Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

Mångfaldens ideologier

"Det jag tycker saknas i dagens debatt är ett intresse för politikens ideologiska innehåll" skrev Leif Lewin i en debattartikel i Dagens Nyheter den 29 januari (pan-3811). Och den 6 januari skrev Timbros kommunikationschef Lydia Wålsten att "Moderaterna behöver backa tre steg till en ideologiskt grundad uppfattning om Sverige som kärnväljare känner igen sig i." Det ingick i en artikel i Göteborgs-Posten med rubriken "så kan Moderaterna stoppa blödningen" (pan-3601).

Detta är bara några exempel på skribenter som har efterlyst ökad ideologisk medvetenhet och tydlighet i samhällsdebatten. Samma synpunkter kan tillämpas på de andra partier som "blöder". Vad gäller ett av dem, Miljöpartiet, så torde blödningen inte bara bero på att partiets agerande har kommit för långt från dess grundläggande ideologi, utan också på en ideologisk vilsenhet i frågor som ligger utanför miljöområdet. Och namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna kan inte förknippas med någon ökad ideologisk tydlighet, för i stort sett alla våra partier företräder ju liberalismens grundprinciper.

Gemensamt för dessa kommentarer är inte bara att de efterlyser en mer ideologisk debatt, utan också att de ser de politiska partierna som de naturliga estraderna och forumen för denna. Leif Lewin ser längtansfullt tillbaka till en tid när allianspartierna gemensamt utarbetade ett sammanhängande och ideologiskt välgrundat program för Sveriges fortsatta utveckling. Lydia Wålstens resonemang följer samma tankebana.

Med all respekt för målsättningen att förstärka politikens ideologiska sälta vill jag ändå ifrågasätta om det är genom de politiska partierna som detta bäst kan göras, i varje fall när det gäller ideologi i samband med multikulturella frågor. Partiernas uppdrag, karaktär och tradition sätter begränsningar på hur ett sådant ideologiarbete kan utföras, och andra fora bör övervägas. Detta är ämnet för den här artikeln.

Det problem som jag ser är att när man ska formulera en politisk ideologi måste man välja mellan att utforma den med stor bredd eller med stort djup, eftersom man knappast orkar med att tillfredsställa bägge önskemålen. Men om ideologin ska användas av ett politiskt parti måste man nog välja att arbeta på bredden, och utforma ett program som täcker alla viktiga aspekter av samhällslivet. Ett parti måste ju visa sin förmåga att ta ansvar för landet och att vara regeringsdugligt. Undantag kan bara gälla för partier som väljer att vara enfrågepartier.

För politikens traditionella frågeställningar gör detta inte så mycket, alltså för frågor om näringspolitik, fördelningspolitik och välfärdspolitik, och för den delen också försvarsfrågorna. De traditionella politiska partierna skapades för att man med partiet skulle kunna hävda ett särskilt och genomtänkt synsätt i dessa frågor. Det ideologiska djupet finns därför där sedan länge och behöver inte övervägas särskilt mycket.

Ideologins betydelse i samband med mångfaldsfrågorna

Det nu sagda gäller däremot inte för mångfaldsfrågorna, alltså frågorna om det multikulturella samhället, invandringen, integrationen och assimilationen. Även dessa områden aktualiserar ett antal grundläggande ideologiska frågor, såsom hur vi ser på relationerna mellan de enstaka människorna, samhället som helhet, och kulturellt avgränsade grupper inom samhället.

Mångfaldsfrågorna ger också en särskild tyngd åt frågorna om människornas mål i livet, till exempel hur de gör avvägningen mellan att uppnå materiellt välstånd, att uppnå egna ideella mål, eller att ingå i en gemenskap av något slag och underordna sig dess behov. Varje människa kan göra sina egna avgöranden i sådana avseenden, men en ideologi bör ändå innehålla ett förhållningssätt till dessa frågor. Där ingår ju till exempel frågan om vilka krav och förväntningar en gemenskap har rätt att ställa på sina medlemmar, och frågan om vem som ska anses ingå i vilka gemenskaper.

För frågor som dessa får man inte stor hjälp av de ideologiska förhållningssätt som de äldre politiska partierna är grundade på. Det tycks också finnas stora åsiktsskillnader inom varje parti dessa frågor, vilket isåfall är en naturlig konsekvens av att våra stora partier har sitt ursprung andra frågeställningar än dessa.

