Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Bör vi gå i svaromål mot islamistisk kritik av
den demokratiska samhällsformen?

Agenda från mars 2016

Genom denna artikel görs ett första försök med regelbundet återkommande agendaartiklar på den här webbplatsen. Den huvudsakliga avsikten med en agendaartikel är att den ska ta upp en viktig frågeställning och ange rekommendationer och föresatser för fortsatta åtgärder i den frågan. Frågeställningen kan vara motiverad av någon viktig händelse under den gångna månaden, men den behöver inte vara det. Åtgärderna kan till exempel anges i form av ämnen för kommande artiklar.

Bakgrund

Den finns en rätt omfattande litteratur där företrädare för politisk islam (nedan betecknad som islamism) framför kritik mot den demokratiska samhällsformen och hävdar att den bör ersättas av en samhällsform som är baserad på sharía. Den här artikeln behandlar frågan om vi som stöder och föredrar den demokratiska samhällsformen bör gå i svaromål mot denna kritik.

Ett påtagligt exempel på denna litteratur är den svenska webbplatsen för organisationen Hizb ut-Tahrir Motsvarande material finns också på denna organisations webbplatser i andra länder och med andra språk. Hizb ut-Tahrir är extremistisk i bemärkelsen att den helt förkastar det demokratiska samhällssystemet, och den vill ersätta demokratin med ett system baserat på sharía. Däremot förespråkar den inte någon användning av våld, utan övergången till ett sharía-baserat samhälle ska ske med fredliga medel, tänker man sig. Organisationen grundades på 1950-talet i Palestina, och en inledande beskrivning av den finns i en separat artikel som publicerats tidigare på den här webbplatsen. På organisationens svenska webbplats kan man till exempel läsa följande: Demokrati är också felaktig och farlig i och med att den förvränger människors tänkesätt och riktar bort det från att söka sanningen och fly det som är falskt, till att kompromissa (kompromisstänkande) och inger människor med den falska och tillika farliga tanken att de har obegränsade fri- och rättigheter (de mänskliga fri- och rättigheterna).

Ett annat dokument som är värt större uppmärksamhet än hittills är Kairodeklarationen som har titeln Declaration of Human Rights in Islam . Denna skrevs år 1990 som ett alternativ till FN:s Universal Declaration of Human Rights, eftersom man ansåg att FN-deklarationen var oförenlig med islam. Kairodeklarationen är baserad på sharía och har undertecknats av mer än femtio länder. Den har inte diskuterats särskilt mycket, men dess innehåll är sådant att den inte bör få stå oemotsagd. Se också artikeln på denna webbplats beträffande Kairodeklarationen, och de vidare länkarna i slutet av den artikeln.

Frågeställning

Frågeställningen för de här artikeln är om det är motiverat att gå in i en seriös diskussion med denna kritik av den demokratiska samhällsformen. Med seriös diskussion menar jag då ett förhållningssätt där man lyssnar till motpartens argument, i den mån som de är uttryckta begripligt, och försöker bemöta dem med likaledes rationella motargument.

Detta förhållningssätt innebär inte att man ska överge sin egen referensram, i sådana fall där ens egen referensram är mycket annorlunda än motpartens. Det innebär 'bara' att man erkänner att det finns två referensramar, ens egen och motpartens, och att man behandlar dem på ett likvärdigt sätt inom de förutsättningar som diskussionen ger.

Jag möter ofta åsikten att en sådan seriös diskussion med islamismen är meningslös, utgör ett slöseri med tid, eller motverkar sitt eventuella syfte. Ändå vill jag ta upp frågan, främst på grund av den stora oro som har skapats av den senaste tidens attentat. I diskussionen om dem har det också sagts att den våldsbenägna extremismen beror på en kombination av olika orsaker, och att den därför måste bemötas "på flera olika plan", det vill säga med åtgärder som reagerar på var och en av orsakerna.

Bland de åtgärder som nämns i den diskussionen ingår förhöjd säkerhet och brottsbekämpning; där ingår åtgärder för att bekämpa ekonomiskt och socialt utanförskap; där nämns också åtgärder för att öka tilliten i samhället. Men slutligen nämns även åtgärder för att stärka den ideologiska basen som vårt demokratiska och sekulära samhälle vilar på, och åtgärder för att stärka uppslutningen kring dessa värden. Det är den typen av åtgärder som den här artikeln handlar om.

