Granskningar av Argument och Fakta

i samband med ideologier och religioner

Värdeliberalism, kommunitarism och konservatism

Den här artikeln har två syften: först att ge en kort beskrivning av värdeliberalismen, och därefter att diskutera hur kommunitarism och konservatism förhåller sig både till liberalism i allmänhet och till värdeliberalism i synnerhet.

Skälet för att utgå från värdeliberalism i det här sammanhanget är att liberalism är ett så brett begrepp, medan värdeliberalism har en klar och tydlig definition. Detta begrepp infördes av Per Ericson i hans essä "Leva fritt och leva väl" [pan-15740], .

Kommentar, tillagd 2023-10-30: Jag tog intryck av Per Ericsons tankegångar och omkrint 2020 försökte jag vidareutveckla dem med bibehållande av beteckningen värdeliberalism. Det var då den här artikeln skrevs. Senare har jag sett behovet av andra aspekter och en annan beteckning, varvid jag övergick till att definiera ett 'paraliberalt synsätt' på liberalismen. Mycket av det som sägs i den här artikeln gäller också för det paraliberala synsättet.

I sin essä skrev Per Ericson:

Denna essä syftar till att visa hur de olika komponenterna i en liberal hållning kan hänga samman. De idéer jag kommer att beskriva ryms inom den klassiska liberalismens huvudfåra, men skiljer ut sig från det liberala allmängodset genom att vara uttryckligen förankrade i den klassiska filosofin i allmänhet, och i det aristoteliska tänkandet i synnerhet.

Skillnaden låg alltså inte på det politiska, sociala eller ekonomiska planet, utan på det filosofiskt-etiska. Några sidor längre fram skrev han:

I den klassiska, sokratiska traditionen är filosofi ett sökande efter de rätta målen för människors och staters liv. Både Platon och Aristoteles utgår från att detta är syftet. Det innebär att statsvetenskapen och den politiska filosofin hänger nära samman med moralfilosofin.

Detta är helt i linje med tanken att det inte räcker med lagar och rättssystem för att ett samhälle ska fungera väl, och att det också behövs ett minimum av gemensamma värderingar och förhållningssätt. Det innebär i sin tur att valet och försvaret av värderingarna måste vara en gemensam fråga för staten och medborgarna.

Här finns en naturlig koppling till Berggren och Trägårdhs formulering av en 'statsindividualism'. I [pan-15686] utgår de från de tre begreppen individ, stat och familj, och noterar att en del nationella kulturer tycks vila på två av dessa tre, men med olika val av vilken de betraktar som mindre central. För Sveriges del menar de att individen och staten är av primär betydelse medan familjens roll är jämförelsevis svagare.

Per Ericsons grundläggande idéer förs nu vidare, främst genom artiklar på webbplatsen Argument och fakta. I denna vidareutveckling kan man se beröringspunkter med kommunitarismen, men i mindre grad med konservatismen. Det är detta jag vill redovisa i den här artikeln.

Värdeliberalismen

Som framgår av det inledande citatet ryms värdeliberalismen inom "den klassiska liberalismens huvudfåra", och det som därtill finns är kompletteringar snarare än avvikelser. Följande är några av dess mest karakteristiska drag.

Synen på individen

Utgångspunkten för denna tolkning av liberalismen är

en övertygelse om individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt, samt om att denna individens förmåga bör ses som samhällets grundval.

Ordet 'ansvarskännande' står då för att de (värderingarna och förhållningssätten) uttrycker en förmåga både till medkänsla med enstaka medmänniskor, till solidaritet inom en grupp, och till praktisk handling även när det gäller att möta globala utmaningar. I begreppet 'förnuft' inkluderas såväl logiskt och rationellt tänkande som 'sunt förnuft', och allt däremellan.

Nästa punkt i denna formulering av värdeliberalism är övertygelsen om att människors värderingar formas och utvecklas i och av det samhälle där de lever och verkar. Värderingarna kan inte ses som entydigt givna av naturen, och de förutsätts heller inte vara fastställda av någon högre makt. Därför är de föränderliga och ska inte ses som statiska, men det betyder inte att de är godtyckliga. Istället hävdas betydelsen av värdegemenskaper, det vill säga sociala grupper vars medlemmar har tillräckligt lika värderingar och vilka även idkar ett meningsutbyte där värderingarna ingår. Därigenom kan värderingarna förändras över tid för att anpassas till nya förhållanden och nya insikter.

Synen på staten

En viktig punkt avser statens uppdrag i en liberal nationalstat samt gränserna för dess agerande. Den säger till att börja med att

statens grundläggande uppdrag är att etablera en lagstiftning och ett rättssystem, samt att stå som garant för medborgarnas friheter och rättigheter.

