Paraliberalt perspektiv

på aktuella argument och fakta

Ändamålsenlig (teleologisk) moraluppfattning
och dess samband med värdeliberalismen

Sammanfattning: Den skotske moralfilosofen Alasdair MacIntyre har kritiserat den moderna tidens syn på etik och moral, som han betecknar som 'dysfunktionell', och argumenterar för ett teleologiskt synsätt på moralen, i en tradition som går tillbaka till Aristoteles och Thomas av Aquino. I detta synsätt vill man formulera ett ändamål eller ett uppdrag för människans liv på jorden, varefter moralregler anses välgrundade om de förväntas bidra till det angivna målet. I en metanormativ version av detta synsätt avstår man från att peka ut ett visst mål eller uppdrag, och diskuterar istället den angivna livsåskådningen som helhet.

Den här artikeln beskriver detta synsätt, diskuterar dess tillämpning i dagens värld, och föreslår hur definitionen av värdeliberalismen kan kompletteras med detta beskrivna synsätt.

Bakgrund

Termen 'värdeliberalism' introducerades av Per Ericson i hans skrift "Leva fritt och leva väl" från 1999 [pan-15737]. I det första avsnittet av artikeln anger Per Ericson dess huvudsyfte:

Denna essä syftar till att visa hur de olika komponenterna i en liberal hållning kan hänga samman. De idéer jag kommer att beskriva ryms inom den klassiska liberalismens huvudfåra, men skiljer ut sig från det liberala allmängodset genom att vara uttryckligen förankrade i den klassiska filosofin i allmänhet, och i det aristoteliska tänkandet i synnerhet.

Denna särskiljande aspekt beskrivs så här (sid. 14):

... men aristotelikern är ute efter något helt annat. Han eller hon ställer frågan -- vad innebär det att leva ett gott liv, och hur ska jag bete mig om jag vill göra det? Det handlar med andra ord om att ta filosofins möjligheter att ge livsvägledning på allvar. Målet är kunskap, inte förvirring.

I ett antal artiklar har jag försökt vidareutveckla och komplettera Per Ericsons liberala hållning, mem utan att egentligen beröra den filosofiska aspekten av hans arbete, den som uttrycker en livsåskådning. Överensstämmelsen mellan Per Ericsons arbete och mitt eget sammanfattas i [red-204] . Den här artikeln är ett första steg mot att behandla även den filosofiska sidan av värdeliberalismen.

Anknytningen till den aristoteliska frågeställningen är angelägen av två skäl. En uppenbar anledning är att man gärna vill se 'politik' och 'etik' (i ordens klassiska betydelser) som två sidor av samma mynt. Ett annat skäl är att vi nu möter en kraftfull rörelse, nämligen islamismen, som integrerar en livsåskådning med en helt annorlunda politisk ideologi. I mötet med denna rörelse är det angeläget att vi själva har formulerat en sammanhängande 'berättelse' där vår egen livsåskådning hänger samman med den politiska liberalismen, och därmed med den liberala demokratin. Den här artikeln innehåller några tankar om hur detta kan göras.

Alasdair MacIntyre

Alasdair MacIntyre är en skotsk filosof som gjort viktiga bidrag, särskilt till moralfilosofi genom sin bok After Virtue från 1981. Följande är några citat från den engelskspråkiga wikipediasidan om honom vilka kan visa varför hans arbete bör vara av stort intresse för oss:

In his most famous work, After Virtue, he deprecates the attempt of Enlightenment thinkers to deduce a universal rational morality independent of teleology, whose failure led to the rejection of moral rationality altogether ... He emphasizes how this overestimation of reason led to Nietzsche's utter repudiation of the possibility of moral rationality.

By contrast, MacIntyre attempts to reclaim more modest forms of moral rationality and argumentation which claim neither finality nor logical certainty, but which can hold up against relativistic or emotivist denials of any moral rationality whatsoever. ... He revives the tradition of Aristotelian ethics with its teleological account of the good and of moral actions, ... This Aristotelian-Thomistic tradition, he proposes, presents "the best theory so far," both of how things are and how we ought to act.

