Granskningar av Argument och Fakta

i samband med ideologier och religioner

Europeiska fatwarådet och dess anvisningar
till Europas muslimer

I samband med Mustafa Omar-affären var en nyckelfråga vilka värderingar som den organisation som han leder, dvs. Islamiska förbundet i Sverige, egentligen företräder. Olika uppgifter stod mot varandra men full klarhet kunde inte vinnas. Den här notisen redovisar fakta som inte verkar vara tidigare kända i Sverige, och som i varje fall inte nämndes i samband med diskussionen om Mustafa Omar.

Utgångspunkten är att Islamiska förbundet i Sverige (ISIS) är grundande medlem av Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE); detta framgår av ISIS webbplats eller "hemsida". Vidare gäller att ISIS på sin webbplats har publicerat en fatwa från en European Council on Fatwa and Research (ECFR) gällande tidpunkterna för fastans början och slut under Ramadan. (En fatwa är en skrivelse med anvisningar för troende muslimer). Vilken relation som ISIS eller FIOE egentligen har till ECFR framgår dock inte av dess webbplats, och inte heller framgår det vilka andra fatwor som ECFR kan ha utfärdat.

FIOE:s webbplats är lätt att hitta, men den ger ingen ytterligare information om dessa frågor. Enkel sökning via Google eller wikipedia ger snabbt uppgift om en webbplats för ECFR, nämligen e-cfr.org/ men denna sida är enbart dekorativ. Den innehåller några rader i arabisk skönskrift, men ingen naturlig möjlighet att komma vidare. Med så enkla medel får man alltså ingen ny information.

Artiklarna om ECFR i wikipedia, på engelska och på flera andra språk inklusive svenska, innehåller en del information, men problemet är att de saknar otvetydiga källhänvisningar. De refererar till webbplatsen för en "Global Muslim Brotherhood Daily Report" men denna är i sin tur baserad på icke namngivna källor; den anger att den inte vill ange sina källors namn på grund av riskerna för trakasserier. Såväl wikipedia-artiklarna som denna Daily Report anger att FIOE är att betrakta som Muslimska brödraskapets europeiska gren, men den senare källan förefaller tydligt islamkritisk så den bör tas med en nypa salt.

Genom att arbeta litet mer med Google kan man emellertid komma fram till den modifierade webbadressen e-cfr.org/new/ som ser ut som en normal webbplats med ett antal rubriker och underavdelningar, men bara med problemet att all text är på arabiska och det inte finns någon flagga eller annan länk till text på annat språk. Detta kan tyckas något säreget för en webbplats för en europeisk organisation.

Med Google translate kan man dock få en viss inblick i webbplatsens innehåll, och till att börja med en bekräftelse på att det hela verkligen är en webbplats för European Council for Fatwa and Research. Där finns också en kort lista på andra och relaterade "Fiqh councils", alltså fatwa-utfärdande organisationer, nämligen

    Islamic Fiqh Academy India
    Assembly of Muslim Jurists in America
    Fiqh Council International - Muslim World League
    Fiqh Council International - Organization of the Islamic Conference

Den aktuella webbplatsen för ECFR förefaller innehålla uppgifter om några enstaka andra fatwor, men däremot inte någon fullständig lista på sådana.

Det förekommer även länkar till e-cfr.org/ar/ men jag har inte haft möjlighet att få upp denna sida.

Genom en tillfällighet kom jag emellertid att besöka en annan delstruktur av webbplatsen, nämligen www.e-cfr.org/data/ vilken inte innehåller någon webbsida i vanlig bemärkelse, utan enbart en katalog över filer av olika slag: Word-dokument, bilder, och så vidare. Flertalet Word-dokument och många av bilderna utgörs av vackert skriven arabisk text, men två av dokumenten är på engelska och visar sig mycket intressanta. Andra bilder utgörs av foton från sammankomster, bland annat ett som visar presidiet när Islamiska förbundet i Sverige är värd för ECFR:s 11:e möte den 1-7 juli 2003.

