Liberal åskådning

Frihet, öppenhet och solidaritet

Lagbrott och värderingsbrott,
stat och nation

I den här artikeln för jag fram några förslag till hur samhällsgrundande värderingar bör stadfästas och understödjas. Jag använder begreppet "värderingsbrott" för avvikelser från samhällsgrundande värderingar, i analogi med "lagbrott" . Vidare diskuteras vilka påföljder värderingsbrott kan få i vårt samhälle idag, och vilka behov och möjligheter som finns för vidareutveckling av de samhällsgrundande värderingarna. Artikeln avslutas med ett konkret förslag om relationen mellan samhällsgrundande värderingar och det civiska nationsbegreppet.

Detta förslag utgår från mångfaldsliberalismens principer vilka beskrivs på en särskild webbsida inom webbplatsen Argument och Fakta. Artikeln ingår därför i vår diskussion om olika aspekter av mångfaldsliberalism på denna webbplats.

Samhällets reaktioner på värderingsbrott

I debatten om "svenska värderingar" sommaren 2015 framförde Moderaternas Europaparlamentariker Gunnar Hökmark följande åsikt:

I Sverige råder, i bemärkelsen styrande för vårt samhälle och dess medborgare, inte någon annan värdering än lagen

(Referenslistan sist i denna artikel innehåller hänvisningar till detta och ett annat debattinlägg av Gunnar Hökmark). Hans synsätt tillbakavisades bland annat av den socialdemokratiske debattören Torbjörn Jerlerup, som skrev:

Det finns värderingar som går bortom lag och rätt och som formar lag och rätt. Det är där, i värderingarna, den viktiga striden förs.

Jag instämmer med Torbjörn Jerlerup i detta, men vill lägga till att värderingarna också har en direkt operativ roll i samhället. Utöver att forma lag och rätt kan de gemensamma värderingarna också tillämpas varigenom den som bryter mot värderingarna utsätts för påföljder som kan uppfattas som bestraffningar i en vid bemärkelse av ordet. I dessa fall utgörs emellertid det dömande organet inte av en domstol eller annan rättsvårdande instans, utan istället av dagspressen eller av en myndighet som har andra huvuduppgifter än de juridiska.

Sådana påföljder av värderingsbrott reser ett antal principiella frågor, och det är det som den här artikeln ska handla om. Några händelser som fått mycket uppmärksamhet på senare tid kan tjäna som exempel på detta. Vid Bokmässan i Göteborg år 2016 blev det en stor diskussion huruvida tidskriften Nya Tider borde utestängas, med hänvisning till att tidskriftens innehåll inte var förenligt med demokratiska värderingar (referenser). Inför 2017 års bokmässa har denna diskussion tagit ny fart (referenser). Grand Hotel i Stockholm utsattes år 2016 för stark kritik för att de hade tagit emot en grupp av EU-parlamentariker från Sverigedemokraternas parlamentariska grupp, vid ett möte som organiserades av detta parti. Och nu under 2017 har arrangörerna för Almedalsveckan beslutat att utestänga en av de organisationer som önskade delta, nämligen Nordiska Rikspartiet.

I dessa fall var det alltså en organisation och dess företrädare som drabbades av påföljder på grund av sina i tryck framförda värderingar. Det förekommer också att en enstaka person utsätts för påföljder, till exempel när en bibliotekarie uteslöt Tino Sanandajis bok 'Massutmaning' från sin inköpslista med hänvisning till vad hon ansåg vara författarens och bokens värderingar (referenser).

En helt annan typ av påföljder inträffar när en organisation får avslag på sin ansökan om statligt bidrag till sin ungdomsverksamhet, med hänvisning till att sådant bidrag inte kan ges till verksamheter som står i motsats till samhällets grundläggande värderingar (referenser). I sådana fall liksom i fallet med bibliotekarien är det alltså en anställd i en statlig myndighet som i sin tjänst har tagit beslutet om påföljder.

Det skulle vara önskvärt med en mer systematisk inventering av situationer där påföljder företas med hänvisning till att en person eller organisation har brutit mot värderingar som gäller i samhället, alltså det som vi här betecknar som värderingsbrott. Den här artikeln ska dock behandla den formella ställningen för samhällsgrundande värderingar, och då må de nämnda exemplen vara tillräckliga som inledning.

