Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

Motsättningarna i samhällsdebatten äger rum
inom liberalismens ram

Mattias Hagberg har i december publicerat en serie av artiklar i DN om linjeförändringarna på några ledarsidor, särskilt i Göteborgs-Posten och Expressen. I sina artiklar ställer han dessa tidningars traditionella liberalism mot en nyorientering som han karakteriserar som "konservatism eller populism". Jag menar att hans analys är otillräcklig eftersom han inte ger någon koncis beskrivning av tidningarnas inställning vare sig före eller efter nyorienteringen, och eftersom hans definitioner av liberalism och konservatism inte är hållbara.

Jag menar också att samma oklarhet råder på många andra håll i debatten, och att detta är ett problem. För att bidra till en lösning av det definierar jag två varianter av liberalism som jag kallar välfärdsliberalism respektive mångfaldsliberalism, och vilka utgör alternativa och var för sig välgrundade förhållningssätt. Mattias Hagbergs argumentation skulle kunna vara en naturlig yttring av välfärdsliberalism, och de åsikter han vänder sig mot skulle vara naturliga inom ramen för mångfaldsliberalism.

Mattias Hagbergs avsikt med artiklarna är att "undersöka ett värderingsskifte", varvid han karakteriserar den nya inriktningen på de studerade ledarsidorna medelst några korta citat. I den andra artikeln i serien företräds Expressens ledarsida av två sådana. Ett är från en ledare den 18 september iår:

På område efter område ser vi hur liberalism i debatten har blivit liktydigt med gränslöshet, kravlöshet och en försvagad stat. Men låt-gå-samhället är inte liberalismens högsta stadium, utan en avart.

Det andra citatet är från den 3 april:

Det finns ingen frihet utan säkerhet. Och liberalismen är inte möjlig utan nationalstaten. Det är denna övertygelse som ligger bakom många av de viktigaste ställningstagandena på denna ledarsida. Det är därför vi kräver en hållbar migrationspolitik, en upprustad polis, ett försvar värt namnet, fler övervakningskameror, en mer effektiv terrorbekämpning och så vidare.

Mattias Hagbergs kommentar till dessa två citat är:
Jag vet inte om jag ska kalla denna hållning konservativ eller populistisk. Men särskilt liberal eller uppkäftig är den inte.

Tidningarnas tidigare förhållningssätt beskriver han som liberalism vilken han beskriver så här:
Liberalismen, särskilt dess socialliberala variant, har alltid ... stått i opposition till storvulna idéer om nationen och territoriet och försökt se den enskilda människan bortom kategorierna.

Någon närmare precisering än så ges inte. Den konservatism som han ser som en möjlig tolkning av Expressens linje beskriver han som liberalismens motsats:
Konservatism är liberalismens antites. Det konservativa tänkandet bygger på ordning och kontroll, på tydliga gränser och fasta kategorier. Det kollektiva går före det individuella. Kvinnor är kvinnor. Män är män. Nationer nationer.

Det framgår av citaten att Expressen själv anser att de företräder liberalismen och snarast agerar till försvar för dess avarter. De har också motiverat sin förändrade hållning med hänvisning till nya sakförhållanden. Men Mattias Hagberg går inte in på någon diskussion om olika synsätt på liberalism eller olika riktningar inom den, och han tycker inte att förklaringen om nya förhållanden är hållbar:

Den så kallade pragmatiska realismen framstår mer som ett ideologiskt skifte än som en tillnyktring inför samtidens stora utmaningar.

Så vad är då liberalism, i synnerhet när den tillämpas på dagens situation? Representerar Mattias Hagbergs linje och Expressens linje två olika slags liberalism? Eller har Mattias Hagberg rätt när han säger att Expressens nya linje inte är liberalism, utan något annat? Detta är frågor som jag vill belysa i den här artikeln.

Liberalism och socialliberalism

Låt oss alltså börja från början, och utgå från allmänt accepterade definitioner av liberalism i allmänhet och av dess olika grenar och varianter. Jag väljer att utgå dels från artikeln om liberalism i Stanford Encyclopedia of Philosophy (SEP), dels från artiklarna i olika språkversioner av Wikipedia. Det bör ge en god balans mellan en vetenskapligt välgrundad definition och definition(er) som motsvarar ordets användning i vanligt språkbruk.

Artikeln i SEP säger inledningsvis:
As soon as one examines it, ‘liberalism’ fractures into a variety of types and competing visions.

