Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Svenska kyrkan bör ta avstånd
från Gamla testamentet

Svenska kyrkan har genom eget beslut framförallt två så kallade bekännelseskrifter, nämligen Bibeln och den Augsburgska trosbekännelsen, och Bibeln består av Gamla och Nya testamentet. Huvuddragen av innehållet i Gamla testamentet var välkänt för tidigare generationer av svenskar och utgjorde den så kallade "bibliska historien"; där finns berättelser (mer eller mindre historiskt autentiska) om israeliterna ett antal århundraden före Jesu födelse. Undervisningen om den bibliska historien har på senare tid försvunnit i den svenska skolan, och det är nog i stort sett bara pensionärsgenerationen som fortfarande känner till den.

Detta är faktiskt bra, eftersom Gamla testamentet innehåller en hel del passager som helt enkelt är förskräckliga. De är fullständigt oförenliga med mänsklig moral i allmänhet, och med kristendomens budskap och anda i synnerhet. Som medlem i Svenska kyrkan vill jag därför föreslå att Gamla testamentet inte längre ska ingå bland bekännelseskrifterna. Istället bör enbart Nya testamentet och Augsburgska trosbekännelsen vara grund för Svenska kyrkans bekännelse.

I princip skulle en viss översyn av trosbekännelsen också vara av nöden, men där är det bara mindre justeringar som behövs.

Det mest svårsmälta avsnittet i Gamla testamentet är det som redogör för den israelitiska guden Jahves instruktioner till Israels folk när det tar Palestina i besittning, efter att under en tid ha levt som en förtryckt minoritet i Egypten. (Jahve omnämns vanligen som "Herren" men ibland som "Gud" i den svenska bibelöversättningen). Israeliterna får ett löfte av sin gud om ett eget land, men av vissa skäl får de inte bege sig direkt dit, utan de ska först föra en migrerande tillvaro under fyrtio år innan de får gå in i det "förlovade" det vill säga utlovade landet. För denna vandring och invandring ges bland annat följande anvisningar: När ni under vandringen genom andra länder kommer till en stad för att belägra den, och de öppnar sina portar för er, så ska ni göra dess invånare till era tjänare. Men, om de motsätter sig detta så ska ni döda männen och ta kvinnorna och barnen som ert byte. I det förlovade landet däremot ska ni rätt och slätt döda alla som bor där.

Detta är alltså Jahves bud till sitt folk. Gamla testamentet beskriver hur det finns ett förbund (det är det som kallas testament) mellan Jahve och israeliterna: de ska följa hans bud, och i gengäld ska han göra dem segerrika och till förmer än alla andra folk. Där står: Om du hör Herrens, din Guds röst, ...(och håller alla hans bud)... så ska Herren, din Gud upphöja dig över alla folk på jorden. Buden avser många aspekter av livet, men där ingår bland annat ett avsnitt med rubriken "Krigslagar" där ovannämnda regler ingår.

En stor del av dramatiken i Gamla testamentet (GT) handlar om hur israeliterna ibland bryter mot Jahves bud, och därmed mot förbundet och dess kontraktsregler, och hur Jahve då straffar dem. GT beskriver också ganska utförligt händelseförloppet när israeliterna efter fyrtio års ökenvandring tar det förlovade landet i besittning, och när de möter filistéer, kananéer, och andra som redan bor i landet. Där finns åtskilliga berättelser om hur städer attackeras och hela deras befolkning dödas, där den ombesjungna stormningen av Jeriko är den första men långt ifrån den enda händelsen. Det påstås inte att israeliterna lyckas utrota hela ursprungsbefolkningen i "sitt" land, men grundtemat i berättelsen är ändå att den beskriver en av Jahve anvisad, dvs. religiöst inspirerad etnisk rensning av Palestina.

Man vet inte i vad utsträckning Gamla testamentets innehåll är historiskt sant, och det är mycket omtvistat i vilken utsträckning det ska ses som chauvinistiska och pseudohistoriska berättelser som fantiserades ihop eller broderades ut för att inge mod hos israeliterna under en period när gruppens existens var hotad genom deportation och assimilation i andra folk. Men vare sig de är historiskt sanna eller inte så måste man ju fråga sig hur dessa berättelser kan få vara del av det som Svenska kyrkan bekänner sig till. I varje annat sammanhang skulle sådana berättelser om en etnisk grupps historia betraktas som fascistiska.