Påföljder vid värderingsbrott

De åtgärder som kan drabba en person eller en organisation på grund av värderingsbrott har ofta karaktären av fråntagning eller uteslutning, så att vederbörande förlorar en möjlighet som hen eljest skulle ha haft. I de nämnda exemplen gällde det förlust av möjlighet att marknadsföra sina produkter, förlust av möjlighet att föra fram sina åsikter, och förlust av möjlighet att utnyttja restaurangtjänster. I andra situationer kan det gälla förlust av möjlighet att kandidera till en viss anställning.

Sådana påföljder kan vara problematiska i många fall, både ur rättslig synpunkt och ur värderingssynpunkt. Rättsligt sett kan de stå i motsatsställning till principerna om likhet inför lagen och inför myndigheterna. Vidare riskerar de att stå i konflikt med lagar och regler mot diskriminering. Det är ju klart att ett näringsställe inte har rätt att avvisa kunder på grund av deras hudfärg, etnicitet eller religiösa tillhörighet. Har då en restaurang rätt att avvisa kunder därför att de har en viss politisk åskådning? Vad svaret än kan vara ur strikt juridisk synpunkt så förefaller det inkonsekvent att behandla det fallet annorlunda än till exempel för religion. Även utifrån demokratins grundläggande värderingar borde det vara naturligt att alla politiska värderingar ska vara likaberättigade så länge de håller sig inom lagens ramar.

En annan värdekonflikt uppkommer i samband med principen om yttrandefrihet vilken ju är helt grundläggande för politisk liberalism och därmed för den demokratiska samhällsformen. I strikt mening innebär den att staten inte ska utöva någon förhandscensur på någon form av publicering, men i flera av de ovannämnda exemplen är det istället en privat aktör som företar en åtgärd vilken inskränker en persons möjligheter att föra ut sitt budskap. Även om man anser att detta ska vara tillåtet ur juridisk synpunkt så kan man ändå överväga om det ska anses acceptabelt enligt samhällets grundläggande värderingar.

En frågeställning som inte kan anses gälla värderingsbrott, men som ändå har en del likheter med dessa, är den som uppkommer när en person utsätts för fråntagning eller uteslutning eftersom hen insisterar på att klä sig med religiösa kännetecken under arbetstid, eller kräver att få utföra vissa kulthandlingar då. Sådana frågor ska dock lämnas utanför den här diskussionen.

Ställningstagande till värderingsbrott

Dagens samhälle har alltså ett antal samhällsgrundande värderingar och en utvecklad förmåga att reagera på brott mot dessa, men som exemplen visar så sker detta på ett sätt som är mycket annorlunda än vad som sker vid lagbrott. Det är inte bara så att påföljderna eller "straffen" är annorlunda, utan även prövningen av brottet och beslutet om åtgärder sker på ett mycket mindre formellt sätt. Ibland sker det genom ett beslut av en tjänsteman i tjänsten, i andra fall sker prövningen genom en debatt i dagspressen, och utmätningen av påföljd genom beslut av enskilda personer eller av företag.

Nackdelarna med detta system är uppenbara och behöver knappast förklaras, men det är motiverat att överväga om och hur situationen kan förbättras. Man kunde då ta som utgångspunkt en annan skillnad mellan lagbrott och värderingsbrott, nämligen att lagbrott ofta avser en konkret handling som förövaren har utfört, medan de värderingsbrott som vi sett i exemplen består i att vederbörande har visat sig avvika kraftigt från gällande värderingar. I fallet med lagbrott åtföljs varje brott av ett motsvarande straff (om man förenklar resonemanget), men vid värderingsbrott kan påföljder uppkomma vid varje tillfälle där värderingsbrottet anses vara relevant.

Vid varje tillfälle när påföljd kan komma ifråga är det därför naturligt att ta ställning till brottets relevans för den aktuella situationen. Samtidigt kan man notera att även utredningen av huruvida värderingsbrott föreligger behöver i princip tas om vid varje sådant tillfälle. Debattinlägg som söker visa att en viss organisation är "rasistisk", "fascistisk" eller "islamofob" kan återkomma med viss regelbundenhet i den rättsapparat som utgörs av dagspress och media.

