Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

Användning av begreppet 'förkastlig'
inom mångfaldsliberalism

Denna artikel ingår i en serie av artiklar där vi vidareutvecklar ett förhållningssätt som vi kallar mångfaldsliberalism. Grunderna för detta förhållningssätt beskrivs i våra artiklar på vår webbsida om liberalism .

Den 8 juni 2016 gjorde Moderaternas Gunnar Hökmark ett inlägg i debatten om 'svenska värderingar' (ref. pan-4144) där han bland annat skrev:

I Sverige råder, i bemärkelsen styrande för vårt samhälle och dess medborgare, inte någon annan värdering än lagen.

och litet längre fram:

Men svensk lag är unik för Sverige. Och den ska gälla. Det är statens och dess företrädares uppgift att ansvara för detta, inte att debattera värderingar som om lag handlar om tolkning av identitetspolitik. Land ska med lag byggas. Punkt slut.

Han ger alltså uttryck för tanken att allting är antingen olagligt eller helt acceptabelt, och att det inte ska finnas någonting däremellan. I den här artikeln vill jag hävda att detta bipolära tänkesätt är både olämpligt och orealistiskt. Jag föreslår istället att vi ska införa begreppet 'förkastligt' för något som samhället tar avstånd från utan att för den skull göra det olagligt, eller straffbart i juridisk mening.

Faktiskt förekommande exempel på förkastelse

Det är nödvändigt att diskutera förkastelse eftersom den är allmänt förekommande i praktiken. Det mycket utbredda avståndstagandet för partiet Sverigedemokraterna är ett konkret exempel. Partiet är uppenbarligen inte olagligt, eftersom det isåfall inte skulle kunna den status och den verksamhet som det har idag, men samtidigt finns det många som absolut inte vill ha med dem att göra.

Avståndstagande av detta slag är inte enbart en fråga om individuella uppfattningar, utan det översätts regelbundet i konkreta åtgärder. Vi har nyligen haft en fråga om huruvida det var korrekt gjort av Grand Hotel att ta emot ett sällskap bestående av ledamöter av Europaparlamentet och anfört av Sverigedemokraterna. Diskussionen runt Nya Tiders deltagande i Bokmässan i Göteborg är ett annat exempel.

Några andra uppenbara exempel finns i regelverket för statligt stöd till organisationers ungdomsverksamhet, där man kräver att den mottagande organisationen ska verka för demokratiska värderingar. Det finns dock ingen lag mot organisationer som verkar för icke-demokratiska värderingar, så enligt Gunnar Hökmarks resonemang borde man inte ta sådana hänsyn vid beslut om verksamhetsstöd.

Ytterligare situationer där förkastelse kan ifrågakomma

Följande är några exempel på situationer där det kunde vara naturligt att utfärda ett formellt avståndstagande från samhällets sida, vilket vi då skulle kalla förkastelse.

Ett exempel gäller vid blasfemi, där frågan om respekt för andra människors känslor ställs mot respekt för yttrandefriheten. Hellre än att ha ett juridiskt förbud mot (vissa typer av) blasfemi kunde man tänka sig att ett officiellt organ fick rätt att uttrycka sitt djupa ogillande vid konkreta fall av blasfemi. .

En möjlig avgränsning av en sådan blasfemiregel kunde till exempel vara att blasfemi betraktas som förkastlig om den enbart avser att provocera, eller att visa att man får och törs göra det man gör. Däremot skulle användning av text och bild i konstnärligt syfte eller för politisk argumentation inte betraktas som förkastlig även om den uppfattas som blasfemisk av några grupper.

Jag föreställer mig att ett sådant regelverk skulle kunna tillämpas på ett balanserat sätt, och att det skulle kunna vara tillräckligt för att mildra upprörda känslor i sammanhanget.

Ett annat exempel gäller situationer där en religiös ledare anmodar sina församlingsmedlemmar att inte "beblanda sig" med personer utanför den egna gruppen, inte ha dem som vänner, inte tillåta giftermål utanför gruppen, och så vidare. Sådana attityder är svåra att lagföra men de är uppenbart icke önskvärda ur samhällets synpunkt. En tydlig markering av förkastelse skulle vara på plats.

Vem ska isåfall utfärda förkastelse?

En sådan här förkastelsemekanism förutsätter att det finns en organisation som har uppdraget att utfärda förkastelse när den finner att det behövs. Den bör rimligen ha formen av ett "råd" med tillräckligt bred sammansättning. I sitt arbete bör rådet utgå från ett överenskommet dokument som fastställer vilka värderingar som ska gälla.

De värderingar som då ska komma i fråga bör begränsas till sådana som är samhällsbärande, och som alltså anses viktiga för samhällets goda funktion. Några sådana är allmänt erkända, till exempel avståndstagande från rasism och från sexism. Vår tidigare artikel "Mångfaldsliberalism och dess alternativ" anger några ytterligare värderingar som vi också vill föra fram som samhällsgrundande: uppslutning, ömsesidighet och erkänsla, assimilationsfrihet, och avståndstagande från religionism.

Det skulle vara mycket värdefullt om vi kunde ta fram ett dokument som definierar samhällsbärande värderingar såsom dessa. Det föreslagna rådet skulle då ses som förvaltare av dessa värderingar.

Gunnar Hökmarks argument

I det inledningsvis nämnda debattinlägget tog Gunnar Hökmark avstånd från all användning av 'värderingar' såsom 'styrande för vårt samhälle'. Hans argument var att dessa värderingar skulle öppna dörren för identitetspolitiska tolkningar av frågor som är föremål för debatt. Vi håller med honom om att värderingar i en bredare bemärkelse inte bör göras till normerande för samhället som helhet, utan att de bör ses som något som utvecklas av varje individ och varje kulturell grupp för sig. Men samtidigt vill vi hävda att det finns regler och värderingar som har samhällsgrundande betydelse men vilka inte kan representeras i form av lagar och rättstillämpning.

En annan viktig aspekt är att tolkningen av värderingar och utfärdande av förkastelse kan inte göras till en fråga för press, media eller twitter, utan det behövs ett samlat "råd" som kan göra sådana uttalanden. Behovet av detta har blivit särskilt stort genom den snabbt ökande floden av offentliga uttalanden och ställningstaganden.

Referenser

pan-4144    nil.