I den svenska Wikipedia definieras liberalism som:
... en politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde. Exakt betydelse varierar med tidsepok och världsdel. Liberalism förknippas dock allmänt med individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, demokrati, och ett fritt näringsliv med marknadsekonomi.

Ingenting som någon kan antas vara emot, alltså. Bland de olika varianterna av liberalism framstår dock politisk liberalism enligt Rawls som särskilt relevant i vårt sammanhang. SEP säger:

The aim of 'political liberalism' is not to add yet another sectarian doctrine, but to provide a political framework that is neutral between such controversial comprehensive doctrines. If it is to serve as the basis for public reasoning in our diverse western societies, liberalism must be restricted to a core set of political principles that are, or can be, the subject of consensus among all reasonable citizens.

Politisk liberalism är därför den principiella grunden för det system som vi ömsom beskriver som 'västerländsk demokrati' och ömsom anser vara universellt genom att det har blivit stadfäst av FN. Det är svårt att tro att de ledarredaktioner som Mattias Hagberg granskar skulle ha en avvikande mening från något av detta, så de måste rimligen ha rätt när de själva säger sig omfatta liberalism. Vi går vidare i texten på Wikipedia:

Socialliberaler förespråkar skattefinansierade välfärdstjänster i offentlig och privat sektor. Klassiska liberaler motsätter sig generellt offentliga angelägenheter utöver de som är typiska för en nattväktarstat, alltså militär, polis och domstolsväsende.

Om man söker en underliggande ideologisk motivering för detta förespråkande så kan det göras genom en utvidgning av frihetsbegreppet. Wikipediaartikeln är inne på den linjen:

(Socialliberalismen inbegriper) även en positiv frihetsdefinition, det vill säga att frihet innebär den faktiska möjligheten att genomföra något som anses önskvärt.

En annan möjlighet är att se det som en utvidgning av rättighetsbegreppet, i linje med till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter vilken ju inbegriper ett antal rättigheter av detta slag. De två alternativen torde vara rätt likvärdiga.

Varken i den praktiska eller i den ideologiska definitionen av socialliberalism finns det dock någon anledning att tro att GP och Expressen har någon särskilt avvikande mening. Men Mattias Hagberg säger att "särskilt liberal eller uppkäftig är (deras hållning) inte", och att den istället är konservativ eller populistisk.

Konservatism och populism

Så vad betyder det att vara konservativ? Olika språkvarianter av Wikipedia är överens om att konservatism värnar om det bestående och förhåller sig avvaktande till förändringar, och det stämmer ju väl med hur ordet används i vanligt språk. Därutöver betonar de att olika företrädare, i olika kulturer, har fört fram olika definitioner, och Wikipediaartiklarna ger själva en provkarta på sådana.

Stanford Encyclopedia of Philosophy säger inledningsvis att conservative prescriptions are based on what they regard as experience rather than reason; for them, the ideal and the practical are inseparable. Därefter anger den i första hand två inriktningar inom konservatism. Pragmatisk konservatism is sceptical of abstract reasoning in politics, and ... appeals instead to living tradition, allowing for the possibility of limited political reform. Rationell konservatism, å andra sidan, is universalist and not sceptical of reason, and (it) regards a community with a hierarchy of authority as most conducive to human well-being.

Den övergripande bilden är därför att betydelsen av ordet konservatism mycket beror på vem som använder det. Om vi så går till populism så definieras det så här i Wikipedia. (I Stanford-encyclopedin finns det ingen artikel för populism).

Populism (är en) politisk rörelse som vädjar till "folket" och "sunt förnuft" samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi. ... Vanligtvis används (detta begrepp) som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

Det är alltså mycket stor skillnad mellan konservatism och populism, om man ska använda orden korrekt. Inte minst kan man notera att en av de få saker som återkommer i beskrivningarna av konservatism är betydelsen av att ha och respektera auktoriteter. Detta är på tvärs med definitionen av populism. Det är därför rätt anmärkningsvärt att Mattias Hagberg inte anser sig kunna skilja det ena från det andra. De av honom valda citaten från Expressens ledarsida passar heller inte in i någon av dessa definitioner.

Även hans tes att konservatismen är en antites till liberalismen förefaller orimlig när man tar del av dessa olika källor. Den engelskspråkiga Wikipediaartikeln för 'conservatism' anger ett antal inriktningar inom konservatismen, såsom liberal conservatism, conservative liberalism, libertarian conservatism och cultural and social conservatism. Det vittnar om stora möjligheter till överlappning och gemensamma synsätt.

