Liberal åskådning

Frihet, öppenhet och solidaritet

Rättighet att och rättighet till

I en ledare den 14 november 2013 med rubriken rätt ska vägas mot plikt skrev Dagens Nyheter följande.

På DN Debatt i går argumenterade ... för att vägran att skaka hand inte är en del av religionsfriheten. Resonemanget är grundligt, men irrelevant, eftersom människor har rätt att tolka sin tro själva så länge utövningen inte utmanar andra fri- och rättigheter. Det är först i krocken med andra friheter, som till exempel yttrandefrihet, som religionsfriheten blir viktig att avgränsa. ~

Som ett annat exempel på en faktor som avgränsar religionsfriheten nämndes plikten att ta ansvar för sin egen försörjning: Att ta i hand är ett så vedertaget sätt att hälsa, att den som inte är beredd att göra det svårligen kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande eller vara berättigad till a-kassa. ... Ansvaret för individuella val kan inte skyfflas över på andra. ~

Det är möjligt att en man inte kan vara journalist på DN om han inte vill ta en kvinna i hand eller vistas i enrum med en, till exempel för en intervju, men annars finns det nog en hel del jobb i samhället där detta inte skulle vara något problem. Men det är en mer principiell fråga som ska tas upp här, nämligen den olika hanteringen av rättighet att och rättighet till. Låt oss för enkelhets skull kalla dem friheter respektive förmåner.

DN-ledaren berör den här skillnaden när den först skriver att det enbart är konflikten med andra friheter som kan begränsa religionsfriheten, men går snabbt därefter till ett fall där det istället är konflikten med en förmån som är problemet. Det är lätt att vara överens med ledarartikeln om att religionsfriheten inte bör kunna åberopas på ett sådant sätt att det leder till orimliga kostnader för samhället eller orimliga besvär för enskilda personer eller företag.

Frågan är emellertid hur detta motiveras principiellt. Om man anser att religionsfriheten är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna så är det inte svårt att acceptera att den begränsas av andra, likvärdiga rättigheter, till exempel yttrandefriheten eller rätten att röra sig fritt. Men hur kan man principiellt motivera att den begränsas av att samhället inte är berett att ta vissa resulterande kostnader?

Sedan finns det också ett andra problem, givet att man accepterar att religionsfriheten kan begränsas med hänsyn till förmåner, nämligen hur sådana beslut ska fattas. I det som gäller rättighet att har vårt samhälle en enkel grundprincip: genom lagar och förordningar reglerar man vad som är förbjudet, och allt annat är tillåtet (i bemärkelsen att man inte kan straffas för det; det kan fortfarande vara socialt oacceptabelt). Principer om mänskliga rättigheter fungerar då som avgränsningar för lagstiftningen: vissa föreslagna förbud kan inte göras till lag därför att detta skulle strida mot mänskliga rättigheter.

Med förmåner, det vill säga rättighet till fungerar det annorlunda, även när det gäller förmåner som ges av myndigheter. Här fattas beslut om förmånens avgränsning dels i myndighetsuppdraget, dels och framförallt genom löpande beslut av myndigheten själv. Det finns ingen naturlig motsvarighet till det juridiska systemets hovrätter och högsta domstol.

Men så kommer principer om mänskliga rättigheter in i bilden, i formen av krav. En grupp av religiöst ortodoxa föräldrar kräver särskilda tider i kommunens badhus så att flickor ska kunna bada utan pojkar eller män i rummet. (Deras söner får däremot tydligen bada tillsammans med flickor från andra grupper i samhället). En fängelseintern kräver att få sin mat på andra tider än vanligt, eftersom han firar Ramadan. Kreationistiska föräldrar kräver att skolan där deras barn går ska lära ut även deras "alternativa skapelseuppfattning". Andra föräldrar kräver att skollunchen ska följa religiösa krav. Detta och annat med hänvisning till religionsfriheten.

Formuleringen av religionsfriheten som en mänsklig rättighet vilken i princip bara begränsas av andra mänskliga rättigheter leder därför till krav som knappast har stöd hos befolkningen i allmänhet. Man kan också vara orolig för att det ska leda till ett slags kravmaskineri av successivt mer och mer upptrissade krav. Till en sådan utveckling bidrar förstås även att vi har samhällsorgan, såsom Diskrimineringsombudsmannen, som har som uppdrag att vidta åtgärder när diskriminering har skett, och där tolkningen av vad som ska gälla som diskriminering ligger på myndigheten själv. DO har utsatts för omfattande kritik för att ha gått för långt i sin myndighetsutövning, och motkrafterna mot DO:s agerande är svaga. Det finns en risk att olika myndigheter väljer att ge efter för krav hellre än att stå emot, helt enkelt för att slippa DO-anmälningar och exponering i pressen.

