en personlig upplevelse av att vara utsatt för islamofobi. Vad består detta i, enligt Amanj Aziz' egna ord? Ett svar ges i artikeln [pan-6199] , Den massiva rapporteringen och repetitiva aspekten av islamofobi, där det uttrycks så här:

För de som inte utsätts för rasism är det svårt att förstå när offer för rasism blir upprörda över till synes små saker, som frågan "har du något hår under slöjan?" eller "Vart kommer du EGENTLIGEN ifrån?". ... För många muslimer är det helheten och inte nödvändigtvis den enskilda händelsen som är jobbig. ... Den repetitiva aspekten är alltså det jag ämnar att lyfta upp, inte huruvida innehållet i artiklarna är sanna, fakta-enliga eller berättigade.

Detta repetitionsproblem måste tas på allvar och gäller inte bara muslimer. Jag har hört det beskrivas också av andra invandrare än muslimer, och särskilt av dem vars utseende uppfattas som annorlunda. Ett ökat medvetande om frågan måste vara ett första steg.

Ett annat problem som Amanj Aziz tar upp, och som rimligen måste hänga samman med repetitionsproblemet, är det internaliserade förtrycket. Det behandlas i artiklarna pan-6113 och pan-6112 och består i att en person har anammat negativa omdömen om den grupp som den själv tillhör. Amanj Aziz formulerar det koncist i [pan-6113] :

Internaliserat förtryck innebär att omgivningen runt en person har skapat en miljö som resulterat i att personen bär på idéer om sig själv som innebär att personen ser sig som mindre värd. Den dominerande kulturen har alltså lärt personen att se ner på sig själv. Det betyder att personen ofta även projicierar dessa idéer på andra som ser ut som en själv eller tillhör samma sociala grupp som en själv.

Aziz resonerar kort om några sätt varmed en enstaka person kan reagera på internaliserat förtryck, nämligen genom aggressivt beteende mot andra medlemmar i samma grupp. Det kan möjligen avleda trycket på personen i fråga men är förstås ingen lösning. En annan reaktion (som Aziz inte diskuterar) kan vara aggression mot andra grupper som man förklarat vara (ännu) sämre. Muslimers aggression mot judar i Sverige kan kanske förstås på det sättet, även om där också finns andra orsaker.

Den principiellt riktiga lösningen på problemet med internaliserat förtryck borde förstås vara att samhället som helhet, och alla grupper inom samhället, avstår från att skapa kollektiva uppfattningar om att vissa grupper är mindre värda. Vi lever dock långt från detta idealtillstånd, och en viktig fråga blir därför hur en grupp vars medlemmar drabbats av internaliserat förtryck bäst ska kunna möta detta och frigöra sig från det. Vilka strategier förekommer, vilka är bäst, och kan man tänka sig andra metoder som skulle fungera bättre?

Detta är en stor fråga som nog kan kräva fler artiklar och fler författare, och låt mig här bara peka på två uppenbara, alternativa strategier. Den ena är att sluta leden till försvar för den egna gruppens identitet, och att där formulera en motbild av den överordnade gruppen som varande sämre, till exempel ur moralisk synpunkt. Den motsatta strategin kan vara att öppna upp sig, visa på positiva exempel på den egna gruppens verksamhet, och samtidigt visa intresse för olika sidor av den 'förtryckande' gruppens egenskaper och göranden.

Den slutna strategin är nog den som ligger närmast till hands, särskilt om internaliseringen redan har gått långt. Just i fallet med islam kan det också finnas en särskild anledning till att man väljer den, nämligen doktrinen att islam är ett fullbordande av det som tidigare profeter har sagt (som Jesus till exempel), att den är perfekt, och att inga ytterligare kompletteringar eller förändringar är möjliga. Därigenom finns en bra grund för att betrakta den egna gruppen som moraliskt överlägsen, vilket kan kompensera för att majoritetssamhället är (eller upplevs som) mer framgångsrikt ur andra synpunkter.

Den öppna strategin är mer krävande. Den förutsätter attityder som T. Aleinikoff har beskrivit på följande sätt [pan-2988] :

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms -- not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer. This is the lesson and promise of multiculturalism that has gotten lost in the culture wars.