Denna "garanti" kan inte realiseras enbart genom lagstiftningen, utan den är också avhängig att det finns värderingar och förhållningssätt som är tillräckligt väl etablerade både bland medborgarna och inom statsmakten. Redan de amerikanska grundlagsfäderna insåg att detta är nödvändigt för att en demokrati ska fungera som avsett, och det illustreras också av utvecklingen mot illiberal demokrati på flera håll i dagens värld.

Samtidigt är det varken möjligt eller önskvärt att alla medborgare ska ha exakt samma värderingar i alla avseenden. Värdeliberalismen inför därför betreppet samhällsgrundande värderingar, varvid tanken är att varje stat ska ha utvecklat en uppsättning av värderingar och förhållningssätt som man önskar att varje medborgare ska ta som sina. Denna uppsättning måste vara lagom omfattande: den får inte vara så kortfattad att den blir intetsägande, men den får heller inte vara så utförlig att alltför många medborgare ställs utanför och inte upplever att de delar dessa samhällsgrundande värderingar.

De samhällsgrundande värderingarna bör fastställa medborgerliga friheter och rättigheter, och de bör också ange hur det politiska systemet ska fungera. Regeln att en statschef som inte blivit omvald inte ska använda kryphål i konstitutionen för att ändå hålla sig kvar vid makten är ett gott exempel på en sådan samhällsgrundande värdering. Detta exempel visar också att lagar och rättssystem inte alltid räcker, utan att gemensamma värderingar också spelar en viktig roll.

Av dessa skäl finns det ett ömsesidigt beroende mellan statsmakten och de samhällsgrundande värderingarna. En av statens uppgifter är att säkerställa att dessa värderingar bevaras, till exempel genom att de lärs ut i den allmänna skolan, men samtidigt är samma värderingar oundgängliga för att staten och samhället ska fungera bra.

Synen på kulturell mångfald

I varje samhälle finns det grupper som hålls samman av gemensam bakgrund, övertygelse eller intressen. Mer konkret kan det till exempel gälla utbildningsbakgrund, etnisk bakgrund, eller religiös övertygelse. Detta är naturligt och på många sätt värdefullt, men det kan ge problem om en sådan grupp utvecklar sina egna värderingar som strider mot värderingar som är viktiga i samhället som helhet, alltså mot de samhällsgrundande värderingarna.

Detta är ett av skälen för att det behövs en tydligt utsagd samling av samhällsgrundande värderingar och ett försvar av dessa. Kulturella grupper är välkomna att ha sina egna värderingar, men bara så länge de inte strider mot de samhällsgrundande. Självklart kan staten inte tvinga någon att ha vissa värderingar -- det ligger i själva begreppet värdering -- men staten kan och bör ge företräde åt den överenskomna värdegrunden.

En uppenbar åtgärd i det avseendet är att motverka att icke accepterade värderingar sprids. Då uppkommer frågor om var man vill dra gränserna för yttrandefriheten och andra liknande friheter. En möjlig väg att gå kan vara att "predikanter" ska kunna beläggas med "förkunnelseförbud", alltså förbud att tala inför en större grupp människor, vare sig genom fysisk närvaro eller via videoinspelning. Skriftliga argument för en viss åsikt skulle alltså inte begränsas, varigenom saklig diskussion om olika synsätt fortfarande är möjlig, men man sätter gränser för politisk agitation.

Synen på nationen

Inom värdeliberalismen gör man en principiell åtskillnad mellan medborgarna och nationen inom en stat. Medborgarskap definieras på laglig väg medan nationen består av de medborgare som ansluter sig till de samhällsgrundande värderingarna. Det kan alltså finnas medborgare som inte ingår i nationen. Följaktligen ses nationen som en värdegemenskap som samlas kring de samhällsgrundande värderingarna, och som också kan diskutera, försvara och förändra dem.

Nu är det ju omöjligt att veta vad en person verkligen har för åsikter, och därför måste det vara upp till var och en att avgöra om hen ingår i nationen eller inte. Ingen annan kan påstå något om detta. Men en person som vill ta avstånd från de samhällsgrundande värderingarna kan ju själv tala om att så är fallet, vilket då innebär att han eller hon inte räknas som ingående i nationen.

Det kan vara önskvärt att utse ett nationsöverhuvud och en enkel organisation som har rätt att fastställa och att revidera de samhällsgrundande värderingarna.

Kommunitarismen

Kort beskrivning

Kommunitarism är en filosofisk inriktning som beskrivs på följande sätt i Stanford Encyclopedia of Philosophy:

Communitarianism is the idea that human identities are largely shaped by different kinds of constitutive communities (or social relations) and that this conception of human nature should inform our moral and political judgments as well as policies and institutions.

och vidare:

[Accordingly,] we have a strong obligation to support and nourish the particular communities that provide meaning for our lives, without which we'd be disoriented, deeply lonely, and incapable of informed moral and political judgment.

