Kritiska Argument och Fakta

i samband med etnisk och religiös mångfald i vårt samhälle

Manifest för Argument och Fakta

Avsikten med webbplatsen Argument och Fakta är att bidra till en balanserad och sakligt grundad diskussion om den svenska samhällskulturen, utifrån övertygelsen att vi har ett ovanligt väl fungerande land och samhälle som det gäller att vårda och vidareutveckla. En sådan diskussion behövs i varje samhälle. För närvarande har vi dock det problemet att debatten är alltför förenklad och polariserad, framförallt vad gäller synen på islam och på muslimska invandrare.

Vi menar att det behövs en mer allsidig och faktagrundad diskussion, och vill bidra till detta, men vi menar också att diskussionen skulle må väl av att se litet vidare, och speciellt att även behandla kristendomen i den för oss traditionella, lutheranska varianter. Vilken relation har vi (haft) mellan stat och religion, och på vad sätt är våra traditionella synsätt beroende av den historiska utvecklingen?

För oss är därför den viktiga frågeställningen inte islam mot något annat, utan istället motsättningen mellan auktoritärt-religiösa synsätt och, å andra sidan, sekulära och demokratiska synsätt. En sådan motsättning återfinns inte bara inom islam, utan också vad gäller kristendomen och judendomen. (Kanske också andra, men det kommer vi inte att gå in på.) Det är denna motsättning som vi vill belysa, inte genom att predika en viss åsikt, utan genom att publicera faktaunderlag och försök till analyserande resonemang.

De skilda synsätten i frågorna om religion, samhälle och stat leder naturligen också till en annan mycket kontroversiell fråga, nämligen den om nationell identitet och om nationalism. Även detta kommer att behandlas på Argument och Fakta, av skäl som ska framgå längre fram i den här artikeln.

Däremot kommer vi inte att gå in på frågorna om invandringens omfattning i Sverige idag, även om någon kanske tycker att det hänger samman med frågorna om religion och samhälle. Det räcker med de sagda områdena.

För att närmare förklara webbplatsens inriktning och redaktionella linje ska den här artikeln först beskriva hur vi uppfattar de skilda och mycket motsatta åsikterna om islam i Sverige, och därefter sammanfatta vår syn på hur frågorna om religion och integration bör hanteras.

Polariserade synsätt på islam i Sverige

Den offentliga debatten om islam i Sverige är djupt polariserad mellan två synsätt som för enkelhets skull kan kallas "optimisterna" och "pessimisterna". Mycket schematiskt kan deras positioner beskrivas så här. Pessimisterna ser islam som en främmande religion vilken är oförenlig med svenska och västerländska värderingar, och målar upp bilden av ett gradvis maktövertagande av politisk islam, en antidemokratisk rörelse som integrerar religion och politik, och som företräder rigida levnadsregler och barbariska straffmetoder.

Optimisterna säger istället att även om vissa delar av detta skräckscenario faktiskt återfinns i en del muslimska länder, så är det inget som vi behöver bekymra oss om för svensk del. De muslimer som lever i Sverige idag är goda demokrater och förenar sin religion med västerländska värderingar. I den mån missförhållanden förekommer (till exempel vad gäller hedersmord) så beror det inte på islam, utan sådant finns även bland t.ex. kristna invandrare, och dödligt våld i familjen finns för övrigt också hos etniska svenskar. Bland invandrarna från strikt muslimska länder finns många som har flytt sitt hemland just därför att de inte delar de där rådande värderingarna, och även de övriga kommer så småningom att växa in i det svenska samhället och överta här rådande värderingar. Om inte de själva gör det så kommer i varje fall deras barn att göra det. Vi har haft vågor av invandrare tidigare: tyskar under medeltiden, senare valloner som ju var katoliker, och sedan ett flertal nationella grupper under tiden sedan andra världskriget. De har alla kunnat integreras utan problem, och detsamma gäller säkert muslimska invandrare om vi bara ser tiden an.

Däremot, menar optimisterna i denna schematiska beskrivning, skapar man problem genom att demonisera islam och muslimer, och genom att stöta ut en stor och växande befolkningsgrupp. Islamofobi med tydliga övertoner av främlingsrädsla och hat skapar problem både i dagsläget och för framtiden. Istället bör vi välkomna även muslimska invandrare, både av allmänt mänskliga skäl och för att de så snart som möjligt ska känna sig som svenskar.

