Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Hur vanligt är det med blasfemofobi?

År 2009 publicerade Tidskriften Humanisten en intervju där Björn Ulvaeus samtalade med den muslimska dissidenten Ayaan Hirsi Ali. Följande replikskifte ingår i intervjun:

- Tror en majoritet av muslimer bokstavligen att Koranen är Guds ord?

- De vågar inte ens ställa frågan.

- Inte ens inombords?

- Nej. Deras enorma rädsla gör att de helt enkelt inte vågar. Om min egen livserfarenhet på något sätt är en läxa, så har den handlat om att övervinna denna internaliserade skräck.

- Jag tänkte komma till det. Hur gjorde du - var hämtade du styrka?

- Det skedde i mycket små steg. Det handlade om att befinna mig mitt bland människor som inte var muslimer. Till en början upplevde jag holländarna som hädare, men efterhand började hädelsen kännas normal.

Den rädsla som Ayaan Hirsi Ali beskriver är förstås en mycket stark fobi. För att beskriva den borde 'blasfemofobi' vara en lämplig term. Frågan blir hur utbredd denna fobi är. En enstaka persons erfarenheter och bedömning kan ju inte räcka för att göra ett omdöme om en "enorm rädsla" inombords hos "en majoritet av muslimer". Men samtidigt bör man inte bara låta hennes påstående passera utan vidare eftertanke, eftersom det kan ge en plausibel förklaring till flera välkända fenomen. Om det kan påvisas att hon har rätt såtillvida att blasfemofobi har stor utbredning bland muslimer så kan det leda till rätt långtgående slutsatser.

Först av allt kan man notera att det hon säger kan vara en möjlig förklaring till de ofta hysteriska reaktionerna på olika håll i den muslimska världen när någon framför, eller beskylls för att framföra en "hädelse". Det finns också andra möjliga förklaringar till detta, men den här är ändå värd att granskas vidare.

Ayaan Hirsi Alis beskrivning av hur hon så småningom blev befriad från sin fobi kan också tjäna som förklaring till varför flera extremistiska imamer i Sverige predikar till sina lyssnare att de inte ska ha "otrogna" som vänner. Det är egentligen en underlig rekommendation för att komma från en som vill få nya anhängare till sin trosuppfattning, men den blir förklarlig i ljuset av Ayaan Hirsi Alis beskrivning. Sällskap med otrogna kan ju lösa upp det järngrepp som fobin håller de "trogna" i, om man får gå efter hennes erfarenheter.

Vidare skulle förekomsten av blasfemofobi också kunna förklara den totalt avvisande attityd som möter muslimer eller exmuslimer vilka argumenterar för en 'reformation', där man skulle kunna ompröva något av det som sägs i Koranen, till exempel genom att se det som en produkt av sin tid och sin plats.

Nu kan man invända att det bara är i ett fåtal av incidenterna med hädelse eller blasfemi som någon har påstått att Koranen inte är Guds ord bokstavligen; de flesta handlar om annat. Men om man inte klarar av ett ifrågasättande av att Koranen är Guds ord så borde det följa att man också blir mycket upprörd när något annat som står i Koranen ifrågasätts, eller om ett exemplar av Koranen skadas. Detta är ju också i linje med de reaktioner som vi observerar.

Och därigenom är Ayaan Hirsi Alis påstående relevant för den existentiella frågan om det är möjligt att ha en stor minoritet av muslimer i ett samhälle av västerländsk typ utan att svåra konflikter uppstår. I ett modernt kristet och/eller sekulärt samhälle som vårt är det ju nämligen viktigt att kunna ha en öppen debatt i alla frågor som är av betydelse för samhället. Detta är en självklarhet för oss, och det är grundläggande för det demokratiska systemet.

Men om det skulle finnas en stor grupp i samhället vars medlemmar blir blockerade inför många viktiga frågeställningar i samhällslivet, och som låser sig vid sin egen utstuderade doktrin utan att gå in i diskussionen, då förbyts demokratin till något annat. Blasfemofobin kan lätt bidra till att samhället fragmenteras genom uppkomsten av ett eller flera parallellsamhällen som isolerar sig från, och tar avstånd från det omgivande värdsamhället.

Denna frågeställning är inte ny, men det inledande citatet ställer den på sin spets. Ayaan Hirsi Alis påstående är så konkret att man borde kunna undersöka vetenskapligt huruvida en sådan blasfemofobi är vanligt förekommande eller inte. Med hänsyn till den förklaringskraft som hennes tes har så vore det intressant om en sådan undersökning kunde göras.

En viktig fråga gäller skolans roll i detta sammanhang. Det ovan citerade utgör ju en direkt utmaning mot skolans uppdrag att utbilda till kritiskt tänkande och att ge en förmåga att ifrågasätta. I Skolinspektionens rapport Skolornas arbete med demokrati och värdegrund från 2012 står det till exempel (sid. 9):

Demokratiarbetet på dessa skolor bör därför handla om att få igång ett demokratiskt samtal som säkerställer ett både öppet och intellektuellt utmanade samtalsklimat, som motverkar tyst medgivande och eventuell trångsynthet, där en rädsla för olikheter hindrar skilda meningsutbyten från att komma till stånd och öppet utväxlas. Det är högst väsentligt att alla åsikter tillåts komma upp till ytan, så att även eventuellt obekväma åsikter i strid med läroplanen kan bemötas.

När utredningen strukturerade sitt arbete identifierade den sex specifika delfrågor, varav en är följande (sid. 19):

6. Struktureras och genomförs undervisningen så att olika åsikter, normer och synsätt tillåts, synliggörs och vid behov diskuteras normkritiskt?

Utredningens synsätt ligger väl i linje med vårt samhälles demokratiska värderingar, och det är oförenligt med den situation som beskrivs i det inledande citatet. Detta betyder att skolan bör ha särskild uppmärksamhet på förekomsten av blasfemofobi och en beredskap för att hantera dem.

Även ur hela samhällets synpunkt är detta viktigt. När vi vill undvika att en sådan här fobi sprider sig i samhället, och istället vill att den ska trängas tillbaka, då måste flera åtgärder till. Dit hör till exempel frågan om olika sätt att öka kontaktytan mellan muslimer och andra medborgare, och frågan om åtgärder för att förhindra muslimsk separatistisk propaganda. Men ändå kommer skolan att behöva spela en nyckelroll. Det kan vara svårt att påverka äldre människors tänkesätt, men om alla ungdomar växer upp med att kunna höra "hädelser" och diskutera dem sakligt, då bör det här problemet kunna hanteras och lösas.