Debattinlägg och meningsutbyte

med ett paraliberalt synsätt

L-hälsningen

Gunnar Carlsson

Okej, en del muslimska män vägrar tillämpa handslag som hälsningsritual med främmande kvinnor, och en del muslimska kvinnor vill inte ta främmande män i hand. Vad jag förstår hänvisar man till islam, som lära. Enligt islamologen Jan Hjärpe finns inte denna "regel" inskriven i Koranen, men kan naturligtvis ändå ses som en slags "tillämpningsföreskrift", av liknande slag som katolska kyrkans katekes med sina 2865 paragrafer.

Var och en må omhulda sin egen uppfattning om hur man vill uppträda i social kontext. Att kunna hänvisa till religiösa påbud gör naturligtvis individens känsla av rättskaffenhet mer legitim, än om man bara hittat på en egen ritual. Dock kan den här typen ceremoniella yttringar skapa problem i sammanhang som rör interaktion mellan människor. Så länge man utövar sin religion enskilt, t ex i bön, så är det inga problem, men när man möter en annan människa bör man kunna få anledning fundera över sitt beteende.

Den traditionella hälsningsritualen i Sverige, handslag, är helt enkelt inkompatibel med den muslimska, eftersom den förstnämnda kräver handkontakt (dvs beröring, kroppskontakt) medan den senare förbjuder densamma. Då finns bl a följande lösningar, rent teoretiskt:

- Den svensk som sträcker ut sin arm för ett välkomnande handslag får lov att acceptera att muslimens kvittens av detta består av att denne lägger sin hand på sitt hjärta, och så är det bra med det. Lite snopet känns det kanske för svensken att tvingas dra tillbaka sin hand.

- Muslimen får "ta seden dit man kommer" (gammalt talesätt; sedvänja) och "lära sig" ta i hand.

- Vi uppfinner en "hybridhälsning": Antag att svensken sträcker fram sin hand och får den "avvisad" genom att muslimen istället lägger sin hand på sitt hjärta. Då skulle svensken, istället för att bara snopet dra tillbaka handen, höja underarmen (genom böjning i armbågen) så att armen gör en L-formad gest, liknande den gest som vi ofta gör när vi bekräftar t ex en överenskommelse i trafiken (Ok, jag får köra först). Denna hybridhälsning skulle alltså primärt kunna tillämpas i en sådan situation där ena parten initierat en sverige-traditionell handskakningshälsning, men även i det fall muslimen tar initiativet till hälsning: Muslimen lägger handen på hjärtat, och svensken svarar genom en L-hälsning. I utförande av L-hälsningen måste man dock vara noga med hur man håller den uppsträckta handens fingrar - tummen får absolut inte vara invikt som vid ett Rabia-tecken. Alla fingrar ska synas, och för tydlighets skull lämpligen spreta en aning inbördes.

En icke oväsentlig fördel med någon form av "hybridlösning" är att ingen av parterna behöver uppleva denna som en total kapitulation. Liksom Elizabeth Andersson (se hennes inlägg 2016-06-05) försöker jag vara konstruktiv och så pragmatisk som möjligt, ändå givet att det i muslimens fall handlar om en djupt religiös tradition. Tyvärr tror jag inte att Elizabeths förslag till "dubbel-hälsning" kommer att accepteras, eftersom grunden till den muslimska hälsningen är förbudet mot kroppskontakt som sådan. Förslaget med en tunn handske är kreativt och teoretiskt intressant; ska bli spännande att se om vi kan få någon reaktion på detta. Jag är genuint osäker på om förbudet mot kroppskontakt bara gäller hudkontakt eller även innefattar det mer taktila elementet i ett handslag, och i så fall fungerar det ju inte med handsken. Men vi får se.

Tills vidare hoppas jag att vi svenskar snabbt ska kunna vänja oss vid att tillämpa L-hälsningen, och att ni muslimer accepterar denna gest som en kvittens av ert sätt att hälsa.

Gunnar Carlsson