Debattinlägg och meningsutbyte

med ett paraliberalt synsätt

Orsak och verkan vad gäller kvinnoroller
och avståndstagande från islam

Bettina Gramsby

Detta är ett inlägg i en debatt på webbplatsen 'Argument och fakta' över ämnet 'Konflikter om religiöst motiverade yttre handlingar'. Alla inlägg i debatten finns på denna webbsida.

Till undertecknarna av brevet till statsministern,

Jag undrar om vi inte borde diskutera vad som är orsak och vad som är verkan när det gäller de problem som ni tar upp i ert brev. Om jag förstår det rätt så menar ni att det finns en utbredd negativ inställning till islam i det svenska samhället, och att denna negativa inställning leder till överdrivna och osakliga reaktioner när praktiserande muslimer utövar sin religion. Negativa reaktioner i frågor som hur man hälsar, frågor om kvinnors klädsel, och frågan om separata badtider för kvinnor och män kommer då att tolkas som utslag av islamofobi.

Min fundering är att det kanske är tvärtom: att de kulturella skillnaderna vad gäller åtskillnad mellan kvinnor och män är del av en konflikt som har pågått i Sverige i mer än ett sekel, och där konceptet med separata roller för de två könen har pressats tillbaka och fått mindre och mindre uppslutning. Men samtidigt är den konflikten ju inte alls avslutad, utan åsikterna och känslorna kan vara rätt starka bland de personer och grupper som även nu är engagerade i de frågorna.

Ni som företräder islam har helt enkelt hamnat mitt i denna konflikt som har pågått sedan långt innan islam på allvar gjorde entré i Sverige. Och tyvärr för sig själv har islam då placerat sig på den "förlorande" sidan i den konflikten, alltså de som har gått på reträtt hela tiden, och som har opinionen och utvecklingen emot sig.

I den här bilden av vad som har hänt i Sverige under dessa gångna år ingår vad vi brukar kalla "emancipationen" och "kvinnornas frigörelse". Där ingår vårt (kvinnornas) ökande deltagande i arbetslivet,vår kontroll över vår egen ekonomi och vårt fulla deltagande i familjens ekonomi, och så vidare. Och förstås vår kontroll över vår egen kropp, en fråga som ni nalkas från ett helt annat perspektiv vad jag förstår.

Där har det också ingått en religiös fråga som väckte mycket starka känslor när den kom upp men som nu är så gott som helt överspelad, nämligen införandet av kvinnliga präster på 1950-talet. Den frågan har fått sin slutliga besegling genom att Svenska kyrkan nu har en kvinnlig ärkebiskop. Också på det området framstår islam för många som föråldrad och doktrinär.

Den senaste aspekten av denna förändring är att vi har luckrat upp synen på de två könen såsom varande helt väsensskilda. HBTQ-rörelsen är det extremaste exemplet på detta, men det visar sig också på många andra sätt: kvinnor som tar männens klädsel, kvinnor som deltar i sporter som av tradition har varit reserverade för män, och så vidare.

Den förändring som har skett i Sverige, liksom i många andra liknande länder, innebär självklart inte att alla skillnader mellan könen har försvunnit, eller att alla könsroller har suddats ut. De flesta svenska par har nog en arbetsfördelning som i stor usträckning följer de traditionella könsrollerna. Men det viktiga är dessa roller har blivit valfria: en flicka som så önskar kan ta till sig beteenden som eljest används mest av pojkar. Det omvända görs väl i mer begränsad omfattning, än så länge.

Det är alltså den hårda regleringen att pojkar ska vara på ett visst sätt och flickor ska vara på ett visst annat sätt, som har försvunnit till stor del. Samtidigt har detta öppnat för att också HBTQ-personer kan vara accepterade. Det var mycket svårare för dem när det bara fanns två "godkända" sätt att vara.

Det finns stor enighet i det svenska samhället om att denna förändring är en god sak för människorna, och den måste också betraktas som definitiv. Det är svårt att föreställa sig att svenska flickor som har vuxit upp med de friheter och valmöjligheter som finns idag skulle acceptera att gå tillbaka till de begränsningar som gällde förr. Det är också svårt att föreställa sig att svenska homosexuella skulle acceptera att tvingas in i garderoben igen.

