Granskningar av Argument och Fakta

i samband med ideologier och religioner

Synen på relationen mellan religion, lag och stat
i Svenska kyrkans fria synod

Denna artikel ingår i en sere av artiklar där vi granskar hur olika religiösa samfund förhåller sig till den sekulära staten, och till statens roll och befogenheter. Förutsättningarna för artikelserien beskrivs i en separat inledningsartikel.

Den Svenska kyrkans fria synod är en organisation inom Svenska kyrkan som har tagit som sin uppgift att befria, bevara och förnya Svenska kyrkan som en levande och missionerande kristen kyrka vilken söker den enhet Herren bad om för att världen ska tro (enligt presentationen på deras webbplats, synoden.se ). Webbplatsen presenterar också dokumentet Grund och Gränser II på framträdande plats. Jag har därför valt att ta det dokumentet som utgångpunkt för de här följande observationerna om Synodens syn på relationen mellan religiöst troende och deras samfund å ena sidan, och staten och dess lagar å den andra.

Skriften anger via sitt förord att den författades år 2000, och att den inte avser att vara en bekännelseskrift ("sådana finns ju redan"), utan enbart en fördjupning av kunskaperna i trons sanningar. Ändå innehåller den en hel del konkreta utsagor som uppenbarligen går utöver vad som sägs i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, och som alltså får stå för Synoden.

Referat av dokumentets innehåll

Stora delar av den 25 sidor långa texten behandlar renodlade trosfrågor, och i det följande behandlas enbart sådana avsnitt som kan ha bäring på statens funktion och på statens och kyrkans respektive lagar. Direkta citat ur dokumentet används flitigt och markeras med kursivstil.

Avsnitt 9 har rubriken "Lagen" och gör den inledande markeringen Även i den fallna skapelsen gör Gud sin vilja känd. Som stöd och hjälp ger han människorna sin lag. I den tar Gud i klara ord fram de regler han har lagt ner i skapelsen.

Vidare i samma avsnitt: Det är när man tar emot lagens bud som ord från Gud som man inser att de kräver ovillkorlig lydnad. Då kan man också se dem som uttryck för Guds stora nåd och barmhärtighet,... Gamla testamentet är fullt av tacksamhet och glädje över denna Guds stora gåva.

Detta syns mig vara en egenartad beskrivning av Gamla testamentets innehåll. Snarare beskriver det väl en problematisk kontraktssituation mellan en folkstam och dess stamgud, där den senare kräver lydnad och straffar avvikelser, men också kan leda folkstammen till militära segrar om den respekteras och åtlyds. Mina åsikter i övrigt om Gamla testamentet framgår av en separat artikel på den här artikelns webbplats.

Det i kristendomen ofta återkommande tänkandet om synd och skuld återfinns i slutet av samma avsnitt, där det utsägs att Gud vill att vi ska vara fullkomliga, men också att vi inte kan vara det. Slutsatsen blir: Så blir lagen inte bara till skydd och vägledning utan också till en dom över alla människor. Denna lagens uppgift att avslöja alla människor som syndare kallas i vår kyrkas tradition lagens andra bruk.

I avsnitt 24, "Skriftens klarhet", ges närmare precisering av hur Guds lag har förmedlats till oss människor: För att lära känna Guds hemligheter som är uppenbarade i Jesus Kristus måste vi läsa Skriften i dess helhet av Gamla och Nya testamentet, ... av lag och evangelium. ... Ordet i Gamla testamentet är ett med gärningen i det Nya.

Enligt en bokstavlig läsning borde ju dessa rader innebära att alla de lagar och regler för judarna som finns angivna i Gamla testamentet också skulle gälla i vår tid och för oss alla. Så är dock inte avsikten, av allt att döma, och lyckligtvis. Omtolkningen möjliggörs genom formuleringen Andra bibelställen, som ovana läsare kanske först finner svåra, får när de sätts in i Skriftens hela sammanhang sin rätta, av Gud avsedda innebörd. ”Skrift skall med Skrift uttydas”, lyder en gammal regel. Detta är ju gott och väl, men som ovan läsare skulle man gärna vilja ha litet mer vägledning om vad till exempel anvisningarna om folkmord och etnisk rensning vid judarnas intåg i det "förlovade" landet egentligen har för av Gud avsedda innebörd.

En allvarligare fråga är dock att enligt det här resonemanget är det bara personer med expertis på tolkning av Bibeln som kan förstå vad som där menas. I kombination med ovannämnda tanke att Bibeln kräver ovillkorlig lydnad skulle det innebära att vi andra bara har att rätta sig efter deras uttolkningar.

Nästföljande avsnitt innehåller en formulering som innebär att Bibeln står över all möjlighet till kritik: den utgör den enda regel och norm varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas ... Därför leder försök att bedöma bibelordet utifrån utombibliska normer alltid vilse.

Bibelns föreskrifter kan alltså inte ifrågasättas genom att man pekar på deras praktiska konsekvenser i dagens verklighet, till exempel.

