Liberal Kommentar

Bidrag till diskussioner om liberalism, mångfald och värderingar

Ett exempel på argumentation från kulturvänstern

I en tidigare artikel har jag granskat Judith Kiros' kritik av en artikel av Fredrik Kärrholm och jämfört Kärrholms och Kiros' huvudbudskap. I den här artikeln ska jag gå vidare och även granska vilka slags argument som Judith Kiros använder i sin artikel. Det är intressant att göra detta, särskilt eftersom hon anför argument av ett slag som faktiskt är vanligt förekommande även i många andra inlägg från vänsterns företrädare.

Dit hör till att börja med det inledande tillmälet om att Fredrik Kärrholms beskrivning av den verklighet han arbetar i som polis är "en i grunden rasistisk berättelse", ett påstående som inte följs upp med någon närmare förklaring. Dit hör också fortsättningen av samma mening, som säger att denna berättelse "tjänar som ett specifikt syfte: att ignorera ekonomisk utsatthet, växande inkomstklyftor och klassintressen". Även detta är ett ofta återkommande grepp i kulturvänsterns debattinlägg: man påstår att motparten drivs av vissa illasinnade avsikter.

Det är intressant att se hur två helt ogrundade påståenden kan användas för att ge trovärdighet åt varandra. De kan nämligen läsas på följande sätt. Eftersom Fredrik Kärrholm är rasist så är det helt naturligt att han har dåliga avsikter med det han skriver, och inte minst att han vill få läsaren att bortse från klassintressen. Och då han har dessa avsikter så är det inte ägnat att förvåna att han är rasist också. Det kan övertyga trots att det är ett cirkelresonemang.

Tekniken att redan inledningsvis tala om för läsaren vad han eller hon ska tycka används också längre fram. Judith Kiros avfärdar Kärrholms artikel som "en märklig men tidstypisk text". Märkligheten förklaras i nästa mening och tycks vara att en förortskultur som leder till brottslighet också kan vara en bidragande orsak till förhöjd arbetslöshet. Alla tycker väl dock inte att det skulle vara så märkligt.

Judith Kiros' artikel publicerades på DN Kultur och har rubriken "Påståenden om förorten behöver inte längre backas upp av forskning". Längre fram i artikeln framgår det vad hon då har i åtanke. Fredrik Kärrholm skriver nämligen att

Denna förortskultur avviker kraftigt från majoritetssamhällets. Förortskulturen är dock ingen utländsk kultur, utan resultatet av integration mellan arabisk och svensk kultur, med influenser från amerikansk hiphop-kultur.

Han skriver vidare:

Forskningsvärldens bidrag för att skapa förståelse för förortskulturen är tyvärr begränsat. ... För de flesta poliser och andra professioner som är verksamma i orten är det emellertid inte forskning som efterfrågas. Problemet är tydligt.

Mot den bakgrunden är det faktiskt ganska förmätet av kulturskribenten Judith Kiros att kritisera hans text, som ju är baserad på erfarenheter från fältet, för att den inte "backas upp av forskning". Sådana erfarenheter har normalt stor trovärdighet, och det är också dem som forskning på området måste vara baserad på. Det kan i sammanhanget nämnas att Fredrik Kärrholm bland annat är författare till Polishandboken

Detta med att allt man skriver ska vara "uppbackat av forskning" är för övrigt en förvillelse, om man med det menar att varje påstående ska åtföljas av en referens till en vetenskaplig källa. Det som är självklart eller allmänt känt ska man inte behöva stödja med citat. Om sedan någon framför ett påstående som en annan författare finner vara tvivelaktigt så faller det bara på den senare att formulera sin avvikande åsikt eller bedömning och ge underbyggda argument för denna.