Man kunde därför överväga om inte ett annat system vore bättre, nämligen att man inrättar ett Värderingsråd som kan ta ställning till om en viss organisation ska anses vara oförenlig med våra samhällsgrundande värderingar. Värderingsrådet skulle då utgå från en genomarbetad formulering av dessa värderingar, och från en noggrann och förutsättningslös granskning av varje sådant fall. Värderingsrådets utslag skulle sedan kunna tillämpas i varje uppkommande situation. Ett arrangemang som Bokmässan, till exempel, skulle kunna göra ett enkelt ställningstagande att tidskrifter som fått negativt utslag från Värderingsrådet inte skulle få delta.

Det är lätt att föreställa sig invändningarna mot ett sådant system: det kan beskrivas som en "svartlistning" och kanske som ett "åsiktsförtryck". Men svaret är att i praktiken har vi redan ett sådant system, men ett sämre sådant eftersom det finns ett så stort godtycke i bedömningen av anmälda värderingsbrott. Systemet med ett Värderingsråd skulle helt enkelt kunna vara mer rättssäkert.

Vidare måste det poängteras att detta system inte skulle utgöra någon censur: grundläggande liberala principer som yttrandefrihet och tryckfrihet fortsätter att gälla, även för de personer eller organisationer som bedömts negativt av Värderingsrådet. Det är enbart tillträdet till vissa förmåner, tjänster och scener som skulle begränsas.

Det finns säkert några som tycker att även detta är oacceptabelt. Men då måste man fråga hur vi ska göra istället? Ska vi omöjliggöra alla de påföljder som beslutas informellt med dagens system?

Komplettering av samhällsgrundande värderingar

Som Gunnar Hökmark poängterade i sin artikel finns det många slags värderingar som omfattas av större eller mindre grupper i samhället, och i de flesta fall är detta inte något som staten eller det officiella samhället har anledning att befatta sig med. Det är enbart vid brott mot samhällsgrundande värderingar som samhället eller allmänheten kan ha anledning att reagera.

Vilka är då dessa samhällsgrundande värderingar? Uttrycket för nog tankarna till värderingar som "demokrati", "yttrandefrihet", "alla människors lika värde", och så vidare. Dessa är välkända och jag ska beteckna dem som de fastställda värderingarna i vårt samhälle. Men de behöver nu kompletteras med ett antal värderingar eller regler som särskilt gäller hur vi ska hantera mångfalden i samhället. Den amerikanske forskaren T.A. Aleinikoff har föreslagit några sådana värderingar vilka får tjäna som exempel på behovet att komplettera de fastställda värderingarna med några fler.

Ett av Aleinikoffs förslag kallade han "mutuality", alltså ömsesidighet, vilket han beskrev på följande sätt:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms - not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer. This is the lesson and promise of multiculturalism that has gotten lost in the culture wars.

Ett annat av hans förslag kallades "permeability" och beskrevs så här:

We need to stop short of the strong multiculturalism that, like Kallen, proclaims "permanent group distinctions." A second perspective must come into play: a principle of permeability which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them.

Denna princip skulle kunna kallas "övergångsrätt" på svenska. Den utsäger konkret att en etnisk eller religiös grupp inte äger sina medlemmar, utan att varje människa har rätt att ta till sig särdrag eller trossatser från andra grupper. Varje människa har också rätt att skaffa sig vänner inom andra grupper än sin egen, och för den delen att gifta sig utanför den egna gruppen.

Principen om övergångsrätt är därför den princip som möjliggör kulturell assimilation i ett samhälle. Med den vill man undvika det som Kallen kallade permanenta skiljelinjer mellan de ingående grupperna, och som i sin yttersta form innebär apartheid. Aleinikoffs princip om ömsesidighet tjänar samma ändamål men i samband med de dagliga kontakterna mellan människor.

Det som Aleinikoff gör med dessa förslag är helt enkelt att han inför namn och koncisa beskrivningar på förhållningssätt som de flesta av oss kan känna igen och ansluta oss till. I den bemärkelsen har gett bidrag till utvecklingen av våra samhällsgrundande värderingar. Det är värderingar för en stat och nation som uppmuntrar kulturell mångfald inom sig, men som samtidigt kan bevara uppslutning och solidaritet från alla sina medborgare.