In i denna verklighet, som har varit och är i snabb förändring, kom så ni muslimer under de senaste 20-30 åren. Det är förstås inte alls någon homogen grupp, men om man i första hand ser till islams läror och till era offentliga förespråkare så framträder ett mycket tydligt mönster i kontrast till den svenska verkligheten. "Muslimerna" i den bemärkelsen framträder med mycket tydliga åsikter i just de frågor som vi själva har debatterat så intensivt under lång tid. De (eller ni) upplevs som gammaldags och tycks representera ett föråldrat sätt att vara.

Några av er har tidigare skrivit artiklar där detta svenska synsätt har utmålats som en "nykolonialistisk" attityd som skulle vara historiskt grundad på en nedlåtande syn på den muslimska världen. Det är en feltolkning; jag kan inte se att Sverige historiskt sett skulle ha varit dominant mot muslimska stater eller områden. Sverige har till exempel aldrig varit aktivt som kolonialmakt i någon del av den muslimska världen. Vid flera tillfällen under de senaste århundradena har Sverige sökt aktivt samarbete med muslimska makter, såsom med det osmanska riket. De reaktioner och avståndstaganden som ni skriver om beror snarare på att vi (svenskarna) tillämpar de föreställningar och ståndpunkter som vi själva har arbetat fram under de senaste två århundradenas konflikter hos oss, naturligtvis i samspel med andra länder i den europeiska kultursfären. Dessa föreställningar tillämpas nu på islam så som den presenterar sig. Detta har inget att göra med något arv från kolonialismen.

Sedan försvåras situationen av att sådant som kvinnors klädsel, beteenden och sätt att vara tycks från praktiserande muslimers synpunkt vara grundläggande trosfrågor där man är absolut bunden av Koranens och den religiösa traditionens bud. Det är främmande ur svensk synpunkt, så ur den svenske betraktarens synpunkt blir det hela istället ett skäl för att ta avstånd från den religionen: "Om islam insisterar på att pojkar och flickor ska bada åtskilt, och om det inte finns någon flexibilitet i den frågan, då visar det att det är fel på islam".

Jag inser att det sättet att tänka måste vara mycket främmande för den troende muslimen, för vilken religionen kommer först och annat kan anknyta till den. Men för den som har levt länge med en verklighet där könsroller och relationer mellan kvinnor och män har varit en viktig fråga, medan trosföreställningar inom kristendomen har framstått som ett hinder och islam är något avlägset, för den personen är det naturligt att tänka som i citatet ovan.

Den centrala punkten i det jag vill säga kan uttryckas så här: Det är inte så att allt börjar med islamofobi och att konflikterna om hälsningar och klädsel är ett resultat av denna. Tvärtom tror jag att det är konflikterna om dessa rätt ytliga frågor som är det primära, och avståndstagande från islam (i den mån det förekommer) enbart är en konsekvens.

Låter det konstigt? Men om ni vill förstå de reaktioner som ni möter i det svenska samhället så finns det ingen annan väg än att ni försöker sätta er in i hur tankebanorna fungerar hos de personer ni möter. Ni gör ju påståenden om vad vi har för åsikter och attityder. För oss är det inte så att vi först av allt tar ställning till islam, och att en massa annat följer därefter. Tvärtom är det så att vi har våra inarbetade intressen och frågeställningar, baserat på vad som hänt och händer i vår kultur.

Om det sedan visar sig att något inom islam står i klar motsats till något som är viktigt för oss, så blir resultatet bara att man blir (mer) negativ till islam. Vi omprövar inte vår syn på könsrollerna bara för att islam har dykt upp, till exempel. Men då är det inte någon "islamofobi" som är den underliggande orsaken, utan orsaken är isåfall att "islam" har visat sig vara oförenlig med något som är viktigt för svenskarna.

När kulturer möts och bryts mot varandra så måste alla vara öppna och flexibla. Jag hoppas att också ni och andra företrädare för islam har den öppenhet och den flexibilitet som behövs.