Granskningar av Argument och Fakta

i samband med ideologier och religioner

Ideologin Wilayat al-Faqih inom Shia Islam,
granskad ur ett paraliberalt perspektiv

I boken "Shia Political Thought" [pan-7671] beskriver Ahmad Vaezi det politiska systemet i Islamiska republiken Iran, vilket kallas Wilayat al-Faqih. Han kan uttala sig som auktoritet i detta ämne eftersom han är ledare för 'Islamic Propagation Office' i den religiösa staden Qom i Iran. Hans inställning avspeglas i följande yttrande som han gjorde vid en konferens år 2014 [pan-7596]:

The turning point in Shi'ite history was the establishment of the Islamic Revolution in Iran. Amongst both Sunnis and Shi'ites, the formation of the Islamic Republic of Iran has been the only successful implementation of political Islam in the last hundred years.

Ahmad Vaezi har en viss internationell bakgrund utöver sitt iranska ursprung. Efter sina studier i hemlandet tillbringade han också några år i Storbrittanien varvid han undervisade på Universitetet i Cambridge och vid Islamic College i London, innan han återvände till Iran. Det var under tiden i UK som han författade den bok som ska granskas här.

Väktarstyre, demokrati och Wilayat al-Faqih

Kort beskrivning av väktarstyre

Vaezi beskriver Wilayat al-Faqih som en variant of väktarstyre (guardianship) vilken har begränsade inslag av demokrati. Först beskrivs det renodlade väktarstyret på följande sätt (sid. 66):

By guardianship, we mean a political system in which the state is governed by qualified rulers (guardians). - - The ruler or rulers are not subject to election and do not come to office through free election. They deserve to govern the people due to their specific qualifications and abilities. Therefore, the delegation of authority in a guardianship model of state is not due to a democratic process, but rather to the qualities of a guardian. Advocates of guardianship commonly believe that the entrustment of political power to a highly qualified minority, who has exceptional expertise, guarantees the interests and good of the people.

Det arabiska ordet wilayat är en avledning från stammen wali som har flera betydelser, såsom "vän", "supporter", "övertygad" och "beskyddare". Ordet och dess olika avledningar används i situationer där someone's affairs have been taken care of by someone else. Vaezi fortsätter (sid. 29): Therefore, whoever takes charge of these affairs is the latter's Wali, and consequently it is often applied to governance as well. Betydelsen kan då breddas till att omfatta "to be in charge", "to govern", eller "to exercise authority" (sid. 34).

Det är detta breda begrepp som i boken får motsvaras av det engelska ordet 'guardian'. Jag väljer att använda ordet 'väktare' på svenska, särskilt som det redan är etablerat när vi talar om 'väktarrådet' i den iranska regimen.

Ahmad Vaezi refererar till tidigare tänkare som fört fram sådant 'guardianship' som den bästa styrelseformen, men med olika kriterier för väktarnas kvalifikationer (sid. 29 igen):

... the guardianship supported by Plato is rationally different from the Marxist Leninist interpretation of it. Plato's guardians are a minority of well-qualified philosophers, whereas the latter's are an organized group of revolutionaries.

I fallet med Wilayat al-Faqih ska väktarna istället utses bland jurister. Ordet faqih betyder 'jurist', alltså en person som har utbildning och kompetens i frågor om lag och rätt, närmare bestämt inom sharía. Den ordagranna översättningen av uttrycket Wilayat al-Faqih är alltså 'juriststyre', men enligt Vaezi får termen beteckna väktarstyre av jurister kompletterat med vissa inslag av demokratiskt beslutsfattande.

Principer för de styrandes legitimitet

Denna inledande karakteristik av Wilayat al-Faqih leder omedelbart till tre frågor, nämligen (1) hur utses isåfall de jurister som ska få förtroendet att vara väktare, (2) vilken legitimitet har de, och (3) hur görs avgränsningen mellan väktarnas och de folkvaldas befogenheter?

