Argument och Fakta

Forum för information och debatt om etnicitet, religion, samhällsskick, och Sveriges nations identitet och historia

Granskning av Mattias Hagbergs citat från Göteborgsposten

Mattias Hagberg har i december 2016 rapporterat resultatet från sin undersökning (dvs. den beteckning han själv använder) av den förändrade inriktningen i materialet på Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor. Denna undersökning har en kvantitativ och en kvalitativ aspekt. I den kvantitativa aspekten har han räknat antalet ledarartiklar under 2010 och 2016, uppdelade framförallt på två kategorier nämligen "identitetspolitik, migration och svenska värderingar" samt "övrigt om ideologi och sakfrågor". I den kvalitativa aspekten kommenterar han vilket "tonläge" som används i artiklarna i den första kategorin, och ger exempel på detta genom citat från valda artiklar under 2016.

Jag har kommenterat hans behandling av den kvantitativa aspekten i en annan artikel, och den här rapporten är ägnad åt den kvalitativa sidan. Nedan följer en förteckning över de ledarartiklar som Mattias Hagberg har refererat till i sin första artikel, gällande förändringarna på Göteborgs-Posten. Varje artikel anges med titel, länk till hela texten (tillgänglig på Internet), min sammanfattning vad som är den huvudsakliga tesen i respektive artikel, och därefter Mattias Hagbergs karaketeristik och omdöme om samma artikel. Jag citerar hans text in extenso eftersom detta är viktigt för den här artikelns ändamål. Denna presentation av varje ledarartikel för sig följer min diskussion och kritik av Mattias Hagbergs undersökning som helhet vad gäller hans artikel om Göteborgs-Posten.

Jag vill understryka att jag inte har någon ambition att kommentera kvalitet eller korrekthet i de refererade ledarartiklarna. Även om även det är intressant i sig så är det oväsentligt för den här rapportens målsättning, vilken är att granska tillförlitligheten i Mattias Hagbergs undersökning.

Alice Teodorescu kommenterar här den svenska konsensuskulturen, och skriver till exempel: "I Sverige gillar vi olika så länge alla gillar likadant. Det är sant när det kommer till mode, och lika sant när det kommer till politik. Likformighet och konsensus premieras, ..." Hon argumenterar för att strävan efter likformighet och konsensus inte leder till någon sann jämställdhet: "Jämställda blir vi först den dagen vi behandlas lika trots våra olikheter". -- Mattias Hagbergs karakteristik av artikeln:

Särskilt irriterad är redaktionen på alla som engagerat sig i frågor kring rasism, genus och mångkultur. Den 28 september skriver Alice Teodorescu att dessa aktivister upphöjt normbrytandet till en ny tvingande norm: "Likformighet och konsensus premieras, den som dristar sig till att tänka fritt ska genast sättas på plats – inte sällan av de som förespråkar mångfald som både mål och medel. Men vad är mångfalden värd när den bara handlar om yta?...?"

Jag är snarast förbryllad av detta avsnitt. Den citerade ledarartikeln fallar knappast in i hans övergripande kategori "ideologi och sakfrågor", och därför inte i delgruppen för "identitetspolitik, migration och svenska värderingar", annat än om man skulle se konsensuskulturen som en "värdering". Jag kan heller inte se att AT på något sätt refererar till "alla som engagerat sig i frågor kring rasism, genus och mångkultur" i sitt inlägg. För övrigt begriper jag inte MH:s resonemang om normbrytande som tvingande norm. Det hela är bara förvirrande.

AT:s huvudtes i artikeln kan karakteriseras med följande citat: "Att det fanns ett samband mellan storleken på migrationen och framgången i integrationen ansågs i stora kretsar som ytterst kontroversiellt -- fram tills för ett år sedan. Det är beklagligt eftersom acceptansen för en generös migration är tätt sammankopplad med just hur väl integrationen lyckas". Och: "(segregationen) uppstod knappast som en följd av fjolårets rekordhöga migration. Tvärtom har segregationen vuxit i decennier vilket resulterat i framväxten av en etnifierad underklass som ständigt fylls på." -- Mattias Hagbergs karakteristik:

Framför allt, menar Alice Teodorescu, har denna kader av mångfaldsivrare undergrävt ett moget samtal om migration.

