Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Tankemodellen som rättfärdigar
det koloniala systemet

Vi levererade teologiska tankemodeller som kunde rättfärdiga det koloniala systemet skrev ärkebiskop Antje Jackelén tillsammans med Sylvia Sparrock på DN Debatt den 6 mars i år. De berättade också att det nu ska komma flera publikationer som ett led i kyrkans självrannsakan beträffande dess del i "Sveriges koloniala arv".

Den konkreta fråga som har aktualiserat denna självrannsakan är att kyrkan vill uppmärksamma hur den svenska staten har behandlat samerna under olika tider i vår historia. I artikeln nämner författarna främst tre historiska oförrätter: det gradvisa övertagandet av rättigheterna till samiskt land; införandet av ett rasistiskt synsätt på den samiska befolkningen; samt tvångsåtgärderna för att få samerna att övergå till kristendomen. I de senare ingick bland annat att förstöra samernas traditionella kultplatser och kultföremål. En sådan kombination av åtgärder passar väl in i ett välkänt mönster av kolonialism där ett land tar kontroll över ett territorium utanför sitt eget, sänder dit egna kolonisatörer, och använder en kombination av religion och rasism i sin behandling av den ursprungliga befolkningen.

Man kan göra en del invändningar mot särskilda delar av denna helhetsteckning vad gäller behandlingen av samerna, som till exempel att införandet av kristendomen hos samerna startade med ett statligt beslut år 1675, ungefär 200 år innan det rasistiska tänkandet vann insteg på allvar gällande dem. Det är alltså inte helt självklart att dessa åtgärder ska ses som delar av en helhet. Ändå är det säkert bra att även Svenska kyrkan ägnar sig åt en självrannsakan i dessa frågor.

Det ska då bli intressant att se hur långt denna självrannsakan kommer att drivas. Det har ju nämligen funnits andra tider och platser där den svenska kyrkan deltagit i projekt som väl kan jämföras med vad som skedde bland samerna och faktiskt överträffade dem i grymhet. Dit hör till exempel vad som skedde i Ingermanland (landskapet mellan Estland och nuvarande Sankt Petersburg) sedan det övertagits av Sverige genom fredsslutet i Stolbova år 1617. Den lokala befolkningen var grekisk-ortodoxt kristna, men den svenska staten försökte tvinga dem att övergå till lutherdomen Det ledde till att många flydde inåt Ryssland och ersattes av ny befolkning från Finland.

Likaså kan man erinra sig det så kallade korståget till Finland på 1100-talet, och ett antal ytterligare svenska expeditioner till Finland och Baltikum främst under de två århundradena därefter, där den nyinförda kristna religionen var ett av redskapen i de svenska försöken till territoriell expansion.

Och hur är det med vår egen historia? När kristendomen "segrade" i Sverige (ja, det var det ord vi fick höra i skolan) så brände dess företrädare ner det stora hednatemplet i Uppsala, alltså nuvarande Gamla Uppsala. Kan det också beskrivas som ett kallblodigt angrepp på ett helt folks värdighet och historia, som internationella brottmålsdomstolen i Haag skriver när den åtalar en person för krigsförbrytelsen att ha förstört kulturella lämningar?

Självklart hör jag inte till dem som romantiserar asatron eller vill återuppliva den, men det hade faktiskt varit roligt om det där templet hade fått stå kvar till våra dagar. Att kristendomens företrädare spelade en framträdande roll i attacken mot hednatemplet måste man ändå kunna förutsätta. Om vi ska bedöma gångna tiders människor och deras handlingar efter dagens värderingar så borde även den incidenten tas med.

En större fråga är emellertid varifrån kyrkan har fått dessa "teologiska tankemodeller som kunde rättfärdiga det koloniala systemet" och som ärkebiskopen talar om. Om man ska gå till grunden med det är det oundvikligt att granska den första delen av Bibeln, alltså Gamla testamentet (GT). Den genomgående berättelsen i GT är nämligen hur ett folk - israeliterna - gör en överenskommelse med en av gudarna - Jahve - där de förbinder sig att inte dyrka några andra gudar, men i gengäld ges de bland annat ensamrätt till ett landområde: Kanaans land, mellan Jordanfloden och Medelhavet. I överenskommelsen ingår att israeliterna ska följa av Jahve fastställda lagar, och dessa lagar ger dem som uppdrag och rättighet att ta över det "förlovade" dvs. bortlovade landet, och att förslava eller driva ut dess befolkning, kananéerna. Omvänt ska Jahve göra dem segerrika om de lever upp till överenskommelsen.

Huvudberättelsen i GT är därför i högsta grad en "tankemodell" som representerar det koloniala systemet, varigenom den också rättfärdigar detta system. Den är självklart oförenlig både med nutida rättsuppfattning och med de kristna värderingarna så som de vanligen presenteras.

Kyrkans företrädare brukar ofta ursäkta sådana delar av bibeln genom att säga att den ska tolkas "symboliskt" eller att de använder "ett mytologiskt språk". Ärkebiskopen har förklarat det uttrycket med att det avser "ett språk som vi behöver ta till för att uttrycka det egentligen osägbara, det som spränger språkets gränser och verklighetens kategorier." Att innehållet egentligen är osägbart är väl då skälet varför man aldrig får någon förklaring på vad dessa bibelställen egentligen menar, om de nu inte menar det de säger.

Istället är det de bokstavliga och icke-symboliska tolkningarna som kommer fram i praktiken. Ett exempel: vid kyrkhelgen i Sala 29-31 juli 2011 höll S Bergman ett föredrag med titeln "Svåra bibelställen" där han ville förklara ställen i Bibeln som upplevs som stridande mot etiska grundprinciper. Då hade symboliska eller mytologiska tolkningar kunnat vara tillämpliga, tycker man, men några sådana förekommer inte i hans föredrag. Istället ger han motiveringar som att ett viktigt skäl till att Gud gav befallningen att driva bort kananéerna var att skydda Israels folk från avgudadyrkan.