Gamla Testamentet innehåller många konstigheter, och en återkommande förklaring på dessa från kyrkans företrädare är att de ska läsas "symboliskt", det vill säga att det finns någon annan och underliggande betydelse (en eller flera) som man ska förstå när man läser texten. Det sägs också att under tidigare tidsåldrar var man van vid att läsa berättelser på det sättet, så att dessa texter egentligen aldrig har menat det de säger. Inte minst har ärkebiskop Antje Jackelén sagt, i samband med trossatsen att Jesus föddes av en jungfru, att bibeln egentligen alltid har tolkats symboliskt.

Detta är dock en mycket tvivelaktig bortförklaring åtminstone när det gäller huvudtemat i Gamla Testamentets berättelse. Faktiskt vill man då gärna veta vad som är den eller de symboliska betydelserna i Jahves instruktioner om förtryck av andra folk och etnisk rensning av Palestina? Det är ju inte något som nutidsmänniskan förstår av sig själv, så även om den tänkta betydelsen stod klar för tidigare generationer så skulle vår generation ha glädje av ett förtydligande. Om nu ett sådant är möjligt.

Tvärtom är det lätt att hitta exempel på motsatsen, alltså på att kristendomens företrädare har hänvisat till den bibliska historien som faktisk sanning, och till erövringen av Kanaans land som en alltigenom lovvärd händelse. I "Barnens bibel" av Anne de Vries sammanfattas situationen i Palestina vid intåget på följande sätt: "Vid den här tiden bodde andra människor i Kanaan. De var onda och gudlösa och måste kastas ut ur landet." Så mycket för den symboliska uttolkningen. Detta är den mest spridda barnbibeln i Sverige; 2010 hade Svenska kyrkan distribuerat 850 000 sålda exemplar (enligt svenska Wikipedia).

I ett föredrag för Föreningen Logos år 2009 motiverade Lars Borgström folkutrotningen med att Guds tålamod tagit slut: Är då inte Herren mild, förlåtande och tålmodig? kanske man frågar sig. Jo, visst är Han det! ... Gud straffar inte heller någon oförtjänt. ... Men det finns till slut en gräns. Vi märker hur Herren gav dem tid att omvända sig och lämna sin avgudadyrkan. (Straffdomen ska komma) först efter 400 år, "ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått". Kanaans folk var alltså på Abrahams tid ännu inte mogna för sin straffdom, men nu, på Josuas tid, hade de fyllt sina synders mått. Det skulle alltså vara Guds vilja att man ska utrota folkslag som tillber främmande gudar och syndar mot Gud. Det är svårt att urskilja något försök till symbolisk uttolkning i detta resonemang.

När man läser Gamla Testamentets beskrivningar av folkutrotning kan man inte bli upprörd, utan enbart bedrövad, eftersom även andra befolkningar tycks ha agerat så på den aktuella tiden. Men det är mer än anmärkningsvärt att fridsamma människor i vår egen tid uppvisar ett sådant tunnelseende att de helt och hållet identifierar sig med vinnarfolkets perspektiv och inte verkar förstå eller bry sig om vad det är som egentligen beskrivs. Det är likaså anmärkningsvärt att Svenska kyrkan bidrar till att överföra sådant grovt chauvinistiskt tänkande till små barn.

Ibland möter man i och för sig också betraktelser som tolkar det förlovade landet i överförd bemärkelse som ett kommande gudsrike på jorden, eller som det himmelrike dit de trogna ska få komma efter sin död. Men även i sådana sammanhang saknas varje antydan om att grundbetydelsen -- israeliternas konkreta övertagande av Kanaans land -- inte skulle vara avsedd att tas på allvar. Dessutom känns det som rätt smaklöst att använda en ockupation och etnisk rensning som bildlig beskrivning av vägen till religiös harmoni.