De två engelskspråkiga filerna utgörs av fatwor som utfärdats vid ECFR:s första tre sessioner, inklusive ett inledningsanförande vid den konstituerande sessionen år 1997, och en redogörelse för ECFR:s målsättning och arbetssätt, samt rådets sammansättning vid grundandet. Dessa två filer finns på följande webbadresser:

   del 1: www.e-cfr.org/data/cat30072008113814.doc
   del 2: www.e-cfr.org/data/cat30072008114456.doc

Vi ska återkomma till en redogörelse för fatwornas innehåll senare, men börjar med att återge den formella ramen.

Det framgår alltså av dessa dokument att ECFR är en oberoende organisation vilken dock grundades vid ett möte på inbjudan av FIOE, och av det skälet att de som redan tagit initiativet till bildandet av FIOE ansåg att man också behövde en organisation såsom Fatwarådet. De informella banden torde alltså vara synnerligen starka.

Uppgiften för ECFR, enligt detta dokument, är att ge anvisningar i trosfrågor för muslimer som bor i icke-muslimska länder, och framförallt i Europa. Det utsägs att tillämpningen av islam måste kunna variera med hänsyn till omständigheterna i skilda tider och sammanhang, och vilken förändring av omständigheterna kunde väl vara större än förändringen från att statsmakten är islamisk till att den inte är det?

Fatwarådets ursprungliga sammansättning bestod av 30 personer, fortfarande enligt dokumentet. Ungefär hälften var bosatta i arabländer och den andra hälften i Europa, med något undantag. Alla utom en hade titeln sheikh vilket väl här betecknar en religiöst lärd person, och alla var män. (Hade någon varit kvinna hade det stått sheikha). Även de som angavs vara bosatta i europeiska länder hade arabiska eller andra icke-europeiska namn.

Man kan ju fråga sig varför en grupp som ska ge vägledning i dagens europeiska verklighet ska ha en så uppenbart utomeuropeisk prägel. Eftersom en väsentlig del av fatworna i de två dokumenten gäller frågor om familjeliv och kvinnans ställning, och till och med om särskilda regler för hur kvinnor ska uppträda, så kan man ju likaledes undra om det inte hade varit bra att ha några kvinnor med i gruppen. Men det är förstås ett europeiskt perspektiv.

Dessa två samlingar av fatwor är alltså halvhemliga och svårhittade, men inte helt okända tidigare. Ett antal webbsidor på Internet och t.o.m. en publicerad bok innehåller enstaka fatwor eller andra fragment ur samlingen. En av debattörerna i samband med Mustafa-Omar-affären uttryckte sig så att man kan förmoda att hen hade tillgång dokumenten ifråga. Listan på rådsmedlemmar figurerar på nätet, och i några fall finns uppgifter om förändringar i sammansättningen. Gemensamt för alla dessa uppgifter är emellertid att de saknar tydlig källanvisning och alltså inte kan användas i en seriös debatt. Flera använder formuleringar av typen "jag har tillgång till dokument som..."

De två dokumenten innehåller alltså fatwor från ECFR:s tre första möten. Det framgår att rådet har haft ytterligare ett antal möten, t.ex. ett år 2009 och ett under 2013, men jag har inte kunnat få fram någon information om dessa. För oss som är vana vid ett öppet och publicitetshungrigt samhälle är det förstås märkligt att ett dokument som enligt egen utsago ska ge vägledning åt en vilsen skara troende inte förs fram i ljuset. Likaså är det rätt märkligt att ECFR:s webbplats är enbart arabiskspråkig. Man kan spekulera om skälen för denna policy, men möjligen förklaras den av att dessa dokument är så auktoritära. De anger regler och rättesnören som ska följas och inte ifrågasättas. Då kan det vara lämpligt att anvisningarna enbart går till imamer i de europeiska länderna, och att dessa får föra budskapet vidare vid fredagsböner och i personliga samtal. På det sättet kommer det aldrig att konfronteras med någon avvikande och därför störande mening.

