Debattinlägg och meningsutbyte

med ett paraliberalt synsätt

Förtroende och försiktighet i relationerna
till olika grupper inom islam

Vid ett möte med en ny bekantskap är det naturligt att kombinera vänlighet med försiktighet, och försiktigheten lär vara större ju mindre man vet om den nya bekantskapen och hens bakgrund. Vänligheten kan övergå i förtroende, men först när man har lärt känna varandra tillräckligt bra.

Samma mönster är naturligt också när ens egen grupp möter en annan grupp som har kommit med en annorlunda kultur. Det naturliga välkomnandet kan då behöva kombineras med ett samråd, inom den egna gruppen, där man diskuterar vad man egentligen ska tro om de nyanlända, och där både positiva och tvivlande tolkningar kan få ventileras. Man har naturligtvis förhoppningen att komma fram till ett förtroende, men man vill heller inte försätta sig i en situation där man måste säga "vi har varit naiva".

Situationen är också symmetrisk, eftersom man kan anta att den nyanlända gruppen har ett liknande samråd om hur de ska ställa sig till värdbefolkningens beteenden och egenskaper. Delar av dessa interna samråd kommer att läcka till motparten, som då inte får ta illa vid sig. Bättre är om den kan använda tillfället till att lugnt korrigera eventuella missuppfattningar.

Den här artikeln behandlar just denna problematik, i den speciella men viktiga frågan om hur vi i det västerländska samhället ska tolka vad olika grupper inom islam egentligen anser om vår liberala demokrati, och vad de har för förhoppningar och avsikter vad gäller deras eget deltagande i vårt politiska system.

Artikeln utgår alltså från en öppen och positiv grundinställning, men kombinerat med en avvaktande försiktighet. Vi ska börja med ett worst-case-scenario.

Anwar al-Awlakis syn på demokratin

Shejk Anwar al-Awlaki var en amerikansk och jemenitisk imam som dog i en drönarattack år 2011. Hans bloggar och anföranden finns delvis kvar på nätet och bidrar till att sprida hans uppfattningar, där han bland annat hävdar att islam och demokrati är oförenliga, och att sharía ska genomdrivas med våld och inte med demokratiska metoder. Följande är vad han skrev om demokratin i [pan-11867], :

Democracy is a system of governance that is different than the Islamic system of government and is opposed to it and is being spread by the West in the Muslim world by force as an alternative to the Islamic Sharia law.

År 2009 skrev han också följande om möjligheten att arbeta inom ramen för det demokratiska systemet för att införa ett islamistiskt styrelseskick [pan-11866]:

The promoters of change by participation in democratic elections started out by stating that democracy is kufr and we do not believe in it but we are using it as a vehicle to reach to power and after we reach to power we will implement Islam. This is what I heard from every single leading member of Ikhwaan in the late eighties and early nineties. I clearly remember the public discussions that were held on this issue because the Salafis back then were very much against Ikhwaan on this point. I also remember clearly the private discussion I had with some of the shuyukh of Ikhwaan who would reiterate the same point again and again: Democracy is un-Islamic and we are participating in elections but our intentions are to change the system from within.

Beteckningen Ikhwaan avser det Muslimska brödraskapet. al-Awlaki går vidare till att beskriva hur denna grupp har förändrat sin inställning:

Now they are saying and I have heard this more than once from their prominent members that now we genuinely do believe in the democratic system. We believe in the ballot not bullet. And if the ballot decides that a secular or disbelieving party wins we will accept that. [But] As Muslims we should not subject Islam to the whims of the people, if they chose it we implement it, if they don't we accept the choice of the masses. Our position is that we will implement the rule of Allah on earth by the tip of the sword whether the masses like it or not.

al-Awlaki är alltså helt öppen med sin inställning vilket gör att det är lätt att förhålla sig till den. Muslimska brödraskapets tänkande, så som han beskriver det, är inte lika enkelt, men framförallt aktualiserar det den fråga som berördes inledningsvis, alltså hur vi från västerländsk och politiskt-liberal synpunkt ska förhålla oss till de många inriktningar som förekommer inom islam. Vilka kan vi lita på, och vilka ska vi misstro? Man vill ju alltid tro sina medmänniskor om gott, och vi vet att misstro föder misstro, men som sagt, vi vill heller inte behöva säga att vi har varit naiva.

Ett kriterium på ideologisk kompatibilitet

Ett möjligt förhållningssätt är att vi ska ha och visa förtroende för andras goda uppsåt så länge vi inte har fått bevis på motsatsen, samtidigt som vi är uppmärksamma på allt som kan vara tecken på dubbelspel. Men frågan är om det räcker; det vore bra med ett mer systematiskt sätt att hantera det här problemet. En ansats till detta har beskrivits av Mohammad Fadel i [pan-16039]:

The first step in such an engagement, however, is to determine the meaning of compatibility [between ideologies] . The answer I offer draws on Rawls' conception of the "overlapping consensus" as laid out in [his book] Political Liberalism. In the Rawlsian account, an overlapping consensus exists when a majority of the politically active citizens of a society endorse, for reasons they individually consider morally compelling (even if such reasons are likely to be in fact philosophically incompatible), the constitutional essentials of the well-ordered society. ...