Och även om det alltså finns försök till etiskt acceptabel omtolkning av "intåget" i det av Jahve bortlovade landet, så kvarstår ändå frågan om lämpligheten av ett sådant bildspråk. Risken måste ju nämligen vara mycket stor att en del läsare inte förstår att texten ska läsas symboliskt, utan att de går åstad och läser den bokstavligt. Instruktionerna om hur man ska behandla människor som inte tillhör "Guds folk" kan till exempel tas till intäkt för hur europeiska kolonisatörer ska behandla ursprungsbefolkningen i de länder de ockuperar, dagens situation på den ockuperade västbanken heller inte att förglömma.

Ytterligare ett annat sätt att ursäkta de svåra avsnitten i Gamla Testamentet är att idiotförklara sig själv: "Vi kan inte förstå Guds vägar, och det finns en mening bakom det som skrivs även om vi inte förstår det." Visst är det bra att ha en insikt om sina egna begränsningar, men det måste väl finnas gränser för vad man inte förstår.

Berättelsen om guden Jahves förbund med den israelitiska folkgruppen, de lagar som han uppställer för israeliterna, och dessas väg till och intåg i det land som idag heter Israel eller Palestina, utgör alltså huvudtemat i Gamla Testamentet. I anslutning till denna huvudberättelse finns ett avsevärt antal tankeväckande och dramatiska episoder. Dit hör till exempel berättelsen om Rahab, en prostituerad som bor i Jeriko när israeliterna når fram dit. Dessa skickar in två spejare i staden för att rekognocera inför det kommande anfallet. Rahab låter dem komma in i sitt hus och skyddar dem, för hon har insett, enligt berättelsen, att israeliternas gud är mäktigare än hennes eget folks gud, och att angreppet därför kommer att lyckas. Hon hjälper således spejarna att återvända ut ur staden med sin information om befästningarna, mot löfte att hennes egen familj och dess hus skall skonas vid angreppet. Så sker också, och hela staden förintas vid stormningen utom detta hus och dess invånare.

Förrädare som Rahab blir ytterligt föraktade både av sitt eget folk, och vanligen också av de angripare som de försvärjer sig till, men i Gamla testamentets berättelse presenteras hon som ett efterföljansvärt exempel. Vad är den symboliska betydelsen i denna historia, måste man undra. Är det helt enkelt att Gud är större?

När denna episod återberättas i populär form så saknas på ett märkligt sätt varje empati för den massakrerade stadsbefolkningen och den förstörda staden. Anne de Vries skriver helt enkelt, beträffande vad som hände när Jerikos murar hade fallit: "Då sprang israeliterna in i staden så fort de kunde och gjorde slut på de onda människorna i Jeriko. Ingen kom undan."

På webben finns också en bildberättelse för barn, Christ Light i översättning av Gunilla Hedqvist, vilken föreslår följande sensmoral i historien om Rahab: Spejarna litade på att Herren skulle hjälpa israeliterna att vinna över sina fiender och ta landet. Vi skulle säkert önska att våra barn hade samma tillit som de två spejarna i den här bibelberättelsen. De litade fullt och fast på att Gud skulle ge dem landet Kanaan, precis som han hade lovat.

Och Elie Wiesel skriver såhär i en essä om Joshuas personlighet: In the book that bears his name, Joshua impresses us with his harshness: it depicts a violence, even a thirst for violence, that is found nowhere else. The conquest of the land of Canaan occurs with fire and blood. ... The only moment of tenderness in this account is the story of Rahab in Jericho. The brave and generous prostitute saves Joshua’s spies. In exchange, legend gives her Joshua as bridegroom. Ömhet -- för vem? Elie Wiesel fick Nobels fredspris för sina insatser mot antisemitism, men även han uppvisar ett märkligt tunnelseende när han bara ser Rahab som modig och generös.

I sitt nämnda föredrag för Föreningen Logos motiverade Lars Borgström Rahabs handlande på följande sätt: Hon gjorde rätt i att förråda sitt land eftersom det finns tillfällen då man måste gå emot sitt lands överhet, nämligen om det finns ett direkt gudomligt bud att handla annorlunda än vad överheten kräver. Problemet är bara att bibelstället ifråga säger ingenting om att Gud talat till Rahab, utan bara att Rahab liksom stadsbefolkningen i övrigt helt enkelt är skräckslagna efter israeliternas tidigare militära segrar. Rahab ville bara rädda sitt eget skinn. Inte var hon då särskilt generös.