I Ahmad Vaezis framställning är (2) den centrala punkten och de andra två blir naturliga konsekvenser. Detta är ett resultat av grundläggande principer inom Shia. Under rubriken "Political Theology" skriver han (sid. 25):

Shi'a political thought, the original and oldest Islamic political theory, is essentially theological because its primary concern is leadership; the characteristics of the rightful leader and the correct method of identifying and appointing him. The Shi'a school of thought does not restrict these issues to a solely political or juridical (fiqh) discussion, rather they are considered a fundamental component of the Islamic ideology.

Inom Shia finns olika skolor men Vaezi fokuserar på en av dem, nämligen Imami Shiism då Wilayat al-Faqih är grundad på den. Enligt denna skola har juristerna (faqih) rätt att utfärda domar om de blivit utsedda till det av en imam. Han skriver (sid. 28):

The political status of the Imams is an essential component of Imami Shi'ism. They are considered to be the true successors of the most noble Prophet Muhammad (pbuh), and those who subscribe to this Islamic perspective believe that any successor must be appointed by Allah, through his Prophet.

och på samma sida citerar han följande beskrivning av imamerna:

The twelve Imams themselves, and above all the present twelfth or hidden Imam, were held to be necessary to the constitution of the Universe and of true religion. The Imam is God's proof (Hujjah: guarantee), he is the pillar of the Universe, the 'gate' through whom God is approached. Knowledge of revelation depends upon him.

Ayatollah Khomeini har förklarat uttrycket "God's proof" så här:

A 'proof of God' is one whom God has designated to conduct affairs, all his deeds, actions, and sayings constitute a proof for the Muslims. . . . If the 'proof' commands you to perform a certain act . . . and if you fail to obey him in any of these respects, then God Almighty will advance a 'proof' against you on the day of Judgment.

Och vidare (sid. 28):

The Imams are considered to be the successors of the Prophet (pbuh) and the rightful recipients of his authority. This is not because they are from his family; rather, it is because they are pious, obedient to Allah and embody characteristics that are pre-required for this level of religious-political leadership. Equally so, they are not appointed by any popular consensus; Imamate is instituted by divine installation; only Allah truly knows who possesses the qualities required to fulfil this duty, therefore only He is capable of appointing them. Shi'a considers Imamate, like Prophethood, to be a fundamental belief, and obedience to the authority of their Imam a religious obligation. Political and religious guidance emanate from [the Imams] and they are guardians over the believers. This is a manifestation of Allah's guardianship over human beings. In addition to this, the concept of guardianship is another crucial element of Shi'a political doctrine.

och på sid. 36:

Imami jurists commonly agree that [the responsibility to judge in legal cases, (Wilayat al-qada)] is entrusted to the just faqih as a deputy of the Imam.

I och med detta borde frågan om legitimitet vara klargjord, om än på ett mycket auktoritärt sätt. Det finns dock ett återstående stort problem, nämligen att det ska finnas exakt tolv imamer, elva av dem har avlidit mellan åren 661 och 874 CE, och den tolfte är för närvarande fördold. (Förkortningen CE, också skriven AD, betyder 'enligt kristen tideräkning').

Den tolfte imamen i det fördolda, al-Mahdi

Enligt Shia islam gäller följande. En viss Muhammad ibn al-Hassan, alias al-Mahdi, född år 868 CE i Samarra i nuvarande Irak, lever i det fördolda ("the occultation") sedan år 872, och detta kommer att fortsätta så länge Gud vill det. På uppståndelsens dag, Qiyamah, kommer han att framträda för att reestablish the rightful governance of Islam and replete the earth with justice and peace.

Denna trosföreställning innebär uppenbarligen ett problem när man vill tillämpa doktrinen om att jurister ska få sitt uppdrag av Gud och meddelat av en imam. Tydligen måste det tillskapas någon ytterligare metod för att ge det gudomliga uppdraget till de jurister som är värdiga det.

Lösningen är följande (sid. 44):

... the guardianship of the jurists during the greater absence is a 'general' designation. This means that no faqih is exclusively appointed as 'Wali' and deputy; all Imami jurists who are just and qualified in fiqh (ijtihad) have the right to exercise the Imam's authority as his deputies. Accordingly, universal authority has been entrusted to many jurists in every age and generation.

