Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle

Kulturkrockar och islamofobi

Erik Sandewall

Ordet 'islamofobi' betecknar avståndstagande från islam och från muslimer. Det används ofta för avståndstagande som har subjektiva skäl och som kan ses som ett slags mobbning, men ibland kan ett avståndstagande snarare ha karaktären av en krock mellan skilda kulturer, en 'svensk' och en 'muslimsk' kultur. I sådana fall blir det mindre tydligt vad som är islamofobi och vad som inte är det. I den här artikeln ska jag diskutera detta senare fall, alltså avståndstagande som bottnar i en konflikt mellan skilda kulturer och förhållningssätt. I samband med detta ska jag också diskutera hur ordet 'islamofobi' definieras, tolkas och används.

Definitioner av 'fobi' och 'islamofobi'

Enligt den svenska wikipedia bör man skilja mellan begreppet 'fobi' i medicinsk eller psykologisk mening och, å andra sidan, dess användning i sammansättningar. Efterledet '-fobi' behöver då inte avse ett sjukligt tillstånd, utan det kan avse "motvilja, hat, hets, fientlighet, fördomar eller konspirationsteorier" och det kan tillämpas mot olika grupper. Som exempel nämns bland annat homofobi, xenofobi och islamofobi.

I linje med detta anger Nationalencyklopedin följande definition av 'islamofobi':

Socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer samt handlingar och bruk som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på grund av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam.

Professor Mattias Gardell använder samma definition med obetydliga ändringar av ordvalet [pan-10402]. Längre fram i den här artikeln ska vi återkomma till denna definition, men vi tar den som given tills vidare.

Svenska wikipedia gör också följande avgränsning:

Islamofobi är inte synonymt med kritik av islam som religion och kultur, eller kritik av islamism som politisk ideologi och normsystem.

Formuleringen är oklar eftersom "inte synonymt med" låter det vara osagt huruvida även sådan kritik ska anses ingå under begreppet 'islamofobi' eller om det ska anses falla utanför.

Den förändrade användningen av ordet 'islamofobi'

Ordet 'islamofobi' har kommit in i språket på senare tid. På svenska tycks det ha kommit i mer allmänt bruk under tiden 2005-2010, förmodligen eftersom det var då som kritiken mot islamism och 'islamiseringen' började föras fram. På engelska har samma ord aktualiserats under 1990-talet, även om det finns belagt redan från 1900-talets början· På franska finns ungefär samma tidtabell.

Nationalencyklopedins definition fastställdes på 1990-talet och tycks inte ha ifrågasatts i någon större utsträckning. Ur pragmatisk synpunkt (alltså avseende hur ordet används) har vi dock sett en förändring, inte minst på svenska, under den korta tid som ordet varit i allmänt bruk. I början användes det ofta för att ta avstånd från islamkritiska yttranden eller personer, och för att peka ut dem. Det användes även mot helt legitim kritik och kunde bidra till att debatten tystades. Detta är omvittnat i Torbjörn Elenskis artikel från 2008 med titeln "Islamofobi" är ett skrämselord [pan-7394].

Vi är många som har upplevt detta skrämselord. Jag minns själv hur jag vid en viss punkt blev intresserad av artikelplatsen Newsmill som ju var ett intressant nytt sätt att publicera debattinlägg. Detta ledde emellertid till bestämt avrådande från goda vänner som med dämpad och litet skrämd röst sade "Newsmill? Ska du verkligen hålla på med den? Där finns det ju islamofobi ". Till historien hör förstås att Newsmill innehöll ett stort antal ämnen som var för sig var öppna för artiklar, och frågor om invandring och liknande var bara en liten del av innehållet.

Numera har i-ordet förlorat det mesta av sin skrämseleffekt. Det har använts så mycket att ingen tar det riktigt på allvar när det används på det sättet. Men samtidigt har en annan användning blivit mer vanlig, nämligen för att uttrycka att muslimer är en särskilt illa behandlad grupp i vårt samhälle eftersom detta är genomsyrat av 'islamofobi'. Då avses alltså diskriminering, förföljelse och hat mot islam och mot muslimer, särskilt när den är riktad mot rättroende muslimer. Detta är tyvärr något som tycks öka i omfattning på flera håll i världen. Rapporten [pan-10487] ger en väl genomarbetad översikt över situationen i Storbrittanien. En motsvarande aktivitet för information och faktainsamling i Sverige bedrivs i samband med webbplatsen islamofobi.se [pan-10324] vilken tillkom på initiativ av regeringen och drivs av Studieförbundet Ibn Rushd.

