Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

Ett samlande begrepp för alternativet
till den hittills förda politiken

Det sägs nu från flera håll att det har uppstått en ny, djup skiljelinje i svensk politik. Konkret handlar det uppenbarligen om olika syn på flyktingmottagningen, och i någon mån på invandring och integration, men skillnaderna sägs gå djupare än bara till dessa frågor och deras budgetaspekter.

För att uppnå klarhet i den debatten är det viktigt att klargöra vilka ideologier och principiella synsätt som ligger till grund för positionerna på bägge sidor om den framträdande skiljelinjen. Tyvärr ger debattinläggen inte alltid någon vägledning i den frågan, eftersom de ibland mest försöker hävda att den egna sidan är god och motsidan är ond.

Ett utanförperspektiv på meningsutbytet

Ett utanförperspektiv på meningsutbytet kan därför verka klargörande, och jag ska här presentera ett sådant. Jag kommer framförallt att citera exempel från den argumentation som utspelat sig i Dagens Nyheter efter tidningens generalangrepp på linjeändringar i Göteborgs-Postens och Expressens ledarsidor, och i repliker på DN:s kritik. Skälet för att välja den debatten är inte att den skulle vara så mycket mer insiktsfull än på andra håll, utan framförallt att där finns ett stort antal inlägg under kort tid, och därmed en bra provkarta på argument.

I en följd av tre artiklar som inledde debatten kritiserade DN först GP och därefter Expressen (eller mer exakt, deras ledarsidor) för att ha avvikit från sin traditionella "liberalism". DN hävdade också att denna förändring har drivits av kommersiella hänsyn, och att de nämnda tidningarna strävat efter att "maximera antalet klick" genom att välja en populistisk, nationalistisk och invandringsfientlig linje.

I sina svar hävdade GP och Expressen att de var minst lika liberala som DN, både nu och tidigare, och att skiljelinjen istället gick mellan deras realistiska syn på immigrationsfrågorna och andras (inklusive DN) förblindade idealism som redan haft stora skadeverkningar i landet. På den första punkten fick de stöd av Isobel Hadley-Kamptz i DN, som i en artikel med titeln Korten blandas bort i debatten om liberalismen påminde om att (politisk) liberalism är den gemensamma, överordnade ideologin för vårt demokratiska system. På den senare punkten svarade Alex Voronov i DN med att Principerna är borta från Expressens och G-P:s ledarsidor, och Kristina Lindquist gav ett liknande svar under rubriken Även realister måste ta moraliskt ansvar.

Kristina Lindquist hävdade där i princip att om man väl har gjort ett moraliskt ställningstagande så bör man stå vid det även om förutsättningarna och verkligheten förändras. Det är uppenbarligen en tes som kan inbjuda till mycket diskussion och till åberopande av många konkreta exempel för och emot.

Denna diskussion har inträffat under december. Tidigare i år hade vi också en diskussion om "svenska värderingar" som likaså uppvisade tydliga skiljelinjer.

Låt oss då försöka precisera vilka synsätt det är som bryter sig mot varandra i dessa och liknande debatter på senare tid. En första observation är att här möts ett socialliberalt synsätt som hittills har dominerat politiken, och ett "avvikande" synsätt som ännu inte har fått någon tydlig identitet. Företrädare för det förra synsättet avfärdar ofta det senare för att det går Sverigedemokraterna till mötes. Den sortens argumentation har kanske varit effektiv på kort sikt, men det blir nu alltmer tydligt att den inte fungerar i längden. Istället verkar den alienerande och polariserande, och den förhindrar eller försvårar en bra diskussion i sakfrågorna.

För att få en tydlig och klargörande diskussion i dessa frågor är det framförallt en sak som behövs: en tydlig och koncis formulering av "avvikarnas" ståndpunkt, den som växer fram som alternativ till den socialliberala positionen. Uppenbarligen är det då fråga om en annan slags liberalism än den hittills dominerande socialliberalismen. Varje formulering av den ståndpunkten måste också vara tydlig i två riktningar: inte bara hur den skiljer sig från socialliberalismen, utan också hur den skiljer sig från den etniska nationalism som Sverigedemokraterna företräder.

Detta sägs inte för att instämma i demoniseringen av Sverigedemokraterna. Jag tycker de förtjänar att tas på allvar, och jag menar att vi istället behöver ett tydligt formulerat alternativ både till dem och till socialliberalismen. Därtill behöver vi en öppen och respektfull debatt mellan alla de tre positionerna.