Artikeltexten redovisar också Mattias Hagbergs egen definition av konservatism, där det bland annat ingår att "det kollektiva går före det individuella". Det är en säregen formulering, för om man skulle söka stöd för den tanken hos något av våra riksdagspartier så skulle det väl möjligen vara hos socialdemokraterna men i varje fall inte hos moderaterna. Sedan finns det också sådana tankegångar hos ultranationalister och fascister, men det är ju ointressant i det här sammanhanget.

När Mattias Hagberg i sin "undersökning" kommer fram till att Expressens ledarsida har övergått till något som kan kallas antingen konservatism eller populism, så är det alltså ett påstående utan saklig grund. Hur är det då med hans observation att "men särskilt liberal eller uppkäftig är den inte".

Vad först gäller uppkäftighet så kan man ju undra vad man isåfall ska jämföra med. Den är i alla fall mer uppkäftig än Mattias Hagberg själv, eftersom han helt och hållet argumenterar utifrån den förhärskande ideologin inom det aktuella området. Består inte hans kritik i grunden i att Expressen är uppkäftig mot denna ideologi?

Välfärdsliberalism

Men låt oss återvända till liberalismen och granska vad slags liberalism som Mattias Hagberg företräder. Mer exakt: vilka ytterligare antaganden och ställningstaganden måste man lägga till liberalismens grundprinciper för att komma fram till den ståndpunkt som han företräder genom sina artiklar?

Om man använder den beskrivning av liberalism som citerades ovan måste man göra följande successiva ställningstaganden eller några liknande för att komma till en position som liknar den som Mattias Hagberg försvarar:

1. För att realisera de friheter som liberalismen hävdar så måste de åtföljas av vissa skyldigheter för medborgarna och vissa begränsningar i deras handlingsutrymme. Friheten får inte tolkas som att en person får göra vad som helst även om det inskränker andras frihet.

2. För att liberalismen ska fungera i praktiken behövs det därför en rättsstat med dennas självklara innehåll i form av lagar, rättsväsen och polismakt. Detta innebär i sig vissa ytterligare inskränkningar i individernas frihet, eftersom friheten inte kan ge rättighet att omintetgöra staten eller hindra dess funktion.

3. De grundläggande friheter och rättigheter som liberalismen i sig hävdar kan kompletteras med ett antal ytterligare mänskliga rättigheter av social karaktär. Man har då tagit steget till socialliberalism.

4. På samma sätt som den grundläggande liberalismen förutsätter en rättsstat för att kunna fungera så förutsätter socialliberalismen en motsvarande funktion i staten -- en välfärdsstat -- som kan förse medborgarna med de tillagda sociala rättigheterna.

Punkterna 1 till 4 karakteriserar liberalism och socialliberalism i allmänhet. Jag fortsätter nu med ytterligare ställningstaganden som kan möjliggöra de argument som Mattias Hagberg för fram.

5. Om medborgarna tillförsäkrats sina sociala rättigheter i ett jämlikt samhälle så får det som nämnts i punkt 2 karaktären av icke-frågor. Människornas naturliga godhet och en framgångsrik socialisering leder till att de spontant beter sig som de bör, med få och hanterbara undantag.

6. En grundläggande värdering för samhället är att det bör vara positivt till kulturell mångfald. Det som nämnts i punkterna 3, 4 och 5 är särskilt angeläget i ett sådant samhälle, och i en situation där mångfalden ökar. Då ökar nämligen betydelsen av de sociala rättigheterna, liksom behovet av en stark välfärdsstat för att tillgodose behovet av dessa.

7. I den enklaste versionen av socialliberalism är det staten som förser de egna medborgarna med de etablerade sociala rättigheterna. Problem uppstår emellertid om dessa mänskliga sociala rättigheter betraktas som universella, till exempel om de har fastställts av FN. Frågan blir då hur rättigheterna ska garanteras för statslösa personer, och för medborgare i stater som saknar vilja eller förmåga att garantera dessa rättigheter för sina medborgare.

8. En av de möjliga lösningarna på problemet i punkt 7 är att fastställa att varje stat har ansvar inte bara för att förse de egna medborgarna med sociala rättigheter, utan också andra personer som befinner sig på statens territorium och som inte kan få dessa rättigheter tillgodosedda av den stat där de har medborgarskap.