Mutuality moves us beyond assimilationism. But we need to stop short of the strong multiculturalism that, like Kallen, proclaims "permanent group distinctions." A second perspective must come into play: a principle of permeability, which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them. And further down: Even if we can't change our grandparents, we can and do choose which grandparents we recognize as endowing us with our national origin, ethnicity, religion, or other group membership.

På svenska kan mutuality översättas med ömsesidighet eller erkänsla, och permeability med öppenhet eller övergångsrätt. Ömsesidighet är alltså mer än enbart tolerans, där man sköter sitt och låter andra vara i fred. I en stat som består av skilda parallellsamhällen räcker det med tolerans, men om man ska ha en gemensam nation som karakteriseras av solidaritet mellan olika grupper så räcker det inte med tolerans; man måste ha ömsesidighet.

Här står islam i Europa inför ett vägval som också är ett vägval för muslimerna i Sverige. Islam framträder som en ideologi som försvarar tolerans men som motsätter sig ömsesidighet och öppenhet, i de ovannämnda betydelserna av dessa ord. Doktrinen om att islam är den slutgiltiga religionen slår undan grunden för ömsesidighet, och flera av de konkreta levnadsreglerna står i motsatsställning till öppenhet. Dit hör till exempel regeln att en muslimsk kvinna inte får gifta sig med en icke-muslimsk man, och regeln att en muslim inte får lämna sin religion. Mer extrema predikanters regler om att muslimer inte ska ha "otrogna" som vänner hör förstås också dit.

Det svåra vägvalet är alltså: ska islam i Europa hålla fast vid ortodox islam, där grundläggande doktriner inte får ifrågasättas, och därigenom vara bunden till den strategi där man sluter leden mot en oförstående omvärld? Eller ska man gå vidare till en heterodox version av islam där det är möjligt att ompröva grundläggande doktriner och revidera en del av dem, vilket är nödvändigt för ett öppet förhållningssätt till det omgivande, sekulära samhället?

För ögonblicket förefaller det som att de flesta muslimer som yttrar sig i debatten vill gå den ortodoxa vägen. Även vad gäller Amanj Aziz kan man notera att en av hans på nätet borttagna artiklar har titeln "Irshad Manji och varför hon har fel" [pan-6108] , och att han där ger en hård, om än trubbig kritik av Irshad Manji som just säger att hon vill stå kvar inom islam men få en ändring på en del av dess grundprinciper. Den artikeln är dock från 2011, och i sina senare artiklar tycks Amanj Aziz inta en jämförelsevis mer öppen attityd.

Man kan anta att valet mellan ett slutet eller ett öppet förhållningssätt hänger samman med det repetitionsproblem som Aziz har satt fingret på. Mellan grupper som tolererar varandra men utan öppenhet -- alltså utan aktivt intresse för varandras egenskaper -- kan man inte förvänta att det uppstår någon empati, och brist på empati i interaktionerna är väl just det som leder till att till synes oskyldiga frågor i längden uppfattas som kränkande.

En ytterligare svaghet med det slutna förhållningssättet är att det begränsar ens förmåga att se sig själv och sin grupp utifrån, alltså som andra ser den. Det finns flera exempel på detta problem i Aziz' artiklar. Det framkommer till exempel i resonemangen om europeisk kolonialism i den muslimska världen sedan 1800-talet, vilket ses som den underliggande orsaken till 'islamofobi', alltså en vrångbild av islam. Det synsättet bortser från den tidigare historia under många århundraden där arabiska imperier, liksom det osmanska, successivt har lagt under sig och koloniserat tidigare kristna områden. Därigenom har de ibland helt arabiserats, och i andra fall har den ursprungliga befolkningen gjorts till andra klassens medborgare. Författare som Andrew Wheatcroft har beskrivit hur denna långa konflikt mellan kristenheten och islam har lett till att båda sidor utvecklat vrångbilder av varandra.

