Argument och Fakta

Forum för artiklar om mångfald, religion, stat och nation, både nu och förr i tiden

Hur har den muslimska gruppen
bemött omgivningens kritik

Religionsvetaren Foo Bar introducerade ett nytt sätt att se på en religion, nämligen som en grupp människor som väljer att delta i gruppens verksamhet och att dela dess religiösa förhållningssätt. Detta kan tyckas självklart, men det var en reaktion mot en tidigare syn där religionens urkunder och dogmer stod i centrum för intresset. Det innebar samtidigt en frigörelse från det perspektiv som det religiösa ledarskapet inom religionen representerade.

I den här artikeln ska jag använda Bars synsätt för att diskutera den situation som muslimerna har försatt sig i i Europa. Med muslimer menar jag då de personer som själva betraktar sig som muslimer och/eller som uppfattas så av sin omgivning på grund av sitt ursprung eller sin etnicitet.

(Obs. Här behövs ett resonemang om huruvida det är meningsfullt att betrakta 'muslimer' som en grupp, och huruvida ovanstående avgränsning är rimlig. Den kanske är för bred? Vilka personer uppfattar folk i allmänhet som 'muslimer' och vilka ses främst i andra kategorier)

Omgivningens kritik av muslimerna, och deras bemötande av kritiken

Uppenbarligen är det så att muslimerna är utsatta för ett stort och ökande motstånd i stora delar av samhället. Detta motstånd yttrar sig på många sätt: vardagliga trakasserier på grund av klädsel och levnadssätt, kraftig kritik av muslimska trosföreställningar i alternativa media och i ökande utsträckning i reguljära media, ökande uppmärksamhet på handlingar som utförs av muslimer och som är oacceptabla för majoritetssamhället, och minskande eller indraget statligt stöd för muslimska organisationers verksamhet. I flera europeiska länder finns nu också politiska partier eller organisationer som vill begränsa invandringen av muslimer och även begränsa deras religiösa verksamhet, vilken man därvid betraktar som kombinerat politisk och religiös, och ur politisk synpunkt som extremistisk.

Detta motstånd har tillkommit på senare år, och i Sverige förekom det inte alls i varje fall för tjugo år sedan. Då är det naturligt att diskutera hur de negativa reaktionerna har uppkommit, hur den muslimska gruppen har bemött dem, och hur den kan komma att bemöta dem i fortsättningen. Jag vill enbart se denna fråga som observatör, och har ingen avsikt att föreslå eller rekommendera något visst handlingssätt för gruppen. Däremot kommer jag att uttrycka några synpunkter på hur det omgivande samhället bör agera beroende på hur den muslimska gruppen och dess medlemmar väljer att gå vidare.

Inom ramen för detta förhållningssätt kan man sammanfattningsvis säga att muslimerna nu har ett mycket stort PR-problem, och den kommer att behöva välja hur den ska bemöta det.

Den första frågan blir hur man har gjort hittills och svaret är givet: man har etablerat begreppet islamofobi och använt det både för att förklara skälet för motstånd när sådant har uppkommit, och för att tillbakavisa kritik av alla slag. Därvid har 'man' innefattat både muslimska företrädare själva och deras sympatisörer särskilt inom vänstern.

Denna förklaringsmodell har varit effektiv under ett antal år, både genom att man har kunnat undvika diskussion i besvärliga frågor, och genom att man har kunnat finna sympati som varande diskriminerad, missförstådd och illa behandlad. Det är därför begripligt att detta har varit väsentligen det enda sättet att möta motstånd och kritik.

Tre saker är slående när man granskar hur muslimska företrädare har yttrat sig i den allmänna debatten för att bedmöta förekommande kritik: framförallt att sådana inlägg har varit så fåtaliga, men också att de enbart har kommit från tunga företrädare för muslimska organisationer, och de har i stort sett saknat konkreta argument. Strategin tycks vara att varje gång som det inträffar ett konkret problem så gör man ett auktoritativt uttalande, antingen som ett pressmeddelande eller placerat på den egna webbsidan, och sedan får det räcka med det.

Reaktionen på den nyliga MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet är ett illustrativt exempel. Ett uttalande i form av en pressresealse finns på Islamiska förbundets webbplats, men det tycks inte ha återgetts eller kommenterats i någon dagstidning. Detta är också följdriktigt eftersom pressreleasen enbart upprepar de vanliga resonemangen om islamofobi, men inte berör något av sakinnehållet i MSB-rapporten.

Debatten runt Mustafa Omars ifrågasatta medlemskap i Socialdemokraternas partistyrelse uppvisar samma mönster. I det fallet ledde Islamiska förbundets uttalande till ett antal repliker i dagspressen, men dessa tycks inte ha följts av någon motreplik eller fortsatt diskussion.

