Liberal åskådning

Frihet, öppenhet och solidaritet

Mångfaldsliberalism och dess alternativ

Detta är ett första försök till beskrivning av några alternativa förhållningssätt till de frågor som berör samhällelig mångfald ur etnisk, religiös och annan kulturell synpunkt. Förhållningssätten beskrivs genom sina ställningstaganden i ett antal frågor av både principiell och mera praktisk art. Urvalet av förhållningssätt är inte väglett av de vanliga partipolitiska begreppen eftersom de inte är särskilt relevanta för detta, då synen på mångfaldsfrågorna kan variera mycket inom varje parti. Istället försöker jag urskilja några renodlade förhållningssätt som ska uppfylla två villkor: de ska avspegla tillräckligt stora grupper i den allmänna opinionen, och de ska vara logiskt rimliga och sammanhängande.

I en separat artikel som kommer ut samtidigt beskrivs samma förhållningssätt på ett mer systematiskt sätt, alltså inte som ett antal konkreta ställningstaganden, utan som en logisk följd av 'teser' vilka tillsammans utgör en enkel 'ideologi'. Den artikeln och den här ska tillsammans utgöra startpunkten för vårt projekt med namnet 'Mångfalden, staten och nationen', där vi ska studera förekommande förhållningssätt till frågor om etnisk och religiös mångfald i samhället.

Tonvikten i det projektet kommer att ligga på hur statens och samhällets regelverk och värderingar förhåller sig till regler och värderingar som gäller eller hävdas av etniska och religiösa grupper. Där ingår till exempel frågor om vilka gränser samhället sätter upp för religionsfrihet och yttrandefrihet.

Urval av demokratiska förhållningssätt

I projektet kommer vi att arbeta med sammanlagt sex förhållningssätt, varav tre är demokratiska och de andra tre är icke- eller halvdemokratiska. De demokratiska förhållningssätten är sådana som anser att staten ska styras av folket via dess valda representanter, och som respekterar hur detta system fungerar. De är med andra ord sådana som omfattar vad som i litteraturen kallas politisk liberalism.

Vidare identifierar vi två ickedemokratiska förhållningssätt, nämligen det som hävdar att staten bör styras av en stark man eller junta (till exempel fascism), och det som hävdar att staten ska styras enligt religiösa förskrifter (till exempel sharía). Slutligen har vi den position som erkänner det demokratiska systemet i princip men inte i praktiken, eftersom man anser att det befintliga systemet har förverkat sin legitimitet.

Den här artikeln behandlar bara de tre demokratiska förhållningssätten, medan de övriga tre får stå över till en senare artikel. För de tre förhållningssätt som ska behandlas här inför vi våra egna beteckningar, eftersom vi inte utan vidare vill identifiera dem med några erkända ideologier. Följande beteckningar ska användas:

Välfärdsliberalism, ett förhållningssätt som är positivt till mångfald och som står för en generös invandringspolitik och flyktingmottagande och för omfattande samhälleliga insatser för att ta emot t.ex. flyktingar;

Mångfaldsliberalism, ett förhållningssätt som också det ser positivt på att etnisk och religiös mångfald råder i samhället, men som även anser att detta bör åtföljas av tydliga regler och värderingar från samhällets sida;

Etnoliberalism, ett förhållningssätt som anser att etnisk och religiös mångfald inte är önskvärd, eftersom man anser att den ofta medför problem för eller hot mot samhällets fortsatta utveckling, och att den till och med kan utgöra ett hot mot det demokratiska samhällets grundprinciper.

Dessa korta beskrivningar är bara till för att ge en allmän föreställning om vad som avses. Resten av artikeln ska användas för mer utförliga beskrivningar av, och jämförelser mellan dessa förhållningssätt. Avsikten är att en kommande utvidgning av artikeln även ska innehålla länkar till tidningsartiklar som ger exempel på de olika förhållningssätten.

En genomgående förutsättning för projektet är att vi tillämpar ett utanförperspektiv på de studerade förhållningssätten och ideologierna. Vi tar inte här ställning för eller emot någon av dem, utan vi vill beskriva dem så objektivt som möjligt. Självklart hävdar vi heller inte att dessa förhållningssätt är de enda som förekommer eller är möjliga, utan de ska istället ses som föreslagna typfall.

Samtidigt ska det sägas alternativet mångfaldsliberalism kommer att ha en särställning i projektet såtillvida att i jämförelser mellan demokratiska och ickedemokratiska förhållningssätt kommer de förra främst att representeras av mångfaldsliberalism.