Alla islamister är inte våldsbenägna, naturligtvis, utan det finns också de som vill att övergången till ett islamistiskt samhälle ska ske helt med fredliga medel. En debatt om och med politisk islamism berör därför fler personer och fler rörelser än dem som vill använda våld för att hävda sitt synsätt. Ändå blir den särsilt angelägen just genom förekomsten av dessa våldsbenägna rörelser.

Valet att diskutera politisk islamism därför att den utgör en av bevekelsegrunderna för det politiska våldet, innebär inte någon nedvärdering av de andra typerna av åtgärder mot våldet. Somliga debattörer har förstås hävdat att ideologiska frågor är av marginell betydelse för uppkomsten av extremism och terrorism, och att dessa har sin huvudsakliga grund i sociala och ekonomiska faktorer. Andra hävdar rakt motsatt åsikt Den här artikeln tar sin utgångpunkt i bedömningen att ideologin i sig är en viktig drivkraft i så pass stor utsträckning att den också bör föranleda reaktioner.

Avsikten med en debatt med islamister

När man går in i en debatt med en företrädare för en mycket annorlunda åsikt kan man ha målet att få motparten att byta till ens egen åsikt, men lika ofta har man målet att de som lyssnar på debatten ska anamma ens egen ståndpunkt och inte motpartens. Offentliga debatter är nästan alltid av det senare slaget, och i en debatt med övertygade islamister är det också det realistiska målet.

När man frågar om det är meningsfullt att formulera argument mot islamismen så är det därför inte relevant att svara nej med argumentet att man ändå inte kan få motparten att ändra åsikt. Målet är istället att vinna åhörarna, och särskilt dem som står och väger mellan olika uppfattningar.

Hur identifierar man motparten?

En vanlig invändning mot idén att man ska argumentera mot islamism är att vi inte vet tillräckligt mycket om islam för att ha några solida argument. Vare sig det är sant eller inte så visar det ändå på ett sätt för motparten att komma undan många argument, nämligen om motparten avfärdar ens egna argument med att de bottnar i en felaktig föreställning om islam.

För att slippa det problemet finns enligt min mening bara en bra ansats, nämligen att identifiera publicerat material som på ett tydligt sätt företräder islamisk extremism, och att granska och ifrågasätta deras innehåll. Då argumenterar man alltså inte mot islam som sådant, eller mot en viss riktning inom islam, utan enbart mot det som står skrivet i de valda skrifterna. Är något skrivet så är det skrivet.

Det är möjligt men inte självklart att de islamistiska artiklarnas författare då kommer med repliker på sådana debattinlägg. Om de gör det kan det bli en fortsatt diskussion. Jag använder dock ordet 'debatt' även om det inte kommer några sådana repliker. Det viktiga är att de ursprungliga islamistiska skrifterna inte får stå oemotsagda, och att läsarna kan väga argumenten för och emot.

Nu finns det många företrädare för islam, och många artiklar och webbsidor som uttrycker deras synsätt. Man kan invända att ett bestridande av en sådan skrift bara gäller just den. Men å andra sidan är det faktiskt så att samma eller liknande argument återkommer i många av dessa publikationer. Det betyder att en vaken läsare som har tagit del av argumenten mot innehållet i en publikation bör lätt kunna se hur, och i vilken utsträckning, samma argument är tillämpliga på andra publikationer.

När man ska välja vilka islamistiska skrifter som man vill ställa under debatt finns därför några naturliga kriterier. Skrifterna bör vara lättåtkomliga, vilket betyder att de bör finnas på Internet och kunna laddas ner gratis och utan begränsningar. De bör vara tydliga, koncisa och rationellt skrivna. De bör helst vara framförda av en islamistisk organisation av någon betydelse. Slutligen bör de argument som ingår i den valda skriften vara sådana som också återkommer i flera andra, liknande skrifter.

För en svensk debatt är det också en fördel om den publicerande organisationen finns i Sverige och skrifterna är avfattade på svenska. Det bör öka svenska läsares intresse för att ta del av debatten.

Tillgängligt material

Vår klippsamling innehåller länkar till ett antal artiklar som kan vara av intresse i detta sammanhang. Det gäller både artiklar som för fram ett extremt islamistiskt budskap, coh artiklar som bemöter valda delar av det budskapet. Länkarna till sådana artiklar återfinns i första hand under rubriken 'Extremism' och flikarna 'Islamisk extremism' och 'Islamisk moderation' i klippsamlingen. Klippsamlingen utvidgas fortlöpande.