En annan episod utspelas i staden Sodom där befolkningen lever i promiskuitet och annan synd. Dock finns där en rättrådig man vid namn Lot. En dag får han besök av två främlingar vilka (honom ovetande) är utsända av Gud själv, och han bjuder in dem att övernatta i hans hus. På kvällen kommer en lokal mobb och bultar på dörren och kräver att han ska lämna ut de två gästerna, så att de kan bedriva otukt med dem, alltså i princip en homosexuell gruppvåldtäkt (detta enligt den traditionella tolkningen av detta bibelställe). Den rättrådige mannen vägrar, men han föreslår istället att han ska lämna ut sina två döttrar, "så att ni kan göra med dem vad ni finner för gott", i utbyte mot att de främmande gästerna ska skonas. Det finns ingen antydan om att detta skulle stå i motsats till hans rättrådighet. (Om inte döttrarnas agerande i berättelsens fortsättning, när de förför sin far, ska ses som ett slags hämnd på denne).

Berättelser som dessa skulle kunna ge stoff för en novell eller en teaterpjäs, särskilt som man kan vända och vrida på de beskrivna händelserna och tolka dem på olika sätt. På det sättet kan de jämföras med många andra berättelser i både antik och modern litteratur, och om man anser att religionens uppgift inte är att ge svar, utan att ställa frågor, så kan man föralldel se att berättelser som dessa kan aktualisera ett antal viktiga frågor. Men faller det verkligen inom ramarna för en bekännelseskrift att definiera sådana etiska fallstudier?

Till listan över dramatiska episoder av enbart litterärt värde får man också räkna skapelseberättelsen som beskriver hur Gud skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde, berättelsen om syndafallet, berättelsen om Noaks ark och ytterligare några som hänförs till tidernas begynnelse. Inte heller dessa kan rimligen anses ha någon relevans för Jesu förkunnelse eller för en kyrka som ska vara baserad på hans lära. Att det dessutom finns en stark rörelse särskilt i USA som tar dessa sagor på fullt allvar måste ses som komiskt och mycket oroväckande på en gång.

En tänkbar motivering för att behålla Gamla testamentet som en kristen bekännelseskrift har att göra med om den Jahve som beskrivs i Gamla testamentet är att betrakta som densamme som kristendomens Gud, så att även Gamla testamentet skulle kunna säga något om "vår" Gud. Detta kan i förstone tyckas självklart då våra bibelöversättningar använder samma ord 'Gud' både i Nya testamentet och ibland i Gamla testamentet, men det det bevisar i sig ingenting, särskilt som källtexterna är skrivna på olika språk.

I samma anda har ärkebiskopen deklarerat att kristendom, judendom och islam "självklart" har samma Gud. Det må isåfall vara sant för dagens judendom, men det gäller inte för den chauvinistiske stamgud som beskrivs i texten i Gamla testamentet. Ett avståndstagande från denna text är därför inte på något sätt en distansering från dagens sekulära judendom.

Varför ska nu detta Gamla testament vara en del av Svenska kyrkans doktrin? Om dess text läses bokstavligt är den etiskt oacceptabel; försöken att försvara den bokstavliga tolkningen av texten är väl så obehagliga som texten själv; möjligheterna att läsa de förkastliga delarna symboliskt är inte övertygande; och därtill kommer att texten används för att motivera allsköns dumheter och förbrytelser. Om man ser till innehållet så borde texten egentligen vara svartlistad, men i varje fall är det i grunden fel att den ska ingå i fundamentet för Svenska kyrkans bekännelse. Låt det räcka med Nya testamentet och den Augsburgska trosbekännelsen.

Refererade bibelställen

Krigslagar: Femte mosebok, kap. 20

Överhöghet över andra folk: Femte mosebok, kap. 28

Referenser

Borgströms föredrag

Anne de Vries om Rahab

Christ Light

Elie Wiesels essä