9. Det som beskrivs i föregående punkter, alltså att garantera att medborgarna eller befolkningen får åtnjuta sina rättigheter, utgör statens viktigaste uppgift. Detta följer särskilt av punkt 5. Den liberala pressens uppdrag för granskning och kritik bör därför inriktas på att belysa situationer där rättigheterna inte erhålles, liksom naturligtvis också att kritisera aktörer som inte delar denna åsikt.

10. Ett ytterligare problem gäller avvägningen mellan kortsiktig och långsiktig garanti för rättigheterna, och de etiska problem som den avvägningen för med sig. En mycket insiktsfull betraktelse om dessa frågor publicerades just i Dagens Nyheter av Jasenko Selimovic den 12.2 2015, med titeln Dags tala allvar om migrationspolitiken.

11. Ett av de möjliga valen för problemet i punkt 10 är att alltid låta de omedelbara behoven få prioritet. Om vi framför oss har en människa med ett stort behov så är det ett moraliskt imperativ att hjälpa den människan här och nu. Om någon invänder att den principen leder till stora, långsiktiga problem, särskilt när den tillämpas på ett mycket stort antal fall, så är det sannolikt en person som inte tror på liberalismen. Kritiken kan då avfärdas t.ex. med att den utgör spekulationer, och att problem brukar lösa sig så småningom med litet god vilja.

12. Det som här har beskrivits är den enda korrekta tolkningen av liberalismen. Personer som har avvikande åsikter i några av dessa frågor torde vara motståndare till all liberalism överhuvudtaget. Samtidigt som man kritiserar deras åsikter bör man också ifrågasätta vad som driver dem och på olika sätt frammana en negativ inställning till dem

Jag menar att den variant av socialliberalism som man får genom att välja tillägg nummer 5 och framåt faktiskt stämmer ganska bra med det förhållningssätt som har hävdats av Mattias Hagberg och andra debattörer på DN-sidan i den senaste tidens debatt, och med det som också har varit förhärskande i svensk flyktingpolitik under de senaste åren. Jag vill föreslå termen välfärdsliberalism för denna internationalistiskt motiverade utvidgning av socialliberalismen.

Invändningar mot välfärdsliberalismen och ett alternativ till denna

Man kan förvänta att Expressens inställning avviker från ovanstående beskrivning av välfärdsliberalismen. Detta framträder tydligt redan i punkt 5. De två citat från Expressens ledarsida som Mattias Hagberg har valt för sin "undersökning" står i tydlig motsats till punkt 5 ovan, eftersom innehållet i den punkten stämmer väl med Expressens resonemang att det leder till ett "låt-gå-samhälle" med "gränslöshet, kravlöshet och en försvagad stat", och till ett samhälle utan säkerhet.

I två tidigare artiklar har jag formulerat ett alternativt synsätt som jag kallar mångfaldsliberalism. (Länkar till dessa artiklar finns vid slutet av den här). Detta alternativa synsätt kan karakteriseras genom att man behåller punkt 1 till och med 4 i ovanstående lista, alltså den grundläggande liberalismen, medan de följande punkterna byts ut eller tas bort. Med dessa definitioner blir skillnaden tydlig och därför lätt att diskutera:

5. Den laglydnad som är viktig i en rättsstat kan inte åstadkommas enbart med hjälp av lagar och polismakt, utan det krävs också att det finns gemensamma värderingar i samhället så att lagarnas efterlevnad i huvudsak är spontan. Samtidigt måste det också finnas ett fungerande och trovärdigt rättssystem som ytterst kan garantera efterlevnaden av lagarna.

6. En grundläggande värdering för samhället är att det bör vara positivt till kulturell mångfald. Det som nämnts i punkterna 3, 4 och 5 är särskilt angeläget i ett sådant samhälle, och i en situation där mångfalden ökar. Då ökar nämligen behovet av tydliga regler och värderingar, inte minst för att samlevnaden mellan olika kulturella grupper i samhället ska fungera så bra som möjligt. Dessa regler och värderingar behövs också för att hantera de situationer som uppstår när de nyanlända kommer från samhällen där helt andra regler och värderingar råder, vilket naturligen leder till kulturkrockar som måste lösas på ett bra sätt.

7. Med begreppet nation menas en kulturell grupp som gemensamt har sådana samhällsgrundande värderingar som nämns i punkt 5, och som har inrättat eller vill inrätta en stat på den grunden. Dessa värderingar definierar nationens identitet både i ett nuläge och över tid, samtidigt som de normalt förändras gradvis över tiden för att bäst möta nya förhållanden och insikter. En nation är i sig en kulturyttring som har ett egenvärde, och ett av uppdragen för en nationalstat (en av nationen inrättad stat) är att agera så att nationens långsiktiga existens inte äventyras.