Detta är ett problem som bör få en lösning innan det blir värre. Värre kan det nämligen bli, vilket utvecklingen i en del andra länder har visat, såsom i Storbrittanien.

Enligt min mening bör detta lösas genom att staten tar ett formellt beslut, genom lagstiftning, om var gränserna går för religionen. Inte gränserna för religionsfriheten, utan för religionen. Det är uppenbart att allt inte kan anses som religion som någon dåre anser vara hans eller hennes religion. Med hänsyn till vad de stora religionerna ibland hävdar räcker det heller inte med att låta några av dem definiera religionens omfattning.

Istället bör man som första princip fastställa att det är svenska staten och ingen annan som bestämmer vad som ingår i religionens område ur svensk synpunkt. Detta kan tyckas självklart, men det bör sägas. Därefter kan man definiera religionsfrihet inom ramen för denna avgränsning av religionen.

Vi har redan ett antal konkreta fall där denna princip har tillämpats. Frågan om kvinnliga präster (i Svenska kyrkan) är en sådan: den hanterades genom ett riksdagsbeslut som utgick från principen om likabehandling av män och kvinnor. Frågan om huruvida det mänskliga livet ska anses börja vid konceptionen är ett annat exempel, där såväl katolicismen som islam hävdar att så är fallet, medan svensk lagstiftning vad gäller t.ex. aborter, eller för forskning med stamceller, implicit har gjort motsatt ställningstagande. Därmed har den avvisat tanken att detta skulle vara en fråga för religionen att avgöra.

I fallet med kvinnliga präster togs beslutet alltså med hänsyn till andra mänskliga rättigheter, och man kan förmoda att detsamma gällde i frågan om aborter. Vad gäller stamcellsforskning var beslutet baserat på en utredning i Vetenskapsrådet som tog in både vetenskapliga och övergripande etiska aspekter på frågan.

Men om man ska gå vidare till en allmän avgränsning av vad som ingår och inte ingår i religionen, är det då rimligt att den ska få styras av något så trivialt som vilka kostnader som uppkommer för vissa samhälleliga förmåner? Kan vi verkligen vara så kamerala i en så viktig fråga? Det skulle inte vara försvarbart.

En bättre lösning är då att utgå från ett begrepp om religionens kärna, och från svensk historia. Religionens kärna måste anses vara den enskilda människans möte med Gud, vilket ju omvittnas kunna innefatta en upplevelse av ett mysterium, en upplevelse av kärlek, eller av skuld och förlåtelse, och så vidare. Detta och enbart detta skulle kunna vara avgränsningen.

Man kan hävda att till religionens kärna hör också rättigheten att församlas till gudsförmån eller motsvarande. Må vara, men det kan också helt och fullt motiveras av församlingsfriheten, så det behöver egentligen inte ingå i avgränsningen av religionen.

Mot detta synsätt kan förstås hävdas att andra religioner har en annan karaktär, och speciellt att både islam och judendomen i deras respektive ortodoxa och traditionella former utgör stora regelsystem vilka reglerar i stor detalj hur den troende ska leva sitt liv. Med den föreslagna definitionen så skulle alltså dessa regelsystem inte komma att ingå i vårt religionsbegrepp.

Det är sant, men jag tycker det vore bra. Varje land och kulturkrets måste hantera den här sortens frågor utifrån sina historiska och kulturella förutsättningar. Muslimska länder har ett synsätt som reglerar hur andra, besläktade religioner såsom kristendomen kan verka i sådana länder, men detta regelverk är baserat på hur islam ser på religionens karaktär. För oss är det främmande att religionen skulle bestå av en stor mängd levnadsregler, och sedan reformationen är det för övrigt också främmande att religionen skulle stå över staten.

I detta ärende kan vi inte bara hänvisa rent allmänt till våra traditioner, utan det finns också en formell grund för samma sak. Svenska kyrkan, som varit statskyrka tills helt nyligen och som alltså definierat vår syn i sådana frågor, är baserad inte bara på Bibeln utan också på det augsburgska manifestet, även kallat augsburska trosförklaringen. Detta manifest är intressant därför att det specificerar inte bara vilka trossatser som ska gälla i landet, utan det deklarerar också en nationell religiös autonomi (nämligen gentemot påven). Vidare anger det, på ett överraskande modernt sätt, ett antal frågor som inte ska anses ha religiös karaktär.