Även i dessa exempel syns det hur den ortodoxa tolkningen av islam stöder det slutna förhållningssättet och förhindrar öppenhet. För om islam är förutbestämd att ta över så är varje muslimsk erövring en del av det som måste ske, och varje kristen eller västerländsk revanch är en tillfällig anomali. Där finns ingen grund för ömsesidighet. Och om det är bestämt att endast muslimska regenter är legitima så blir det ett missförhållande när en muslim måste acceptera sekulära förhållningssätt för att kunna göra sig gällande i samhället, medan motsatsen bara är naturlig.

Än så länge finns det bara få och svaga tecken på en omorientering bland svenska muslimer, i varje fall om man ska döma efter dem som förekommer i debatten. Inflödet av imamer och finansiering från ortodoxa miljöer kan också antas ha ytterligare försvårat en sådan omorientering. Med den öppna attityd gentemot nya tankar som Amanj Aziz har uttryckt i några av sina senaste artiklar finns det kanske hopp om att han ska kunna ta åtminstone några steg i heterodox riktning, men det återstår att se. Ändå måste man hoppas att förändringen kommer, eftersom alternativen är förskräckliga: antingen en gradvis nedbrytning av det demokratiska och solidariska samhället, eller en avstötning av muslimerna som en alltmer främmande kropp. Bägge dessa alternativ vore mycket smärtsamma för alla berörda.

I detta sammanhang är det också värt att notera att Amanj Aziz uppfattar det som en del av förtrycket att muslimer tvingas se sig själva med andras ögon. Han citerar W.E.B. DuBois' teori om dubbelmedvetande och hur det tvingar människor som rasifieras som icke-vita till att ständigt se på sig själva utifrån andras ögon [pan-6112] . Det pekar på ett paradoxalt förhållande som skulle behöva diskuteras närmare.

Avslutningsvis är det naturligt att återvända till den hårda kritiken mot Amanj Aziz där det sagts att han bidragit till att sprida "homofoba, antisemitiska och kvinnoföraktande budskap", och att han fört fram icke-demokratiska åsikter. I den här genomgången har jag inte kunnat hitta något exempel på detta i hans egna publikationer. Det stöd som hans kritiker har åberopat för sådana beskyllningar är att han har deltagit i kritiserade organisationers arbete, och att han har stått som inbjudare för personer med de nämnda, tvivelaktiga åsikterna. Som jag framhöll inledningsvis är jag skeptisk till relevansen i sådan kritik.

Den inriktning som kritiken mot Amanj Aziz har fått är beklaglig på flera sätt. Den har polariserat diskussionen på ett onödigt sätt, och därigenom har den också blockerat möjligheterna till diskussion om frågor som verkligen skulle behöva diskuteras. En del av dem har nämnts i den här artikeln, och särskilt de frågeställningar som är verkligt viktiga ur integrationssynpunkt. Dit hör frågor som Amanj Aziz har tagit upp gällande repetitionsproblem, internaliserat förtryck och hegemonins roll i samhället. Dit hör också mina frågor om slutenhet kontra öppenhet, möjligheterna för heterodoxi, och Aleinikoffs förslag till grundvärderingar i det öppna samhället. Även där finns meningsskiljaktigheter, men de har sådan karaktär att de bör kunna diskuteras på ett lugnt och konstruktivt sätt.

Citerade artiklar

pan-5864    Dramaten normaliserar islamistisk extremism.
Sofie Löwenmark i Expressen, 2017-10-26.

pan-5980    Islamofobi genomsyrar kritiken mot Amanj Aziz.
America Vera-Zavala i Expressen, 2017-11-17.

pan-6118    Avkoloniseringens initiering.
Amanj Aziz i Egen blogg, 2015-09-06.

pan-6199    Den massiva rapporteringen och repetitiva aspekten av islamofobi .
Amanj Aziz i Nyans Muslim, 2015-08-30.

pan-6113    När man tror att man blivit av med internaliserat förtryck.
Amanj Aziz i Egen blogg, 2016-12-14.

pan-2988    Essay: A Multicultural Nationalism?.
T. Aleinikoff i The American Prospect, 1998.

pan-6108    Irshad Manji och varför hon har fel.
Amanj Aziz i Egen blogg, 2011-10-13.

pan-6112    Osynliggörandet av muslimer och 'Leken Mellan Rum'.
Amanj Aziz i Egen blogg, 2017-01-02.