Det är därför som man inte utan vidare bör välja de politiska partierna som den ram i vilken man kan diskutera ideologi i samband med mångfalden. Det är bättre att först formulera en bild av vilka de ideologiska alternativen är, för att först därefter ta ställning till var de bäst kan debatteras. Dessa ideologiska alternativ bör formuleras med fokus på de berörda frågorna. Frågor som t.ex. näringspolitik eller försvarspolitik behöver då inte beröras.

Ideologiska huvudalternativ

Varje politisk debatt kräver att det finns två eller flera tydliga förhållningssätt vilkas företrädare kan och vill diskutera med varandra. Det gäller mångfaldsfrågorna likaväl som i andra frågor. Just för mångfaldsfrågorna har vi sedan rätt lång tid haft laguppställningen "alla mot Sverigedemokraterna", men under den senaste tiden har det sagts från flera håll att vi är på väg mot en situation med tre skilda block.

Detta med tre block sägs om politiken i allmänhet, men det gäller inte minst för frågorna om mångfalden i samhället. Ett av blocken måste i så fall vara den inställning som hittills dominerat i den allmänna debatten, där man har bejakat flyktinginvandring och inte gärna velat diskutera de praktiskt motiverade gränserna för denna. Det andra blocket representeras av Sverigedemokraterna med deras invandringsskeptiska inställning.

Det tredje blocket blir isåfall något slag av mellanposition, där man ser mångfald som positiv och värdefull i samhället, där man också ser flyktingmottagningen som en av våra stora utmaningar idag (men inte den enda), och där man vill diskutera realistiskt hur vårt land ska klara av detta åtagande både på kort och lång sikt. I dagspressen företräds denna tredje position framförallt av Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor. Skiljelinjen mellan position ett och tre har dramatiskt belysts av Mattias Hagbergs tre artiklar i Dagens Nyheter i december, och av den efterföljande debatten.

Åtminstone om man ska tro vad de nämnda två tidningarna själva säger så finns det ett stort folkligt stöd för de åsikter som där har förts fram. Men för denna position gäller i högsta grad det som Leif Lewin och Lydia Wålsten har skrivit: man har inte presenterat någon tydlig ideologisk grund för de åsikter som förts fram i korta ledarstick. Dessa inlägg må ha fått god respons i kommentarfält och Twitter, men de kan inte kallas för en ideologi. Därför får vi också en ytlig debatt där slagord och avfärdande formuleringar får för stor plats.

Hittillsvarande ideologiska ståndpunkter

Ovanstående resonemang gällde de traditionella partierna. Däremot finns det förstås två partier vilka har varsin tydliga ideologiska grund med relevans på det här området, nämligen Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Övriga partier betraktar på det hela taget både religion och etnicitet som personliga frågor som staten inte bör blanda sig i, men de två nämnda partierna har tydliga synpunkter i de frågorna.

Kristdemokraterna har dock ett problem som kan beskrivas med en variation på Lydia Wålstens ord: de må ha en ideologiskt grundad uppfattning om Sverige, men det är isåfall inte en uppfattning som något större antal väljare känner igen sig i. [Detta avsnitt måste kollas upp vidare.]

Sverigedemokraterna har å andra sidan ett genomtänkt ideologiskt förhållningssätt till de etniska och religiösa mångfaldsfrågorna, och det skulle vara mycket naturligt att vi fick en seriös diskussion med dem om dessa. Den diskussionen har tyvärr inte kommit till stånd. Mina egna åsikter skiljer sig tydligt från Sverigedemokraternas på flera grundläggande ideologiska punkter, men det hindrar inte att jag gärna skulle se deras deltagande i en ideologisk diskussion vad gäller mångfaldsfrågorna.

En sådan diskussion kan dock bara komma till stånd om där också finns företrädare för den "tredje ståndpunkt" som beskrevs ovan. Meningsutbyte mellan position ett och två har vi haft i åtskilliga år nu, och den har inte kunnat lyfta sig över avfärdandets och otidigheternas nivå.

Ett förslag till precisering av de ideologiska skiljelinjerna

Som bas för en mer djupgående debatt om mångfaldspolitiken tror jag det behövs en koncis formulering av den grundläggande ideologin för var och en av de tre huvudalternativ som skisserades ovan. I princip är det väl mest korrekt om varje deltagande part formulerar sin egen ideologi, men det finns också en stor fördel med om man gemensamt kan komma överens om definitioner av alla de tre ideologierna, eller i varje fall vad gäller deras mest grundläggande antaganden. Fördelen är nämligen att man då kan skriva definitionerna så att likheter och skiljelinjer framträder så tydligt som möjligt, vilket ju underlättar den fortsatta diskussionen.