Fatworna och den inledande texten håller ett sympatiskt tonläge. Inom ramen för uppdraget att ge vägledning för muslimer i länder där de utgör en minoritet och ofta är invandrare, betonar man vikten av att uppträda väl gentemot både befolkning och myndigheter i värdländerna. Det utfärdas till exempel uttryckliga förbud mot att missbruka värdländernas välfärdssystem. Det sägs också indirekt men på flera sätt att man väljer flexibla tolkningar, som man själv tycker, av generella muslimska regler, och detta för att inte skapa orimliga svårigheter för den troende. "Allah prövar ingen över gränsen för hans förmåga" är ett citat som återkommer.

Fatwornas uppbyggnad känns mycket främmande för en västerlänning. Varje fatwa behandlar en viss typ av situation, som kan vara rätt allmän, eller enbart ett fall som kommit in i form av en fråga till rådet. Ett exempel på den förra typen är "Regler för när en kvinna kan resa utan följeslagare", underförstått en manlig sådan (del 2 fatwa 35).

En fatwa som behandlar ett specifikt fall gäller till exempel om man i en affärsverksamhet med två ägare får göra så att den enes andel av vinsten beräknas som en fast procentandel av det av honom insatta kapitalet, medan den andra ägaren får resten. (Svaret är nej, eftersom det betraktas som ränta, och ränta är ocker och därmed förbjuden), del 1 fatwa 16.

Dessa två exempel är avsiktligt valda som tillspetsade, eftersom långt ifrån alla fatwor i samlingen är så främmande som dessa för vårt sätt att tänka. Ändå finns det en hel del som är svårt att acceptera för en västerlänning och inte minst för en nutida svensk. Vi får återkomma i senare artiklar och inlägg, men följande är några huvudpunkter.

1. Fatwornas anvisningar är genomgående uppbyggda på basis av hänvisningar och citat från Koranen och från tidiga islamiska auktoriteter, vilka sedan i en del fall kan "mjukas upp" med hänvisning till dagens konkreta verklighet i västerlandet. Enligt avsiktsförklaringen ska de vara baserade på islamisk lagstiftning. Om motsvarande frågeställningar hade behandlats av en svensk präst kan man förmoda att det skulle bestå av råd snarare än regler, och att de skulle vara baserade på allmänna etiska principer och inte på uttalanden av kyrkofäder. Inte ens anvisningar i t.ex. Pauli brev används väl idag i religiösa sammanhang, annat än som argument för konservativa inställningar till homosexualitet och till kvinnliga präster. Fatwornas skriftlärda paradigm kan kontrasteras mot ärkebiskop Antje Jackelins uttalande att "religionens uppgift är inte att ge svar, utan att ställa frågor."

2. Enligt avsiktsförklaringen är en viktig målsättning att "prevent controversy" (del 1 sid 4). Skilda meningar i trosfrågor anses alltså som skadliga.

3. En ansenlig grupp av fatwor gäller frågor om familj, äktenskap, kvinnans ställning, och relationen mellan man och kvinna. Inställningen i dessa frågor är ambivalent. Å ena sidan sägs det upprepade gånger att män och kvinnor är helt likställda inom islam, och att kvinnor har rättigheter över män på samma sätt som män har rättigheter över kvinnor (del 2 fatwa 2). Med vårt sätt att tänka blir det hela ändå väldigt ojämlikt, genom att män och kvinnor föreskrivs ha olika roller i äktenskapet. Kvinnor anses ha en annan, mer emotionell karaktär. Mannen är (därför?) familjens överhuvud (del 2 fatwa 15); han är dess herde och har ansvar för sin hjord (del 1 fatwa 26). I en fatwa om skilsmässa uppställs några principiella punkter, där punkt 1 är att mannen har rätt att skilja sig, punkt slut. De följande punkterna säger att kvinnan har rätt att skilja sig, men då gäller ett antal villkor, och ett antal steg måste tas (försök till medling, osv). (Del 2 fatwa 16). Sedan går det vidare: mannen har ansvar för familjens försörjning. Om kvinnan har en inkomst så kan eller bör även hon bidra till familjens gemensamma kostnader, men hennes bidrag bör vara högst hälften av mannens, nämligen eftersom en kvinna ju ärver hälften så mycket som en man med motsvarande släktrelation (del 1 fatwa 27). Och så vidare.