En del av de muslimska skribenterna återkommer regelbundet till detta ämne, till exempel Amanj Aziz [pan-6182], [pan-6200]. Samtidigt finns det också inhemska debattörer som diskuterar islamofobi ur olika aspekter, till exempel Mattias Gardell [pan-10402] och Katri Linna [pan-10400].

En ytterligare modifikation av islamofobibegreppet har börjat visa sig på senare tid genom skribenter som vill definiera islamofobi som ett slags rasism [pan-10482], [pan-10487]. En sådan precisering kan kanske motiveras med att den skulle förbättra förståelsen för islamofobin, men den kan också användas för att ytterligare stärka en upplevd avsmak för islamofobi i alla dess former och tolkningar.

Var går gränserna mellan fördomar, aversioner och kritik?

Det kan ofta vara svårt att skilja 'fördomar om islam' från 'korrekt kritik av islam'. Det som en person betraktar som en väl underbyggd kritik kan en annan uppfatta som en fördom. I mindre kontroversiella sammanhang finns det ett mellanläge mellan 'fördom' och 'instämmande', nämligen det som inträffar när en person kan säga 'jag förstår och respekterar dina argument, men jag håller inte med dig'. I mer laddade frågor kan detta mellanläge kännas mindre naturligt, och en engagerad person kan komma att sätta likhetstecken mellan 'jag håller inte med dig' och 'det du säger är en fördom'.

Av detta skäl måste man beklaga att islamofobibegreppet har fått en så stark emotionell laddning, även genom den nytillkomna kopplingen till rasism. Konstruktiv kritik av islam och diskussion om sådan kritik är viktig för att överbrygga de motsättningar som finns idag, men både kritiken och diskussionen får svårt att komma fram om de kritiska rösterna också fortsättningsvis ska bemötas med glåpord.

Den ovannämnda definitionen av 'islamofobi' är därför olycklig, eftersom den kan bidra till att all kritik som leder till avståndstagande ses som islamofobi. Den innebär till exempel att om ett politiskt parti "exkluderar" en person som i egenskap av troende muslim framför åsikter och företar handlingar som är oförenliga med partiets politiska linje, så kan partiets åtgärd komma att betraktas som ett utslag av islamofobi.

Islamofobins historiska ursprung

Flera muslimska och islamofila skribenter vill förklara islamofobi med ett "flerhundraårigt hat mot islam i Europa". Några nyliga artiklar på webbplatsen al-Jazeera hävdar att detta är ursprunget till all islamofobi i världen, och till och med till de kinesiska myndigheternas tvångsåtgärder i Sinkiang [pan-10007], [pan-10280]. Även Mattias Gardell för fram detta synsätt, och konkretiserar det med uttalanden under reconquistan av den pyreneiska halvön, samt ett uttalande av Martin Luther.

Denna berättelse måste dock betraktas som mycket överdriven. De skarpa uttalanden mot islam som Gardell citerar hänför sig ju till en tid när islam, i skepnad av det osmanska riket, utgjorde ett existentiellt hot mot hela kristenheten och mot hela Europa i dagens mening. I sådana lägen är det naturligt att det uppstår ett upphetsat språkbruk, men det brukar också lägga sig när ett lugnare världsläge har inträtt. Det muslimska hotet mot Europa avslutades väsentligen när det sista osmanska anfallet mot Wien hade slagits tillbaka år 1683. Knappt tjugo år senare valde Karl XII i Sverige att söka den turkiske sultanens stöd i sin kamp mot Ryssland, samtidigt som tsar Peter I framgångsrikt förhandlade fram en icke-angreppspakt mellan Turkiet och Ryssland. Djupare än så satt inte antipatin. Under andra halvan av 1800-talet sökte även det habsburgska riket Turkiets stöd eftersom det såg Ryssland som en svårare fiende. Och ungefär samtidigt benämndes Turkiet allmänt som 'Europas sjuke man' på grund av sin kroniska stagnation; Turkiet sågs alltså då som en del av Europa.

Ur svensk synpunkt kan man vidare konstatera att de muslimska flyktingar som sökte sig till Sverige under slutet av 1900-talet inte tycks ha mötts av några negativa reaktioner att tala om. De omnämndes vanligen som 'irakier', 'iranier' respektive 'bosnier' i enlighet med sitt ursprung. Man var medveten om deras huvudsakliga religiösa tillhörighet men den tillmättes inte någon betydelse. Även av det skälet är det svårt att tala om något traditionellt motstånd mot islam i vårt land, vilket innebär att den islamofobi som påtalas idag torde ha dagsaktuella orsaker.