Uttrycket "ideologisk kompatibilitet" är alltså av central betydelse. Texten fortsätter:

In assessing a doctrine's "compatibility" with "democracy," therefore, a political liberal asks whether that doctrine provides its adherents with morally persuasive reasons, ideally, to endorse, or at a minimum, not to oppose, the principles of justice governing the well-ordered society. Accordingly, political liberalism is concerned not only with the fact of citizens' adherence to the principles of justice, but with their motives for doing so.

Application of this method of inquiry to the question of Islam and democracy therefore provides a useful tool for assessing both the breadth and the depth of Islamic commitments that both affirm and reject principles of justice inherent in the idea of a well-ordered society, and the doctrinal resources available to Muslims that are both supportive of and in conflict with, the principles of justice.

.  

I korthet betyder detta att om man ska förvissa sig om att en viss grupp 'verkligen' är övertygad om den liberala demokratin så ska man själv (eller någon man anförtror detta till) sätta sig in i gruppens hela tänkesätt och övertygelse för att förvissa sig om att det demokratiska sinnelaget är en tvingande konsekvens av övertygelsen. För Rawls är logiken det huvudsakliga redskapet för denna analys, vilket innebär att övertygelsen inte får innehålla några motsägelser -- om den gör det så kan man ju härleda varje godtyckligt påstående liksom dess motsats.

Denna metod kan uppenbarligen inte tillämpas på islam i allmänhet, utan den enda möjligheten är att tillämpa den separat för var och en av ett antal tolkningar eller manifestationer av islam. Mohammad Fadel fortsätter:

Viewed from this perspective, providing a categorical answer to the question of Islam's compatibility with democracy is highly implausible: the most that can be done is to identify issues of agreement and disagreement, assess the range of views available on an issue, and point to possible routes of reconciliation that can only take place over time through the process that leads to a 'reflective equilibrium.'

Begreppet 'reflective equilibrium' infördes av Rawls och är grundläggande för hans rättslära som han för fram som ett alternativ till fundamentalism och utilitarism. Han utgår från att en människas hela uppfattning i moraliska och ideologiska frågor kan förändras över tiden på ett sätt som drivs av dess inneboende logik. Den består av många ställningstaganden varav en del kan vara mycket specifika (till exempel, ett moraliskt omdöme om en viss händelse) och andra kan vara mycket generella beteenderegler. Även kännedom om fakta får räknas som "ställningstaganden" i detta sammanhang, och nya sådana ställningstaganden kan tillkomma över tid. Om personen i fråga blir varse att några av dess ställningstaganden strider mot varandra så störs "jämvikten" (equilibrium) vilket kräver att personen omprövar minst ett av dessa. Omvänt råder jämvikt om det inte finns någon sådan motsägelse inom uppfattningen.

Mohammad Fadel tycks mena kompatibilitet mellan ideologier eller moraluppfattningar bara kan uppnås genom en interaktiv process -- reconciliation -- där parterna jämför sina ställningstaganden och ibland låter sig påverkas av detta, så att de så småningom bägge uppnår kompatible tillstånd av 'reflective equilibrium'. De behöver alltså inte bli överens om allting, utan kriteriet är att de är överens i nyckelfrågor och att de var för sig har övertygande skäl (övertygande för dem själva) för detta som de är överens om.

Behövs ideologisk kompatibilitet i praktiken?

En möjlig invändning mot ovanstående resonemang kan vara att dessa ideologiska frågor är ointressanta för många muslimer i Sverige, och kanske för de flesta. Man kan jämföra med det mycket svala intresset för kristendomens trossatser, till exempel bland en stor del av Svenska Kyrkans medlemmar. Låt vara att det finns aktivister av olika slag: Muslimska brödraskapet, salafister, Hizb ut-Tahrir, och så vidare -- de är ändå så få att de inte kan få något avgörande inflytande.

Det finns dock ett problem med detta resonemang, särskilt i det worst-case-tänkande som var utgångspunkten för den här artikeln, eftersom oengagerade medlemmar i en grupp kan bli aktiverade och mycket engagerade om omständigheterna är de rätta för det. Vi har sett sådant i Sri Lanka, i Bosnien, och på flera håll i Mellanöstern, för att ta några nyliga exempel. Aktiveringen kan göras både genom att uppamma rädsla för omständigheter utanför gruppen, och genom hot och tvångsåtgärder inom gruppen själv. Det är därför som det ur den liberala synpunkten inte räcker att "de flesta muslimer i Sverige bryr sig inte". En tillräckligt god "overlapping consensus" uppnås först när de flesta av dem har en välgrundad övertygelse om de principer som de delar med den liberala motparten.

