Debattinlägg och meningsutbyte

med ett paraliberalt synsätt

Muslimska röster: ni är välkomna i samhällsdebatten

Bästa Kitimbwa Sabuni och dina medförfattare,

Jag har läst er artikel på svt.se med titeln "Fler muslimska röster måste rymmas i offentligheten" och har gått vidare till att söka efter muslimska röster för att se hur många de är, och vad de säger. I det arbetet lade jag särskilt märke till en bra devis på webbplatsen för Islamiskt Informations Forum som lyder

Muslimer föredrar att man pratar med dem snarare än att man pratar om dem.

Därför riktar jag det här inlägget direkt till er i stället för att enbart skriva ett inlägg om er artikel. Det som står i devisen tror jag för övrigt gäller oss alla, och inte bara muslimer.

Utrymmet för muslimska röster

Er artikel behandlar i första hand utrymmet för muslimska röster över huvud taget, men den föranleds förstås av det aktuella fallet där man har kritiserat att Amanj Aziz utvalts till en huvudroll i en föreställning på Dramaten. Jag ska ge mina tankar på bägge frågorna och börjar med den generella frågan.

Jag började alltså med att göra sökningar via Internet för att hitta muslimska röster, både i allmänna media och på webbplatser. Då har jag inte tagit med artiklar och webbsidor som behandlar muslimska trosfrågor eftersom de inte relaterar till utomstående. Istället har jag avgränsat sökningen till artiklar och debattinlägg som behandlar frågor som är aktuella i samhällsdebatten, eller som borde aktualiseras där.

I det arbetet har jag förvånats över hur få muslimska röster som ens försöker framträda. Tydligast ser man det när man går igenom webbplatserna för Sveriges Muslimska Råd och Islamiska förbundet. Där framgår att de har tillsammans tolv medlemsorganisationer, men flertalet av dessa har i sin tur ingen webbplats alls eller en mycket tunn sådan. Ingen av dem uppger heller att den publicerar någon tidskrift.

Annars tycker man ju att den mest uppenbara metoden för muslimska röster som vill göra sig hörda borde just vara att sätta upp en webbplats där man kan publicera debattinlägg. Men den enda av webbplatserna som gör något i närheten av detta är Islamiskt Informations Forum. Tyvärr verkar artiklarna där vara ungefär tio år gamla, vilket betyder att de inte tar upp några dagsaktuella frågor.

Nu finns det ju faktiskt en del sådana webbplatser med aktuella debattinlägg. Jag tänker särskilt på Nyans: Muslim men också på personliga bloggar, till exempel på den som Amanj Aziz publicerar, även om det inte finns så många artiklar på den. Men det skulle behövas fler, och det måste bli lättare för intresserade att hitta dem. När en utomstående, intresserad person vill ta reda på vad som skrivs från muslimsk sida så finns det två uppenbara metoder: dels att söka på Google, och dels också genom att gå via webbplatser för de organisationer som man känner till (eller hittar via Google). Men de nämnda debattplatserna hittar man knappast med någon av dessa metoder. För att råda bot på detta borde en första och uppenbar åtgärd borde vara att de muslimska organisationernas webbplatser fick innehålla en lista på länkar till sådana debattplatser.

Med dagens informationsteknologi kan faktiskt vem som helst göra sig hörd, om man bara ser till att göra sig tillgänglig. Varför görs inte detta, varför denna passivitet? Jag försöker föreställa mig vad anledningen kan vara. Ni säger kanske att det är meningslöst att publicera på det sättet eftersom det ger så få läsare. Ni vill att muslimska röster ska få mer utrymme än nu i DN, Svenska Dagbladet och Expressen? Problemet är bara att vi är så många, vi amatördebattörer som tycker att just vårt budskap är särskilt viktigt och bör beredas plats i de stora tidningarna. De har inte plats för oss alla.

Jag menar alltså att ni måste göra som alla vi andra som har något vi vill föra fram: skriv egna artiklar och debattinlägg och välj mellan två metoder för att publicera dem: genom att göra en egen webbplats, eller genom att skicka artiklarna till mindre tidningar, till exempel goda landsortstidningar.

Vem kommer att läsa artiklarna på er webbplats? Ett sätt kan vara att utmana författare och redaktörer på webbplatser med motsatt inriktning, och att försöka få igång en debatt med repliker och motrepliker.

Ett exempel: Det finns en skribent vid namn Mohamed Omar som ofta skriver islamkritiska artiklar, framförallt på webbplatsen 'Det Goda Samhället'. Varför inte skriva repliker på en del av hans inlägg, för att få igång en diskussion och därmed en intresserad skara läsare? Det är mycket intressantare att läsa artiklar av två eller flera som diskuterar mot varandra, än att läsa artiklar som står för sig själva.

