Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Kritik och motförslag till
Sverigedemokraternas syn på nationsbegreppet

Sverigedemokraternas principprogram innehåller särskilda avsnitt om deras syn på nationen och på nationalismen, och speciellt då den svenska nationalism som partiet önskar se. Vad jag har kunnat utröna gör inget av de andra riksdagspartierna något motsvarande. I det här inlägget vill jag föra fram invändningar mot dessa delar av deras partiprogram och min syn på hur man instället borde se på sådana frågor.

En kritisk granskning måste börja med en sammanfattning av det man granskar. Av de nämnda avsnitten framgår till att börja med att Sverigedemokraterna (SD) definierar nationen ur kulturell synpunkt och inte baserat på arv: Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.

Nationstillhörighet uppfattas inte som detsamma som medborgarskap: Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.

Då uppkommer förstås omedelbart frågan vilka som har tillhörighet i den svenska nationen. Det besvaras på följande sätt: Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.

Enligt detta skulle alltså varje människa som så önskar ha möjlighet och rätt att bli medlem i nationen. Det motsägs dock i viss mån av en annan formulering: Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

Det man då undrar är naturligtvis om det enbart är de som är infödda eller assimilerade som ingår i nationen, eller om det är alla som vill. Utöver den oklarheten finns en viktig fråga runt detta nationsbegrepp, nämligen vad ska det användas till? Om det är skillnad mellan dem som är svenska medborgare och dem som ingår i den svenska nationen, så vad får den skillnaden för praktiska konsekvenser? Det enda som sägs i programmet och som kan ha någon bäring på den frågan är följande passus: Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Om man med 'svensk identitet' menar 'tillhör den svenska nationen' så finns här ett slags målformulering som markerar att man ser assimilation som ett mål för landet. Är detta allt, eller finns det för SD också andra användningar av nationsbegreppet?

En viktig aspekt av SD:s tänkande i denna fråga tycks vara att man inte vill urskilja några variationer inom ramen för en nation, utan istället utpekas fler nationer. Vad gäller till exempel Finland ser man den finlandssvenska minoriteten som en separat nation som idag (?) lever inom den finska statens ramar. Likaså identifierar man de samiska och tornedalsfinska nationerna vilka den svenska staten sägs ha en "relation" till.

Det här är faktiskt litet bisarrt: så gott som alla svenska samer har idag svenska som sitt modersmål, även om många också lärt sig en gren av det samiska språket, åtminstone bland renskötarna. Även bland de finsktalande i den svenska sidan av Tornedalen har försvenskningen gått mycket långt, och också ur andra synpunkter måste det vara mycket mer rimligt att se dessa grupper som etniska minoriteter inom Sverige och (med SD:s definition) även inom den svenska nationen.

Här finns det dock ett språkligt problem: ordet "svensk" används ibland för att beteckna något som har med landet Sverige att göra, och ibland (och inte minst av invandrare) för att beteckna infödda eller vad som ofta kallas etniska svenskar. Om man bara accepterar att det i Sverige finns ett antal etniska grupper, varav de etniska svenskarna är en och naturligtvis den största, vad menar man då med den "svenska nationen" -- menar man en nation bestående av alla i Sverige som delar landets grundläggande värderingar, eller menar man en nation enbart bestående av etniska svenskar?

Därför finns det två möjliga förklaringar till varför SD kommer fram till sina litet udda slutsatser. En förklaring kan vara att man rent sakligt sett inte vill erkänna eller acceptera förekomsten av flera etniska grupper inom vårt land. En annan förklaring kan vara att man gör ett språkligt och begreppsmässigt misstag genom att blanda ihop de två betydelserna av ordet "svensk". Den svenska nationen måste väl bestå av svenskar, det vill säga av etniska svenskar, så därför måste samerna vara en annan nation -- inte nödvändigtvis, för om den svenska nationen ska vara hela Sveriges nation så ingår förstås samerna i den.

Om SD noterade den språkliga frågan och accepterade att det finns både "nation" och "etnisk grupp inom en nation" så skulle problemet vara löst, och man skulle heller inte tvingas till att betrakta finlandssvenskarna som en separat nation.

En annan konsekvens av det strikta nationstänkandet blir också att man sorterar in människorna i fack: varje människa har "sin" nation och hör dit och bara dit. Man kan "byta" nation, men man kan inte ha flera identiteter, enligt SD:s tankemodell. Det är inte någon realistisk verklighetsuppfattning.