Förhållningssätten avser inte befintliga politiska partier

De tre valda förhållningssätten ska bara tolkas som beteckningar på möjliga 'kluster' av åsikter. Följande är därför exempel på en irrelevant tankegång: etnoliberalism kan inte vara demokratisk, eftersom Sverigedemokraterna har dessa åsikter, och de tror inte på alla människors lika värde. Detta är fel argument av minst två skäl: våra tre begrepp är inte kodord för några politiska partier, och vi använder ordet 'demokratisk' i den begränsade bemärkelsen att det står för en syn på hur staten ska styras.

Särskiljande förhållningssätt

I detta avsnitt ska vi främst karakterisera välfärdsliberalism (VFL) och mångfaldsliberalism (MFL) genom att ange hur de skiljer sig i ett antal konkreta frågor. Vi tar upp frågeställningar där det finns skilda åsikter i den allmänna debatten, och där vi vill hänföra den ena åsikten till VFL och den andra till MFL.

Etnoliberalism står vid sidan om denna uppdelning eftersom den är avvisande till mångfald överhuvudtaget, men den kommer ändå att behandlas i förbifarten i det här avsnittet, och mer inom nästa avsnitt.

Förhållningssätt till rättsstat och välfärdsstat

Den grundläggande skillnaden mellan VFL och MFL kan uttryckas i hur de ser på några grundbegrepp inom den politiska liberalismen. Ett sådant grundbegrepp är rättsstaten som innefattar lagar, instanser som skapar lagar (riksdagen, i vårt fall), och instanser som garanterar att lagarna efterlevs. I detta grundbegrepp räknar vi också in de samhällsgrundande värderingarna, eftersom enbart lagar och polismakt inte räcker för att skapa en rättsstat; det krävs också en grundläggande uppslutning runt samhällets gemensamma värderingar.

Det andra grundbegreppet är välfärdsstaten , det vill säga de strukturer i samhället som garanterar att medborgarnas grundläggande mänskliga behov och rättigheter blir tillgodosedda.

Skillnaden mellan VFL och MFL är då följande: inom VFL anser man att kriminalitet och därmed relaterade problem (till exempel missbruk) ska ses som resultat av sociala missförhållanden, och att de bör åtgärdas genom välfärdsstatens möjligheter. Om bara de sociala missförhållandena kan arbetas bort så kommer också kriminalitet med mera att bortfalla. Inom MFL anser man däremot att detta inte räcker, utan man lägger stor vikt vid de olika aspekterna av rättsstaten, inklusive både lagstiftning, polismakt och gemensamma värderingar. Detta utan att fördenskull förneka välfärdsaspekten i problemformuleringen och vid lösningen av problemen.

Skillnaden mellan VFL och MFL blir tydlig i diskussioner om hur man ska hantera problemfyllda förorter: genom att bygga bort de sociala missförhållandena, eller genom mer lag och ordning? Självklart är det inte en fråga om antingen-eller, men däremot en fråga om hur man avväger de olika åtgärderna.

Skillnaden mellan VFL och MFL blir också tydlig i diskussioner om vilka signaler som ska ges till nyanlända flyktingar. Ska budskapet vara "välkomna, det här är ett fritt land så här får ni göra vad ni vill", eller ska det vara "välkomna, här är det följande regler som gäller".

De här uppställda alternativen är förstås hårt förenklade för att klargöra skillnaderna och ska inte tas bokstavligt.

Förhållningssätt till nation och internationalism

Inom MFL betonar man betydelsen av ett levande nationsbegrepp i ordets positiva och inkluderande bemärkelse, alltså som en beteckning för en gemenskap för medborgarna i landet. Man hävdar att en grundläggande identifiering med den egna nationen är viktig för att minska risken för sociala konflikter, och även för att garantera den solidaritet inom landet som behövs för att välfärdsstaten ska kunna fungera även på längre sikt.

Inom VFL har man självklart ingen invändning mot behovet av en välfärdsstat, men man tenderar att ta den för given, och man är misstänksam mot allt tal om "nationen". Man tar det som utslag av högerextremt tänkande.

Däremot vill man inom VFL betona vikten av det internationella perspektivet, inte minst i mångfaldssammanhang. Mottagning av flyktingar även i vid bemärkelse ses som en plikt både ur moralisk synpunkt, och eftersom den påbjuds av internationella överenskommelser som vårt land har ratificerat och inte kan lämna.

MFL noterar naturligtvis förekomsten av dessa överenskommelser, men betonar möjligheten att avvika från dem eller lämna dem. Genom sitt större intresse för regelverk kan MFL också vara mer intresserad av att identifiera punkter där regler i olika konventioner kan stå i motsats till varandra. Hur ska man till exempel tolka internationella regler om föräldrars rätt att uppfostra sina barn i sin religion, visavi regler om barnens rätt som självständiga individer?