Man kan tänka sig flera skäl för denna passivitet. En möjlighet är naturligtvis brist på argument; en annan förklaring kan vara att man känner det är lönlöst att argumentera eftersom man ändå har alla emot sig. Ytterligare en förklaring kan vara att man betraktar den egna gruppen som överlägsen, i linje med tesen att islam representerar det sista steget i mänsklighetens religiösa utveckling, att den är perfekt, och att alla andra religioner så småningom ska gå upp i islam. Ser man det så behöver man ju inte bekymra sig särskilt mycket om vad andra tycker. Ur sekulär PR-synpunkt är det däremot inte någon gångbar attityd.

Ytterligare ett annat exempel kan tas från tidningsdebatten om Hirsi Alis bok 'Reformera islam' för några år sedan. Bland de många debattinläggen fanns enbart ett från en företrädare för islam, nämligen xxx som är professor vid Uppsala universitet. I ett inlägg i Svenska Dagbladet förklarade han helt enkelt att Hirsi Alis synpunkter var ointressanta eftersom hon inte hade rätt att tala för andra muslimer.

Kombinationen av att avstå från seriös debatt och att hänvisa till islamofobi har fungerat under ett antal år, men den börjar nu mista sin kraft då det blir allt mer tydligt att en del av kritiken har varit befogad, och att slagordet om islamofobi bara har varit ett sätt att undvika seriös diskussion. Man kan förutse att när denna insikt blir mer allmänt accepterad så kommer de negativa reaktionerna mot muslimerna att förstärkas ytterligare.

Eget vilseledande

Den största skadeverkningen tycks dock den islamofobiska förklaringsmodellen ha haft inom den muslimska gruppen själv. Man har alltså inte bara vilselett sin omgivning, utan också sig själva. Det är omvittnat att det inom den muslimska gruppen finns en utbredd offermentalitet där man ser de egna svårigheterna som resultat av omvärldens negativa inställning, och inte som ett resultat av vad man gjort själv. Därmed blir det svårare att företa något som förbättrar situationen.

Det är väl känt vilka andra reaktioner som också lätt kan inträffa i en grupp som utvecklar en sådan syn på sin omgivning, till exempel att man sluter leden mot den 'fientliga' omvärlden, och att man betraktar sig själv som överlägsen dessa andra. Ledare inom gruppen kan också använda hotet från omvärlden till att stärka sin egen ställning där.

Mot den bakgrunden är det följdriktigt att ledare och tongivande personer i den muslimska gruppen ofta har agerat för att bränna broar till det omgivande samhället. Man kan peka på Nalin Pekguls berättelse om hur tidiga försök att bilda samtalsgrupper som skulle leda till ökad förståelse mellan grupperna saboterades av unga muslimska aktivister. Man kan också peka på imamer som Abo Raad i Gävle som propagerar för att muslimer inte ska umgås med de 'otrogna' och inte ska ha några vänner bland dem. Och självklart ska man också peka på religiösa föreställningar, till exempel den som förbjuder äktenskap mellan en muslimsk kvinna och en kristen man.

Attitydförändringar inom den muslimska gruppen

(Inledning, säg något om svårigheter att bedöma...)

Det finns ett antal vittnesmål som säger att utvecklingen nu går i den riktningen att doktrinära läromästare får ökat inflytande, och att polariseringen därför ökar. Det är då intressant att fråga om det också finns några tecken i motsatt riktning. Det vore ju vilseledande att bara samla in indikationer på en viss utveckling; man bör också vara uppmärksam på motexempel.

Utvecklingen på mindre orter kan då vara värd att observera. När media har beskrivit problem med integration har det ofta gällt förortsområden i de största städerna, men många flyktingar har tagits emot på mindre orter där möjligheterna till kontakt med lokalbefolkningen ofta är mycket bättre. Det skulle vara angeläget att få en allsidig bild av hur integrationen förlöper i olika miljöer, och även av vilken påverkan som sker "i sidled". Kan en doktrinär rörelse i en förort nå ut och påverka situationen på mindre orter ute i landet, eller sker det en påverkan åt andra hållet?

En konkret fråga är vilken väg som kommer att väljas av sådana vuxna muslimer som idag inte är så religiöst övertygade. Kommer de att dras in i den ström som nu går i riktning mot starkare religiös övertygelse, eller kommer det att uppstå en motrörelse bland dem? Eller finns det redan en sådan?

I princip skulle det ju inte vara så överraskande om detta skedde. För den muslim som är yrkesverksam, som bor i ett område som inte är segregerat, och som gärna vill öka kontakterna med det omgivande samhället, för honom eller henne måste det ökande motståndet mot muslimer upplevas som ett stort problem. En möjlig reaktion är att ta till offerrollen, men en annan är att själv försöka göra något åt situationen. Och en uppenbar sådan åtgärd måste vara att ta tydligt avstånd från de doktrinära tolkningarna av islam.