Enligt denna doktrin kan man få ett avsevärt antal jurister som var för sig anses tala å Guds vägnar. Detta kan leda till flera slags problem, men det största problemet i det här sammanhanget är vad det innebär för det politiska ledarskapet. Enligt principen att all makt ytterst kommer från Gud borde ju även de politiska ledarna utses av juristerna. Men vad händer då om de är oense och utser olika ledare? Lösningen är följande:

Wilayat al-Faqih defines the criteria required of a ruler, and maintains that anyone who fulfils these qualities has the right to govern. In principle, authority (Wilayat) does not demand any extra conditions. However, to be practically applied such authority requires suitable political circumstances and the recognition of the people. According to Imami doctrine, if Muslims appoint a just and capable jurist as their leader, then other fuqaha are obliged to support him and obey his orders, so long as he fulfils the qualities of Wilayat.

Det innebär alltså att i imams frånvaro kan det uppkomma att man har ett stort antal personer som är kvalificerade att leda landet, och då får folket välja mellan dem. Det är detta som avses när man säger att Wilayat al-Faqih är guardianship med begränsade inslag av demokrati.

En naturlig följdfråga blir vad som ska hända om man har flera stater som behöver varsin ledare. Är då en jurists beslut bara giltigt i det egna landet, och vad är isåfall den religiösa motiveringen för detta? Den frågan berörs inte i Vaezis bok, vad jag kan se.

Detta var bara ett av de praktiska problem som kan uppstå när man har ett stort antal samtidiga jurister med vittgående befogenheter. Vaezi beskriver regler som innebär att vissa av deras utslag bara är giltiga för deras egna följare, medan andra är avsedda att vara giltiga för alla muslimer överhuvudtaget. (Man kan dock anta att denna breda giltighet inte respekteras utanför Shia islam).

Med detta återkommer vi till frågan om den religiösa legitimiteten för jurister som inte har nominerats personligen av en imam, utan som bara har kvalificerat sig enligt 'universal authority', så som beskrivits ovan. Vaezi citerar flera motiveringar för deras legitimitet, bland annat den följande, där jag utesluter de två första stegen i resonemanget (sid. 62):

(3) Within the early period of Islam, the Prophet (pbuh) and the Imams (pbut) were the legitimate political leaders, and the organisation of political and social affairs was their duty.

(4) The need to regulate social relationships according to divine laws and values is not confined to a specific period of time. Rather it is a crucial need for every age and generation. Certainly when infallible Imams were present amongst people, they appointed reliable people as their representatives to undertake Shi'a social affairs and prevent their followers from recourse to tyrannical governments (taghut) for their affairs. The assumption that Imams encouraged people to avoid referring to taghut without presenting an alternative solution to their problems is illogical.

Därför finns det bara tre möjligheter:

(1) A non-faqih (one who is not a just faqih) is designated as the Imam's deputy. This supposition is obviously unwise and impractical, as a person lacking the essential knowledge or qualifications would be unable to provide guidance.
(2) In the era of occultation, Imami have a duty to avoid any recourse to illegitimate government for their social affairs, however the Imams did not introduce any alternative point of reference. This theory is equally impractical.
(3) The Imam has designated the just faqih as his deputy to undertake these affairs and that is what we are seeking.

Eller med andra ord: eftersom imamer måste utse kompetenta jurister som sina företrädare eftersom de är nödvändiga för det islamiska samhällets fortbestånd, samtidigt som den nuvarande imamen inte kan göra detta då han är fördold, så följer att alla kompetenta jurister har rätt att agera som hans företrädare, om än inom ramen för givna riktlinjer. Vissa av deras beslut får också status av att vara Guds vilja.

Avgränsningen mellan väktares och folkvaldas befogenheter

Vi övergår nu till den tredje av de frågeställningar som angavs tidigare, alltså hur man definierar avgränsningen mellan väktares och folkvaldas befogenheter. Vaezi skriver (sid. 50):

Indeed, the theory of 'Wilayat al-Faqih', ... is mixed between guardianship and democracy. While the authority of the faqih and the supervision of Islamic laws and values over all political and social functions of the government emphasise the guardianship dimension of this political system, the approval of representative democracy and the participation of people in electing members of the Assembly of Experts (who choose and can remove the Wilayat al-Faqih'), parliament, president and many parts and local councils, show the democratic aspect of this political ideology. Article 56 of the constitution emphasizes people's sovereignty: Absolute sovereignty over the word and man belongs to God, and it is He who has made man master of his own social destiny. No one can deprive man of this Divine right, ...