Då säger ni kanske att ni är dödströtta på all kritik, som ni betraktar som fientlig och islamofobisk, och att ni vill ha utrymme för att uttrycka just er uppfattning, på ett sådant sätt att många lyssnar. Om det är så ni tänker så har jag en nyhet för er: det är inte så det fungerar. Om man ska få gehör hos en person eller en grupp så måste man börja med att anknyta till det som den eller de tycker är intressant och viktigt.

Att göra så behöver inte alls vara att "stryka den rådande maktordningens problemformuleringar medhårs", som ni skriver. Man kan också utgå från en problemformulering som läsarna känner igen och argumentera mot den, om man tycker att den är fel.

Detta var mina tankar med anledning av rubriken på er artikel, som var att "Fler muslimska röster måste rymmas i offentligheten". I korthet är det alltså: börja själva att ta plats i offentligheten på de sätt som finns. Ju bättre ni argumenterar desto mer plats kommer ni att få.

Kritiken mot Amanj Aziz och hans framträdande på Dramaten

Därefter går jag över till ert andra tema. Ni skiljer mellan "muslimer som stryker den rådande maktordningens problemformuleringar medhårs" och, å andra sidan, "muslimer som är kritiska mot Sveriges och andra västländers koloniala krig i den muslimska världen och ser sig själva som en del av en förtryckt, rasifierad minoritet". De förra bereds plattformar, enligt er, de senare tystas ned, och alla muslimer förväntas ingå i endera av dessa två kategorier.

Det där med tillgång till plattformar har jag belyst ovan: sådana kan man skapa själv, om det behövs, men vilka plattformar har ni som är västkritiska muslimer försökt skapa?

Om jag förstår er rätt menar ni ändå att kritiken mot Amanj Aziz är ett sätt att förvägra honom synlighet, antingen för att han är kritisk mot krigföringen i den muslimska världen, eller för att han ingår i denna tredje kategori vars existens inte ens erkänns.

Jag har samlat länkar till artiklar i den här frågan på min webbplats, och de finns på följande sida:

http://www.argumentochfakta.se/cliplib/cln.occurrences/cln.occurrence-30/in-swedish/

Där finns ett antal artiklar som innehåller kritik mot åsikter som Amanj Aziz har fört fram, eller sägs ha fört fram, liksom också artiklar som invänder mot denna kritik. De senare artiklarna är av två slag. Först finns America Vera-Zavalas inlägg i Expressen där hon hävdar att kritiken är felaktig; hennes beskrivning av hur den har uppstått ger bilden av ett drev mot Amanj Aziz. Sedan finns också de som säger att det spelar ingen roll vad Amanj Aziz har eller har haft för åsikter; föreställningen ska bedömas i sin egen rätt oberoende av skådespelarens person.

Det är svårt att bedöma vem som har rätt - America Vera-Zavala eller de som fört fram kritik mot Amanj Aziz. Jag tycker nog att några av de kritiska artiklarna känns rätt väl underbyggda, till exempel de på Torbjörn Jerlerups webbplats Ligator, men jag låter varje läsare bedöma dem själv.

Det som däremot förefaller klart är att Amanj Aziz inte har gjort något för att motverka bilden av honom själv, den bild som enligt America Vera-Zavala har byggts upp under en längre tid. Det kunde ha gjorts till exempel om han hade använt sin egen webbplats till att gå i svaromål mot kritiken och till att klargöra sin inställning i de frågor som kritiken gäller. I den nu uppkomna situationen hade en sådan källa kunnat vara till stor nytta.

Och vidare: givet att den förhärskande bilden av Amanj Aziz är som den är, fortfarande enligt America Vera-Zavala, så är det mycket förståeligt att kritiken har kommit. Det kan tyckas orättvist, om bilden är felaktig, men ibland måste man jobba litet själv för att undvika att drabbas av orättvisor.

Nu förstår jag av recensionerna att Dramatens föreställning i mycket handlar om hur det känns att ständigt vara ifrågasatt, och att ständigt måsta förklara sig och sina ställningstaganden. Jag inser att det måste vara en obehaglig situation och är väl inte rätt person att yttra mig om hur man ska hantera den, eftersom jag inte har upplevt den själv mer än vad alla råkar ut för. Men om jag ändå ska våga säga något om det så är det följande: måste det ändå inte vara ett rimligt förhållningssätt att dels göra en offentlig markering av sin egen inställning en gång för alla, dels också visa öppenhet och lyssna på andras inställning som skiljer sig från ens egen? Om man gör sig känd för bägge dessa egenskaper så tror jag att man får respekt även av dem som inte delar ens uppfattningar.

