Paraliberalt perspektiv

på aktuella argument och fakta

Social tillit och radikal individualism

Här är en artikel som jag tror är mycket relevant för frågan om hur liberalism förhåller sig till individualism, och till frågan om tillit i samhället. Den är visserligen tio år gammal, men väl läsvärd även nu. Den här filen innehåller två artiklar, och det är framförallt den andra av dem som är av särskilt intresse, och på flera sätt. Jag ska försöka visa på dem under fyra rubriker, nämligen "berättelsen om Sverige", "ingen medelväg", "individualism" och "nationalism".

Berättelsen om Sverige.

Berggren och Trägårdhs artikel ger en bild av Sverige som jag känner mig mycket hemmastadd med. Man kan överväga om den beskriver Sverige som det är eller Sverige som vi önskar att det. Den har litet av vardera, vilket är begripligt med hänsyn till var den har framförts (Davos) och publicerats. -- På samma sätt balanserar artikeln mellan att tala om det nordiska och det mer specifikt svenska. Många skulle kanske ha önskat att andra nordiska särdrag hade kommit fram bättre, men just i vårt sammanhang spelar det mindre roll.

En intressant aspekt av den här artikeln är nämligen att den är mycket relevant för diskussionen om att vi behöver föra fram en positiv "berättelse om Sverige", både i form av en nulägesbeskrivning och en tydlig bild av hur vi vill att landet ska utvecklas vidare. Dessa två delar måste vara relaterade, för en framtidsvision kan bara vara trovärdig om den är baserad på en rimlig beskrivning av dagens situation.

En annan viktig aspekt är att det som artikeln för fram stämmer mycket väl överens med grundläggande liberala värderingar. (Det bidrar förstås till att det är så lätt att sympatisera med den). Att den mest uppehåller sig vid positiva aspekter av nuläget, och knappast alls vid några problem, är då inte någon särskild nackdel. Det är väl rimligt att en strategi för framtiden dels beskriver hur goda sidor ska vidareutvecklas, dels också hur befintliga problem ska lösas. Goda sidor i nuläget kan ju förväntas återfinnas i visionen för framtiden. Med andra ord får man tänka sig att den här artikelns positiva bild av nuläget får kompletteras med en separat beskrivning av problem som behöver lösas.

Liberalismen är inte något slags medelväg

Följande är ett intressant citat från artikeln. Det avser de återkommande förutsägelserna om att den svenska modellen (eller den nordiska modellen) skulle ha passerat sitt bäst-före-datum och befinna sig i nedgång:

To some extent, the failure of these predictions can be traced to a misunderstanding that has been shared by enthusiasts and critics alike, namely that the Nordic countries were built on a compromise between socialism and capitalism.

Det anknyter till det som ibland har sagts, nämligen att höger-vänster-skalan är en förbannelse för liberalismen, just eftersom den leder till tanken att liberalismen är en slags "middle way". Om vi kan formulera en "berättelse om Sverige" som fångar upp kärnan i artikeln så borde det bli lättare föra fram liberalism som något som varken är socialism, konservatism eller mittemellan, och som dessutom är mer i linje med svenska tänkesätt.

Om individualism

Synen på individualism är en viktig aspekt av Berggren och Trägårdhs artikel, och den är ämnet för denna den andra av artikelns tre intressanta aspekter. De två författarna ser betoningen av individens självständighet eller autonomi som det väsentliga, och det kan jämföras med andra perspektiv på individualism, till exempel:

Vi sätter alltid individen främst. Allt annat är sekundärt, eller kommer på tredje, fjärde, osv plats. Eftersom liberalismens subjekt är individen är kollektiva identifikationer mer ellet mindre tillfälliga.

Berggren och Trägårdh gör inte någon sådan kategorisk utsaga, utan de utgår från prioriteringen av individens självständighet (snarare än individen själv) och visar hur den för med sig konsekvenser inom flera områden. Familjelagstiftning, äldreomsorg och arbetslivsfrågor är några uppenbara sådana, men de pekar också på att de nordiska befolkningarna är mer villiga än andra att acceptera marknadsekonomi både som konsumenter och som producenter.