More generally, according to MacIntyre, moral disputes always take place within and between rival traditions of thought relying on an inherited store of ideas, presuppositions, types of arguments and shared understandings and approaches. Even though there is no definitive way for one tradition in moral philosophy to logically refute another, nevertheless opposing views can dispute each others' internal coherence, resolution of imaginative dilemmas and epistemic crises, and achievement of fruitful results.

Längre fram i samma artikel:

MacIntyre is a key figure in the recent surge of interest in virtue ethics, which identifies the central question of morality as having to do with the habits and knowledge concerning how to live a good life. His approach seeks to demonstrate that good judgment emanates from good character. Being a good person is not about seeking to follow formal rules. In elaborating this approach, MacIntyre understands himself to be reworking the Aristotelian idea of an ethical teleology.

MacIntyre emphasises the importance of moral goods defined in respect to a community engaged in a 'practice' -- which he calls 'internal goods' or 'goods of excellence' -- rather than focusing on practice-independent obligation of a moral agent (deontological ethics) or the consequences of a particular act (utilitarianism).

och vidare:

MacIntyre intends the idea of virtue to supplement, rather than replace, moral rules. Indeed, he describes certain moral rules as 'exceptionless' or unconditional. MacIntyre considers his work to be outside "virtue ethics" due to his affirmation of virtues as embedded in specific, historically grounded, social practices.

Anknytningar till värdeliberalismen

Redan med dessa korta beskrivningar av MacIntyres filosofiska hållning kan man se hur värdeliberalismen har naturliga anknytningar till den. Som tidigare sagts utgår den från

En övertygelse om individers förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt. Deras värderingar formas och utvecklas i och av det samhälle där de lever och verkar. Värderingarna kan inte ses som entydigt givna av naturen, och de förutsätts heller inte vara fastställda av någon högre makt.

Dessa 'värderingar och förhållningssätt' får ses som en direkt motsvarighet till de 'moral rules' som MacIntyre talar om. Det finns också en god överensstämmelse på flera punkter i synsättet, framförallt i de följande:

-- Den uttryckliga breddningen av begreppet 'värderingar' till att också innefatta 'förhållningssätt' är i linje med MacIntyres betoning av en "account of the good and of moral actions".

-- En värdegemenskap i värdeliberalismens bemärkelse ska naturligen ses som bäraren av en tradition i MacIntyres mening. Den innehåller en världsuppfattning och en moraluppfattning och bägge dessa kan förändras över tiden, men på ett kontinuerligt sätt.

-- De två synsätten överensstämmer i att varje sådan moraluppfattning är specifik för den miljö eller värdegemenskap där den har utvecklats, och att det inte finns något sätt att säga a priori att en viss moraluppfattning är 'rätt' eller 'fel'. Dock finns det ett krav på intern konsistens (dvs. frihet från motsägelser) inom varje moraluppfattning för sig.

-- Däremot kan skilda värdegemenskaper argumentera med varandra och därvid också påverka varandras moraluppfattningar. I värdeliberalismen är det en uttrycklig målsättning att åstadkomma sådana debatter.

Samtidigt ger de inledande citaten också en påminnelse om etiska tankegångar som inte egentligen har berörts i hittillsvarande artiklar i den här serien. Dit hör:

-- Det teleologiska synsättet, där man hävdar att en moraluppfattning ska vara baserad på ett val av vad som ska vara ändamålet med människans liv.

-- Betoningen av 'karaktärens' och 'dygdens' betydelse som komplement till moralreglerna. Moraliskt handlande kan då inte uppnås enbart genom att följa vissa i förväg uppställda regler, utan reglerna måste tillämpas med både känsla och förnuft. "Good judgement emanates from good character".