På detta svarar pessimisterna att optimisterna är så otroligt naiva, på ett sätt som hotar vårt lands framtid. Vad gäller tidigare invandrare så har vi bara erfarenheter från den senaste femtioårsperioden att gå efter, tidigare invandring var helt försumbar i omfattning, eller från grannländer. Men dagens situation har tre egenskaper som vi inte sett förut: (1) invandringens storlek, (2) de praktiska möjligheterna för invandrarna att fortsätta att leva som en separat grupp med egna media (TV-sändningar från ursprungslandet), egna ledare och egen verklighetsuppfattning, (3) en politisk religion som föreskriver att olika religiösa grupper kan leva i samma land men juridiskt åtskilda. Detta bidrar till att cementera en muslimsk sekt, som snabbt växer både genom invandring och genom hög nativitet.

Vidare menar pessimisterna att även om det är så att många muslimer i vårt land nu omfattar västerländska värderingar, så finns där en kärna av hårt doktrinära företrädare för islam som har stort inflytande i gruppen. De kan upprätthålla sin auktoritet genom maningar till muslimsk enighet gentemot en oförstående omvärld, men också genom religionens (i dess ortodoxa form) regler om straff för den som "hädar", "skadar islam", eller förklarar sig utträda ur islam. Genom att acceptera verksamheten av dessa ortodoxa ledare, som ofta är finansierade av länder med islamisk despoti såsom Saudiarabien, sviker vårt land sina egna ideal och för övrigt också sitt ansvar mot dem som kommit hit för att fly från en ortodoxt islamisk regim.

Slutligen varnar pessimisterna för att dagens moderata muslimer bereder vägen för en doktrinär islam i framtiden, eftersom man alltid kommer att kunna peka på det hårda och konkreta regelverk som finns inskrivet i Koranen och i andra grundläggande texter. Dagens moderata muslimska företrädare kommer då att framstå som "nyttiga idioter" vilka beredde vägen för andra, hårdföra ledare.

De schematiskt beskrivna uppfattningerna hos "optimisterna" och "pessimisterna" står nu mot varandra i den allmänna debatten, och reellt meningsutbyte är sorgligt frånvarande. Optimisterna skäller pessimisterna för att vara rasister och islamofober, och pessimisterna säger att optimisterna kontrollerar media men sin PK-attityd men att folk i allmänhet förstår vad det hela egentligen gäller. De som ser ett behov av en saklig, kritisk diskussion av ortodox islam tvekar att föra fram den eftersom de då riskerar att förknippas med järnrörsbeväpnade nationalister. Vi har inte ett offentligt samtal, utan ett ställningskrig.

Handlingslinjer i debatten

Vilka handlingslinjer eller vilken "approach" kan vara tillämpliga för att hantera den situation vi har rent sakligt sett, och det pågående ställningskriget? Följande är vårt förslag.

En första förutsättning är att få ett fungerande forum för meningsutbyte. Det bör lämpligen vara en webbplats eller en grupp av sådana, och inte en konventionell tidning, detta för att successiva inlägg ska kunna komma snabbt efter varandra, och för att kunna nå ut på bästa sätt.

Förutsättning nummer två är den viktigaste: deltagarna i diskussionen måste ta till sig information med olika bakgrund och källor, och inte bara den information som tycks bestyrka vad de redan anser. Detta innebär bland annat att också läsa innehållet på webbplatser vars inriktning man djupt ogillar. Men samtidigt måste man också gå vidare, inte begränsa sig till webbplatser som deltar med liv och lust i ställningskriget, utan också söka upp välgrundade fakta.

Eftersom alla inte kan ägna mycket tid åt att efterforska fakta så är förutsättning nummer tre att åtminstone några av de webbplatser som används i denna konstruktiva diskussion inte bara ger plats för diskussionsinlägg, utan också för sammanställningar av fakta som är relevanta för diskussionen. Detta är alltså tanken bakom webbplatsen Argument och Fakta: vi vill kunna ge plats för både diskussionsinlägg, faktasammanställningar, och samspelet mellan dessa.

Handlingslinjer i sakfrågan

Vad gäller handlingslinjer i sakfrågan så gjordes en markering redan i inledningen: det viktiga är motsättningen mellan den sekulära och frihetliga samhällsformen å ena sidan, och auktoritära och bokstavstroende doktriner å den andra. Bokstavstroende finns inte bara inom islam, på global nivå, utan också inom grenar av judendomen, inom vissa kristna riktningar, och inte minst bland de så-kallat evangeliska kristna i USA. Man ska inte underskatta risken att dessa får fotfäste också i Sverige. Det nybildade Kristna värdepartiet kan vara ett första tecken på detta. Diskussion och analys bör behandla också sådana rörelser.

Vidare finns förstås också rörelser som är auktoritära och antidemokratiska men inte religiöst baserade; dessa ser vi både på högerkanten och på vänsterkanten av det politiska spektret. De religiöst baserade extremisterna är dock speciella genom sin tro på en gudomlig grund för sin åskådning, vilket motiverar ett annat förhållningssätt till dem.