Slutligen är det för MFL viktigt att inte acceptera tendenser till uppkomst av parallellsamhällen, alltså att etniska eller religiösa grupper avskärmar sig från det gemensamma samhället och skapar sin egen rättsordning eller ett värdesystem som är oförenligt med det som gäller för landet som helhet. Inom VFL kan man ta lättare på sådana frågor eftersom man lägger mindre vikt vid att precisera samhällets regler och värderingar.

Förhållningssätt till idealism kontra pragmatism

Företrädare för VFL framträder ofta som idealister som tror alla om väl, och som vill alla väl. Företrädare för MFL kan vara mer avvaktande ur denna synpunkt, och vill gärna att det ska finnas tillräckligt tydliga regler och värderingar i samhället för att man ska undvika eller minska missförhållanden.

Genom sin större betoning av den nationella aspekten lägger MFL också större vikt vid det långsiktiga perspektivet för nationen, dvs. avseende flera generationer framåt i tiden. Inom MFL kan man ställa frågan om hur en stor invandring kan påverka nationens karaktär (ideologiskt, politiskt, religiöst, ekonomiskt, eller vad gäller välfärd, till exempel). Inom VFL tenderar man att inte ta så allvarligt på sådana frågor. Det kan motiveras med argumentet "kommer tid, kommer råd", eller med argumentet att alla människor ändå vill väl så hur utvecklingen ändå blir så kommer det att bli bra på sitt sätt.

Ytterligare aspekter av mångfaldsliberalism

Ovanstående beskrivning av mångfaldsliberalism har försökt fånga åsikter och förhållningssätt som förekommer regelbundet i den allmänna debatten. I det här avsnittet ska vi lägga till ytterligare principer som vi själva vill tillföra till begreppet. Det resulterar alltså i ett av oss själva definierat förhållningssätt som har rätt stor tydlighet. Detta är viktigt inför dess kommande användning, till exempel för jämförelser med ickedemokratiska förhållningssätt.

En viktig princip inom mångfaldsliberalismen, så som vi vill utforma den, är att kulturella gemenskaper ska erkännas som självständiga aktörer inom statens ram. Staten anses alltså inte bara bestå av individer, som i klassisk liberalism, utan därtill finns också dessa gemenskaper för vilka staten definierar vissa rättigheter, vissa skyldigheter, och vissa begränsningar på deras agerande.

I viss utsträckning kan man jämföra deras status inom staten med vad som gäller för juridiska personer, till exempel för aktiebolag. Skillnaden är framförallt att aktiebolag karakteriseras av sin ekonomiska och näringsmässiga verksamhet, medan kulturella gemenskaper är bärare av värderingar och ofta även av regler. Därigenom överlappar deras verksamhet med rättsstatens verksamhet, vilket leder till ett behov av precisering av detta förhållande.

Den särskilda statusen för dessa kulturella gemenskaper innebär dock inte att enskilda individer skulle vara på något sätt underordnade de gemenskaper de ingår i. I linje med liberalismens grundprinciper har varje person full frihet att ansluta sig till och att lämna en eller flera gemenskaper.

Följande är några principer som är viktiga och grundläggande för mångfaldsliberalism i detta sammanhang. Flera av punkterna har likheter med det som T.A. Aleinikoff fört fram sin artikel om 'multicultural nationalism' från 1998 (referens nedan). Engelska beteckningar nedan hänvisar till Aleinikoffs artikel.

Nationsbegreppet

Inom mångfaldsliberalism gör vi åtskillnad mellan stat och nation varvid nationen ses som bärare av de värderingar som är grundläggande för staten och samhället i ett visst land. En person eller en gemenskap anses ingå i denna nation om han, hon eller den väljer att omfatta nationens värderingar, och har hemvist i landet i fråga. Detta är vederbörandes eget val, så medlemskap i nationen är öppet för alla som gör detta val. Det är ett inkluderande nationsbegrepp, och ingen kan uteslutas från nationen enbart på grund av till exempel etnisk eller religiös tillhörighet.

Samtidigt innebär detta nationsbegrepp att det kommer att finnas en del personer och en del gemenskaper som inte ingår i nationen. Beträffande personer är det en samvetsfråga för var och en, eftersom en utomstående aldrig kan veta vad en person egentligen anser, men en person har alltså möjlighet att deklarera att han eller hon inte anser sig ingå i nationen. Beträffande gemenskaper är detta däremot en fråga som kan och bör avgöras genom granskning av gemenskapens trosförklaring, programförklaring, eller andra liknande dokument.

Vi använder beteckningen 'Sveriges nation' för detta nationsbegrepp när det gäller vårt eget land. Detta sker för att klargöra skillnaden mot uttrycket 'den svenska nationen' vilket ibland betecknar 'alla medborgare i Sverige' och ibland (för Sverigedemokraterna) 'alla etniska svenskar'. Begreppet 'Sveriges nation' skiljer sig från bägge tolkningarna av uttrycket 'den svenska nationen'.