Denna bild kompletteras på sid. 66:

What distinguishes this model of 'meritocracy' (Wilayat al-Faqih) from guardianship is the role of the people in participating in the distribution of political power and in shaping political decisions through their representatives. However, people and their representatives are not religiously free to delegate the political authority to a non-faqih or those who have no tendency to rule, legislate and execute within the framework of divine laws and Islamic values and teachings. Consequently, in this meritocracy, a just Imami jurist as 'Wilayat al-Faqih' and a group of fuqaha as the 'guardian council' [väktarrådet, på svenska] , supervise and control the decisions and functions of representatives and bureaucrats, who are themselves subject to the democratic process.

Man kan möjligen föreställa sig detta som ett slags motsvarighet till det system av maktdelning och av ömsesidigt beroende som man ser i USA:s konstitutionella system.

Övergripande synsätt

Avslutningsvis och sammanfattningsvis är det naturligt att peka på några övergripande frågor där Wilayat al-Faqih skiljer sig från politisk liberalism i allmänhet, och det paraliberala perspektivet i synnerhet. Detta perspektiv beskrivs t ex i artiklarna [red-220] och [red-164] .

Synen på statens uppdrag

Ahmad Vaezi skriver (sid. 19):

Objectives such as creating a welfare state and extending education or promoting prosperity and defending a nation's borders are not specific to any one model of political system. In fact, almost all political theories commonly emphasize upon these targets. Therefore, it is necessary that we define the unique objectives of a religious government and discuss how they set it apart from other political systems.

Efter detta anges följande specifika uppdrag:

Implementation of the Shari'ah
To Enjoin the Good and Forbid the Evil
To Protect True Freedom of Human Beings

Den första punkten är en religiös plikt:

The Holy Qur'an obliges the believers to implement, protect and respect Islamic laws in all spheres of their public and private lives.

Punkt två förklaras som följer:

Calling people to what is right and preventing injustice is the joint responsibility of the state and its citizens. An Islamic government cannot remain neutral concerning the moral-religious conditions of society. Also, as well as being accountable for affairs such as security, welfare and social order, the government is also charged with maintaining human virtues, common good, morality and religious commitment.

Och vidare:

However, it must be pointed out that the duty of a religious government, regarding the moral-religious position of society, does not allow Muslim rulers or citizens to impose Islamic beliefs and values upon others. - - - Essentially, [the government's] role is to maintain a healthy social atmosphere. People are free to adopt their own beliefs and opinions, but in public they must respect and abide by Islamic laws.

Beträffande den tredje punkten, som avser frihet, noterar Vaezi först att ordet 'frihet' tolkas på många olika sätt i världen, och han fortsätter:

According to the Islamic conception of human nature, we are subject to various desires and capacities. Those who follow merely their natural instincts will remain in the prison of their low desires, unable to realize their potential. But those who exercise control over themselves and strive for self-purification, rather than merely obeying their impulses, are truly free.

Detta kan jämföras med den paraliberala formuleringen vilken torde avspegla synsättet inom liberalism i allmänhet:

Statens grundläggande uppdrag är att etablera en lagstiftning och ett rättssystem, samt att stå som garant för medborgarnas friheter och rättigheter.

Vad gäller omfattningen av dessa rättigheter kan åsikterna variera. För det paraliberala synsättets del är följande utsagt:

Statens ansvar för att garantera medborgarnas friheter och rättigheter utövas genom lagar och rättssystem, men också på flera andra sätt. Här ingår förebyggande åtgärder som minskar risken för kränkningar, men också statens ansvar för försvar mot yttre hot, för vidmakthållande av en infrastruktur där varje medborgare kan finna sin utkomst, för skapande av försäkringssystem av olika slag, och för inrättande av skyddsnät för medborgare med särskilda behov. Här kan också ingå ansvar för omfördelning av egendom och av inkomster för att garantera att alla medborgares rättigheter tillgodoses, och för att motverka samhällsskadlig ojämlikhet i dessa avseenden.