Det här betyder också att Mohammad Fadel inte är tillräckligt strikt när hans beskrivning av kompatibilitet förutsätter att motparten har "morally persuasive reasons, ideally, to endorse, or at a minimum, not to oppose, the principles of justice governing the well-ordered society". I det här fallet måste faktiskt kravet vara att "endorse", och det räcker inte med "not to oppose".

Är den här diskussionen nödvändig, eller ens försvarbar?

Den här artikeln har behandlat hur två grupper med olika bakgrund ska kunna hantera tankarna på värsta tänkbara möjligheter -- worst-case -- vad gäller den andra partens övertygelse och avsikter. Sådana tankar ska ses som utslag av försiktighet och inte av misstänksamhet. De förutsätter nämligen att man kan hålla två tankar i huvudet på en gång, alltså både vänlighet och försiktighet. Kan man inte det blir försiktigheten detsamma som misstänksamhet.

Men finns det inte risk att försiktigheten tar över hos den ena eller den andra parten, och att det hela slutar i ömsesidig misstänksamhet? Och skulle inte det vara ett gott skäl för att överhuvudtaget inte ge sig in på sådana här spekulationer? I lugna tider bör det förstås inte vara något problem, men i oroliga tider kan misstänksamhet skapas och exploateras av dem som vill skapa konflikter.

Just på grund av den risken menar jag att man inte bör försöka sopa sådana här frågor under mattan och undvika att tala om dem, och att man tvärtom bör hitta sätt att tala om dem öppet och på ett konstruktivt sätt innan problemen har blivit för stora. Rawls' och Fadels ansats förefaller mig vara den som är bäst lämpad för att ge struktur åt sådana samtal, varvid aktiva åtgärder för att finna "overlapping consensus" mellan "reflective equilibria" måste spela en nyckelroll.

Konkret tänker jag mig att i ett första steg borde man försöka bilda smågrupper av personer där varje grupp har en viss gemensam ideologi eller livsåskådning, och där varje grupp också engagerar sig i en uthållig dialog med en annan grupp med annan åskådning. Framförallt hoppas man då att en grupp med tydlig liberal åskådning ska kunna föra konstruktiv dialog med en muslimsk grupp, varvid det är en grundförutsättning att bägge grupperna är öppna för nya tankar från den andra sidan.

Det är en hel del som ska till för att detta ska fungera som avsett. En av förutsättningarna är att den liberala gruppen besitter en tydlig, användbar och motsägelsefri formulering av den liberalism som den vill föra fram. Detta är inte alltid givet, eftersom den politiska liberalismen är så självklar i vårt samhälle, och att vi därför inte tycks ha haft behov av att formulera den koncist. Men nu finns det ett sådant behov.

Det finns en alldeles särskild anledning till att en sådan tydlig formulering av liberalism behövs redan från början i sådana dialoger mellan grupper. Det är nämligen viktigt att man inte åstadkommer "overlapping consensus" genom att ge upp viktiga liberala grundprinciper. Då måste man istället konstatera att man inte har kommit till någon konsensus. I varje dialog ska uppgiften vara att ta reda på om man kan nå konsensus inom ramen för parternas grundsyn, inte att nå konsensus genom att överge sin grundsyn. För det måste man ha en bra formulering av sin egen grundsyn redan från början.

Mer övergripande betyder detta att eftersom det finns många åsiktsriktningar inom islam bör målet vara att hitta någon eller några där vi kan uppnå konsensus på ett tillfredsställande sätt, men inte att uppnå det med så många motparter som möjligt.

Webbpubliceringens roll

I ett sådant upplägg blir diskussionsgrupperna viktiga, men de kan ha en viktig resurs i form av webbplatser och webbpublicerade artiklar. Dessa kan bistå med länkar till relevant bakgrundsmaterial, och till artiklar som innehåller intressanta frågor och exempel som kan användas i grupperna. Inte minst kan de bidra till att ge de liberala diskussionsdeltagarna fördjupade kunskaper om islam i sig, och om aktuella tendenser bland muslimer idag. Liksom förstås motsvarande material vad gäller vanor och värderingar i dagens västerländska samhälle.

I detta avseende kan webbplatsen Argument och Fakta komma in som en sådan resurs bland andra. Den innehåller en 'klippsamling' med länkar till cirka 6000 sidor och artiklar på www varav en stor del kan vara relevanta i det här sammanhanget. Den innehåller också två artikelserier med namnet "Liberal åskådning" respektive "Liberal kommentar". Artiklarna i den förra definierar en tolkning av liberalismen på ett koncist sätt; artiklarna i den senare gör liberalt grundade inlägg i aktuella frågor.

Referenser

pan-11867    Voting for the American President.
Anwar al-Awlaki i Egen blogg, 2008-10-31.

pan-11866    A Question about the Method of Establishing Khilafa.
Anwar al-Awlaki i Egen blogg, 2008-08-29.

pan-16039    Muslim Reformists, Female Citizenship, and the Public Accommodation of Islam in Liberal Democracy.
Mohammad Fadel i Politics and Religion, 5 (2012), 2–35, 2012.