En fråga gäller huruvida en vigsel är korrekt om den har utförts utan godkännande av kvinnans målsman ("guardian"). Det svar som ges är att enligt flertalet traditioneer är en sådan vigsel ogiltig, men i en tradition erfordras målsmans godkännande endast om bruden ännu ej uppnått puberteten (del 2 fatwa 12).

Trots dessa för oss märkliga ställningstaganden ska man inte glömma att det också finns ljuspunkter, till exempel ett uttalande att ingen ska tvingas gifta sig mot sin vilja; tvångsäktenskap är oacceptabla. Detta är dock enstaka ljuspunkter i det som för de flesta av oss väl framstår som ett mörker.

4. En annan föreskrift är att äktenskap mellan en muslimsk kvinna och en icke-muslimsk man är förbjudet (del 1 fatwa 17). Äktenskap med druser och andra som anses vara polyteister är förbjudet i bägge riktningarna (del 1 fatwa 33).

5. En annan väsentlig grupp av fatwor gäller ekonomiska frågor. För oss är det förstås främmande att en religion ska föreskriva regler om hur kontrakt ska utformas, regler om ränta och undantag från det generella förbudet mot att ge och ta ränta, regler om arvsskifte, och så vidare. Situationen är dock helt annorlunda i islam, eftersom denna åskådning i sin grundläggande form kombinerar religion, statsskick och ett grundläggande lagsystem, om än ett mycket partiellt sådant med moderna mått mätt.

6. Samtidigt med detta går en del fatwor in med tydliga anvisningar i frågor inom den mest intima och personliga sfären. Till exempel sägs det, i kommentarer till ett konkret fall, att om en ogift kvinna blir havande men relationen till barnets biologiska far upphör, och hon istället gifter sig med en annan man, så ska de avstå från sexuellt umgänge till dess att barnet är fött. Detta motiveras, liksom i alla andra fatwor, med hänvisningar till Koranen och de muslimska skrifterna.

I ett fall som detta blir den äkta mannen legal far till barnet, och den biologiske fadern lider "total loss and deprivation" (del 2 fatwa 14). Man får förmoda att det innebär att den äkta mannen övertar försörjningsansvaret. En sådan regel överensstämmer förstås inte med svensk rätt och rättsuppfattning.

7. Slutligen en punkt som torde kunna bli mycket problematisk. En fråga till rådet avser om det verkligen är så att om någon troende lämnar islam ("avfaller") så ska han eller hon straffas med döden. Rådets svar (i del 1 fatwa 4)gör en kringgående rörelse, där den första punkten är att ett sådant dödsstraff kan enbart utdömas av en muslimsk statsmakt, och inte av en enstaka person eller grupp som tar lagen i egna händer. Härigenom säger man att detta ska inte hända i icke-muslimska länder, men man säger också implicit att i muslimska länder är detta fullt möjligt. Tyvärr är det ju också så att sådana dödsstraff både utdöms och verkställs i ett antal länder.

Vidare för rådet ett resonemang om några olika situationer som kan inträffa. Om en person lämnar islam men inte säger det offentligt, så är det icke straffbart enligt vissa riktningar inom islam. Om vederbörande däremot säger det offentligt, och på ett sådant sätt att det blir till skada för islam, då är dödsstraff i princip tillämpligt, eftersom det är en dödssynd att skada islam. Man kan anta att skarp kritik anses vara till sådan skada.

Slutligen motiverar rådet detta med en jämförelse med regler som stater kan ha: om någon bringar sitt land stor skada så är det högförräderi, och detta bestraffas med döden. Underförstått är samma princip tillämplig för islam, och i den aktuella fatwan betecknas också islam som en "nation". Det hela torde dock vara en missuppfattning för sådana regler har vi inte i Europa, och om vi någonsin har haft det så var det mycket länge sedan.