Den 3 september skriver hon: "I år och nästa år beräknas 160.000 asylsökande och deras anhöriga få uppehållstillstånd i Sverige. Var ska dessa människor bo? Var ska de jobba? Ska de gå före i välfärdskön?" Och hon fortsätter med att skriva om kriminella gäng, om hot mot poliser och brandmän och om rekrytering till IS: "Att blunda för effekterna av en gränslös politik är närmast ett hån mot alla de människor som kommit hit och som fortfarande står utanför porten till Sverige AB."

Underrubriken till denna artikel är: "Svensk kultur handlar om att upprätthålla ett minimum av samhörighetskänsla och identifikation med det egna landet". Och Håkan Boström ser att detta förhållande nu eroderas: "Under merparten av 1900-talet gick den övre medelklassen i spetsen för samhällsbygget. --- Man insåg att privilegier förpliktigar. Sedan ett antal decennier tillbaka har samma klass alltmer kommit att vända sig inåt. --- Man köper sig fri, bosätter sig med likasinnade och vill helst inte ha med resten av befolkningen att göra". Han beklagar denna utveckling och skriver: "Det ska finnas tolerans för avvikare. Men det måste också finnas något som förenar. Vi kan inte strunta i att identifiera oss med de människor som lever på samma plats." -- Mattias Hagbergs karakteristik:

Samtidigt som invandring ständigt kopplas samman med brott och utanförskap publicerar ledarsidan en rad artiklar om "vårt behov av nationalism" och svenska värderingar. Enligt flera texter finns det en organisk samhörighet inom landets gränser, en sorts nationell "kombination av värderingar" som "är [...] unik för Sverige" som Håkan Boström skriver i en stor ledartext den 21 juli. Han erkänner dock samtidigt att det kan vara svårt att nagla fast en nationell identitet en gång för alla: "Visst kan man göra en kataloguppräkning av svenska värderingar; jämlikhet, noggrannhet och arbetsmoral. Men kultur måste i första hand förstås som tyst kunskap?...".

-- Längre fram i sin artikel karakteriserar MH samma artikel på följande sätt:

Flera gånger ställer även ledarredaktionens skribenter dessa svenska värderingar, och den samhörighet som de skapar för vanliga svenskar, mot två andra grupper i samhället: eliten och invandrarna.

Håkan Boströms text från den 21 juli, där han skriver om en elit som "checkade ut", är ett bra exempel. Samhällets toppskikt påstås där ha vänt sig från resten av befolkningen och den svenska kulturen: ”Om samhällets eliter mest har oförståelse och förakt till övers för dem som finns runt omkring – och dagligen får deras vardag att fungera – så kommer det naturligtvis att leda till en reaktion. Och fallet brukar bli tungt för eliter som tappat kontakten med den egna befolkningen.”

Gina Gustavsson refererar olika synsätt på nationalism kontra kosmopolitanism inom liberalismen, och citerar författare som hävdat betydelsen av 'nationalism' i bemärkelsen av identifikation med det egna landet och folket (och inte i bemärkelsen av chauvinism). Hon skriver: "Liberala nationalister för fram tre argument (för behovet av nationalism i den bemärkelsen i en liberal stat): För det första, menar man, krävs det en stark känsla av nationell identitet för att vara villig att dela sina resurser på det sätt som en välfärdsstat kräver. För det andra kräver det demokratiska samtalet ett gemensamt språk och en gemensam kultur av det slag som en nationell identitet effektivt erbjuder. ..." -- Mattias Hagbergs karakteristik:

Samtidigt sätts det likhetstecken mellan liberalism och nationalism. Den 10 augusti får statsvetaren Gina Gustavsson stort utrymme för att förklara att "såväl en blomstrande liberal demokrati som en utjämnande välfärdsstat faktiskt förutsätter en stark nationell identitet." Och några veckor senare slår Mathias Bred fast att det inte finns några exempel på liberala samhällen som klarat sig utan ”doser av ­nationalism”.