Islamofobi: mobbning eller kulturkonflikt?

I ett debattinlägg i Dagens Nyheter har Aya Fawaz beskrivit de obehag och trakasserier som hon regelbundet utsätts för när hon visar sig på allmän plats klädd i muslimsk slöja [pan-10367]. Hon nämner särskilt följande slags bemötanden:
-- blickar fyllda av oförståelse riktas mot mig
-- fördomsfulla kommentarer kastas efter mig
och hon skriver att andra slöjbärande kvinnor även har drabbats av:
-- ibland fysiskt våld
-- kritik på sociala medier
-- diskriminering på jobbet.

Detta är tydliga tecken på ett problem, men vad slags problem är det? Man kan tolka det som att den muslimska gruppen utsätts för mobbning av majoritetssamhället; man kan också tolka det som utslag av en kulturkonflikt där olika synsätt och föreställningar bryts mot varandra. Jag vill hävda att bägge synsätten är tillämpliga, såtillvida att en del avståndstaganden från muslimer har karaktären av mobbning medan andra istället avspeglar en kulturkonflikt. Det är viktigt att göra denna distinktion eftersom det behövs olika förhållningssätt i de två fallen.

Om man ser avståndstagandet som mobbning så är det givet vilka åtgärder som behövs: förövarna ska identifieras och förmås att ändra sitt beteende, samt därefter föras samman med dem som utsatts för mobbning så att man kan försonas och lägga det hela bakom sig.

Om man ser islamofobi som mobbning så ligger däri också föreställningen att förövarna drivs av ett behov att härska och att trampa på några som är svagare, kanske för att kompensera för egen osäkerhet, eller för att hävda sig i den grupp man själv tillhör eller vill tillhöra.

Om och när man istället ser avståndstagandet som utslag av en kulturkonflikt så får man förutsätta att det finns två parter med skilda värderingar och förhållningssätt som bryts mot varandra. För enkelhets skull kan vi kalla dem 'muslimer' respektive 'svenskar'. (Man kan invända mot beteckningarna 'muslimer' och 'svenskar', bland annat eftersom muslimer inte utgör någon särskilt homogen grupp. I det här sammanhanget får begreppet stå för de personer som anses eller anser sig utsatta för islamofobi. Man kan också invända mot ordvalet eftersom även dessa muslimer vanligen är svenskar, i ordets nu korrekta bemärkelse. Men å andra sidan tycks det vara vanligt att muslimer använder order 'svenskar' för "de andra" och inte räknar sig själva dit).

När problemen har karaktären av kulturkonflikt kan de bara lösas genom att parterna får klargöra sina föreställningar om varandra för varandra, och att de får diskutera dessa föreställningar tillsammans. Det blir viktigt att ventilera svenskarnas föreställningar om muslimer och islam, men det blir lika viktigt att ha en diskussion om muslimernas föreställningar om svenskarna.

Så långt man kan bedöma som utomstående tycks det finnas ett stort behov av en sådan ömsesidighet. Debattörer som Mohamed Omar har skrivit upprepade gånger om att det finns grova missuppfattningar om svenskar bland många muslimer, och att många moskéer bidrar aktivt till att sprida en sådan vrångbild. Om han har rätt i detta så bör det åtgärdas, och även om han skulle ha fel så kvarstår ändå problemet att en hel del svenskar uppenbarligen tror att det förhåller sig på det sättet, vilket måste bidra till deras avståndstagande från muslimer. Bland annat finns föreställningen att muslimerna anser att svenskarna (och särskilt svenskorna) "saknar moral", vilket naturligtvis kan vara skäl för stor upprördhet på den svenska sidan.

För att reda ut föreställningar av detta slag krävs det en omfattande och uppriktig debatt. Egentligen förs den bäst på lokal nivå, i små grupper och i samband med olika konkreta aktiviteter. Mycket görs redan i den vägen, till exempel inom idrotten, men det räcker inte. Det krävs också att diskussionen om dessa frågor kommer fram i dagspress, i TV, och i sociala media, där den kan nå mycket fler personer. Detta saknas idag eftersom inslag i dessa media vanligen har karaktären av ensidiga proklamationer från den ena eller andra sidan, och eftersom de så sällan relaterar till motpartens synsätt.