Det enda fall där symbolisk tolkning brukar åberopas gäller skapelseberättelserna. De måste förstås omtolkas symboliskt eftersom konflikten med naturvetenskapen annars skulle ge kyrkan svåra trovärdighetsproblem. Men i övrigt är det svårt att hitta några exempel på symbolisk tolkning av berättelser i GT.

Om man vill studera huruvida Bibeln har tolkats bokstavligt eller symboliskt i äldre tid är det intressant att ta del av de "bibliska kvinnospeglar" som fick stor spridning under 1700-talet. Det var böcker som skulle förklara bibeln särskilt för kvinnorna. En sådan, utgiven 1770 i Stockholm, består av ett antal berättelser på bunden och rimmad form som återger olika händelser i Gamla testamentet. Berättelserna återberättar grymheterna i det bibliska berättelserna på det mest målande sätt, till exempel när domarinnan Debora berättar om ett fältslag mot dem som inte ville lyda Herrens bud. Först presenterar hon sig själv:

  Min största heder war, min Herra Gud at ära
  Hwars ord och wittnesbörd jag daglig sökte lära.

  Af all den tappra hop lät Barak tappa bloden
  Den swärdet undanslapp drack sig ihjäl i floden
  At af den stora här, som utur Hazor gick
  Kom ej en enda hem, som det berätta fick.
     ...
  Rätt så! Så gånge hwar och en
  Som wågar emot Herran strida
  Men, såsom mårgon-solens sken
  Så frögdas de som Gud förbida.

Det är svårt att föreställa sig att den som diktade dessa rader skulle ha menat att bibelns berättelse inte skulle tas bokstavligt, utan istället läsas symboliskt med en from innebörd. Det förefaller då heller inte troligt att kyrkan på 1700-talet rent allmänt sett skulle ha ansett att GT inte ska tolkas bokstavligt, utan symboliskt.

Samma andemening återkommer i Lina Sandells psalm för barn som skrevs på 1850-talet, med texten

  Gläd dig då, du lilla skara
  Jakobs gud skall dig bevara
  För hans vilja måste alla
  Fiender till jorden falla.

Ironin var suverän när denna psalm sjöngs även vid det kungliga barndopet den 27 maj 2016. Självklart sjöngs den inte med tankar på korståg, men även när avsikten är helt symbolisk kan undra om det är ett lämpligt med ett så krigiskt symbolspråk.

Också i nutid är det lätt att hitta hänvisningar till berättelser i GT som tolkar dem både bokstavligt och berömmande, eller i varje fall urskuldande. I ett föredrag för Föreningen Logos år 2009 motiverade prästen och gymnasieläraren Lars Borgström den av israeliterna bedrivna folkutrotningen med att Guds tålamod tagit slut: Är då inte Herren mild, förlåtande och tålmodig? kanske man frågar sig. Jo, visst är Han det! ... Gud straffar inte heller någon oförtjänt. ... Men det finns till slut en gräns. Vi märker hur Herren gav dem tid att omvända sig och lämna sin avgudadyrkan. (Straffdomen ska komma) först efter 400 år, "ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått". Kanaans folk var alltså på Abrahams tid ännu inte mogna för sin straffdom, men nu, på Josuas tid, hade de fyllt sina synders mått.

För ännu ett exempel, tag "Barnens bibel" av Anne de Vries där författarinnan beskriver situationen i det förlovade landet vid israeliternas intåg på följande sätt: Vid den här tiden bodde andra människor i Kanaan. De var onda och gudlösa och måste kastas ut ur landet. Så mycket för den symboliska uttolkningen. Detta är den mest spridda barnbibeln i Sverige; 2010 hade Svenska kyrkan distribuerat 850 000 sålda exemplar (enligt svenska Wikipedia).

Nu kanske någon invänder att det inte är enstaka berättelser i GT som ska tolkas symboliskt, utan hela Gamla Testamentet taget som en enhet. Men då blir det hela bara en from bortförklaring, som dessutom lämnar fältet fritt för den bokstavliga läsningen av de enstaka berättelserna som de här exemplen visar.

En tolkning som ibland framförs anknyter till att ordet "testament" i det här sammanhanget ska tolkas som "förbund", där GT beskriver förbundet mellan Gud och det judiska folket (israeliterna), och NT beskriver förbundet mellan Gud och kristenheten. Isåfall blir den bokstavliga tolkningen av GT mindre viktig, och istället framstår det som en "tankemodell" som ska vara tillämplig för de kristna samfunden. Det stämmer isåfall ganska väl med många århundraden av korståg och kolonialism, men det kan väl inte vara i överensstämmelse med Jesu lära enligt Nya testamentet?

Det är mycket märkligt att förnuftiga människor i vår tid har kunnat säga och skriva det som citerats ovan, och det är också märkligt att de har fått stå oemotsagda. Den enda möjliga förklaringen är väl att dessa författare varit så fasta i sin tro att de inte sett även de mest uppenbara problemen med det de skrivit. Men i varje fall illustrerar exemplen att när man ska söka efter ursprunget till de teologiska tankemodeller som kunde rättfärdiga det koloniala systemet och som Svenska kyrkan "levererade" till exempel för användning gentemot samerna, då är det Gamla testamentet som man först ska granska.

Det finns också många andra invändningar mot Gamla Testamentets texter, och därför skulle man önska att Svenska kyrkan lät detta utgå från listan över vad som räknas som dess bekännelseskrifter. Det räcker gott med Nya testamentet.