Hur ska vi då hantera de situationer där etablerade och för oss självklara värderingar står i motsats till vad en del invandrare för med sig? Vi läser ju till exempel om incidenter i mottagningen av flyktingar och andra invandrare, där (manliga) familjeöverhuvuden kräver separat undervisning för män och kvinnor, eller där några av invandrarna misshandlar andra därför att de senare inte iakttagit ramadan. I vilken utsträckning ska vi sätta gränser omedelbart, och när ska vi låta anpassningen till här gällande regler ta sin tid? Hur undviker vi att på sikt får ett segregerat samhälle där varje grupp lever efter sina egna regler? Hur stor är risken att det ska bli så?

Diskussion och framväxande faktaunderlag på till exempel den här webbplatsen kan bidra till att belysa sådana frågor. En viktig positionsbestämning ska emellertid göras redan här; det gäller frågan om nationell karaktär och nationella värden. Där vill vi hävda ett kulturspecifikt förhållningssätt i motsats till ett universellt sådant, i följande bemärkelse.

Det universella förhållningssättet manifesteras i första hand av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som säger att dessa är allmängiltiga och gäller för alla och överallt. De betraktas helt enkelt som ett slags naturrätt där man visserligen kanske måste putsa på vissa formuleringar, men de är ett uttryck för grundsatser som följer av naturen själv. När då vissa länder, vissa religiösa rörelser, och vissa invandrare inte agerar i överensstämmelse med dessa regler så blir reaktionen att de helt enkelt har fel. I sådana länder ska man därför försöka få en förändring till stånd, vare sig det sker genom mission eller med väpnad intervention, och invandrare med avvikande uppfattningar ska helt enkelt lära sig vad som är rätt.

Det kulturspecifika förhållningssättet säger istället att deklarationen om de mänskliga rättigheterna är ett uttryck för nuläget i en västerländsk kulturutveckling som har skett inom ramen för kristendomen och dess speciella syn på relationen mellan stat, individ och religion. Man accepterar då att det finns länder och religiösa riktningar (inte till exempel islam som helhet, men stora riktningar inom islam) som har en totalt annorlunda grundsyn till exempel vad gäller demokrati, eller segregation.

I mötet med invandrare som vid ankomsten företräder dessa annorlunda och för oss oacceptabla synsätt bör vår reaktion då vara att säga "i Sverige gäller andra regler än dem som gäller i ditt hemland, och om du ska vistas här som fullvärdig medlem i samhället så måste du acceptera våra regler." För den som inte kan eller vill göra detta så är alternativet i första hand att bege sig någon annanstans, eller alternativt (i fallet med genuina flyktingar) att vederbörande får vistas här som gäst men med begränsade rättigheter.

En invändning mot detta förhållningssätt är säkerligen att det är "uteslutande", och att man istället bör ha principen "alla ska vara med". Javisst, det är uteslutande, men det är förmodligen en liten grupp som utesluts, och den bör uteslutas. Principen bör vara "nästan alla ska vara med".

En viktig aspekt av det kulturspecifika förhållningssättet är att vi då inte behöver sätta oss över det som gäller i länder med annan grundsyn. Vi behöver inte säga " vi följer de universella normerna, men i ditt hemland gör ni det inte;" vi säger istället "vi inser att det är olika där och här, vi respekterar hur det är i ditt hemland, men här är det våra regler som gäller." Det borde vara en mycket bättre utgångspunkt för att få den som kommer hit att acceptera budskapet.

Mot detta kan förstås resas invändningen att dylik värderelativism är oförenlig med vårt globala engagemang för mänskliga rättigheter. Ska vi verkligen acceptera att människor stenas till döds bara för att det sker i ett annat land, och har vi ingen solidaritet med offren i en sådan kultur? Det är ingen lätt fråga, men motfrågan blir förstås med vad rätt vi kan påtvinga ett annat land vår övertygelse om vi vill hindra dem från att sprida sin övertygelse hos oss. Och en annan motfråga kan vara vad vi egentligen kan uträtta för att få en förändring som leder till något bättre, även med den bästa vilja i världen. Vi har inga enkla svar på det, och här är ett ämne för fortsatt debatt i sansade termer.

Den nationella traditionens betydelse

Argumenten för att tillämpa det kulturspecifika förhållningssättet och inte det universella måste få vänta till senare debattinlägg på den här webbplatsen. Men genom valet av detta förhållningssätt så aktualiseras en viktig följdfråga, nämligen hur vi ska definiera det specifika förhållningssätt som gäller i vårt land. Det skiljer sig naturligtvis knappast alls från det som gäller i andra delar av Europa (EU) och i västvärlden, och det överensstämmer än mer nära med vad som gäller i andra delar av nordeuropa. Ändå kan det betraktas som nationellt i den bemärkelsen att Sveriges historia innehåller ett flertal händelser och hållpunkter som konkretiserar hur det har vuxit fram i vårt land.