Jag har tyvärr inte haft möjlighet att se föreställningen, på grund av en längre utlandsresa, men vad jag förstår av recensionerna så tar den inte upp några sådana framåtsyftande perspektiv. Den visar hur jobbigt det är att vara ifrågasatt men föreslår inte någon lösning på problemet, om jag förstår det rätt.

Är skådespelarens personliga uppfattning relevant?

En del av debattinläggen på den nämnda sidan hävdar att Amanj Aziz' åsikter är irrelevanta, och att det bara är föreställningen i sig som ska bedömas. Jag har mycket sympati för det synsättet och brukar själv försöka tillämpa det på böcker och tidningsartiklar också. Samtidigt måste jag konstatera att det är ett vanligt tänkande i Sverige att den eller den inte ska ges uppmärksamhet därför att då legitimerar man dennes uppfattningar. Det har tillämpats på Sverigedemokraterna under lång tid, och naturligtvis på mer extrema rörelser på högerkanten.

Om muslimer med starkt profilerade åsikter upplever att de får motstånd när de vill synas så är de alltså inte ensamma om problemet (jag vill inte säga att de är i gott sällskap). Man kan ha olika åsikter om det är bra att det fungerar på det sättet i vårt samhälle, men det bör gå att leva med särskilt nu när det finns så många alternativa media. Och jag tror att det är ganska lika, eller värre, i många andra länder.

Skälen för att utrymmet för muslimska röster begränsas

Åter nu till er artikel, alltså Kitimbwa Sabuni och dina medförfattare, och till er förklaring till varför utrymmet för muslimska röster begränsas. Ni ser det som ett generellt problem och inte bara en fråga om föreställningen på Dramaten när ni skriver

Frontalattacken mot Dramaten handlar om på vilka villkor svenska muslimer ska få plats i det offentliga samtalet. Ska det kunna göras med en självständig muslimsk röst, eller är det bara de med godkäntstämpel från Timbro och ledarredaktionerna på SvD, DN, Expressen med flera som ska få höras.

Jag tror inte på er förklaring, men hur det än är med den i sak så tror jag inte att ni kommer någon vart med denna vänsterretorik där ni använder uttryck som "den rådande maktordningen" och "västländers koloniala krig". Den får bara folk att gäspa. Samma retorik har använts tidigare, till exempel av Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi när de skrev följande i en artikel med rubriken "Hatkampanjen mot förorten är rasistisk" (DN 2015-06-25):

Svaret ligger i det ideologiska ramverket som har utvecklats under århundraden i västvärlden. Född i artonhundratalets europeiska kolonialism, vilar den på föreställningar om förekomsten av byggandet av en särskilt barbarisk, kvinnofientlig "muslimsk värld" som måste civiliseras av en liberal, upplyst Västvärld; en retorik även känd som könsorientalism.

Den sortens analys vinner inga nya anhängare eller sympatisörer. Om man söker historiska förklaringar till en negativ bild av muslimer så är det mer naturligt att se till islams tidiga militära framgångar i Nordafrika, på Pyreneiska halvön, och på Balkan ända fram till Wien. Det skapade en rädsla och en försvarsvilja som väl ibland förstärktes med hjälp av stereotyper av motståndaren. Det är ju ett vanligt fenomen i samband med militära konflikter.

För min del är jag dock skeptisk till de historiska förklaringarnas betydelse, i varje fall i Sverige där historien inte får så mycket uppmärksamhet. Jag skulle snarare tro att "svaret", alltså förklaringen på det bristande genomslaget för muslimska synpunkter och perspektiv, istället ligger i en ovilja eller oförmåga hos många muslimska aktivister att ta kritik och att bemöta den sakligt.

Med en sådan mentalitet är det naturligt att varje kritik uppfattas som aggression och bemöts med aggression tillbaka. Men kritik (bra kritik) ska inte uppfattas som en attack, utan som ett initiativ till dialog.

Det måste därför vara mycket bättre, både för er och för oss alla, att lämna antikolonial och annan retorik bakom oss, så att vi kan få en saklig diskussion med ömsesidig respekt och utan tillmälen. (Självklart gäller detta i lika stor utsträckning för skribenter på den islamkritiska sidan). Det har trots allt funnits en hel del saklig kritik mot föreställningen på Dramaten. Varför inte besvara den lika sakligt, på någon plats som man åtminstone kan hitta med Google!

Vänliga hälsningar

Erik Sandewall