Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

Liberalismens grundbegrepp behöver förnyas

Liberalismen är förvirrad och famlar efter en väg framåt. Det är i varje fall en slutsats som man kan dra av de senaste årens debatt om liberalismens kris, senast representerad av Håkan Boströms artikel i GP häromdagen. Den demokrati som vi alla värnar om är grundad på liberalismens principer, men demokratin är hotad på flera håll i världen, och liberalismen ifrågasätts med olika argument också i vår kulturkrets.

Jag vill hävda att vi då inte ska fråga vad liberalismen ska ersättas med, vilket Håkan Boström diskuterar i sin artikel, utan istället formulera en variant av liberalism som bygger på samma grund, men som är tillämplig i dagens situation. Flera saker behöver omprövas. För det första: den ursprungliga liberalismen såg staten och andra makthavare som det stora hindret för individens frihet, men idag finns där istället klantänkande och identitetstänkande som de större problemen ur just denna synpunkt, i varje fall i ett land som vårt. De återfinns både i gängkriminaliteten och i de delar av islam som eftersträvar ett parallellsamhälle. Liberalismen har inte kunnat formulera något kraftfullt svar på denna utveckling, utan mest vridit sina händer.

Fokuseringen på "mänskliga rättigheter" kan vara en del av problemet. Dessa formulerades ursprungligen som rättigheter som staten måste respektera, men vad gäller relationerna mellan människor sade man ofta att individen inte får utöva sin frihet på ett sådant sätt att det hindrar andras frihet. Den regeln är inte stark och tydlig nog. På senare tid har rättighetsbegreppet vidgats till att också avse "positiva" rättigheter, till exempel rättighet till sjukvård, men utan att klargöra vem som ska leverera dessa mänskliga rättigheter.

Jämsides med dessa frågeställningar finns också ett helt annat hot mot liberalismen, nämligen från populistiska rörelser som försöker avveckla olika aspekter av den liberala demokratin. Det stora problemet ska inte beröras här, utan jag vill fokusera på det grundläggande frihetsbegreppet. Mitt förslag är att se längre än till frågorna om specifika friheter och rättigheter. Istället bör vi vidareutveckla begreppet 'frihet' till 'autonomi', som kan definieras som

individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt.

Detta är en mänsklig egenskap som vi bör värna om och uppmuntra, och enligt min mening är det också den naturliga utgångspunkten för liberalismen. Autonomin sätter alltså inte upp några yttre begränsningar för friheten, som att inte skada andra, utan inre begränsningar som är avhängiga av individens egna värderingar.

Men då kan ju individen välja vilka egoistiska förhållningssätt som helst, och kalla dem för ansvarskännande? kan man förstås invända. Å andra sidan är det inte görbart att fastställa värderingar på samma sätt som man stiftar lagar, eftersom värderingar måste ses som riktlinjer vilka ofta måste avvägas mot andra värderingar som för in andra aspekter av en situation. Istället bör lösningen sökas i form av sociala grupper där deltagarna både uttrycker sina värderingar, men också diskuterar dem, omprövar dem, och vidareutvecklar dem. Jag föreslår att använda ordet värdegemenskap för att beteckna sådana grupper.

Sådana värdegemenskaper är mycket vanligt förekommande: i en familj, runt kaffebordet på en arbetsplats, i idrottsförening för ungdomar och även i dess föräldragrupp, eller i en frikyrkoförsamling, för att ta några exempel. Ingen av dessa grupper sitter och diskuterar värderingar hela tiden, men poängen är att de gör det ibland, och att det är så som värderingar sprids och utvecklas. Detta är en viktig funktion i samhället, och den behöver stödjas och uppmuntras.

Samtidigt är det viktigt att varje värdegemenskap har en öppen debatt. Den ska inte vara en grupp av personer som tycker likadant, och om den har blivit sådan förfelar den sitt syfte. Många grupper på sociala media lider av just det problemet.

Jag föreställer mig en stat -- en nationalstat -- som en stor värdegemenskap av exakt detta slag, men en som består av ett mycket stort antal mindre värdegemenskaper på olika nivåer. Diskussion och meningsutbyte behövs både inom varje sådan grupp, och i helheten.

Respekten för varje människas autonomi och stärkandet av denna, som den definierades ovan, kan då få karaktären av en övergripande värdering som kan vara del av motiveringen för många andra, och mer specifika värderingar. Men det kommer inte att räcka med denna. Begrepp som frihet och autonomi uttrycker ett försvar för den enskilda individens behov, och de ingår i en lång filosofisk tradition som kan härledas tillbaka till den eudaimonía som Aristoteles förde fram. I dagens situation måste vi också formulera en helt annan övergripande värdering, nämligen omvårdnaden om vår planet, vad gäller klimat, ekologi och andra egenskaper som gör den till en god plats att vara på. Detta är en frågeställning som varken Aristoteles eller liberalismens grundare under 1800-talet hade någon anledning att fundera på, men den är mycket aktuell idag.

Av dessa skäl vill jag hävda att vi behöver en liberalism som utgår från autonomi, värderingar och värdegemenskaper som centrala begrepp, och där dessa får utgöra grunden både för dess syn på människan och för dess syn på staten och samhället. Denna värdeliberalism bör också föra fram två övergripande värderingar, nämligen dels individens autonomi, dels den långsiktiga hållbarheten i miljön på planeten Jorden. Från dessa två kan mycket annat härledas. Ideologin är självklart en central fråga, alltså frågan om hur en stat bäst kan styras. Här får de två övergripande värderingarna en av sina första tillämpningar. Den traditionella synen på en stat är att den ska tjäna sina medborgares intressen, vare sig det gäller välfärd, kultur, eller ställning i omvärlden. Men när omvårdnaden om Jorden ses som en huvudmålsättning följer att varje stat har ett uppdrag att bidra till denna omvårdnad, och detta måste självklart ske i samarbete med andra stater. Tanken på en stat som hävdar sig gentemot andra stater måste tonas ner, och ersättas av att varje stat har en explicit målsättning att samarbeta med dem för det gemensamma bästa.

Lyckligtvis är detta något som redan sker i en viss utsträckning. Stater samarbetar faktiskt om olika gemensamma mål, även om man skulle önska att mycket mer kunde bli gjort i den vägen. Men när man söker en ny ansats till vad som ska ses som vägen framåt för liberalismen, då menar jag att dessa principer bör vara vägledande.

Den förändrade synen på staten och dess målsättningar måste också påverka synen på nationalismen. Om en stat eller annan region ska kunna delta fullt ut i omvårdnaden om Jorden kommer det att krävas uppoffringar, vilka i sin tur förutsätter en nationell enighet och solidaritet. Detta kan realistiskt sett bara uppnås inom ramen av en nationalstat. Liberalismens internationella engagemang är alltså lika viktigt som alltid, men den bör överge det motstånd mot alla slags nationalism som finns på många håll.

Dessa tankegångar finns vidare utvecklade i en bok med titeln "Värderingar, Liberalism och Islam" som är på väg att publiceras. Boktiteln kommer sig av att några av bokens sista kapitel jämför denna värdeliberalism med de synsätt som har framförts av två kända företrädare för islam. En "preprint" av boken med begränsat innehåll kan laddas ner utan kostnad från min webbplats