Uppslutning

Med uppslutning (allegiance) menas att de gemenskaper som ingår i nationen ska ta klart ställning för de regler och värderingar som gäller för nationen som helhet. Det innebär också att gemenskapen inte ska hävda några regler eller värderingar som står i motsats till nationens.

Principen om uppslutning är i första hand relevant för sådana gemenskaper som har egna regler och värderingar vilka kan överlappa med dem som gäller för staten. Den är mindre relevant för andra gemenskaper.

För att få största möjliga uppslutning är det viktigt att nationens regler och värderingar inte görs för omfattande, utan att de begränsas till det som verkligen är viktigt för att staten och samhället ska fungera bra.

Ömsesidighet och erkänsla

När MFL betonar vikten av regler och värderingar så ingår det också ett antal regler som speciellt gäller förhållningssätt mellan kulturella grupper, alltså till exempel mellan religiösa grupper, och mellan etniska grupper. (Principen om uppslutning avser gruppernas förhållande till staten). En viktig sådan regel är den som Aleinikoff kallar 'mutuality' och som han beskriver på följande sätt:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms ~ not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer.

Denna princip är viktig för mångfaldsliberalism men den ingår inte som någon vägledande princip inom etnoliberalism. Där ser man en egna nationens karaktär som vägledande, och man ser inte något behov av sådan 'recognition' som innebär att man själv kommer att förändras.

Principen om ömsesidighet och erkänsla innebär bland annat att det inte är acceptabelt om en gemenskap försöker avskärma sig från samhället i övrigt och upprätta ett eget parallellsamhälle.

Assimilationsfrihet

En annan viktig regel för förhållandet mellan grupperna är den som T.A. Aleinikoff kallar "permeability" och som vi på svenska kan kalla "assimilationsfrihet", alltså att den som är medlem i en kulturell grupp måste alltid ha rättighet och möjlighet att gå över till en annan grupp, eller att ta till sig en del särdrag från en annan grupp.

Vi använder ordet assimilation i en aktiv bemärkelse, där en enskild person assimilerar hela eller delar av de regler och värderingar som gäller i en annan gemenskap än hens egen. Vi använder det däremot inte för att säga att någon 'assimileras'.

Nu kan man säga att sådan assimilationsfrihet är väl något självklart, den är en del av den individuella friheten som liberalismen hävdar. Men MFL går ett steg vidare och säger att det därför bör vara otillåtet för ledare inom en kulturell grupp att påbjuda regler för gruppens medlemmar som begränsar deras assimilationsfrihet. Enligt detta synsätt bör det vara otillåtet för en ledare att propagera för regler som innebär att gruppens medlemmar inte får umgås utanför gruppen, eller inte får gifta sig utanför gruppen.

Denna skarpare regel innebär alltså en explicit begränsning av yttrandefriheten, men den får motiveras av samhällets intresse av att grupper inte ska isolera sig från resten av samhället och skapa ett eget parallellsamhälle.

Man kan diskutera exakt vad som ska ligga i begreppet "otillåtet" i det här fallet. Ska det betyda "olagligt", eller ska det betyda att gruppen ifråga inte kan få statsbidrag för sin ungdomsverksamhet? Det viktiga är enligt MFL att samhället tar tydlig ställning för att försvara ett antal värderingar som har med mångfalden att göra, och där assimilationsfrihet är en sådan värdering.

De aspekter av mångfaldsliberalism som har beskrivits här motiveras genomgående av att man lägger vikt vid nationens gemensamma värderingar och vid solidaritet inom nationen. Detta ses som viktigt både för att rättsstaten ska fungera bra, och för att välfärdsstaten ska åtnjuta det breda stöd inom befolkningen som är viktigt för att den ska vara långsiktigt hållbar.

Avståndstagande från religionism

En regel som vi har fört fram i tidigare skrifter är att religionism måste betraktas som oacceptabel. Med religionism avses åsikten att en religion och dess bekännare skulle vara överordnade andra religioner och deras bekännare, till exempel genom att ges särskilda förmåner i samhället. Religionism är alltså ett slags supremacism , varvid rasism och sexism är andra och mer välkända utslag av supremacism.

Avståndstagandet från religionism innebär också att det inte ska vara acceptabelt att företrädare för en religion predikar att den egna religionen är överordnad framför andra. Även på den punkten vill vi se en inskränkning i yttrandefriheten. Denna inskränkning är analog med förbudet mot hets mot folkgrupp.

Fallstudier

Under denna rubrik ska vi behandla några debatter eller artiklar som exemplifierar de ovan beskrivna ståndpunkterna.

Mikael Hagbergs kritik av GP och Expressen

(Kommer).