Judith Kiros gör dock inget sådant. Hon säger inte om hon menar att förorten är en helt utländsk kultur, eller att den är en helt svensk kultur, eller vad, och än mindre ger hon några argument för sin motsatta åsikt. Istället för att argumentera i sak mot det som Fredrik Kärrholm har skrivit så ägnar hon slutet av sin artikel till svepande formuleringar på metanivå, såsom:

Under de senaste åren har vi vant oss vid den här berättelsen: att en progressiv, jämställd svensk kultur krockar med en konservativ, laglös arabisk eller afrikansk kultur.

och

Det oroar mig när den här berättelsen tas för en sanning, när den letar sig upp och tar över det politiska samtalet, när politiska ledare använder sig av den.

Dessa uttalanden av henne är dock inte uppbackade av någon forskning, av rätt insedda skäl. Istället avslutar hon sitt inlägg med några direkt missvisande hänvisningar till den artikel hon kritiserar, till exempel när hon skriver att mångkultur och Three 6 Mafia ställs mot "Idas sommarvisa" och midsommarfirande. Detta trots att Fredrik Kärrholm tydliggör vad han menar med "goda värderingar" genom orden ingen måste dansa små grodorna eller äta kräftor. Han propagerar bara för laglydnad, jämställdhet, artighet, egenansvar och skyldigheter gentemot samhället.

Likaså skriver hon att den nämnda 'berättelsen' handlar om hur svensk kultur krockar med en konservativ, laglös arabisk eller afrikansk kultur. Men det är inte vad Fredrik Kärrholm har skrivit; han säger ju istället Förortskulturen är dock ingen utländsk kultur, utan resultatet av integration mellan arabisk och svensk kultur. Att arabisk kultur är konservativ kan man kanske hävda, men att den skulle vara "laglös" kan väl ingen påstå. Islam, som ju präglar den arabiska kulturen, är i högsta grad lagbaserad. Förekommande laglöshet i våra förorter är väl snarare ett resultat av kollisionen mellan två vitt skilda normsystem, och av konkurrensen mellan dem.

Vad sedan gäller "afrikansk kultur" är det något som Judith Kiros själv har fört in i resonemanget, vad hon nu kan mena med det uttrycket. Det återfinns i varje fall inte i Fredrik Kärrholms text.

Judith Kiros tar sig alltså stora konstnärliga friheter med sina svepande formuleringar och missvisande hänvisningar till den text som hon argumenterar emot. Tyvärr finns det många liknande exempel i dagens debatt, till exempel Mattias Hagbergs serie av artiklar om linjeförändringarna på några ledarsidor, särskilt i Göteborgs-Posten och Expressen, som publicerades på DN kultur i december 2016.

Ett antal andra exempel gavs av Anna Dahlberg i hennes artikel med titeln "Vänsterns vrålande sabbar debatten" (referens pan-1835) där hon bland annat skrev: Stora delar av vänstern har gjort såväl forskningen som verkligheten till sina fiender i avgörande frågor. När resultaten inte passar den egna ideologiska övertygelsen skruvas tonläget upp i falsett och argument ersätts med personangrepp och stickspår. Det stämmer exakt på Judith Kiros' debattinlägg också.

Om man ska döma från artiklar som dessa så skulle man faktiskt önska att avdelningen för Kultur & Nöje på Dagens Nyheter ville begränsa sig till att skriva just om kultur och om nöjen. De kunde väl överlåta åt avdelningar och skribenter som utmärks av större stringens att diskutera sådana frågor som förortsproblem och integration.

Referade artiklar

deb-090   Ett tydligt exempel på välfärdsliberalism.
Erik Sandewall, Argument och Fakta,   2017-07-26

pan-5038    Förorten behöver försvenskas.
Fredrik Kärrholm i SvD, 2017-07-23.

pan-5037    Påståenden om förorten behöver inte längre backas upp av forskning.
Judith Kiros i DN, 2017-07-25.

deb-055   En ideologi kan vara en beteckning på en grupp av personer som tycker samma sak.
Erik Sandewall, Argument och Fakta,   2017-01-02
Denna artikel innehåller en granskning och kritik av Hagbergs artiklar.

pan-1835    Vänsterns vrålande sabbar debatten.
Anna Dahlberg i Expressen, 2016-02-20.