Som första föremål för ifrågasättande och debatt föreslår jag de två ovannämnda publikationerna, alltså Hizb ut-Tahrirs webbplatser på svenska och på engelska, och Kairodeklarationen med därtill anslutande dokument.

Är en sådan debatt meningsfull, och isåfall redan nu?

Man kan tänka sig flera argument mot att ta upp en debatt av detta slag. Ett sådant argument har redan diskuterats ovan: skälet för en debatt är inte att omvända de redan trogna, utan att övertyga dem som ännu är obestämda.

Ett annat argument kan vara att rörelser som dessa har så få medlemmar, och extremistiska åsikter har så få anhängare att det inte är mödan värt att bemöta dem. Mot det bör anföras att det är bäst att börja argumentationen nu, medan antalet anhängare är litet, för sedan kan det vara mycket svårare.

Ytterligare ett argument kan vara att man hellre bör tiga ihjäl åsikter som dessa, och att om man går i svaromål så ökar man bara intresset för deras budskap. Metoden att tiga ihjäl en åsikt man inte delar har tidigare provats på Sverigedemokraterna, men där har den uppenbarligen inte fungerat.

En variant på dessa argument säger att vi vet ju precis var vi själva står, och så snart som extremistiska och antidemokratiska synsätt börjar få fäste så kan vi snabbt reagera genom att än tydligare föra fram vad det svenska samhället står för vad gäller demokrati, sekularism, och alla människors lika värde och lika rättigheter. På den punkten har jag en invändning som jag vill föra fram med stor tyngd. Jag menar nämligen att vi har behov av att revidera vår bild av, och vår "berättelse" om det egna samhället. Det behöver göras för att den ska bli tillräckligt slagkraftig i en debatt med islamismens förespråkare. Detta är ämnet för fortsättningen av artikeln.

Nationsbegreppets betydelse i samband med demokrati

Det är allmänt erkänt att god integration motverkar extremism, och att bristande integration i det svenska samhället bidrar till att extremistiska synsätt får fäste. På det ideologiska planet är det därför viktigt att vi kan presentera en övertygande och trovärdig beskrivning av det svenska samhällets grundprinciper. Det gäller alldeles särskilt när vi har att göra med rörelser och ideologier som är tydliga på att de vill ersätta dessa grundprinciper med något helt annat.

Jag vill hävda att vi därför behöver en återskapad nationalism, i en god betydelse av det ordet. Det bör då användas för ett synsätt där människor ser sig som medlemmar i en 'nation', och där de respekterar denna nation inklusive dess lagar och regler, deltar i dess gemenskap, och bidrar till denna till exempel genom att delta i dess interna debatt och beslutsprocesser. Nationalism i den bemärkelsen har alltså inga inslag av chauvinism eller dylikt.

De tre sorternas nationalism

Jag vill också urskilja tre huvudsakliga nationsbegrepp vilka leder till var sitt slags nationalism, nämligen etnisk nationalism, samhällsnationalism, och icke-nationalism. Den vanligaste varianten, inte minst i Europa, är den etniska nationalismen där nationen sätts som lika med en etnisk grupp. Sådan etnisk nationalism är inte relevant i ett land som Sverige och bör tillbakavisas hos oss.

I den vetenskapliga litteraturen omnämns ofta 'civic nationalism' som huvudalternativet till 'ethnic nationalism'. Med 'civic nationalism' eller samhällsnationalism menar man då att nationen karakteriseras av sitt styrelsesätt och sina offentliga institutioner i övrigt. Inom en sådan nation kan olika etniska grupper samsas utan svårigheter, och integration mellan dem är problemfri. Varje medborgare har dels en identitet som medlem i nationen, dels också en identitet genom den eller de etniska grupper där hen känner sig tillhörig.

Även olika religiösa grupper kan samsas i ett system av samhällsnationalism, under förutsättning att såväl staten som de religiösa samfunden respekterar statens sekulära karaktär och gör en tydlig åtskillnad mellan stat och religion, på samma sätt som man gör skillnad mellan medborgarskap och etnicitet.

I ett system med samhällsnationalism utgör ett lands konstitution eller grundlagar ett viktigt grunddokument för dess 'nation'. I förlängningen av det resonemanget bör det följa att 'nationen' består av de medborgare i landet (eller de innevånare) som solidariserar sig med konstitutionen och med samhällsskicket i övrigt. De som inte gör det må vara medborgare ändå, men de ska ändå inte uppfattas som medlemmar i 'nationen'. Man bör alltså göra en begreppsmässig åtskillnad mellan stat och nation.