Den avvikande ståndpunkten

Preciseringen av den nu framväxande, men avvikande ståndpunkten kan med fördel börja med att identifiera vad den har gemensamt med den socialliberala synen och som skiljer dessa två från det etnonationalistiska synsättet. Det kan bara vara en sak, nämligen den positiva synen på kulturell mångfald i samhället, alltså förekomsten av olika grupper med egen identitet av etnisk, religiös eller annan liknande karaktär.

Detta är en utgångspunkt som är väl förankrad i de uttalanden som har gjorts från de berörda sidorna. Därtill vill jag föreslå att den socialliberala och den avvikande positionen nog har en grundläggande skillnad vad gäller synen på statens och nationens huvudsakliga natur och uppgift. För socialliberalismen tycks det vara att garantera medborgarnas välfärd, innefattande både den klassiska treklangen "vård, skola och omsorg" och mer grundläggande tjänster så som försvar, polis, och fysisk infrastruktur i landet. För den avvikande positionen kan det istället vara att fastlägga de lagar, regler och värderingar som gör att livet i samhället ska fungera så bra som möjligt.

Dessa två definitioner av statens uppgift utesluter förstås inte varandra, utan alla kan vara överens om att bägge behövs. Man får istället föreställa sig detta som en skillnad i vad man ger den största betydelsen. Den skillnaden blir särskilt viktig när den tillämpas på den nuvarande situationen med relativt stor kulturell mångfald i samhället. Ur socialliberal synpunkt skapar mångfalden särskilda behov av sociala stödåtgärder. För det "avvikande" synsättet leder det istället till behov av att stärka de regler och värderingar som ska till för att samlevnaden ska fungera bra mellan olika grupper i mångfalden.

Det är i det sammanhanget som man får se den gångna sommarens diskussion om "svenska värderingar". Dessa är en självklar angelägenhet för det "avvikande" synsättet, medan företrädare för socialliberalismen gärna betraktar det som en pseudofråga. Det gäller inte minst när socialliberalismen kombineras med en mer eller mindre kosmopolitisk inställning som anser att man ska hålla sig till värderingar som är (eller påstås vara) universella. Då är det ju ingenting att diskutera.

En annan konsekvens av det "avvikande" synsättet är att man behöver lägga större vikt vid det historiska perspektivet. Om en välfärdsstat inte fungerar så får man väl skapa en ny, men rättssystem ändras inte så lätt. För att lagar ska efterlevas räcker det inte med en polismakt, utan det krävs också att flertalet medborgare är laglydiga för det mesta. En sådan överensstämmelse mellan de olika medborgarnas värderingar, och mellan dem och rättssystemet, kan inte skapas utan vidare. Det är något som utvecklas och vårdas över lång tid.

För det "avvikande" synsättet är alltså den egna nationalstatens historia en viktig fråga, särskilt vad gäller dess rättshistoria. Observera dock att detta inte har något med släktskap och tidigare generationer att göra. Där etnonationalisten ser att han ärvt ett fädernesland ser företrädaren för vårt "avvikande" synsätt att han fått del av ett fosterland, ett "land som oss fostrat har". För fosterlandet är det inget konstigt med att man har invandrare.

Hur ska den "avvikande" ståndpunkten betecknas?

Jag har nu skisserat ett idémässigt ramverk som borde vara tillämpligt för den som vill överge dagens socialliberala och internationalistiska perspektiv på frågorna om flyktingar och invandring, vilka ju i förlängningen leder till frågan om hur samhället ska hantera den ökande mångfalden. Mitt förslag är alltså att man då ska betrakta frågan om nationalstatens natur och uppdrag som mycket grundläggande, och att man ska ta ställning för att huvuduppdraget består i att ange de lagar, regler och värderingar som behövs för att samhället ska fungera bra. Och, att detta huvuduppdrag har fått en ny dimension genom den ökande kulturella mångfalden.

Denna inställning är självklart ett slags liberalism, och faktiskt en som ligger särskilt nära klassisk politisk liberalism. Den behöver ett namn, och mitt förslag är att välja namnet mångfaldsliberalism, vilket väl fångar det viktigaste i förslaget.

Man kan tänka sig att företrädare för socialliberalismen kommer att invända mot detta namnförslag, med argumentet att de också är för mångfald. Svaret måste bli att mångfald inte sköter sig själv, lika litet som något annat i samhället. Mångfald måste stödjas med regler och värderingar, annars riskerar den att övergå i kaos. Socialliberalism som kombineras med internationalism tycks ofta ha bagatelliserat det problemet, kanske på grund av sin idealism och vilja att tro alla om gott. Det stora uppdraget för mångfaldsliberalism i dagens läge är att formulera dessa regler och värderingar på ett sådant sätt att de fyller sitt ändamål och att man har eller får allmän acceptans för dem. Misslyckas man med det så riskerar vi kaos; lyckas man så får vi ett bättre samhälle.