Aleinikoff framförde dessa förslag i en artikel för nästan 20 år sedan, men de är lika aktuella idag. Vi har ökande klyftor i samhället, bland annat som ett resultat av åsiktsbubblorna. Vi ser också religiösa doktriner och religiösa ledare som vill förbjuda den egna gruppens medlemmar att ha några meningsfulla mänskliga kontakter utanför gruppen.

Samråd och opinionsbildning om nya samhällsgrundande värderingar

I den allmänna debatten har det förekommit många inlägg både till försvar och till avfärdande av begreppet "svenska värderingar". I bägge fallen har man dock vanligen tolkat begreppet empriskt, som att det var fråga om att gå ut och intervjua folk för att ta reda på vilka värderingar de faktiskt har. Jag menar att vi har större behov av ett annat perspektiv, nämligen att värderingar är något som verbaliseras, sprids och utvecklas genom diskussioner i en grupp. Inte minst vad gäller de samhällsgrundande värderingarna i vårt land är det viktigt ha en sådan diskurs.

Aleinikoffs principer om ömsesidighet och övergångsrätt kan tjäna som exempel. Om man beskriver dessa för en person som inte har hört om dem tidigare så är väl den sannolika reaktionen "ja, det låter väl rimligt, men det är inte något som jag har tänkt på". Med andra ord skulle man inte få fram dessa värderingar genom ett intervjuförfarande i ett tvärsnitt av befolkningen.

Samtidigt finns det en avsevärd skärpa i Aleinikoffs föreslagna värderingar. Någon kanske är frestad att avfärda hans förslag som varande självklara, med argumentet att vi vet ju att vem som helst får ha vilka vänner hen vill, och gifta sig med vem han eller hon vill. Men detta är inte självklart för alla. Som det framkommer i media så finns det imamer som är aktivt verksamma i Sverige, och som propagerar aktivt för regler som t.ex. att en muslimsk kvinna inte får gifta sig med en icke-muslimsk man, och som också propagerar mot rätten att fritt byta religion. Även flera andra religiösa riktningar har liknande regler i viss utsträckning. Vad gäller äktenskap utanför den egna religionen finns sådana regler både i katolicismen och i ortodox judendom.

Även om principer som de Aleinikoff framför kanske kan betraktas som specialfall av mer allmänna principer inom politisk liberalism, så utgör de ändå värdefulla konkretiseringar. Det finns goda skäl att ha en aktiv diskussion om vilka sådana värderingar vi vill se som grundläggande för samhället, och att propagera aktivt för dem.

Restriktioner mot spridning av samhällsskadliga värderingar

Stödet för tryckfrihet växte fram under upplysningstiden i slutet av 1700-talet. I den viktiga artikeln Om Religions-friheten försvarade upplysningsmannen Carl Gustaf von Leopold öppenhet, tolerans och yttrandefrihet i religiösa frågor, men han skrev också: All borgerlig frihets första villkor är att vara förenlig med borgerligt bestånd. Han vände sig därigenom mot tankar på obegränsad yttrandefrihet, och ansåg istället att denna frihet måste kunna begränsas när det var nödvändigt för samhällets fortbestånd.

Liknande tankar har naturligtvis återkommit många gånger därefter, ibland med goda skäl och ibland som ursäkt för övergrepp. Ändå är det en fråga som är värd att ta på allvar, och den aktualiseras också när man arbetar med värderingar som de ovannämnda. Hur gör man till exempel om man anser att det vore oacceptabelt med en utveckling av parallellsamhällen inom samma land, till exempel baserat på religiösa uppfattningar som aktivt vill separera sig från huvuddelen av befolkningen? Man kan ju inte tvinga enstaka människor att samtala med sina grannar, eller förbjuda människor att gifta sig inom sin egen etniska eller religiösa grupp. Samtidigt är det tydligt att en del grupper har doktriner och ledare som verkar i riktning mot sådan segregering.

Ett möjligt sätt för ett statsledning att hantera detta problem kan vara att införa särskilda begränsningar på yttrandefriheten för ledargestalter i sådana religiösa eller etniska grupper. Det skulle alltså till exempel införas förbud för dem att propagera för åsikter och trossatser såsom de nyss nämnda, med motiveringen att landet inte kan acceptera en utveckling mot parallellsamhällen.