Utöver dessa två huvudalternativ - ethnic nationalism och civic nationalism - finns det en del andra alternativ som omnämns då och då. Ett sådant är territorial nationalism där alla som fysiskt befinner sig i ett 'land' vid en viss tidpunkt anses konstituera en 'nation'. Det finns förstås en del uppenbara praktiska problem med det synsättet.

Samhällsnationalism, islamism och icke-nationalism

I en debatt med islamistisk extremism är det naturligt att beskriva vårt samhälle i termer av 'civic nationalism', och att se dess principer som motpolen till det sharíastyrda samhället. Det betyder till exempel att när personer och organisationer tar öppet avstånd från det demokratiska och sekulära samhällets grundprinciper, då ska det tolkas som att de valt att ställa sig utanför nationen. De nu beskrivna begreppen kan bidra till att göra de olika alternativen så tydliga som möjligt, vilket är bra som en start på debatten.

Emellertid finns det en variant på 'civic nationalism' som har fått rätt stort utrymme i pressen både i Sverige och på andra håll, nämligen det som kallats icke-nationalism. Idén är där att tona ner de nationella konstitutionernas och övriga lagarnas betydelse, med argumentet att de ändå uttrycker i princip samma värdegrund. Eller att de bör göra det. I detta synsätt framstår FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, liksom andra liknande deklarationer från FN, som den naturliga legala grunden för varje stat eller annan politisk enhet. Ur ideologisk synpunkt blir länder och stater närmast ett slags provinser i en tänkt universell nation som definierats genom FN.

Även de andra karakteristiska egenskaperna hos en nation kan isåfall generaliseras från landsnivå till global nivå. Man kan uppleva samhörighet i en 'global by', eller i sin egen subkultur i den globala byn, och man kan delta i meningsutbytet på universell nivå. Detta förhållningssätt har beskrivits som kosmopolitism särskilt i den senaste tidens debatt.

Klippsamlingens sida om nationsbegreppet innehåller länkar till ett antal artiklar om olika slags nationalism, och om debatten för och emot icke-nationalism.

Icke-nationalismens svagheter

Förenta nationerna har sedan länge åtnjutit mycket hög aktning i Sverige, antagligen högre än i de flesta andra länder. På samma sätt har FN:s deklarationer om t.ex. de mänskliga rättigheterna haft stort genomslag. Det kan vara en del av skälen till att icke-nationalismen tycks ha rätt stor genklang i Sverige och omfattas av många.

Det finns dock ett problem som uppkommer i samband med en debatt med företrädare för islamisk extremism. I deras "berättelse" är det nämligen ett återkommande tema att den islamiska lagen - sharía - är överlägsen andra lagar eftersom den anses given av Gud, medan andra lagar sägs vara utfärdade av mänskliga härskare. Detta argument kombineras gärna med en beskrivning av hur västerlandets lagar har kommit till och utvecklats. De beskrivningarna tenderar att vara vinklade eller felaktiga, och behöver ofta göras föremål för repliker.

I en debatt med företrädare för sådana synsätt blir det viktigt att kunna ge en klar bild av vår syn på vår nations lagar, och inte bara skälen för de lagar vi har idag, utan också hur de har kommit till och utvecklats. En viktig poäng är just att när världen förändras, både genom den tekniska utvecklingen och genom samhällsutvecklingen, så är det viktigt att lagarna kan ändras så att de är anpassade till den nya situationen.

Detta leder alltså till argumentet att det är bäst om lagar fastställs av människorna själva, och inte genom att man låser sig vid en lagsamling som ska gälla för evig tid, till exempel för att den anses vara fastställd av Gud. Nästa steg i resonemanget blir att detta 'fastställs av människorna själva' ska realiseras genom ett demokratiskt system, men logiskt sett är det en separat fråga.

I en sådan argumentation är det viktigt att kunna ge exempel, inte minst från vår egen historia, på hur lagar har beslutats av folket eller dess ledare, och hur de sedan har ändrats för att svara mot nya behov. Men med en sådan argumentation blir det förstås problematiskt om man baserar sig för mycket på principer som man anser vara 'universella', vilket rimligen måste betyda att de gäller både överallt och alltid. Varför ska en uppsättning universella principer anses vara bättre än en annan uppsättning sådana?

Det är just här som icke-nationalismen kommer till korta, medan den vanliga samhällsnationalismen i varje land ger en bättre bas för debatten.