Avståndstagande från islam på grund av motsatta värderingar

Missförstånd och felaktiga uppfattningar om motparten kan alltså vara viktiga inslag i en kulturkonflikt mellan en del muslimer och en del svenskar, men det finns också andra aspekter. Det finns ett antal punkter där islams trossatser och de muslimska invandrarnas traditioner avviker kraftigt från vad som är normalt i dagens Sverige. Detta har diskuterats många gånger och behöver inte behandlas mer utförligt här. Där ingår framförallt frågor om religiöst eller religionsrelaterat tvång, till exempel i samband med hederskulturen, vad gäller yttrandefrihet och religionskritik, vad gäller förföljelse av kristna i muslimska länder, och vad gäller rätten att lämna islam.

Allt detta är saker som många svenskar finner vara mycket upprörande, samtidigt som det ingår i den allmänna bilden av islam. I en del fall leder det bara till ett avståndstagande, men det kan också leda till att människor vill framföra sina kritiska synpunkter, antingen för att göra dem hörda eller för att få till stånd en debatt. Det finns inte många naturliga fora för sådana diskussioner. Någon kanske tilltalar muslimskt klädda personer i gatuvimlet för att säga vad hen tycker, andra för fram sina synpunkter på sociala media. Det är inga bra metoder, och sådana kontaktförsök eller påhopp kan mycket väl komma att registreras under rubriken 'islamofobi'.

Av flera skäl vore det mycket angeläget att skapa fler platser där en sådan diskussion kunde föras, och där man kunde ta upp svåra meningsskiljaktigheter och diskutera dem på ett ömsesidigt respektfullt sätt. Målsättningen för detta kan inte vara att man ska uppnå konsensus och tycka likadant, utan bara att deltagarna bättre ska förstå den andra sidans förhållningssätt, och därigenom komma att respektera det.

Det finns dock en del praktiska hinder för en sådan diskussion. För en skribent som vill få till stånd en öppen diskussion med en muslimsk motpart är det naturligt att försöka skicka inlägg till en muslimsk webbplats för debattartiklar. Sådana finns och är inte alltför svåra att hitta, men i många fall finns det inget sätt att skicka meddelanden, vare sig till webbplatsens redaktör eller till de ingående skribenterna. Ibland finns där ingen mailadress, och om det finns en så förblir även artiga och korrekta mail obesvarade. Kanske vederbörande har stängt av kommunikationen efter att ha blivit översvämmad av otrevliga och hatiska mail? Vad förklaringen än är så är detta ett besvärande hinder.

Avståndstagande från islam som en djupare kulturkonflikt

Skillnader i grundläggande värderingsfrågor är allvarliga och förefaller vara svårlösta, men jag vill också framföra en hypotes om att en skillnad mellan dominanstänkande och tillmötestänkande kan vara en del av förklaringen till kulturkrocken. Dessa begrepp kan beskrivas så här:

Dominanstänkande karakteriseras av att man bara ser två sätt att möta en konflikt, nämligen att dominera eller att domineras, och att man lär sig metoder att dominera så mycket som möjligt. Det är motsatsen till tillmötestänkandet där motparterna ser en tredje möjlighet, nämligen att hitta en lösning som bägge kan acceptera. Tillmötestänkande förutsätter en attityd av ömsesidighet där parterna respekterar varandra och försöker förstå varandras synsätt.

De diskuteras närmare i min tidigare artikel [red-142] . När en konflikt inträffar i en kultur där dominanstänkande överväger är det naturligt för vardera parten (eller i varje fall den starkare parten) att gå in i förhandlingen med ett väl tilltaget öppningsbud och utan någon som helst medgörlighet. Inställningen är då att det gäller att vinna, och att den som ger med sig eller kompromissar visar sig svag. Därav följer också att den som givit med sig får än svårare att göra sig gällande nästa gång hen blir part i en konflikt.

I en miljö där tillmötestänkandet är förhärskande är det istället naturligt att gå in i förhandlingen med öppet sinne, och att vara klar på vad man kan kompromissa om och var man har sina "röda linjer". Olika människor fungerar olika ur denna synpunkt, men det finns också en föreställning om att olika länder har olika kultur i detta avseende. Sverige är isåfall ett land där tillmötestänkandet är det normala, samtidigt som vi ibland möter andra kulturer som karakteriseras av det dominanstänkande. Vi känner igen det men betraktar det som främmande och osympatiskt. Ett skäl för detta kan vara att tillmötestänkande är naturligt relaterat till jämlikhet medan dominanstänkande är relaterat till makt och hierarki.