En mindre dramatisk åtgärd skulle vara att klassificera sådant propagerande och sådana trossatser som värderingsbrott, med de organ och de påföljder som i sådana fall skulle komma ifråga i uppkommande fall. Detta kan också vara ett exempel möjligheten att välja mellan om en viss avvikelse ska betraktas som en fråga för lagstiftning eller för värderingar.

Nationen som företrädare för de samhällsgrundande värderingar

Denna artikel har behandlat regler och organ för samhällsgrundande värderingar, och självklart är detta en viktig fråga för staten, både i vårt land och eljest. Därvid finns det ett principiellt problem som gäller hur staten ska hantera personer och rörelser som inte accepterar de samhällsgrundande värderingar som samma stat är baserad på. Denna fråga har varit aktuell både under 1900-talet och under tidigare århundraden, men den är också aktuell idag. Både islamistiska, fascistiska och populistiska rörelser utmanar det gällande demokratiska systemet, men hur ska man behandla sådana antidemokratiska rörelser utan att ge avkall på demokratins grundprinciper?

Den lösning som vi föreslår inom mångfaldsliberalismen är att göra en åtskillnad mellan stat och nation, på ett sådant sätt att nationen anses omfatta alla de medborgare i staten som delar dess samhällsgrundande värderingar. Detta är alltså inte ett etniskt baserat nationsbegrepp av den typ som Sverigedemokraterna företräder, utan istället vad som kallas 'civic nationalism' på engelska. Med ett civiskt nationsbegrepp anses nationen karakteriseras till exempel av en konstitution, eller en annan princip för hur staten ska vara uppbyggd, och alla som ansluter sig till denna princip betraktas som medlemmar i nationen.

Relationen mellan stat och nation blir då sådan att nationen betraktas som grundaren av staten, filosofiskt sett, men den stat som nationen har skapat är sådan att även icke nationsmedlemmar kan vara medborgare i staten. Staten måste dock se till att andelen medborgare som inte är nationsmedlemmar inte får bli för stor, utan att deras antal begränsas till att utgöra en liten minoritet. På det sättet kan den demokratiska staten inneha uppdraget att förvalta nationen.

I ett sådant tänkesätt skulle också det föreslagna Värderingsrådet ses som nationens högsta organ, skilt från statsledningen. Det kunde då organiseras på ett sätt som liknar Högsta domstolen i USA:s konstitution, om än med något annorlunda arbetsuppgifter.

Sammanfattning

Jag definierar värderingsbrott som handlingar som bryter mot samhällsgrundande värderingar i samhället i fråga, och har diskuterat likheter och skillnader mellan lagbrott och värderingsbrott. Jag har observerat att även värderingsbrott kan leda till påföljder som får stor betydelse för dem som utfört brottet, och hävdat att det slags "rättsprocess" som gäller för värderingsbrott innehåller alltför stort godtycke. De påföljder som då är aktuella är i första hand förlust av vissa möjligheter, till exempel förlust av möjlighet att framföra sin åsikt, eller att marknadsföra sin produkt.

Ett sätt att minska godtycket vid hantering av sådana ärenden kunde vara att inrätta ett Värderingsråd som kan fastställa vilka samhällsgrundande värderingar som ska anses gälla, och även ange riktlinjer för vilka påföljder som brott mot dessa kan ha. Jag har också diskuterat behovet av nationellt samråd för att diskutera kompletteringar till de samhällsgrundande värderingarna, och för att få konsensus om dessa som underlag för Värderingsrådets arbete. Slutligen har jag diskuterat den möjliga relationen mellan de samhällsgrundande värderingarna och det civiska nationsbegrepp som förespråkas inom "civic nationalism".

Referenser

C W Leopolds skrift Om Religions-friheten ingår i hans samlade skrifter, tredje bandet, vilket publicerades i Stockholm 1816 av På A Wiborgs förlag. Artikeln finns tillgänglig på nätet som pan-4465. Citatet är återgivet i Carl Arvid Hessler: Stat och religion i upplysningstidens Sverige. Almqvist och Wiksell, Uppsala, 1956.