En precisering av det samhälleliga förhållningssättet i vårt land och vår kultur måste därför utgöra en syntes av flera komponenter: historia och traditioner i landet Sverige, nuläget i samhällsuppfattningen eftersom den är i ständig förändring, och synpunkter och bidrag från alla invandrare som delar huvuddragen i våra traditioner men som kan bidra med förslag och önskemål om ändringar och tillägg på en del punkter. På det sättet bör vi kunna formulera ett förhållningssätt som kan omfattas av både ursprungliga och nytillkomna inbyggare, och där nästan alla kan vara med.

En möjlig invändning mot denna handlingslinje är att den måste kallas nationalism, och nationalism är förstås något väldigt dåligt. Nja, i Europa har nationalism vanligen en etnisk karaktär, som till exempel när nationalismen i Ungern vill samla den ungerska etniska gruppen och utesluta andra grupper i landet. Men här handlar det inte om detta, utan om ett förhållningssätt som kan engagera alla etniska grupper i landet Sverige och inte bara svenskarna (i bemärkelsen etniska svenskar), så länge som de delar de grundläggande västerländska värderingarna, och oberoende av varje persons geografiska och kulturella ursprung. Nationalismen i de stora invandrarländerna, såsom USA, har redan den karaktären: den är ett engagemang för det egna samhällets och statens karaktär, och inte för ett visst språk eller en viss religion. Vare sig vi kaller detta för nationalism eller något annat (fosterlandskänsla?) så är det vad som behövs för att undvika segregering och underlätta för invandrare att snabbt känna sig hemma i vårt samhälle.

De religiösa bekännelseskrifternas betydelse

Ett väsentligt ämne för både argument och utredning av fakta gäller innehållet i de olika religionernas bekännelseskrifter, och i första hand Bibeln och Koranen. Särskilt vad gäller den senare finns det en omfattande flora av andrahandsuppgifter, till exempel på islamkritiska webbplatser. Då och då kommer sådana uppgifter till ytan, såsom helt nyligen när en företrädare för Sverigedemokraterna hävdade att våldtäkt är en straffmetod inom islam, villket förstås snabbt dementerades.

Vi anser att det är angeläget att sådana påståenden kommer i öppen dag och blir föremål för granskning, så att de inte bara får florera i ett slags underground. En hel del av de påståenden som sprids kommer rimligen att visa sig felaktiga, och då är det bra att dementierna kommer fram, och att de är tillräckligt väl dokumenterade. Att de förekommande påståendena också bör åtföljas av tillräckliga källhänvisningar behöver väl inte sägas. Men det är nog också så att en del av det som sägs och citeras faktiskt är korrekt, och även det bör komma fram och tydliggöras. Det utgör en viktig förutsättning för diskussionen om hur vi ska förhålla oss till islam i Sverige. All islamkritik är inte islamofobi.

Likaså finns det goda skäl för kritisk granskning av kristendomens grundläggande skrifter och trossatser. Gamla testamentet innehåller ett antal rent förskräckliga avsnitt, vilket vi redan har belyst i en artikel som hävdar att Svenska kyrkan bör ta kategoriskt avstånd från denna del av Bibeln. I Nya testamentet är de motsvarande problemen rätt obetydliga, men i den fortsatta utvecklingen av kristendomens lära finns också en hel del av diskutera.

Det kan vara frestande att avfärda en granskning av Bibeln, Koranen och andra skrifter som hävdas ha ett gudomligt ursprung, med argumentet att de inte ska tolkas bokstavligt och att detta heller inte görs, i varje fall inte här och nu. Detta är ett lättsinnigt resonemang. Om dessa skrifter får gå utan kritik i tider av moderat religionsutövning så kan man alltför lätt få en övergång till bokstavstrogen tolkning med alla dess negativa följdverkningar. Detta har vi sett på senare tid, inte bara i ett antal muslimska länder, utan också i USA. Och när den bokstavstrogna tolkningen av en religion väl har fått grepp om ett land så kan det vara väldigt svårt att vända utvecklingen tillbaka. En belysning av innehållet i de religiösa bekännelseskrifterna kommer därför att vara en viktig uppgift för denna webbplats.

Webbplatsens uppdrag

Detta manifest har beskrivit vår grundinställning, som innebär att vi vill medverka till saklig och allsidig diskussion, och till framtagande av fakta och granskning av påståenden som ofta florerar i debatten. Manifestet ska ses som en inledning och som ett sätt att peka på frågor som fortsättningsvis bör vara föremål för argument och för utredning av fakta.