Min tanke är nu att detta kan inverka på svenskars bild av islam och av muslimer. Möjligen kan det vara så att dominanstänkande är typiskt för de länder som våra muslimer kommer ifrån. Men framförallt: när svensken möter muslimers stränga regler för vad man inte får äta, när man ska be, att man inte får ta i hand, och så vidare, då skulle hen ha förväntat sig en kompromissande och därför tillmötesgående attityd. Man kan ju försöka hitta sätt att mötas halvvägs. Om detta är otänkbart för muslimen så ger inte svensken mycket för argumentet att muslimen följer Guds bud, eftersom det inte förefaller relevant för honom eller henne. Istället kan hen se det som ett resultat av dominanstänkande och det därmed förknippade sättet att hantera meningsskillnader, vilket inte är något som hen uppskattar och heller inte har någon vana vid att hantera.

Det finns ytterligare andra kulturskillnader som kan spela in i relationen mellan muslimer och svenskar. En aspekt som har förts fram av Eli Göndör i hans bok Religionskollision [pan-10432] är att invandrare som är väl förtrogna med hur det är att vara en kulturell minoritet i ett land har mycket lättare att göra sig hemmastadda, medan de som inte har den erfarenheten kan få det mycket svårare att acceptera minoritetsstatus i sitt nya land. Invandraren kan vara förtrogen med minoritetslivet antingen genom att hen ingick i en minoritet i det land hen kommer ifrån, eller genom att där fanns minoriteter som hen kände till och respekterade. Däremot blir det problem (enligt denna teori) för invandrare som kommer från ett land utan egentliga minoriteter, eller från ett land där minoriteterna hade lägre värde och var illa sedda. I det särskilda fallet med invandrare från muslimska länder där icke-muslimer har underordnad status förefallter detta vara en hypotes som är värd att pröva ytterligare.

Denna tankegång har också en naturlig relation till frågan om dominanstänkande och tillmötestänkande: I ett samhälle där en grupp dominerar och andra grupper är underställda borde det vara naturligt för medlemmar av den dominerande gruppen att tillämpa dominanstänkande, särskilt i mellanhavanden med personer i andra grupper. Rollen som minoritet i det nya landet kan då upplevas som mycket obekväm.

Sammanfattning och slutsatser

Det finns ett antal möjliga, och helt rationella förklaringar till varför en del svenskar tar avstånd från islam och från muslimer. Bland sådana förklaringar har vi särskilt diskuterat okunskap och missförstånd, skilda värderingar, kontrasten mellan tillmötestänkande och dominanstänkande, och beteenden hos invandrare som är ovana vid minoritetsstatus.

Det resulterande avståndstagandet från den inhemska befolkningens sida tar sig ibland sådana uttryck att det av andra kommer att betraktas som islamofobi. Därför är det inte korrekt att förklara islamofobi som enbart ett resultat av ett historiskt nedärvt hat, av ogrundade fördomar, eller som ett slags rasism. Sådana förklaringar är dessutom kontraproduktiva eftersom de ytterligare skärper motsättningarna, och eftersom de heller inte anvisar någon väg till hur missförstånden eller kulturkonflikten ska bemästras.

Referenser

pan-10402    Det förflutna ekar i samtiden.
Mattias Gardell i islamofobi.se.

pan-7394    'Islamofobi' är ett skrämselord.
Torbjörn Elensky i DN, 2008-02-28.

pan-10487    Report on the inquiry into a working definition of Islamophobia / anti-Muslim hatred.
Anna Soubry; Wes Streeting (eds) i All Party Parliamentary Group on British Muslims, 2018-.

pan-6182    8 förslag på vad DU kan göra i en allt mer påtaglig islamofobisk tid .
Amanj Aziz i Nyans Muslim, 2017-01-30.

pan-6200    Islamofobisk mediasommar? .
Amanj Aziz i Nyans Muslim, 2015-08-22.

pan-10400    Politikerna måste gå från ord till handling.
Katri Linna i islamofobi.se.

pan-10324    Webbplatsen islamofobi.se.
i Studieförbundet Ibn Rushd.

pan-10482    Religionsprofessorn: 'Finns en framväxande antimuslimsk rasism'.
Lina Abusagr; Jan-Peter Eriksson i SvT, 2019-02-08.

pan-10007    Muslim cleansing: A global pandemic?.
Hamid Dabashi i Aljazeera, 2018-12-22.

pan-10280    Chinese Islamophobia was made in the West.
Mobashra Tazamal i Aljazeera, 2019-01-21.

pan-10367    Jag möts av hat och diskriminering för att jag bär slöja.
Aya Fawaz i DN, 2019-01-31.

red-142   Dominans eller tillmötesgående.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2018-09-29

pan-10432    Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen.
Josefin Utas i Egen webbplats, 2019-02-03.