Som jag förstår denna artikel handlar den i grunden om vilken grad av precisering som bör användas, och som det är relevant att använda, när man diskuterar brottsbenägenhet. Ska man tala om "män" i allmänhet? Unga män? Manliga invandrare? Manliga invandrare från Nordafrika? Unga manliga pashtuner från Afghanistan? AT skriver: "Genom att ge sken av att det handlar om gruppen "män" eller "invandrare", vilka som helst, göder man fördomar baserade på stereotyper vilket skuldbelägger alla inom gruppen, samtidigt som möjligheten att förändra beteendet hos de specifika förövarna minskar eftersom insatserna som står till buds är för generella. Om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter måste all fakta fram, annars riskerar polariseringen att öka ytterligare, till nackdel för majoriteten skötsamma män och invandrade." -- Mattias Hagberg skriver:

Även invandrarnas förhållande till den svenska kulturen är problematisk för flera av ledarskribenterna. I några texter utmålas människor från Mellanöstern som bärare av ”traditionella” värderingar som krockar med de moderna svenska.

I en ledarkrönika om kulturella rötter, från den 9 augusti, slår Alice Teodorescu fast att föreställningen om ”den exotiske invandraren som höjer lönsamheten” om han eller hon får en plats i bolagsstyrelsen är en myt, men att det är ett faktum att ”utrikesfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken”.

Denna formulering av MH måste rimligen läsas som att han anser att överrepresentation i brottsstatistiken är en myt. I AT:s artikel styrks dock formuleringen på följande sätt: "Fram till år 2005 kunde man ur Brottsförebyggande rådet (Brå) register utläsa gärningsmännens etnicitet. I en rapport från år 2005 konstateras, i jämförelse med en annan studie från 1996, att utrikes föddas överrisk har ökat från 2,1 till 2,5."

Kärnpunkten i artikeln är: "Det oroväckande är emellertid att hela 60 procent (i en undersökning) uppgav att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället som journalisterna föredrar" och "Av de hundratals läsarmail jag får varje vecka, ibland dagligen, framgår en allt större klyfta mellan "mediebilden" och den självupplevda verkligheten". -- Mattias Hagbergs karakteristik av artikeln:

Då och då ger ledarredaktionen sig själv beröm för att den vågar skriva om dessa frågor. I Sverige finns det nämligen en räddhågsen konsensuskultur, menar Alice Teodorescu den 26 mars, som gör att bara ett fåtal vågar ta i brännande frågor på ett moget sätt. Hon avslutar sin text, som börjar med en referens till Kejsarens nya kläder, med att skriva: ”Vi har alla ett ansvar [...] Vem vill jag vara, den tysta massan som ser men tiger, eller det modiga barnet som vågar gå sin egen väg.” -- Det är lätt att le åt tonen.

Samtidigt är den ett tydligt exempel på den individualisering som skett på många av landets ledarsidor. I Göteborgs-Posten finns, till exempel, inte längre några osignerade ledare, bara personliga inlägg med tydlig byline. Intrycket av sidan blir därför ibland spretigt och motsägelsefullt. Är åsikten som framförs tidningens eller skribentens?

Där det förr fanns en tydlig linje, finns i dag en större oklarhet.

Mattias Hagbergs grundinställning till det granskade materialet

Före genomgången av de olika ledarartiklarna skriver Mattias Hagberg följande.

Ett mönster utkristalliserar sig snabbt och det framträder klarast på Göteborgs-Postens ledarsida: den närmast maniska upptagenheten vid identitetspolitik, migration och svenska värderingar. Mellan januari och oktober i år berör inte mindre än 149 – av de cirka 300 ledartexter som handlar om ideologi och sakfrågor snarare än att kommentera dagsaktuella händelser – dessa ämnen. Ofta i en negativ eller raljant ton.

Jag har inte kunnat hitta något exempel på raljant ton i någon av de ovannämnda sex ledarartiklarna. Vad gäller negativ ton är det svårare att tolka eftersom det kan beteckna allt från saklig kritik till moralistiskt avståndstagande.

Däremot måste man notera att Mattias Hagberg själv gärna uttrycker sig raljerande, till exempel i följande formuleringar som ingår i ovannämnda citat:
-- den närmast maniska upptagenheten
-- ger ledarredaktionen sig själv beröm
-- det är lätt att le åt tonen
-- får stort utrymme för att förklara