Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Omständigheterna runt en helgonförklaring

I en ceremoni ledd av påven den 5 juni 2016 förklarades Elisabeth Hesselblad vara ett katolskt helgon. Låt oss granska omständigheterna kring detta med en något mer kritisk blick än vad som förekommit i dagspressen och i SVT.

Först ett klargörande. Den katolska kyrkans syn på helgonbegreppet skiljer sig något från vad man säger i dagligt tal. Vi är vana vid att någon "blir" ett helgon genom beslut av påven, men teologiskt sett anser katolska kyrkan istället att helgonen bara finns. Själarna efter avlidna människor kan bli helgon, och om katolska kyrkan får klart för sig att (själen efter) en avliden person är ett helgon så kan den helgonförklara vederbörande. Sedan torde det finnas många helgon som ännu inte helgonförklarats, och en del av dem kanske aldrig blir det.

Helgonförklaringen är alltså en officiell och ceremoniell händelse som kungör att man har identifierat ännu ett helgon, men vederbörande måste då redan ha varit ett helgon ett tag. Därför är det litet missvisande när dagspressen skriver att Sverige "nu har fått" ett nytt helgon.

En helgonförklaring är i hög grad en hedersbetygelse, men att en själ är ett helgon innebär också ur katolsk synpunkt att den har en viss och påtaglig förmåga. Wikipedia beskriver det på följande sätt: The Catholic doctrine of intercession and invocation is set forth by the Council of Trent, which teaches that "...the saints who reign together with Christ offer up their own prayers to God for men. It is good and useful suppliantly to invoke them, and to have recourse to their prayers, aid, and help for obtaining benefits from God..." Det innebär med andra ord att man kan be till ett helgon och därvid be helgonet föra fram ens böner till Gud.

En helgonförklaring ställer höga krav på kandidaten. Vi citerar från Göteborgs-Tidningen: Förutom ett exemplariskt liv "i Jesu efterföljd" måste personen också ha genomfört av kyrkan bekräftade mirakel, alltså genom förbön helat människor på ett sätt som inte har någon medicinsk förklaring. I Elisabeth Hesselblads fall gäller det en cancersjuk pojke på Kuba och en rullstolsburen kvinna i Mexiko, som båda tillfrisknade sedan anhöriga bett till Elisabeth. Två posthumt genomförda mirakel utgör ett minimikrav för helgonförklaring, alltså två mirakel som utförts efter det att helgonet avlidit.

Det kan vara intressant att reflektera över situationen för oidentifierade helgon. Vad krävs för att någon ska märka att de finns? Man får anta att de inte själva eftersträvar kanonifieringen, men ändå. För den som vill ha hjälp med att få ett mirakel utfört är det ju enklast att be till någon som man redan vet är ett helgon, men vad ska det till för att någon ska be till en avliden person som man inte vet är ett helgon, som personerna på Kuba och i Mexiko har gjort? Och om ingen gör det så blir det ju inget mirakel, och då kan inte det helgonet bli helgonförklarat.

En möjlighet kan förstås vara att folk ber så att säga på måfå till olika personer som har gått bort, och ibland har man sådan tur att vederbörande är ett helgon, ett mirakel blir utfört, det kan dokumenteras och bevisas, och då har man fått underlag för en helgonförklaring. Men det förutsätter antingen att folk ber väldigt ofta, eller att det finns väldigt många oidentifierade helgon. Och även så känns det lite osannolikt. Hur kunde personerna på Kuba och i Mexiko komma på att de skulle be till Elisabeth Hesselblad?

En annan möjlighet som verkar mer sannolik är att Gud meddelar sin ställföreträdare på jorden, alltså påven, att det finns ett bra helgon som väntar på att bli identifierat. Påven kan sedan låta några av sina medarbetare leta rätt på olyckliga situationer där ett mirakel skulle vara på plats, och tipsa dem om att det hittills okända helgonet skulle kunna engageras för att göra ett mirakel. Då är också manegen s.a.s. krattad för fortsättningen, och man kan anta att Gud kommer att ställa sig positiv till den bön som helgonet i fråga så småningom kan framföra till honom.

Allt det här är väl gott och väl, man kan förstå att hela systemet borde kunna fungera utan problem. Det kan också användas för många ändamål. Det är ju till exempel uppenbart att nya helgon ofta identifieras på ett allmänt sett gynnsamt sätt, till exempel att länder som inte redan har något helgon kan "få" ett genom den här proceduren.