Men därtill kommer en annan och likaså viktig fråga. Antag att en grupp (säg) egyptiska invandrare i Sverige skulle hävda att de vill bilda en egen grupp inom landet, och i denna grupp ska egyptisk lagstiftning gälla. Detta skulle självklart avfärdas som galet; i Sverige gäller svensk lag, och lagen är lika för alla. Om då islam hävdar principen att den är både religion och statsbildning, i den bemärkelsen att den har ett eget lagsystem, så borde det ur svensk synpunkt vara naturligt att låta samma princip som ovan gälla för de invandrare som anser sig tillhöra den islamiska "nationen", dvs. att svensk lag alltid får företräde före islamisk lag, även om den berörda personen skulle anse att den senare har gudomligt ursprung.

Enligt den inledande delen av den första fatwasamlingen vill det Europeiska fatwarådet bland annat vara en auktoritativ motpart till offentliga myndigheter i frågor gällande islam (del 1 sid 4). Detta kan dock komma att försvåras betydligt då det visar sig att detta råd uttrycker ställningstaganden som dels är oförenliga med de mänskliga rättigheterna, till exempel punkterna om religionsfrihet och yttrandefrihet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och som dels också är oförenliga med principen att varje land själv beslutar om vilka lagar som ska gälla inom dess territorium.

Man kan därför se två problem när Europeiska fatwarådet föreskriver regler som står i strid med nationell svensk lagstiftning eller skulle sätta denna ur spel. Dels kan detta leda till reaktioner från oss som värdland, och dels kan det också visa sig försvåra, snarare än underlätta livet för de många muslimerna i Sverige, eftersom dessa då kommer att klämmas mellan två sköldar.

För att slutligen återknyta till de inledande frågorna om Islamiska förbundet i Sverige och om Mustafa Omar: i vilken utsträckning är Fatwarådets anvisningar respekterade och efterföljda av imamer i allmänhet, och av muslimer i allmänhet, till exempel i vårt land? I vilken utsträckning accepterar och försvarar Islamiska förbundet som organisation Fatwarådets anvisningar? Vad säger Mustafa Omar själv, och vad säger hans företrädare på ordförandeposten?

I den nyligen timade debatten hävdade Mustafa Omar att ISIS är helt självständigt och inte styrs av någon högre auktoritet, till skillnad då från den katolska kyrkan. Det är också sant att på ISIS hemsida finns ett avståndstagande från månggifte, medan Fatwarådet inte har gjort något sådant ställningstagande, utan tvärtom försvarar månggifte i en del situationer (del 2 fatwa 13). I så måtto har alltså ISIS visat en viss självständighet. Å andra sidan har man inte tagit avstånd från Fatwarådets mycket konservativa ställningstagande vad gäller fasteperiodens längd i "de nordliga länderna" där man har "upptäckt" att dagen kan vara mycket längre än natten. Istället har ISIS endast vidarebefordrats Fatwarådets tolkning att under Ramadan ska man avstå från mat och dryck hela tiden från solens uppgång till dess nedgång på platsen, även om detta då blir nästan hela dygnet.

Man måste rimligen anta att många muslimer i Sverige, och kanske de flesta, känner sig rätt obundna av Fatwarådets bud, på samma sätt som många katoliker själva väljer om de ska följa påvestolens anvisningar till exempel i familjefrågor. Därför är det självklart så att beskrivningen av skiljelinjer i denna artikel just avser Fatwarådet, och i andra hand dem som följer och tillämpar dess föreskrifter. Däremot avser de alltså inte muslimer i allmänhet vare sig i vårt land eller annorstädes.

Denna artikel har varit publicerad sedan ovan angivet datum på den tidigare webbplatsen för Argument och Fakta, vilken finns arkiverad . Den lades också in på den nuvarande strukturen (www.argumentochfakta.se/divlib/) den 2017-08-28.