Debattinlägg och meningsutbyte

utifrån ett paraliberalt synsätt

Rättigheter och tacksamhet enligt Rashid Musa

Rashid Musa, som är ledare för SUM (Sveriges Unga Muslimer) gjorde den 6 juni ett inlägg på Facebook med följande lydelse [pan-12491]:

Du behöver inte visa tacksamhet eller känna någon lojalitet till den svenska nationalstaten för att bli behandlad som en likvärdig medborgare. Sverige har antagit den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och ingenstans står det att man måste visa någon tacksamhet till staten för att rättigheterna ska gälla dig. Utan de är okränkbara och gäller alla som bor här. Och det är den svenska statens skyldighet att se till att dessa rättigheter levs upp till oavsett om man väljer att sjunga nationalsången med full hals eller om man bara vill njuta av sin lediga dag.

Detta ledde till ett antal repliker både i sociala media och på fria webbplatser, till exempel [pan-12487], [pan-12490]. En sak som emellertid inte noterades i diskussionen är att Rashid Musa förtydligade sin inställning i ett senare inlägg i den tråd som startades med det ovanstående. Följande är hans förtydligande in extenso:

Okej, vi förtydligar lite här då.

1. De fina värderingar som nämns i kommentarerna ovan och som "genomsyrar" Sverige är universella och inte något som den svenska staten har patent på. Jag är ganska säker på att de flesta människor som tvingades att fly till Sverige (flyktingar väljer inte att bosätta sig i Sverige utan de tvingas till det) redan bär på dessa värderingar.

2. Ingenstans skriver jag om att man inte bör känna tacksamhet utan jag syftar primärt på att ingen bör tvinga någon att känna tacksamhet och att rättigheterna i detta land inte är villkorade till att känna tacksamhet eller lojalitet till den svenska staten. Bara för att du som individ aldrig känt dig tvingad att känna tacksamhet innebär inte att det är en verklighet som gäller alla. Var lite ödmjuk och inse att olika människor har olika erfarenheter kring detta fenomen.

3. Det finns idag inte ett formellt krav på minoriteter att de bör känna tacksamhet gentemot Sverige men precis som Stefan Mariñas Severin skriver finns det en mängd populistiska förslag som handlar om krav på tacksamhet. Tex skolor som tvingar föräldrar att skriva på ett så kallat förväntansdokument. Vi har haft förslaget om medborgarkontrakt osv osv. Den svenska integrationspolitiken idag till största del handlar om att ställa krav på minoriteter att uppfylla vissa villkor (som för övrigt inte tillämpas på majoritetssamhället) och se till att de känner någon form av tacksamhet.

4. Ni som vill känna tacksamhet, be my guest.

I punkt 1 slår han in öppna dörrar. Det han skriver kan bara referera till ett inlägg av Erik van der Hoeg som börjar

I dag är det Sveriges nationaldag.
Att vara svensk handlar givetvis inte om att bara inneha ett svenskt pass - det är ju så mycket mer!

varefter det följer en lång lista på saker som han associerar med begreppet Sverige. En del är mycket specifika, en del är nästan universella, men van der Hoeg hävdar inte alls att alla punkterna skulle vara unika för Sverige.

Vad gäller punkt 3 så stämmer det att många skolor utfärdar förväntansdokument och förväntar sig att föräldrarna skriver på. Det är ett sätt att göra klart vilka regler som gäller i skolan och som är i allas intresse. Läser man dessa, till exempel [pan-12523] så framgår det att de är riktade till alla elever och deras föräldrar, att där inte finns någon särbehandling av invandrare, och att där absolut inte står något om 'tacksamhet'.

I varje samhälle måste det finnas förväntningar på människorna som lever där, annars skulle samhället inte fungera. Det gäller även för minoriteter av olika slag. Däremot måste man förstås kunna diskutera vilka förväntningarna är, och om det är rimliga eller inte. Det vore bra om Rashid Musa kunde bli mer konkret beträffande vilka förväntningar eller krav som han reagerar mot?

En framträdande amerikansk forskare, T.A. Aleinikoff, har skrivit en intressant artikel om förhållningssätt i ett samhälle med mångfald [pan-2980]. Han känner till frågeställningen bland annat genom en tid som biträdande flyktingkommissarie i FN. I artikeln preciserar han bland annat "allegiance" (tillhörighet, lojalitet) som en attityd som "helheten" har rätt att förvänta av "delarna" i ett sådant samhälle, och som han beskriver på följande sätt:

The central idea is that a person be committed to this country's continued flourishing and see himself or herself as part of that ongoing project. The allegiance, the common identification, need not be exclusive, but it must be paramount.

I punkt 2 tycks Rashid Musa säga att han själv (eller andra som han känner) har känt sig tvingade att känna tacksamhet till den svenska staten. Även där vore det bra med litet mer konkretion. Ett möjligt scenario, om man ska gissa, kan ju vara att en person har betett sig illa, till exempel genom att insistera på orimliga krav på det hen betraktar som sina rättigheter, och att hen då har fått höra att hen borde känna litet tacksamhet istället. Om det är en sådan händelse som ligger bakom Rashid Musas inlägg så skulle det också kunna förklara varför han kopplar samman tacksamhet med hävdande av rättigheter.

I sitt första inlägg skriver Rashid Musa att "rättigheterna är okränkbara" och att "det är den svenska statens skyldighet att se till att dessa rättigheter levs upp till". Detta är helt orimligt. Sverige har antagit FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, men denna uttalar sig bara om rättigheter och inte om skyldigheter, vare sig för individer eller för stater. En del av punkterna i rättighetsförklaringen är också sådana att ingen regering någonstans kan tänkas se det som sin skyldighet att garantera dem, till exempel punkten att var och en har rätt till betald semester.

Tanken på mänskliga rättigheter är grundad både på liberalismens principer och på tankar om solidaritet mellan alla människor. Denna solidaritet är viktig såväl på universell nivå som inom varje land för sig, men den kan bara hållas levande om människor och grupper uppför sig civiliserat mot varandra, och om de utvecklar den tillhörighet och lojalitet som Aleinikoff skriver om. Uppmaningar av typen "du behöver inte känna tacksamhet för du ska ha dina rättigheter ändå" må vara formellt sett korrekta, men de nöter ändå på solidariteten. I ett längre perspektiv underminerar de därför också grunden för rättigheterna. Det är beklagligt att en ledare för en minoritetsorganisation inte tycks begripa detta.