De frågor som behandlas i punkt 7 och 8 i den tidigare definitionen lämnas här obesvarade, så det finns ingen direkt motsvarighet till dessa. Ovanstående punkt 7 är ny. Innehållet i den gamla punkt 9 fördelas på punkt 8 och punkt 12 i den nya definitionen. Den nya definitionen av punkt 9 har inte någon motsvarighet i den gamla. Punkt 10 är oförändrad; punkt 11 är väsentligt modifierad, och punkt 12 är utbytt.

8. Staten har två huvudtyper av uppgifter, nämligen rättsstat (enligt punkt 2 och 6) och välfärdsstat (enligt punkt 4). Vi använder då ordet rättsstat i en vidare bemärkelse som också innefattar samhällets grundläggande värderingar. Bägge dessa uppgifter är viktiga, men frågan om rättsstaten inklusive värderingarna är den som kräver mest uppmärksamhet i dagens läge.

9. För att staten ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt föregående punkt måste den ha kontroll över sitt territorium och sina gränser, och över den lagstiftning som ska gälla där. Häri ingår också att staten har full rätt att besluta vilka grupper (medborgare, tillfälliga besökare, osv.) som ska kunna påräkna statens stöd för sina sociala rättigheter.

10. (Beskrivning av problemet med avvägning mellan kortsiktig och långsiktig garanti för rättigheterna: oförändrad).

11. Vid hanteringen av det problem som nämns i föregående punkt måste mänsklig solidaritet och generositet vara en ledstjärna, men detta måste också ske inom ramen för det som sägs i punkt 7.

Den gamla punkt 12 utgår till förmån för inställningen att det finns många slags liberalism, inklusive dem som här har benämnts välfärdsliberalism respektive mångfaldsliberalism. I dess ställe tillkommer följande punkt.

12. Med hänsyn till sagda, och särskilt till punkterna 5, 6 och 7, är den liberala pressens huvuduppgift att bidra till att rättssamhället stärks, till att gemensamma värderingar utvecklas i samhället för dess mest grundläggande frågor, och till att olika grupper i samhället förstår och respekterar varandras ställningstaganden i sådana värderingar som inte är nationsgrundande. För att uppnå detta måste pressen beskriva och ta ställning till situationer där nationsgrundande värderingar inte har respekterats. Lika viktigt är att den ger utrymme för en öppen diskussion där olika synsätt i icke nationsgrundande frågor får mötas och påverka varandra.

Den åtskillnad som görs i punkt 12 mellan nationsgrundande och kulturspecifika värderingar innebär att de förra rimligen bör vara i linje med politisk liberalism (det vill säga liberalism som politisk metadoktrin), så som Rawls har fört fram den, och som beskrevs inledningsvis.

Mångfaldsliberalismen är en liberalism med inslag av konservatism

En uttömmande beskrivning av mångfaldsliberalism, eller definition av denna, kräver ytterligare punkter. En viktig sådan vidareutveckling gäller hur nationens samhällsgrundande värderingar ska definieras i ett land som vårt, och hur de ska relateras till kulturella grupper inom nationen och de värderingar som dessa har. Ovanstående punkter bör dock vara tillräckliga för att se vad som är gemensamt och vad som skiljer mellan välfärdsliberalism och mångfaldsliberalism.

Från definitionen av mångfaldsliberalism framgår det tydligt att den faller inom ramen både för liberalism i allmänhet, och för socialliberalism så som dessa definieras i litteraturen. Samtidigt gäller att det som sägs i punkt 7 har tydlig anknytning till pragmatisk konservatism.

Man kan notera att de korta passager från Expressens ledarsidor som Mattias Hagberg citerar i sin artikel, skulle utgöra naturliga argument från en mångfaldsliberal utgångspunkt, samtidigt som de naturligtvis också kunde framföras från andra utgångspunkter. Det stämmer ändå med tanken att mångfaldsliberalism skulle vara ett hållbart alternativ till den ideologi som Mattias Hagberg står för.

Med denna presentation av två konkreta ideologiska alternativ föreslår jag att de i fortsättningen ska kunna användas både som underlag för ens egna argument, och för tolkning och granskning av andras argument i den pågående debatten om de stora samhällsfrågorna.