För att inarbeta MacIntyres teleologiska synsätt i den hittillsvarande formuleringen av värdeliberalism gör man lämpligen följande.

-- Värdeliberalismens formulering om "en övertygelse om individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft" bör kompletteras på lämpligt sätt så att karaktär och/eller dygd inkluderas.

-- Det synsätt som finns och utvecklas i en värdegemenskap har hittills sagts innefatta en verklighetsuppfattning och en moraluppfattning. Nu kan vi lägga till en tredje komponent, nämligen en ändamålsuppfattning som får representera det valda ändamålet med liveet.

Dessa två punkter ska inte bara avse redaktionella ändringar i texten, utan de kan också få konsekvenser i olika delar av värdeliberalismens beskrivning. Den senare punkten, alltså den teleologiska grunden för moralreglerna, kan infogas inom ramen för den rationalistiska referensramen i de hittillsvarande artiklarna om värdeliberalism. Däremot kräver den första punkten ett friare tänkande. Jag ska därför först behandla frågan om karaktär och dygd och därefter frågan om moralens grundvalar, och i separata huvudavsnitt.

Vad bör vi sträva efter i våra liv?

Det teleologiska perspektivet förutsätter ett ställningstagande till vad som ska vara det yttersta ändamålet för det vi gör i våra liv. Följande är några ändamål som ibland har föreslagits.

Det högsta goda, enligt Aristoteles

Aristoteles för fram eudaimonia som det högsta goda, och det som varje människa bör sträva efter. Det beskrivs som en kombination av praktiska och intellektuella förmågor. De praktiska förmågorna innefattar, med wikipedias ord:

-- Being of "great soul" (magnanimity), the virtue where someone would be truly deserving of the highest praise and have a correct attitude towards the honor this may involve.
-- Being just in the true sense. This is the type of justice or fairness of a good ruler in a good community.
-- Practical wisdom, as shown by good leaders.
-- The virtue of being a truly good friend.
-- Having the nobility of a gentleman.

Dessa dygder är beroende av varandra, enligt Aristoteles, så om man ska ha en av dem fullt ut så måste man också ha alla de andra. Dessutom förutsätter de också att man har en intellektuell förmåga för att rätt kunna utöva dem, och för att rätt kunna bedöma när och hur de ska tillämpas. Kombinationen av praktiska och intellektuella förmågor som samverkar på ett harmoniskt sätt är det som utgör en god karaktär, vilket är det som varje människa bör eftersträva.

I andra delar av sitt arbete för Aristoteles fram andra dygder som då får anses komplettera eller realisera de ovannämnda. Han anger fyra dygder som särskilt viktiga, nämligen Förstånd, Rättvisa, Måttfullhet och Mod/uthållighet, varvid Rättvisa också ingår i ovanstående lista. Andra dygder som har förts fram är i andra sammanhang är till exempel Ödmjukhet, Medmänsklighet och Flit.

Andra alternativ

Atistoteles' syn på det högsta goda har diskuterats och vidareutvecklats över århundradena, men flera andra alternativ har också framförts på principiell nivå, såsom fundamentalismens krav på att lyda Guds bud till punkt och pricka, eller utilitarismens princip om största möjliga lycka åt största möjliga flertal. En mer vardaglig uppfattning om meningen med livet är att den framförallt betyder att ta vara på sin familj, och sina släktingar och vänner, och att i ömsesidighet bidra till deras välgång och deras behov. Samtidigt finns också det globala synsättet att "vår" (dvs. mänsklighetens) uppgift är att förvalta planeten Jorden på bästa sätt.

Det är heller inte givet att man bara ska peka ut ett enda mål. Målet att ta ansvar för planeten Jorden och målet att vårda den lilla världen behöver inte utesluta varandra, utan tvärtom är det i högsta grad naturligt att kombinera dem, både i sin livsföring och i sin moraluppfattning. Det innebär visserligen att det kan uppstå målkonflikter, men inte fler än att de kan hanteras.