För att visa att detta är görbart har jag formulerat förslag till huvuddragen i sådana definitioner. Andra artiklar på den här webbplatsen beskriver förslagen litet mer utförligt, men här ska jag beskriva de mest grundläggande punkterna i dem. Förslagen är avsedda som bas för fortsatt diskussion mellan berörda parter.

Vi utgår då från att alla deltagare är helt införstådda med det demokratiska systemet, rättsstaten, och även behovet av en välfärdsstat som ger ett socialt skyddsnät. Den utgångspunkten är självklar. Utifrån den kan man behandla frågan om hur samhället ska förhålla sig till kulturell mångfald, alltså förekomsten av grupper inom samhället med etnisk, religiös eller annan kulturell identitet. Andra politiska områden tas inte upp.

Tre förhållningssätt identifieras för det valda området. Ett är att betrakta sådan mångfald som icke önskvärd och att försöka minimera den, vilket man isåfall anser vara i hela samhällets intresse. Detta är den inställning som brukar kallas etnisk nationalism, och som vad jag förstår företräds av Sverigedemokraterna.

Alternativet är att se kulturell mångfald som en realitet och att betrakta den som en tillgång, samtidigt som man erkänner att den skapar en del problem och frågeställningar. Det leder till två alternativa synsätt på hur dessa problem ska förstås och bemästras. Ett är att det i första hand är en fråga för välfärdsstatens olika funktioner, och att problemen ska förklaras i termer av sociala tillkortakommanden. Ett annat synsätt är att förklara problemen som misslyckanden för rättsstaten och som bristande respekt för denna. I det senare fallet inkluderar man inte bara lagar, rättsskipning och polismakt, utan också frågan om gemensamma värderingar i samhället som viktiga aspekter av rättsstaten.

Dessa två förhållningssätt kallar jag för välfärdsliberalism respektiva mångfaldsliberalism. Om det uppstår problem i en förort (vare sig den har många invandrare eller inte) så kommer det välfärdsliberala svaret att vara att problemen uppstår på grund av sociala förhållanden och måste mötas med sociala åtgärder. Det mångfaldsliberala svaret är istället att problemen består av bristande respekt för lag och rätt, och av att det finns personer inom området som inte alls accepterar de värderingar som måste gälla i samhället som helhet.

Skillnaden mellan välfärdsliberalism och mångfaldsliberalism är inte en fråga om svart och vitt, eftersom bägge analyserna och bägge typerna av åtgärder säkert behövs i praktiken. Skillnaden är snarare en fråga om vilken vikt man lägger vid det ena och det andra perspektivet. Från en mångfaldsliberal utgångspunkt vill man nog påtala att den hittills dominerande välfärdsliberalismen tycks ha försummat rättsstatens perspektiv, och att man trott sig kunna lösa alla problem med sociala åtgärder. Man vill efterlysa en mer balanserad mix av åtgärder, men självklart inte någon total social nedrustning.

Efter en sådan precisering av den grundläggande skillnaden mellan mångfaldsliberalism och välfärdsliberalism är det naturligt att arbeta med varje ideologi för sig. Inom mångfaldsliberalism blir det till exempel naturligt att fråga vilka regler och värderingar som staten bör ställa upp för att reglera de kulturella gruppernas rättigheter och skyldigheter. Principen "vi accepterar inte att det utvecklas separata parallellsamhällen inom nationalstaten" kan vara ett exempel på en värdering som är central inom ramen för mångfaldsliberalism men antagligen perifer inom välfärdsliberalism. Frågan om huruvida en religiös ledare ska ha rätt att försvåra för sina församlingsmedlemmar att gifta sig med en person utanför den egna trosinriktningen kan vara ett annat exempel.

På motsvarande sätt finns det frågor som behöver redas ut inom den ram som välfärdsliberalismen ger. Där kan man till exempel behöva behandla frågor om hur man ska avväga ansvaret för välfärd för de egna medborgarna idag, andra staters medborgare idag, och egna medborgare i en framtid.

Vad gäller den etniska nationalismen förutsätter jag att den ideologiska grunden redan är mer genomarbetad, inte minst genom Sverigedemokraternas verksamhet. När de två beskrivna liberalismerna också har blivit rimligt väl definierade borde det därför vara möjligt att komma vidare till en meningsfull och inträngande debatt mellan alla tre åsiktsriktningarna.

Är det istället något annat än ideologi som skiljer?

