Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Vad slags nationalism kommer att behövas i Sverige?

Det tycks som att nationalismen kommer till heders igen. Under många år har den identifierats med chauvinism och högerextremism, men nu kan perspektivet vara på väg att breddas. DN har på ledarplats nyligen haft rubriken "det finns en god nationalism" och man väntar med spänning på vad som ska komma därefter. Ungefär samtidigt skrev Ola Larsmo ett inlägg med rubriken "därför borde det anses som 'osvenskt' att vara nationalist", men läser man närmare i inlägget så argumenterar även han för en annan syn på den egna nationen än den som vanligen kallas 'nationalistisk'.

Dessa inlägg kan med fördel tolkas utifrån en distinktion som är gängse i vetenskapen, och där man skiljer mellan 'ethnic nationalism' och 'civic nationalism'. Det förra synsättet ser nationen som bäraren av en etnisk grupp med dess arv, hävdvunna traditioner och invanda beteenden, och det sägs ofta vara det som dominerar i Europa. Det senare synsättet ser nationen som bäraren av ett styrelseskick, med USA som det främsta exemplet. USA:s pledge of allegiance börjar I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation ... with liberty and justice for all. Nationen karakteriseras då inte bara med sin visuella symbol, flaggan, utan också med sin rättighetsförklaring och sin konstitution, och mer allmänt med sitt samhällsskick.

Även andra alternativ har förts fram utöver 'ethnic' och 'civic' nationalism. Den syn som Ola Larsmo för fram i ovannämnda inlägg är att vi i Sverige ser vår nation i termer av en slags icke-nationalism, där vi tänker oss statsskicket baserat på FN-stadgan och andra internationella dokument, liksom på föregivet universella principer. Det ger alltså inte plats för något som uttrycker vår egen historia och karaktär, utan det blir internationella dokument som definierar vår uppfattning om den egna samhällsformen. Litet tillspetsat kan man kanske säga att om det finns skillnader mellan samhället hos oss och i andra länder så är det vi som har rätt och de som har fel. Det finns ju nämligen universella principer, och dem följer vi.

Det är möjligt att Ola Larsmo har rätt, åtminstone när det gäller de politiska och kulturella grupperna i samhället, så att de i stort omfattar hans icke-nationalism. Men det finns fler alternativ, eftersom den modell han beskriver inte alls stämmer med det slags 'civic nationalism' som har USA som sitt typexempel.

Att det kan finnas många slags nationalism är i sig inget problem. Frågan är dock om den modell som Ola Larsmo beskriver kommer att fungera framöver, och speciellt i en situation där vårt land har tagit emot, och kanske också kommer att ta emot ett stort antal nyanlända som har vuxit upp med ett helt annat samhällsskick. Ofta gäller det då styrelseskick som är nära förbundna med religionen, och där (i första hand) islams omfattande regelverk uppfattas som strikt bindande för både staten och dess medborgare. Och detta är regelverk som inte lätt kan förenas vare sig med de universella deklarationerna från FN, eller med det svenska samhällets grundprinciper. För att integrationen ska fungera måste vi vinna de nykomnas acceptans av, och solidaritet med den svenska samhällsmodellen.

Nu är det förstås sant att framgångsrik integration beror mycket på om de nyanlända får jobb, får vettiga bostäder, och får bra kontakt med vanliga svenskar. Särskilt på kort sikt är detta säkert viktigare än om den nykomne vill acceptera svenska grundlagar och styrelseskick. Men samtidigt måste ett nationsbegrepp ändå ha en väldefinierad kärna av något som nationen 'går ut på'. En nation som bara definieras av att man har det bra tillsammans är ungefär som en fest för att fira att man har en fest.

Därför vill jag hävda att för Sveriges del, med den utmaning som vi har att kunna integrera så många nya människor i landet, bör vi göra ett aktivt val mellan de olika typerna av nationalism, varvid jag räknar Ola Larsmos icke-nationalism som en av typerna. Den etniska nationalismen som Sverigedemokraterna företräder är då förstås en återvändsgränd, och bör avvisas. Då återstår i första hand två alternativ. En möjlighet är att välja Ola Larsmos linje och prata så litet som möjligt om någon svensk nation. Den andra möjligheten är att arbeta aktivt för samhällsnationalism, 'civic nationalism', där samhällets lagar, regler och funktionssätt betraktas som det som ytterst definierar nationen, och där vi söker bygga upp en gemensam stolthet över dessa.

Vi behöver alltså ha en berättelse om Sverige som är attraktiv och övertygande för alla, och speciellt för de nyhitkomna. Vilken av dessa varianter av nationalism är då mest övertygande? På det finns inget självklart svar, men en viktig fördel med det andra alternativet är att det respekterar den hitkomnes ursprung och dess kultur. Om man nämligen använder den förment universella icke-nationalismen så blir ju konsekvensen att den hitkomnes hittillsvarande kultur blir betraktad som "fel", då vi själva ju följer det som är universellt rätt. - Bättre är då att kunna säga till den hitkomne att "vi respekterar din kultur och att den gäller i det land du kommer ifrån, men här har vi en annan kultur med andra regler, och de gäller för alla som är här inklusive för dig." En sådan inställning kan antas vara mycket mindre konfliktskapande än inställningen att det vi gör är det enda rätta.

Den här frågan påminner om den diskussion nyligen där det påstods att 'Sverige saknar inhemsk kultur'. Ordet kultur har förstås många betydelser, men jag vill ändå hävda att när det gäller statsskicket i dess olika aspekter så har vi, tillsammans med de andra nordiska länderna, sedan mycket lång tid en egen kultur som är väl värd att föra fram. Den har naturligtvis utbytt impulser med omkringliggande samhällen, men det hindrar inte att den också har en historiskt förankrad särprägel som är väl värd sin egen berättelse. På den borde vi kunna bygga en svensk övertygande samhällsnationalism.