Av liknande skäl kan det vara naturligt att lägga till en mellanliggande nivå, nämligen att bidra till det egna landets välgång och blomstring. Det har fördelen att man får mer sammanhang mellan de valda målen: det är svårt att föreställa sig hur omsorgen om den egna familjen kan hänga samman på något konkret sätt med omvårdnaden om jorden, men relationerna mellan egen familj och eget land, respektive eget land och jorden som helhet kan tyckas vara mer lättbegripliga.

Dygd och moral på nationell och global nivå

Flera av de angivna målsättningarna är individcentrerade eftersom de bara frågar efter vad som är mest värdefullt för en enstaka individ. Bra svar på den frågan måste i och för sig ta hänsyn till att människan är en social varelse och är beroende av andra, men det är inte givet att detta räcker. Det blir särskilt tydligt när man ser till målet att ta ansvar för vår planet, eftersom realistiska åtgärder för detta ändamål måste innefatta åtgärder av stater, internationella företag, och organisationer på internationell nivå.

Därför är det otillräckligt att fokusera på de dygder och de moralregler som kan behövas hos enskilda individer. Det är rimligt att fråga efter moralregler för stater och företag, och detta är redan en fråga som ofta diskuteras. Men isåfall kan man ju också överväga om det ovan beskrivna begreppet 'dygd' har någon motsvarighet på dessa aggregerade nivåer. Låt oss resonera något om detta.

Det klassiska begreppet eudaimonia beskriver en person som har ett inre lugn och trygghet, och som är kapabel att utföra det som den har som mål i livet. Detta fångas också bra av det svenska ordet 'dygd' som ju är en avledning av verbet 'att duga', och det är alltså i princip en synonym till 'duglighet'. Vad kan det då finnas för övergripande egenskaper hos en nationstat som gör att den blir duglig i arbetet med målet att vårda planeten Jorden?

Man kan omedelbart peka på en sådan egenskap, nämligen tillit i samhället, både mellan medborgarna och också mellan medborgare och statsledning. Sådan tillit är viktig eftersom kommande åtgärder för klimatet och ekologin kommer att kräva väsentliga uppoffringar, inte minst vad gäller levnadsstandard. Detta kommer bara att vara politiskt möjligt om det finns en tillit i samhället, åtminstone om det ska ske inom demokratins ramar.

Det är välkänt att graden av tillit varierar mycket mellan olika länder. Bör vi alltså peka ut tillit som en specifik duglighet som varje nationalstat bör sträva efter att uppnå? I princip ja, men med en viktig reservation: En duglighet eller en dygd är inte något som vederbörande land, eller individ, kan påstå att den själv har. Det är något man ska sträva efter, men inte hävda för egen del. Bedömningen får man överlåta åt andra att göra.

Det skulle vara intressant att föra detta resonmang vidare och diskutera vilka andra 'dygder' som borde förväntas från enstaka nationalstater och från det mänskliga civilisationen som helhet, både i relation till förekommande moraluppfattningar och i relation till ett uppdrag att vårda vår planet. Just nu får det dock räcka med 'tillit i samhället' som det första exemplet på en dygd hos en nationalstat.

Karaktär och dygd inom mångfaldsliberalismen

En persons karaktär bestäms alltså genom närvaron av olika dygder, enligt Aristoteles, och denna karaktär är avgörande för personens förmåga att leva ett 'gott liv', alltså ett liv präglat av harmoni och av gott sinnelag (inte ett liv av njutning). Denna tanke kan jämföras med den bärande principen i värdeliberalismen, som citerades ovan, och som är:

En övertygelse om individers förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt. Deras värderingar formas och utvecklas i och av det samhälle där de lever och verkar. Värderingarna kan inte ses som entydigt givna av naturen, och de förutsätts heller inte vara fastställda av någon högre makt.