Sedan finns det också ett pragmstiskt skäl varför icke-nationalismen inte är någon bra ansats i en debatt med islamister, eller med människor som vuxit upp i muslimsk miljö utan att fördenskull vara särskilt religiöst engagerade. Icke-nationalismen förutsätter ju en universell rättsuppfattning, nämligen den som FN har fastställt, och vilken enligt mångas åsikt strider mot grundläggande principer inom islam. Om vi nu presenterar vårt samhällsskick i icke-nationalismens termer och med dess hävdande av 'universella' principer, varigenom vi också säger att vår uppfattning är den enda rätta, då stöter vi omedelbart bort den invandrare eller besökare som har vuxit upp med en annan uppfattning. Det måste vara mycket bättre att vi följer den klassiska formen av 'civic nationalism' och begränsar oss till att beskriva vilket system vi har i Sverige, och hur det har utvecklats från landskapslagarnas tid och framåt. Självklart ska vi då också beskriva hur vi har påverkats av, och ibland påverkat utvecklingen i andra delar av Europa. Med en sådan 'berättelse' kan vi säga till invandraren att olika länder har olika system, det land som hon eller han kommer från har sitt och vi respekterar det, men här i Sverige har vi ett annat system och det är det som gäller hos oss.

Förstärkning av stödet för den demokratiska samhällsstrukturen

En förstärkning av stödet för den demokratiska synen på samhället är viktig för att motverka extremism. Olika slags extremism kan kräva olika typer av åtgärder. Rörelser med ett utpräglat ideologiskt innehåll, där ju islamisk extremism ingår, måste bland annat mötas på det ideologiska planet.

I det sammanhanget spelar skolan en viktig roll. Det ingår i dess uppdrag att ge kunskaper om demokratins principer och funktionssätt, så att den uppväxande generationen tillägnar sig dem både i teorin och i praktiken. Det är därför oroande att ta del av Skolinspektionens utvärdering av skolans demokratiarbete vilken gjordes häromåret. I denna läggs nämligen mycket liten vikt vid att utvärdera vilka kunskaper eleverna faktiskt har fått genom skolans försorg. I stort sett all uppmärksamhet ges istället åt "kommunikationsklimatet" i respektive skola och åt "samtalsklimatet i klassrummen". Målsättningen för skolans "demokratiarbete" sägs vara att utveckla ... demokratisk kompetens hos de unga. Detta innebär i korthet förmågan "att kunna reflektera kring, känslomässigt bearbeta, förhålla sig till och agera utifrån de grundläggande demokratiska värdena (värdegrunden)".

Allt detta är väl gott och väl, men om de unga inte har några kunskaper om hur det demokratiska samhället fungerar så kan man frukta att både bearbetningen och agerandet kommer att slå skäligen blint. Det behövs nog en förnyad utvärdering som tar hänsyn till den aktuella situationen vad gäller ifrågasättande av demokratin och det sekulära samhället, och som ger större uppmärksamhet åt kunskapernas betydelse för den "demokratiska kompetensen".

Slutsatser och förslag

Utifrån ovanstående resonemang vill jag föra fram att det är två saker som behöver göras. Det ena är att gemensamt, med deltagande av flera skribenter, bygga upp en 'berättelse' om Sverige som en nation i samhällsnationalismens bemärkelse, alltså 'civic nationalism' men inte som 'icke-nationalism' och absolut inte som 'ethnic nationalism'. Den andra åtgärden är att författa skrifter, till exempel i form av webbsidor, som går i direkt svaromål mot icke-demokratiska ideologier och rörelser. Hizb ut-Tahrir har nämnts som ett exempel, men det finns fler.

Dessa två åtgärder hänger samman därför att argumenten mot extremismen bör använda berättelsen om Sverige (dess lagar och samhälle, och dessas historia) som en viktig utgångspunkt. Vår attityd bör vara att den samhällsform som motparten hävdar må de ha för sig själva i sin del av världen, till exempel i mellanöstern, om folket där vill det. Men vi bör också ge tydliga förklaringar varför det system de beskriver inte är acceptabelt i Sverige, varken nu eller i framtiden.

Referenser

Följande referenser ingår som klickbara ord i texten.

Webbplats för Hizb ut-Tahrir

Artikel om Hizb ut-Tahrir

Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam

Artikel om Kairodeklarationen

Klippsamling för argument och fakta

Klippsamlingens sida om nationsbegreppet

Vad ingår, och vad bör ingå i skolans demokrati- och värdegrundsarbete?