Avsnitt 28, "Rätt på jorden", preciserar inställningen till statens uppdrag och befogenheter: Varje samhälle utformar sin rättsordning utifrån sina villkor. Den friheten ger Gud oss. ... För att hålla rättsordningen vid makt har Gud i denna värld satt in överheten.

Samhället må utforma sin rättsordning, men "överheten" som realiserar rättsordningen är insatt av Gud. Vidare: Därför lever de kristna i den ordning som gäller i landet. Men de underordnar sig inte blint eller okritiskt. ... De kan skilja mellan en överhet som ställer sig under Guds bud och främjar ett liv efter dem och en uppenbart orättfärdig överhet som följer ondskans andemakter och därför måste bekämpas.

Överheten, som ensam har rätt att utöva våld, måste stå under lagen, styras och kontrolleras av den. Om de som bor i landet får vara med och utforma överheten förstärker det rättsordningen. Det är kärnan i det styrelseskick som kallas demokrati.

Allt detta, lag, rättsordning, rättvisa, rättsstat, demokrati, har sin grund i den lag Gud har gett sin mänsklighet.

Dessa formuleringar är uppseendeväckande, men låt oss sammanfatta de återstående avsnitten innan vi går till analysen. Avsnitt 36, "Kyrka i världen", behandlar relationen mellan staten och den kristna kyrkan. Avsnittet noterar att så länge kyrka och stat existerar bredvid varandra råder en spänning mellan dem, och dess innehåll kan sammanfattas i det där citerade uttrycket att om förhållandet mellan (kyrka och stat) är alltför dåligt är det tecken på att något är fel med staten, och om det är alltför gott är det tecken på att något är fel med kyrkan.

Man kan notera att i dessa formuleringar antas det bara finnas en kyrka i staten ifråga.

I avsnitt 37 poängteras vikten av att kyrkan står fri från staten och inte övertar några av dess uppgifter: I många länder var kyrkan länge en del av den jordiska maktapparaten. När hon fick ansvaret för hela folkets fostran kunde lydnaden mot Guds bud och överheten bli det som märktes mest i förkunnelsen. I sådana fall framträdde människor, som själva avstod från makt och pengar, och påminde kyrkan om hennes egentliga uppgift. De som då förblev trogna mot kyrkans lära blev till välsignelse. Man kan notera att denna kritik i högsta grad är tillämplig på Svenska kyrkan själv, särskilt under perioden från 1600 till 1900.

Sammnfattning och analys

Som framgår av ovanstående skiljer det behandlade dokumentet mellan "lagen" och "rättsordningen", där det förra avser den av Gud givna lagen, medan rättsordningen avser de lagar som den av Gud insatta "överheten" kan formulera och bringa till efterlevnad. Man ser också att för "lagen" krävs ovillkorlig lydnad, och att den inte kan granskas och ifrågasättas med "utombibliska normer".

Synen på demokrati framstår med all önskvärd tydlighet i formuleringen Om de som bor i landet får vara med och utforma överheten förstärker det rättsordningen. Det är kärnan i det styrelseskick som kallas demokrati. Med andra ord: demokrati är till nytta eftersom den gör rättsordningen starkare, men det kvarstår att den av Gud insatta överhet som de som bor i landet "får vara med och utforma" ändå måste stå under lagen, styras och kontrolleras av den.

I det behandlade dokumentets begreppsvärld måste de kristna människorna följa rättsordningen, men enbart under förutsättning att överheten "ställer sig under Gud bud," uppfyller kravet på "absolut lydnad", och inte ifrågasätter lagen med några "utombibliska" invändningar. Om dessa förutsättningar inte uppfylls så är överheten orättfärdig och måste bekämpas.

Detta tänkesätt är uppenbart oförenligt med den gällande svenska regeringsformen (som ju är en del av grundlagen) och vars inledande paragraf slår fast att Sverige är en demokrati och en rättsstat:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Därefter följer en uppräkning av rättigheter och skydd mot diskriminering, och därefter:

Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Gemensamt för dessa synsätt, alltså Synodens och den svenska grundlagens, är därför att den offentliga makten, eller "överheten", har att verka inom vissa ramar och begränsningar. I grundlagen utgörs dessa bland annat av tydligt angivna rättigheter och skyddsregler. I Synodens synsätt är det istället Guds bud som överheten ska ställa sig under.

Synoden hänvisar till Bibeln i dess helhet som den enda och fullständiga framställningen av dessa Guds bud. Men tanken att man skulle använda Bibeln i alla dess delar som ett övergripande rättesnöre för lagstiftningen och den offentliga maktens verksamhet, är inte bara odemokratisk. Den skulle också leda till att religiösa lärde fick ta makten eftersom Bibeln inte kan rätt förstås av "den ovane". Den måste uttydas genom att man tillgodogör sig hela dess "sammanhang".

När man läser Synodens programförklaring i dessa delar måste man vara tacksam för att dess inflytande är litet, och av allt att döma avtagande. Rent principiellt sett måste man ändå konstatera att dess syn på relationen mellan religion och stat är oförenlig med demokratin och med principerna för det sekulära samhället.