Efter det som nu har sagts om Aristoteles och om MacIntyre kan man överväga om det finns anledning att komplettera denna formulering. Det tycks vara svårt att göra detta genom ett tillägg i samma punkt, utan det kan hellre göras i en annan punkt i värdeliberalismens definition. Ett lämpligt ställe kan vara punkt 13, som har formulerats på följande sätt:

Staten måste verka för att den uppväxande generationen lär sig både den liberala demokratins principer och de gällande samhällsgrundande värderingarna, och att den tar tydlig ställning för dessa.

Man kunde överväga att utvidga denna punkt till att också avse skolans karaktärsdanande uppgift visavi den enskilde eleven, så att den inte enbart skulle gälla den samhällsgrundande aspekten.

Moralreglers förändring och validitet

Vi övergår nu till frågan om hur den strukturerade definitionen av värdeliberalism bör utvidgas för att inkludera en teleologisk motivering för moralen, eller mer exakt, moralen för enskilda individer. För att gå systematiskt till väga ska vi först se över och komplettera några av de grundläggande definitionerna från tidigare artiklar.

Värderingar, livsuppfattningar och traditioner

Begreppet livsuppfattning infördes i en nylig artikel och avser summan av det som en person håller för sant och riktigt. Där ingår åtminstone följande: dels en verklighetsuppfattning dvs. personens uppfattning om den fysiska och den sociala verkligheten där hen vistas; dels också en moraluppfattning dvs. personens uppfattning om vad som är bra eller dåligt, och om hur man bör bete sig olika situationer. Nu lägger vi till en ändamålsuppfattning i den formella definitionen, alltså en uppfattning om vad man bör sträva efter i sitt liv och i sina handlingar. Värderingar och förhållningssätt ingår alltså i moraluppfattningen, och om moraluppfattningen innehåller ett antal moralregler så får var och en av dessa ses som ett förhållningssätt. Vidare: om personen ifråga har ett svar på klassiska frågor som "vad är meningen med livet?" blir dessa svar en del av hens ändamålsuppfattning.

Samma huvudbegrepp, livsuppfattning, kan också tillämpas på grupper av personer om det finns tillräckliga likheter mellan gruppmedlemmarnas livsuppfattningar var för sig. Man kan invända att gruppens livsuppfattning då måste ses som "suddig" eftersom deltagarna säkert inte kommer att ha exakt likadana uppfattningar. Å andra sidan kan man hävda att denna suddighet mycket väl kan finnas i varje individuell livsuppfattning också. Alla resonemang om livsuppfattningar måste alltså ge utrymme för sådan suddighet.

Nästa viktiga begrepp är tradition vilket här får avse historiken för hur livsuppfattningen i en grupp har utvecklats över tiden. En tradition är alltså definierad för ett visst tidsintervall med en starttid och en sluttid, och för varje tidpunkt inom det intervallet anger den en motsvarande livsuppfattning. Denna kan alltså vara mer eller mindre suddig, men i första hand är man intresserad av traditioner som är tillräckligt tydliga, alltså icke-suddiga. Vidare vill man gärna se traditioner som inte innehåller tvära kast, dvs. att förändringarna över tid sker gradvis och på ett måttfullt sätt.

En grupp som upprätthåller en tradition ska vi kalla en gemenskap. Om gruppens tradition innehåller en tydlig moraluppfattning kallar vi den en värdegemenskap. Detta är redan ett centralt begrepp i värdeliberalismen, men här har det fått en mer precis definition än förut.

Rationella livsuppfattningar

I princip kan man sätta samman vilka uppfattningar som helst -- en galen verklighetsuppfattning, en ond moraluppfattning och en intetsägande ändamålsuppfattning, till exempel -- och kalla resultatet för en livsuppfattning. Vi behöver göra en avgränsning för vad som kan sägas vara en rationell livsuppfattning, alltså en som är rimlig och förnuftig. Följande punkter anger de krav som bör ställas på en sådan:

1. Den ingående verklighetsuppfattningen ska vara erfarenhetsbaserad och i överensstämmelse med vad vetenskapen har funnit.