Jag tror det är rätt i dagens läge att skilja mellan nationstillhörighet och medborgarskap, som Sverigedemokraterna gör, och att betrakta det som normalt och önskvärt att en stat i huvudsak består av en enda nation. Men som resonemanget nyss visar så är det rimligare att säga att inom en nation kan det finnas ett flertal etniska grupper, både sådana som har funnits länge i landet, och sådana som består av rätt nyliga invandrare vilka vill behålla viktiga delar av sin ursprungliga identitet. Dessa etniska grupper kan dock inte ses som separata fack, utan varje människa kan ingå i mer än en grupp, eller identifiera sig som "allmän" och icke grupptillhörig. En del etniska grupper kan vara utpräglade och ha många särdrag, andra kan vara vaga och närma sig det allmänna.

Å andra sidan behöver nationen också några saker som är gemensamma och som håller den samman, nämligen ett gemensamt språk, en gemensam samhällskultur och en gemensam nationalkänsla. Nationalspråket behöver inte vara modersmål och hemspråk för alla medlemmar i nationen, men i princip alla måste förstå det och kunna kommunicera på det för att nationen ska vara en fungerande enhet.

Den gemensamma samhällskulturen står över särdragen i de olika etniska grupperna, och den behöver inte vara något märkvärdigt. I princip rör det sig om det som den allmänna skolan ska lära ut i elevernas demokratiska fostran. Här ingår alltså sådant som respekt för demokratin, förmåga både att tydliggöra sin egen ståndpunkt och att kompromissa, och beredskap att foga sig i majoritetsbeslut. Utöver sådana egenskaper vilka har att göra med statsskicket ingår också sådant som gäller umgänget mellan människor: respekt för individens integritet och allas lika värde, till att börja med.

Men är inte detta självklarheter, behöver det verkligen utsägas? Ja, läs DN-ledaren Heder utan samvete som handlar om ett projekt som gick ut på medling mellan hedersförtryckta unga och deras familjer, en verksamhet som "används i många kommuner och rekommenderas av Socialstyrelsen." Tidningen skriver: Den stora faran med medling är att den innebär att det offentliga Sverige i någon mån accepterar hederskulturens grundvärdering – att det är fel att unga kvinnor och män har egen vilja och får inflytande över sitt eget liv. Och vidare: I dag vet inte Linnamottagningen vad som hänt med alla de 21 unga kvinnor som ingick i projektet. Två har blivit bortgifta, varav en är försvunnen och en mördad. Inte ett enda av fallen betraktar personalen som framgångsrikt. I stället varnar man andra för den här typen av medling.

Poängen med detta exempel, vilket läggs till en lång rad av andra liknande fall, är att det visar hur vi idag inom landet har ett väsentligt antal människor som inte alls accepterar vår samhällskultur, det som bör kunna kallas den svenska nationens samhällskultur. Det visar också att vi har behov av att tydliggöra denna samhällskultur mycket bättre än vad som sker idag, och att tala om att det är den som gäller och inget annat.

Jag hävdar alltså att vår nation bör ses som multietnisk inom ramen för en gemensam och tydlig samhällskultur, och med ett gemensamt nationalspråk nämligen svenska språket. Det faktum att vi har medborgare som står långt ifrån denna samhällskultur, och i många fall inte heller har rimliga kunskaper i nationalspråket, gör att vi (tyvärr) måste göra skillnad mellan medborgarskap och medlemskap i den egna nationen.

Sverigedemokraterna skriver att de definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet. Här är väl "identitet och lojalitet" ungefär vad jag menar med nationalkänsla, men detta med "kultur" är mer problematiskt. Föreställningen om en samlad nation och ett antal etniska grupper inom nationen leder till att man behöver skilja mellan samhällskulturen som är gemensam för nationen och är viktig för att hålla den samman, och å andra sidan den inre kulturen som har stora variationer och kommer till uttryck hos de enskilda människorna och i de etniska grupperna.