Dit hör till exempel frågan om klädedräkt: Ingen skall t.ex. säga, att en kvinna göre något syndigt, om hon går ut med obetäckt huvud, när det inte väcker människors anstöt. (Artikel XXVIII).

På samma sätt behandlas frågan om dietföreskrifter: (Vi upplyser menigheten om att) nedärvda människobud, som införts i syfte att försona Gud, att förtjäna nåd och tillfyllestgöra för synderna, strida mot evangelium och mot läran om tron. Klosterlöften och särskilda bud i fråga om olika slag av föda, i fråga om dagar etc., som införts för vinnande av nåd och som tillfyllestgörelse för synder, äro fördenskull onyttiga och stridande mot evangelium. (Artikel XV).

I det augsburgska manifestet står också: (Predikanterna uppfordrade blott) till barnsliga och icke nödvändiga gärningar, såsom vissa helgdagar, vissa fastor, brödraskap, vallfärder, helgondyrkan, rosenkransar, munkliv och liknande ting. ... Den som förlitar sig på att han genom gärningar förtjänar nåden, försmår därför både Kristi förmån och nåden och söker utan Kristus en väg till Gud genom mänskliga krafter... (Artikel XX).

Och vidare: Det har varit en allmän övertygelse icke blott hos gemene man, utan även bland teologerna och prästerna, att man kunnat förtjäna Guds nåd och tillfyllestgöra för sina synder genom att skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud. ... Denna uppfattning om människobud har vållat kyrkan stor skada. ... Och i 1 Tim. 4 kallas förbud mot viss föda för onda andars läror, emedan det är i strid mot evangeliet att föreskriva eller utföra dylika gärningar i syfte att genom dem förtjäna nåd eller i den tanken, att kristendomen icke skulle kunna bestå utan sådana former av gudsdyrkan. (Artikel XXVI).

Inte minst intressant är den relativistiska inställningen till apostlabreven i Nya testamentet: Apostlarna befallde de kristna att avhålla sig från blod. Vem följer nu den föreskriften? Likväl synda icke de, som ej följa den, emedan ej ens själva apostlarna ville betunga samvetena med dylik träldom, utan de uppställde detta förbud till en tid för undvikande av anstöt. Ty vid bedömande av detta dekret måste man hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte. (Artikel XXVIII).

Sammanfattningsvis har vi alltså, i den egna hittillsvarande statskyrkans grundsatser, tydliga avståndstaganden från "människobud" gällande klädsel, föda, fasta, och andra liknande levnadsregler. I samma källa finns också tydligt utsagt att Bibeln som religiös urkund måste kunna tolkas med förstånd och i sitt sammanhang.

Det augsburgska manifestet tar tydligt avstånd från andra trosläror, såsom islam, och Uppsala mötes beslut lägger hårda begränsningar på främmande trosföreträdare när de vistas i landet. Dessa regler är uppenbarligen inte längre aktuella. Ändå vore det inte orimligt att dess inställning till vad som ingår i religionen och vad som inte ingår fick ligga till grund för våra regler även idag, och att den tillämpades inte bara på kristendomen utan även på andra religioner som finns företrädda i landet. Visserligen är det bara ett fåtal som känner till detta manifests innehåll, men vi nickar ju med instämmande när vi läser formuleringar såsom de ovanstående, vilket ju bekräftar att det som beslutades för mer än 500 år sedan har varit och blivit en självklar del av vår kultur.

Med ett sådant synsätt skulle vi i Sverige ställa oss generellt sett ställa oss avvisande till att krav om särskilt hänsynstagande gällande klädsel, diet, samvaro mellan män och kvinnor ska kunna hävdas med hänvisning till religionsfriheten. Vi kan säga att för oss ingår detta inte i religionen, det är vad som ovan kallats nedärvda människobud, och därför omfattas det inte av religionsfriheten. Det hindrar naturligtvis inte att man ändå kan försöka vara tillmötesgående och konstruktiv för att försöka tillgodose särskilda önskemål både från medborgare och från gäster i landet, men vi skulle få en tydlig gräns mot kravställandet.

Detta borde vara principen. Sedan kan man alltid diskutera den exakta formuleringen. Några kommer säkert att reagera om man säger att klädes- och dietregler inte ingår "i religionen" eftersom det ingår för dem. Man skulle behöva vara tydlig på att vi menar "religionen i vår bemärkelse" eller "religionens kärna," eller något sådant. Det är enbart en fråga om praktiska formuleringar.

Denna artikel har varit publicerad sedan ovan angivet datum på den tidigare webbplatsen för Argument och Fakta, vilken finns arkiverad . Den lades också in på den nuvarande strukturen (www.argumentochfakta.se/divlib/) den 2017-08-28.