Vad är det då som får lägre prioritet när individens självständighet får högsta prioritet? Författarna ställer inte den frågan, utan använder istället en bild av typ "två slår den tredje". De menar att i det nordiska förhållningssättet får individen och staten en framskjuten roll, medan familjen och andra liknande strukturer får stå tillbaka. I en jämförelse mellan förhållningssätten i Norden, Tyskland och USA menar de att var och en av dessa lägger störst vikt vid en kombination av två av de tre strukturerna, och att de nedprioriterar varsin av de tre.

Vidare för författarna fram ett annat resultat av vad de ser som det nordiska förhållningssättet, nämligen den höga tilliten i samhället. Denna har i sin tur värdefulla resultat, som till exempel att man får minskade "transaktionskostnader" i både bokstavlig och generaliserad betydelse. Eller i enklare ord: det blir lättare att leva.

Jag ser Berggren och Trägårdhs artikel som en trovärdig "berättelse om Sverige", inte minst ur Liberalernas synpunkt. Som sådan förefaller den vara en starkare, tydligare och mer trovärdig argumentation för liberal individualism än vad man kan få genom att utgå från ett axiom såsom "vi sätter alltid individen främst".

Om nationalism

Till slut vill jag ta upp frågan om vad nationalism är för något, med utgångspunkt i Berggren och Trägårdhs artikel. Det kan kräva en förklaring eftersom detta ämne inte berörs i artikeln, men saken är den att jag vill beskriva min version av nationalism, och artikeln får en plats i min berättelse. Jag ser det också som viktigt att föra fram en motbild till de nidbilder av nationalism som ofta förs fram av andra debattörer.

Nationalism är en fråga om känslor, och för mig är nationalkänslan ett slags hemkänsla. Den inträffar till exempel när jag har vistats i ett annat land under längre tid och så återkommer till Sverige. I den nationella hemkänslan ingår det att man känner igen föremål, arkitektur och design, maträtter, människors beteenden, och till och med lukter och smaker. Där ingår också den upplevelse av frihet som består i att man förstår hur saker och ting fungerar, och även hur interaktioner med andra människor fungerar. Därigenom kan man lättare få gjort det man vill göra, vilket är frihet.

Den nationella hemkänslan inträffar alltså i en viss fysisk miljö som också är befolkad av människor. En nation är då för mig en miljö där huvuddelen av befolkningen erfar en sådan hemkänsla gentemot den miljön.

Berggren och Trägårdhs artikel är en beskrivning av den miljö där jag erfar nationell hemkänsla. Därför ger mig också läsningen av artikeln den där känslan av igenkännande och tillhörighet, alltså hemkänslan.

Nationen i denna bemärkelse har ett uppenbart kulturellt värde, men den har också ett värde som grund för ett fungerande samhälle. Förekomsten av en gemensam hemkänsla borde vara starkt bidragande till solidaritet och tillit inom nationen. Den bör också kunna vara en grund till att nationen kan samlas för gemensamma beslut, och till att människor accepterar dessa beslut även när dessa har gått deras egen vilja emot.

Realistiskt sett kommer det alltid att finnas människor som inte upplever denna hemkänsla i det land där de befinner sig. Man får önska att de ändå deltar i, och inkluderas i den gemensamma tilliten, solidariteten, och förmågan till gemensamma beslut. Om så inte har fallet för en väsentlig grupp inom landet har man problem.

Mot den här bakgrunden definierar jag nationalism, generellt sett, som en ideologi som ser nationer och nationalkänsla som viktiga utgångspunkter både för att bygga ett bra samhälle, och för människors väl och ve. Det jag har beskrivit är därför en form av nationalism. Som väl är känt finns det också andra former av nationalism där nationens gemensamma värderingar har helt annan karaktär, tyvärr. Men det finns heller inget i det jag beskrivit som utesluter att nationens gemensamma värderingar är baserade på politisk liberalism, alla människors lika värde, och alla nationers lika värde. Jag tror att den helt övervägande delen av Sveriges befolkning är nationalister i den bemärkelsen.