Begreppen "multikulturellt" och "multietniskt" förekommer ofta i dessa sammanhang, och då olika personer lägger olika betydelser i dem så uppstår det lätt missförstånd. Häromåret blev det en hel del tidningsrubriker på europeisk nivå när Angela Merkel gick ut och deklarerade att multikulturalismen är död varpå hon fick instämmanden av både Cameron och Sarkozy. I dessa fall är det tydligt att de avser en situation där man inom ett land har stora och åtskilda grupper som inte alls har en gemensam samhällskultur, och som heller inte delar ett gemensamt nationalspråk. Detta är vad de anser hända i deras respektive länder, och som de reagerade mot. I Sverige har vi knappast den situationen vad gäller språket, och fragmenteringen vad gäller samhällskultur verkar vara mycket mer långt gången i de länderna än i Sverige.

När ordet "multikulturellt" används i Sverige så är det ofta i den svagare bemärkelsen av olika inre kulturer inom ramen för en gemensam samhällskultur och ett gemensamt språk. Den tolkningen är till exempel tydlig i beskrivningen av huvudämnet "Svenska i ett multikulturellt samhälle" i lärarutbildningen vid Malmö högskola. Vi måste antagligen leva med den tvetydigheten, men i sammanhang där distinktionen behöver göras skulle jag föreslå att följa den kontinentala terminologin och använda "multikulturellt" för ett samhälle inom vilket det finns skilda grupper med väsentligt olika samhällskultur, och "multietniskt" för ett där man har och respekterar skillnader i inre kultur inom ramen för en gemensam samhällskultur.

Multikulturella stater i denna bemärkelse finns på åtskilliga håll i världen, och de har ofta stora svårigheter. Speciellt kan man notera att det tycks vara svårt att få demokrati att fungera i en sådan stat, just på grund av polariseringen mellan de ingående samhällskulturerna, och deras oförmåga till kompromisser, samarbete och maktdelning. När en stat innehåller flera grupper som är oförenliga vad gäller samhällskultur så är det uppenbarligen ofta av religiöst-ortodoxa skäl: varje fraktion inom staten har sina religiösa föreställningar som man hänför till religiösa grundskrifter eller auktoriteter, och som man känner sig förbjuden att bryta mot. Denna auktoritära syn på religionen har vi i Sverige lagt bakom oss, med början redan vid reformationen. Det är viktigt att den inte får insteg i landet igen. Klar definition och tydligt fasthållande vid vår samhällskultur är då viktiga faktorer.

En beklaglig punkt i Sverigedemokraternas programskrift är följande. Man definierar nationen i termer av kultur och språk, och skriver också att man kan aktivt välja att uppgå i den svenska nationen eller bli assimilerad i den, och då förutsätts bland annat att man lever i enlighet med den svenska kulturen. Här återkommer frågan om vad SD vill mena med det "svenska", givet att Sverige redan har ett stort antal invandrare i första eller andra generation i sin befolkning. Menar man enbart vår gemensamma samhällskultur, eller menar man den inre kultur i dess många aspekter som finns i landet? Och i det senare fallet, är det enbart den inre kulturen och levnadssättet hos de etniska svenskarna som avses, eller är det öppet för levnadssätten och kulturyttringarna i hela nationen?

Återigen är det alltså den dubbla betydelsen av ordet "svensk" som ställer till problem. Denna tvetydighet är faktiskt besvärande och mycket olycklig. Det som välvilligt avsedda uttrycket "vi vill att alla invandrare snabbt ska känna sig som svenskar" får helt olika innebörd beroende på vilken av betydelserna man lägger i ordet "svenskar". Menar man "ska känna sig hemma i landet och känna att de är accepterade av och med andra som är hemmahörande i riket," eller menar man "de ska anpassa sig till de etniska svenskarnas vanor och beteenden så snart som möjligt" ?

Egentligen skulle vi behöva två skilda ord, ungefär som man i Finland skiljer på "finländare" och "finnar", där finlandssvenskarna alltså är finländare som alla andra, men de är ju inte finnar. I avvaktan på att det språkliga problemet ska lösas är det ändå viktigt att markera att när vi pratar om den "svenska nationen" så menar vi en nation som består av alla som har hemvist i Sverige och delar det svenska samhällets grundläggande värderingar, och inte en som bara består av infödda eller helt assimilerade svenskar. Med en sådan tolkning är den svenska nationen (eller varför inte hellre kalla den för "Sveriges nation"?) väl värd att vårda.

Denna artikel har varit publicerad sedan ovan angivet datum på den tidigare webbplatsen för Argument och Fakta, vilken finns arkiverad . Den lades också in på den nuvarande strukturen (www.argumentochfakta.se/divlib/) den 2017-08-28.