2. Moraluppfattningen ska vara ändamålsenlig, det vill säga att om människor agerar enligt det som sägs i moraluppfattningen ska det bidra till att punkterna i ändamålsuppfattningen kan uppnås och bevaras.

3. Ingen av de ingående uppfattningarna ska innehålla motsägelser, till exempel där både ett påstående och dess motsats hålls för sanna.

Punkt 2 innebär att man behöver kunna förutsäga konsekvenserna av de handlingar som moraluppfattningen kan föreskriva, eller de sannolika konsekvenserna. Denna förutsägelse får då göras med hjälp av personens verklighetsuppfattning. Den som har en orealistisk och felaktig verklighetsuppfattning kan därför ändå tänkas ha en rationell moraluppfattning, nämligen om denna föreskriver handlingar som skulle leda till goda resultat enligt verklighetsuppfattningen hos personen i fråga.

Användningen av begreppet 'rationell' ska inte tolkas som ett ställningstagande för att en individs syn på livet är eller bör vara helt rationell, med uteslutande av andra faktorer. Detta handlar bara om att med tillräcklig precision formulera den rationella delen av en livsåskådning, utan att för den skull utesluta att det finns andra delar. Motsvarande gäller för följande avsnitt.

Rationella förändringar i moraluppfattningen

En persons moraluppfattning kan behöva förändras, till exempel när hens verklighetsuppfattning har utökats med mer kunskap om verkligheten. Då kan det inträffa att en del av moraluppfattningen som tidigare var ändamålsenlig nu inte längre är det, eftersom dess konsekvenser framstår som annorlunda enligt den reviderade verklighetsuppfattningen, så att de nu är oförenliga med de valda ändamålen.

Följande är ett konkret exempel. Antag en person vars moraluppfattning innehåller värderingen att homosexualitet är dåligt. Men efter en komplettering av verklighetsuppfattningen inser personen i fråga att denna moralregel medför stora svårigheter och lidanden får många personer, vilket strider mot hens ändamålsuppfattning. Hen kan då inte längre försvara att behålla denna regel i sin moraluppfattning, utan blir föranlåten att ta bort den.

Efter en sådan förändring i moraluppfattningen har livsuppfattningen återställts till att vara förnuftig, men i princip finns det också andra sätt att reagera. När personen i fråga har blivit varse motsägelsen, eller 'instabiliteten' i sin livsuppfattning kan en annan metod vara att förneka det nya bidraget till verklighetsuppfattningen. Sedan det har gjorts uppfyller livsuppfattningen åter punkterna 2 och 3 ovan, men inte längre punkt 1.

Validering av en föränderlig moraluppfattning

Företrädare för fundamentalitiska doktriner kritiserar ofta liberalismen och den västerländska demokratin för att "den saknar moral" eller att "den innehåller värderingar som saknar validering", varmed avses att de inte har stöd i valda religiösa urkunder. Man framför också att om folkviljan har rätt att ändra lagar och moraluppfattningar så leder det till ett moraliskt förfall.

Från liberalismens sida bör svaret på sådan kritik vara att moraluppfattningen i ett samhälle ska anses vara validerad genom sin interna konsistens i nuläget, tillsammans med sin förankring i en 'tradition' i MacIntyres bemärkelse. Den interna konsistensen uttrycker relationerna mellan mer generella och mer specifika moralregler, och dessas överensstämmelse med den centrala ändamålsuppfattningen. Detta kombineras med kravet på en välgrundad och uppdaterad verklighetsuppfattning,och kravet på en aktiv diskussion inom den aktuella värdegemenskapen för att vidmakthålla konsistensen i hela livsuppfattningen.

