Debattinlägg och meningsutbyte

med ett paraliberalt synsätt

Ett försök att förstå

Gunnar Carlsson

Det finns uppenbarligen många sekulariserade muslimska kvinnor som övergett religionens specifika levnadsregler, men som ändå har kvar islam som trosuppfattning. Därutöver finns det grupper av muslimska kvinnor som själva tycks vilja välja ut exakt vilka av levnadsreglerna som de ska följa. Sådana kvinnor kan t ex förbehålla sig rätten att slippa ta manliga icke-mahrams i hand, och kräver dessutom att bli respekterade för detta av det omgivande icke-muslimska samhället, annars hörs ropen om diskriminering. Slutligen finns en grupp, som möjligen utgör en delmängd av den föregående, som vill att det västerländska feministiska samhället ska befria de muslimska kvinnorna från männens förtryck.

Ytligt sett kanske det jag beskriver kan tyckas något motsägelsefullt. Å ena sidan säger man sig vilja kämpa för den muslimska kvinnans frigörelse från århundraden av förtryck, å andra sidan värnar man om vissa av de beteenden på det sociala planet som föreskrivs i tillämpningen av islamsk tro och som skulle kunna ses, av den oinvigde, som ett uttryck för just ojämbördigheten mellan könen, dvs diskriminerande enligt modern terminologi. Låt oss analysera detta förhållande lite närmare.

Det som kommit att stå i fokus i den pågående debatten är synen på den muslimska hälsningsritualen som innebär att handslag (kroppskontakt) mellan män och kvinnor som inte är nära släkt (mahrams) är förbjuden. En sann muslim lägger istället handen mot bröstet, över sitt hjärta, för att på detta sätt visa sin vördnad. Mellan muslimer av samma kön gäller inte denna begränsning avseende beröring.

De flesta av oss västerlänningar finner denna muslimska hälsningsprincip något udda. Detta är begripligt eftersom vi i vårt högt sekulariserade samhälle kanske valt att tolka den muslimska hälsningen som ett uttryck för en rent religiös uppfattning, alltså som enbart en sådan. Många svenskar betraktar nog religion, och därmed inte bara islam, som nånting gammalmodigt utan egentlig grund eller legitimitet för vardagslivet. Och ser man den muslimska hälsningen ur det perspektivet, som en rent religiös artefakt, så blir svenskens reaktion fullt förståelig.

Men antag att det finns en mer reell motivering till det muslimska förbudet mot kroppskontakt. Ganska säkert är det så - allting i religionen är inte godtyckliga påhitt. Den enkla förklaring jag finner är att det anses utgöra en onödig frestelse att utsätta sig för kroppskontakt, om än bara i ett handslags form, mellan personer av olika kön och som inte har en formell släktrelation, typ hustru och man. Motivet skulle alltså vara att värna äktenskapet. Okej, rent teoretiskt kan jag köpa det argumentet. Då handlar det inte primärt om diskriminering, utan om att försöka förhindra, i förlängningen, otrohet och äventyrande av äktenskapet. Då skulle alltså inte heller det primära motivet vara grundat i mannens eventuella intresse av makt över kvinnan.

Låt oss nu granska detta senaste resonemang. Finns det överhuvudtaget något fog för det hypotetiserade riskscenariot? I Sverige finns en social företeelse som kallas 'sällskapsdans'. I dess traditionella form består den i att en man och en kvinna under inbördes omfamning rör sig synkront till musik. Detta beteende har varit sanktionerat av samhället, och därmed också indirekt av den svenska kyrkan, i århundraden. Man dansar på alla möjliga tillställningar, så som privata fester, restauranger, firmafester och t o m på bröllopsfester! De dansande parens omfamning och rörelser kan lätt nå en sådan intensitet att den medför sexuell upphetsning. Det är heller inte alldeles ovanligt att ett eller annat par avslutar kvällen i älskogens form, trots att de var och en är gifta på var sitt håll.

Självklart väcker det sistnämnda beteendet ilska hos den drabbade parten, om förhållandet uppdagas. Även den "oskyldiga" pardansen kan väcka känslor av svartsjuka. Såtillvida är muslimers farhågor om kroppskontaktens risker befogade, men frågan är om de inte är lite väl överdrivna? Bara för att personer av motsatt kön skakar hand så ska man väl inte behöva befara att deras respektive äktenskap är i fara? Men skulle det ändå vara så att muslimer när den farhågan på riktigt, ja då har vi ett problem. Socialt alltså, eftersom vi i Sverige bedömer den anförda risken som exakt lika med noll.

Så, kära muslimska vänner, ni behöver bara lite tid för att vänja er vid den ytliga form av kroppskontakt som ett handslag innebär. Jag har i min utläggning utgått ifrån att det skulle vara möjligt att få en mer profan förståelse av bakgrunden till oviljan till kroppskontakt i hälsningsritualen, och tycker att jag i alla fall teoretiskt kan finna en sådan, om än skäligen överdriven eller helt obefogad. Men om det ändock skulle vara så att ni vill hänvisa till den muslimska tron som sådan, som grund för hälsningens form, och inte någonting som har ett mer faktiskt samband med kroppskontaktens eventuella negativa konsekvenser, ja då har jag svårt att hysa någon förståelse för den problematik ni ger uttryck för i ert debattinlägg.

Gunnar Carlsson