Än så länge är ingen sådan utveckling synlig, i varje fall inte i Sverige. I USA finns det vissa försök, som till exempel xxxx, men även denna tycks ha fått ett mycket begränsat genomslag hittills. I en del europeiska länder har man sett lokala initiativ i vissa moskéer, till exempel en moské i Paris som öppet accepterar homosexuella, eller en moské i Köpenhamn som drivs av och för enbart kvinnor. Det muslimska etablissemanget brukar dock vara snabbt med att ta avstånd från sådana initiativ, och några mer övergripande organisationer på landsnivå har inte synts till.

Det enda som uppenbarligen finns i det avseendet är organisationerna för exmuslimer i olika länder, alltså för personer som har valt att lämna islam. Dessa organisationer vittnar dock om att de är utsatta för hot och trakasserier från andra muslimer. Det kan kanske också vara en del av bakgrunden till att det inte har kommit fram någon separat organisation för sekulära eller liberala muslimer.

Självklart är det bara muslimerna själva som måste välja vilken väg de vill ta, men ur samhällets synpunkt är det viktigt att vi då menar att det är varje individuell muslim var för sig som kan ta detta val. I vårt samhälle är det inte acceptabelt om muslimska ledare försöker hålla kvar personer i den egna kretsen med hjälp av hot, eller om de aktivt förhindrar åsiktsbildning inom alternativa tolkningar av islam, till exempel sekulära sådana.

När man försöker förstå vad som händer och vad som kan hända i den muslimska gruppen är det viktigt att inte glömma en viktig del: flickorna och de unga kvinnorna. I beskrivningarna av de 'hårda' förortsmiljöer där doktrinär islam har fått fäste är det ett återkommande mönster att de unga männen kontrollerar de unga kvinnorna, och särskilt sina egna systrar. Samtidigt verkar det inte sannolikt att man helt ska kunna hindra dem från att ta del av majoritetssamhällets tänkesätt. Givet den utveckling mot kvinnlig frigörelse som vi har haft både i Sverige, och allmänt i stora delar av världen, så finns det all anledning att vänta sig ett sådant uppror också bland de unga muslimska kvinnorna. Det finns förutsättningar för att den konflikten ska bli skarp och långvarig, men det är svårt att tro annat än att frigörelsen kommer att lyckas.

Det enda scenario där denna frigörelse inte skulle lyckas vore om doktrinära krafter kunde etablera ett islamiskt parallellsamhälle som är klart skilt från majoritetssamhället både kulturellt och socialt, och därför också ekonomiskt. Men en sådan utveckling är inte sannolik.

Samhällets övergripande perspektiv

Ur hela samhällets synpunkt finns det dock skäl för en viss oro. Om utvecklingen skulle bli sådan att den muslimska gruppen fortsätter och förstärker en avskärmning från det omgivande samhället och går i riktning mot att försöka etablera ett eget parallellsamhälle, då måste man frukta att det kommer att leda till starka sociala spänningar framöver. Även om man teoretiskt sett kan tänka sig att ett land organiseras som några skilda parallellsamhällen med skilda regelsystem, så vore detta mycket främmande både för svenskt tänkande under 1900-talet, och för svensk tradition i det längre historiska perspektivet.

Vidare kan man se stora risker för att ett muslimskt parallellsamhälle kan ge utrymme för kriminella grupper, och det är också tvivelaktigt att det skulle kunna bli ekonomiskt självförsörjande inom överskådlig tid. Samtidigt förefaller det inte troligt att majoritetssamhället skulle ställa upp på att ge permanent ekonomiskt stöd till ett parallellsamhälle med kraftigt avvikande värderingar, och sannolikt med starkt negativa åsikter om majoritetssamhället. Detta är bara de mest uppenbara riskerna med en utveckling mot ett muslimskt parallellsamhälle.

I ett resonemang om alternativa utvecklingsvägar får man börja med en nollhypotes, alltså vad som händer om ingen företar sig något särskilt utan nuvarande utveckling får rulla vidare. Isåfall förefaller en utveckling i riktning mot att försöka etablera ett parallellsamhälle och åtföljande konflikter tyvärr som en reell möjlighet.

Om man därefter frågar vad som kan hindra en sådan utveckling så måste det bestå av ökade kontakter och ökad ömsesidig respekt. Jag tror inte att detta kan ske annat än om det bildas en separat organisation av och för muslimer som vill tolka islam på ett sätt som är förenligt med det liberala och sekulära samhällets ideal.

Kan detta komma att ske? Ur samhällets synpunkt vore det önskvärt, men om det inte sker så är det nog ändå den stora gruppen av muslimer som blir den största förloraren.