En av företrädarna för kommunitarism i USA, Amitai Etzioni, beskriver dessa gemenskaper ("communities") som:

as having two characteristics: first, a web of affect-laden relationships among a group of individuals, relationships that often crisscross and reinforce one another...; and second, a measure of commitment to a set of shared values, norms, and meanings, and a shared history and identity -- in short, a particular culture.

En annan företrädare, David E. Pearson har lagt till att

to earn the appellation 'community,' it seems to me, groups must be able to exert moral suasion and extract a measure of compliance from their members. That is, communities are necessarily, indeed, by definition, coercive as well as moral, threatening their members with the stick of sanctions if they stray, offering them the carrot of certainty and stability if they don't.

Detta community-begrepp har alltså stor likhet med begreppet 'värdegemenskap' i värdeliberalismen, men med en viktig skillnad: I den senare är det väsentligt att värderingar främst bildas genom diskussion och konsensus, och att varje medlem i gruppen känner sig fri att själv ta ställning till vilka värderingar hen vill ha som sina. Detta är en principiell skillnad mot Pearsons betoning av grupptryck ('coercion') för att upprätthålla värderingarna. Gränsen mellan grupptryck och frihet kan kanske vara flytande i praktiken, men i många situationer är det ändå en viktig skillnad.

Kommunitaristers kritik av liberalismen

Kommunitarismen har haft kritik mot liberalismen som ett genomgående tema, och en viktig aspekt av Per Ericsons essä var att bemöta olika delar av denna kritik. Han menade att liberalism inte behöver vara sådan som kommunitärerna föreställer sig den. Deras kritik går bland annat ut på att liberalismen säger sig vara universell, inte minst vad gäller frågor om värderingar och om mänskliga rättigheter, medan kommunitärerna hävdar att olika kulturer gör olika avvägningar när värderingar visar sig oförenliga. Skillnader mellan den västerländska och den konfucianska sfären har nämnts som exempel.

Vad gäller värdeliberalismen är denna kritik inte tillämplig eftersom den förutsätter att olika stater kan välja sina samhällsgrundande värderingar på olika sätt, och eftersom man ger utrymme för skilda värdegemenskaper inom ramen för en stat, om än med tydliga begränsningar.

Konservatismen

Kort beskrivning

Artikeln om konservatism i Stanford Encyclopedia of Philosophy inleder följande allmänna beskrivning:

Conservatives criticise [liberalism and socialism] for making a utopian exaggeration of the power of theoretical reason, and of human perfectibility. Conservative prescriptions are based on what they regard as experience rather than reason; for them, the ideal and the practical are inseparable.

Den urskiljer därefter några olika varianter av konservatism som ideologi, framförallt de följande.

Pragmatic conservatism: a standpoint that is sceptical of abstract reasoning in politics, and that appeals instead to living tradition, allowing for the possibility of limited political reform.

Rational conservatism, that is not sceptical of reason, and that regards a community with a hierarchy of authority as most conducive to human well-being.

Neo-conservatism, the right-wing radicalism [of] Margaret Thatcher or [some] contemporary American conservatives.

Därtill kommer sådan konservatism som är ett förhållningssätt snarare än en ideologi, nämligen att man vill undvika att ändra på befintliga strukturer. Detta förhållningssätt är inte jämförbart med någon ideologi eftersom det kan tillämpas på allt möjligt, från skråsystemet till hyresregleringen.

Konservativas kritik av liberalismen

Det naturliga svaret på den konservativa kritiken av liberalismen är att den inte är tillämplig på liberalism i allmänhet. Till exempel gäller den inte för värdeliberalismen som visserligen hävdar individens förmåga till rationellt tänkande, liksom den hävdar att detta synsätt bör vara grundläggande för samhället. Men den varken hävdar eller förutsätter att detta skulle gälla för alla människor i alla situationer, utan den är realistisk vad gäller situationer där individer eller grupper inte ger prov på någon sådan förmåga.

Vad gäller pragmatisk konservatism och dess reservationer mot abstrakta resonemang är de väl mest riktade mot särskilt idealistiska och visionära varianter av liberalism och av socialism, till exempel visionär internationalism. Värdeliberalismens formulering om "med hjälp av kunskap och förnuft" är inte något ensidigt ställningstagande för abstrakt tänkande.

Det auktoritetstänkande som förs fram av rationell konservatism måste däremot ses som helt främmande för värdeliberalismen. Varje förnuftig individ kommer naturligtvis att respektera kompetensbaserad auktoritet, men efter en egen bedömning. Neokonservatismen, i sin tur, torde väl vara ett naturligt mål för kritik från den pragmatiska konservatismens sida.

Sammanfattningsvis finns det klara skillnader mellan värdeliberalism och flertalet varianter av konservatism så som den beskrivs i Stanford-encyklopedin. Bäst möjligheter till en viss överensstämmelse finns med den pragmatiska konservatismen.

Sammanfattning

.

Citerade artiklar