Denna syn på moralens grundvalar är helt i linje med John Rawls' teori för värderingars stabilitet (Reflective Equilibrium Theory) [red-217] vilken ingår i hans rättslära [ref. 1, 2] , men med en komplettering: Rawls modell använder en motsvarighet till vårt begrepp 'livsuppfattning', men med bara två komponenter, alltså moraluppfattning och verklighetsuppfattning. Där ingår inte någon tydlig motsvarighet till ändamålsuppfattningen.

...

Slutsatser om 'karaktär' och 'duglighet'

Vi har sett hur de grekiska filosoferna, och inte minst Aristoteles, definierade eudaimonia som det tillstånd som människan bör eftersträva, och som uppbyggt av ett antal dygder, eller areté med det grekiska ordet (i singularis-form). Om vi nu ser det som intressant att applicera dessa begrepp på nutidens verklighet kan det vara skäl att granska ordens ursprungliga betydelser, så att vi inte råkar ut för något översättningsfel.

Ordet areté intar här en nyckelposition. Under uppslagsordet eudaimonia skriver Wikipedia följande:

One problem with the English translation of areté as 'virtue' is that we are inclined to understand virtue in a moral sense, which is not always what the ancients had in mind. For a Greek, areté pertains to all sorts of qualities we would not regard as relevant to ethics, for example, physical beauty. So it is important to bear in mind that the sense of 'virtue' operative in ancient ethics is not exclusively moral and includes more than states such as wisdom, courage and compassion. The sense of virtue which areté connotes would include saying something like "speed is a virtue in a horse," or "height is a virtue in a basketball player." Doing anything well requires virtue, and each characteristic activity (such as carpentry, flute playing, etc.) has its own set of virtues.

Problemet med översättningen till 'virtue' har en direkt motsvarighet vid översättningen till det svenska ordet 'dygd', och det tycks uppenbart att den etymologiskt närliggande översättningen till 'duglighet' återger den ursprungliga betydelsen på ett mycket bättre sätt.

Denna förskjutning av betydelsen kan också förändra synen på begreppet eudaimonia och dess översättning till 'karaktär' på svenska. Detta tillstånd betraktades uppenbarligen som både eftersträvansvärt och moraliskt högtstående. Om det baseras i termer av 'dygd' blir det naturligt att föreställa sig att det är just dessa dygder som är bärare av den moraliska kvalitén, men om det istället tänks som uppbyggt av 'dugligheter' eller 'förmågor' är det inte någon rimlig tolkning. Då får man istället hänföra den moraliska kvalitén till det som håller samman 'karaktären', alltså den intellektuella förmågan att använda och att styra de tillgängliga förmågorna. Det moraliska sinnelaget blir därmed en del av intellektet.

Det svenska ordet 'karaktär' förefaller vara en god översättning av eudaimonia, även efter den här preciseringen, och så länge vi använder det för individer. Om vi sedan tänker oss att också tillämpa begreppen areté och eudaimonia för nationalstater eller andra aggregationer blir samma översättningar mindre självklara. I samband med en mer systematisk genomlysning av hur de kan tillämpas på detta utvidgade sätt kan det alltså också bli aktuellt att också överväga hur de då ska översättas.

En sådan utvidgning av dessa begrepp så att de kan tillämpas t.ex. på nationalstater ska inte ses bara som en tankeövning. En ideologi är ju en uppfattning om hur ett land ska styras, så om man vill knyta samman liberalism med en sekulär morallära så är det fullt naturligt att använda samma begrepp för både individer och stater närhelst det faller sig naturligt.

Citerade arbeten

pan-15737    Leva fritt och leva väl.
Per Ericson i Timbro.

red-204   Värdeliberalism enligt Per Ericson.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2020-08-26

red-217   Kort förklaring av Reflective Equilibrium Theory, en teori om värderingars stabilitet.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2020-11-24

1. John Rawls: A Theory of Justice. 1971.

2. John Rawls: Justice as Fairness: A Restatement. 2001.