Sammanfattning

I den andra artikeln i hans artikelserie har Mattias Hagberg "undersökt" förändringen i Expressens ledarsidor mellan 2010 och 2016. I sin artikel hävdar han att förändringen utgör ett ideologiskt skifte från liberalism till en hållning som han kanske vill kalla konservatism eller populism (han vet inte vilket), men som han inte anser vara liberalism.

I den här artikeln har jag framfört att Hagbergs definitioner av begreppen "liberalism" och "konservatism" inte håller måttet, och att de formuleringar från ledare i Expressen som han citerar inte alls bestyrker att tidningen inte längre skulle företräda liberalism. Jag har vidare framfört att den undersökning han velat göra saknar precision och substans eftersom han inte har haft någon tydlig definition av vare sig det tidigare eller det nya förhållningssättet i det skifte som han observerat, och som han hävdar har ideologisk karaktär.

Även i andra sammanhang har det sagts att det har vuxit fram en ny och viktig skiljelinje i politiken, både i Sverige och i andra länder. Det tycks mig som att det är ett problem också på dessa andra håll att man inte har några klara definitioner av de förhållningssätt som ställs mot varandra. Som ett steg mot att finna sådana definitioner har jag försökt rekonstruera en variant av liberalism som kunde tjäna som förklaring till den hittillsvarande konsensuspolitiken inom det aktuella området, och till Mattias Hagbergs sätt att argumentera. Jag använder beteckningen välfärdsliberalism för detta rekonstruerade förhållningssätt.

Jag har också kort beskrivit ett alternativt förhållningssätt som jag kallar mångfaldsliberalism och som jag har beskrivit mer utförligt i två tidigare artiklar. Detta förhållningssätt skiljer sig tydligt från välfärdsliberalism. Det är också tydligt skilt från etnisk nationalism som eljest ofta framträder som det enda alternativet till den hittillsvarande konsensuspolitiken i dessa frågor. Mångfaldsliberalism ska därför ses som ett möjligt förhållningssätt för dem som nu söker ett nytt och tredje alternativ i dagens stora samhällsfrågor.

Annex: Kontroll av överensstämmelse mellan välfärdsliberalism och Mattias Hagbergs inställning

Jag tillät mig ovan den summariska formuleringen att "den variant av socialliberalism som man får genom att välja tillägg nummer 5 och framåt faktiskt stämmer ganska bra med det förhållningssätt som har hävdats av Mattias Hagberg och andra debattörer på DN-sidan i den senaste tidens debatt, och med det som också har varit förhärskande i svensk flyktingpolitik under de senaste åren." Den senare delen av det påståendet får väl granskas i särskild ordning, men den första delen kan kontrolleras genom att jämföra de olika punkterna med formuleringar i Mattias Hagbergs artikel. Följande är en sådan genomgång för den ovan diskuterade artikeln.

Beträffande de alternativa formuleringarna i punkt 5: Mattias Hagbergs urval av citat från Expressens ledarsida och hans kommentar till dessa gör överensstämmelsen tydlig i det avseendet.

Beträffande de alternativa formuleringarna i punkt 9: I sin artikel skriver Mattias Hagberg följande:
För att tydliggöra tendensen delar jag upp artiklarna (på ledarsidorna) i två grupper, en med traditionellt socialliberala ämnen och en med sådana som skulle kunna räknas till ett mer konservativt intresseområde. I den första placerar jag texter som berör näringspolitik, skatter, skola, välfärd och jämlikhet. I den andra lägger jag texter som handlar om lag och ordning, om problem med flyktingar och integration och om behovet av tydliga värderingar. 127 texter hamnar i den första gruppen, 147 i den andra.

Jag gör samma sak med texterna från 2010. Nästan 200 texter berör typiskt socialliberala frågor. Bara ett tjugotal sådant som brukar förknippas med en konservativ världsbild.

Mattias Hagberg är också tydlig med att han betraktar denna förändring som ett avsteg från liberalismen i hans bemärkelse. I hans liberalism förväntas pressen alltså bara intressera sig för socialliberala frågor, och när den ger ungefär lika utrymme till dessa och till frågor om lag och ordning och om värderingar så har den avvikit från det han menar med liberalism.

Beträffande punkt 8 och 11: I frågan om hur långt välfärdsstatens ansvar ska sträcka sig visar Mattias Hagbergs resonemang om Nanima Ivanovic en uppfattning som liknar välfärdsliberalismens punkt 8. Det överensstämmer också med välfärdsliberalismens punkt 11 vad gäller avvägningen mellan omedelbara åtgärder och långsiktiga förändringar, och etiska ställningstaganden till dessa,