Det livliga meningsutbytet i allt från dagspress till sociala media visar att det finns stora åsiktskillnader vad gäller mångfaldsfrågorna. I den här artikeln har jag utgått från att de skillnaderna kan ses som yttringar framförallt av tre skilda ideologier. Att etnisk nationalism är en fråga om ideologi tror jag inte någon ifrågasätter, men däremot kanske några vill avvisa distinktionen mellan de två slagens liberalism som konstlad och felaktig. Isåfall får man ändå fråga vad det var för ideologier, eller andra slags synsätt, som stod mot varandra när Mattias Hagberg diskuterade Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor? Den som eventuellt hävdar en sådan synpunkt får alltså ombes att komma med ett bättre förslag till strukturering.

I och för sig kan man kanske invända att de skilda åsikter som vi ser i den allmänna debatten inte alls beror på olika ideologier, utan på olika sätt att vara. Kanske är det i första hand en skillnad mellan idealism och realism, som det ibland har hävdats. Frågan är värd att ställa eftersom kritik mot dagens mångfaldspolitik ibland fokuserar på dess praktiska konsekvenser. Detta gäller dock i första hand kritik mot flyktingmottagandet. I andra delar av mångfaldsfrågorna, till exempel frågor om hederskodex och om situationen i invandrartäta förorter, är det uppenbart att det är ideologiska frågor som dominerar i argumenten. Därför finns det ett klart behov av tydligare formuleringar av de ideologiska alternativen, och av en öppen diskussion om dessa.

Fora för ideologisk debatt om mångfaldsfrågorna

Det nu beskrivna området ägnar sig inte för enkla problemformuleringar och enkla lösningar. Våra vanliga media ger normalt inte utrymme för annat än korta diskussionsinlägg, och redan av det skälet är de inte ett användbart forum för detta slags debatt. Öppna webbplatser och bloggar skulle kunna bereda större utrymme, särskilt eftersom kostnaden för detta är helt försumbar. Men tyvärr tycks dagspressens preferens för mycket korta artiklar vara stilbildande även för dessa alternativa media.

I stället för att arbeta via media i någon form kan man också välja att ingå i en organisation. Då disponerar man inte bara möjligheten till artikelpublicering utan också till personliga möten och arbetsgrupper. Vad slags organisation kan då vara aktuell? Det är på den punkten som vi kommer tillbaka till den fråga som inledde artikeln, nämligen huruvida detta slags debatt kan ha en naturlig plats i de befintliga politiska partierna. Jag bortser då från den etniska nationalismen och Sverigedemokraterna, och tänker bara på de två andra positionerna och de övriga partierna.

De politiska partierna skulle vara naturliga fora för diskussionen om vart och ett av dem entydigt gick in för en av de skisserade positionerna, eller alternativt för en annan och jämförbar ideologisk position. Men är detta realistiskt? Står till exempel Centerpartiet för det jag här har kallat välfärdsliberalism, och vill Moderaterna anamma mångfaldsliberalism? Eller ska vi se fram mot sådan debatt inom varje parti - men hur hanterar vi isåfall att den ena och den andra ståndpunkten är företrädd i mer än ett parti? Och var står Socialdemokraterna i valet mellan välfärds- och mångfaldsliberalism?

Sammanfattningsvis: en debatt om de ideologiska alternativen i samband med mångfalden i samhället, och debatt mellan dem, kan inte få plats i allmänna media på grund av frågans komplexitet. Den kan också svårligen få plats i de politiska partierna eftersom dessa är organiserade efter andra skiljelinjer. Dessutom har de många andra frågor som pockar på uppmärksamhet. Någon annan organisatorisk form tycks därför vara nödvändig.

Ett naturligt nästa steg är därför att inventera befintliga webbplatser för artikelpublicering eller annat meningsutbyte, och att se om där finns någon som vill ta upp de här frågorna på ett öppet och konstruktivt sätt. På samma sätt kan man inventera befintliga föreningar. Om det inte går att hitta en lösning på något av dessa sätt så återstår bara att skapa en egen publiceringsväg, och kanske också bilda en särskild debattförening för detta ändamål.

Referenser

pan-3811    Inget intresse för politikens innehåll i dagens debatt.
Leif Lewin i DN, 2017-01-28.

pan-3601    Så kan Moderaterna stoppa blödningen.
Lydia Wålsten i GP, 2017-01-06.

Länkar till ytterligare artiklar finns på sidan för mångfaldsliberalism på min webbplats.