Katolicismens helgonteori, inklusive den av Trentkonciliet införda teorin om intercessionen är inte oomtvistad, varken mellan kristendomens grenar eller inom vetenskapen. För dem som omfattar denna teori tycks den emellertid ge möjlighet att öppna nya forskningsfält, även om denna möjlighet ännu inte har utnyttjats till fullo. Det gäller den extremt svåra frågan om man kan få fram säkra empiriska observationer gällande Gud och hans verksamhet. Just intercessionen har ju nämligen den intressanta egenskapen att den knyter samman den himmelska verkligheten med den jordiska, observerbara. Dessutom sker det på ett sätt som borde möjliggöra kvantitativa studier, eftersom antalet kända helgon uppgår till 2.565 enligt den senaste katalogen. (Se Wikipedia på uppslagsordet 'saints').

Förslagsvis skulle man därför utgå från registret över dessa helgon, och skapa ett webbaserat system för inrapportering av fall när någon har bett ett eller flera av dem om ett mirakel, samt även för inrapportering av om miraklet utfallit eller inte. På det sättet kunde man få fram statistik både på hur ofta varje helgon varit åkallat, och i hur stor procent av fallen som detta fick önskat resultat.

En möjlig invändning kunde vara att det är ett mycket tidskrävande och grannlaga arbete att verifiera ett mirakel med full säkerhet. Vatikanen har ju en särskild byrå som arbetar med detta i samband med prövningen inför helgonförklaringar, men den kan nog inte ta på sig något stort ytterligare arbete. Det problemet kan dock bemästras om man enbart behöver rapportera in en av experter bedömd sannolikhet för att efterfrågat mirakel inträffat, snarare än en fullständigt säker uppgift. Genom att räkna antalet fall, viktade med deras sannolikheter, skulle man enligt de stora talens lag få en bra skattning av varje helgons mirakelförmåga.

Man kunde också gå vidare och avföra underpresterande helgon från listan, vilket skulle vara ett slags annulering av helgonförklaringen. Detta skulle förmodligen införa ett moment av inre konkurrens i verksamheten, vilket väl inte har funnits tidigare. Det finns för övrigt också en annan typ av situationer som borde kunna leda till annulering. I villkoren för helgonförklaring ingår att vederbörande ska ha åstadkommit något som inte har någon medicinsk förklaring. Nu går ju vetenskapen framåt, så för det som inte har någon vetenskaplig förklaring ett år kanske det finns en sådan förklaring en tid senare. I sådana fall bör man ju rimligen annulera helgonförklaringen, utom om nya mirakler skulle ha observerats och som har gjorts genom helgonet i fråga.

Att den katolska organisationen för helgonredovisning är bra visar sig också genom dess mediala styrka och den resulterande goda uppslutningen vid ritualen för helgonförklaring. Man kan till exempel notera att Svenska kyrkans främsta företrädare, alltså ärkebiskopen, hedrade helgonförklaringen av Elisabeth Hesselblad med sin närvaro. Detta var väl inte helt självklart eftersom Svenska kyrkans doktrin inte alls är förenlig med det katolska helgontänket. Den Augsburgska bekännelsen, som är vår kyrkas främsta bekännelseskrift näst efter Bibeln, tar tydligt avstånd från tanken på helgon som förmedlare av böner till Gud.

Därför undrar man ändå om det är riktigt lämpligt att ärkebiskopen valt att synas i ett sällskap och vid ett tillfälle som så klart avviker från den egna kyrkans grundläggande värderingar. Den tveksamheten förstärks ytterligare när man får höra att påven väljer att inte tilltala henne med titeln ärkebiskop, eftersom hon är kvinna, utan för honom är hon bara "uppskattade, kära syster". Är det verkligen rimligt att ärkebiskopen deltar och visar sig vid helgonförklaringen under de omständigheterna? Svenska kyrkan torde väl ändå vara en feministisk organisation.

Antje Jackelén ska naturligtvis ha all respekt för att hon inte tar till sig personligen eller blir kränkt av detta. Men det kan ju också vara en fråga om kyrkopolitik och om hur olika kyrkor betraktar varandra.

Och beträffande hela detta evenmang med helgonförklarande, som ju ur både lutheransk och sekulär synpunkt är att betrakta som en första klassens pseudohändelse, så förundras man över frånvaron av kritisk journalistik i sammanhanget. Finns det inte någon som vågar utropa en motsvarighet till vad det lilla barnet säger i H.C. Andersens saga, nämligen "men den kungen är ju naken".