Synen på människans förmåga att bygga ett gott samhälle

I sin bok diskuterar Ahmad Faezi även några möjliga invändningar mot Wilayat al-Faqih, både ur ett inomislamiskt perspektiv och ur ett externt. En av de externa invändningarna som han tar upp är att ideologin kan tyckas se ned på vanliga människor som varande oförmögna att delta fullt ut i sitt lands styrelse. Den invändningen besvarar han på följande sätt (sid. 66):

Some rational proofs of 'Wilayat al-faqih' depend on the belief that it is not in the power of human beings to establish an ideal, ordered society with no aid of God's revelation. Clearly, this premise expresses the deficiency of human beings as such, and not simply the imperfection of ordinary people, confirming the competence of a small minority as guardians. Indeed, this deficiency justifies man's need of religion, and its important role in organizing social relationships.

Ur sekulär synpunkt måste man då förstås fråga vad det kan finnas för empirisk evidens för religionens förmåga att etablera ett idealiskt och ordnat samhälle. Den citerade inställningen kontrasterar mot liberalismens grundsyn, till exempel som den formuleras paraliberalt. Grundprincipen är där:

en övertygelse om individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt, samt om att denna individens förmåga bör ses som samhällets grundval.

Synen på staten och dess grundvärderingar

Ahmad Vaezi skriver (sid 48):

Ayatollah Khomeini, in a revolutionary view, stated that although the implementation of Shari'ah is very important, it is not the ultimate goal. Islamic laws (Shari'ah) serve as a means to achieve the primary aim embodied in the protection of Islam and the extension of Justice. For him the Islamic State is not merely one part of Islam amongst others, but it is Islam itself. Consequently the significance of Islamic laws is overshadowed by the significance of protecting the Islamic system and the interest (maslahat) of Islam. He expressed the view during his lectures in Iraq -- the seminary of Najaf -- years before the Islamic Revolution in Iran.

After the Islamic Revolution in Iran he explored this view more explicitly. In his famous letter to Ayatollah Khamenei (the current Wali al-Faqih), he insists that the authority of the Prophet and Imams to govern is not only a first order divine law but also it has priority over others such as praying, fasting, Hajj and so on.

Dessa uttalanden behöver ingen kommentar annat än att "the authority of the Prophet and Imams to govern" ju avser faqih-regimens enligt egen uppfattning gudomliga rätt att styra under den nuvarande eran av "occlusion" fram till den tolfte imamens förväntade återkomst. De kan jämföras med följande formuleringar i det paraliberala synsättet:

Statens grundläggande uppdrag är att etablera en lagstiftning och ett rättssystem, samt att stå som garant för medborgarnas friheter och rättigheter. Lagar och värdegemenskap är ömsesidigt beroende: lagarna måste vara grundade i medborgarnas gemensamma värderingar för att vara legitima, men lagarnas efterlevnad kan inte garanteras enbart av polismakt och rättssystem. Medborgarnas gemensamma värderingar är också en nödvändig förutsättning för att lagarna ska tillämpas i praktiken.

samt:

De samhällsgrundande värderingarna bör fastställa medborgerliga friheter och rättigheter, och de bör också ange hur det politiska systemet ska fungera. - - - [Det är ju så att] lagar och rättssystem inte alltid räcker, utan att gemensamma värderingar också spelar en viktig roll.

Av dessa skäl finns det ett ömsesidigt beroende mellan statsmakten och de samhällsgrundande värderingarna. En av statens uppgifter är att säkerställa att dessa värderingar bevaras, till exempel genom att de lärs ut i den allmänna skolan, men samtidigt är samma värderingar oundgängliga för att staten och samhället ska fungera bra.

Även de samhällsgrundande värderingarna ska alltså fastställas inom ramen för det demokratiska systemet. På ett tydligt sätt visar dessa citat skillnaden mellan en religiöst-auktoritär och, å andra sidan, en liberal och demokratisk samhällsuppfattning.

Referenser

red-220   En värdeliberal grundsyn. Utvidgad och reviderad version.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2020-07-06

red-164   Samhällsgrundande värderingar och förhållningssätt.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2020-07-20