Debattinlägg och meningsutbyte

med ett paraliberalt synsätt

En utsträckt hand

Denna artikel ingår i en debatt på webbplatsen Argument och Fakta över ämnet Konflikter om religiöst motiverade yttre handlingar. Artikeln utgör ett svar på det tidigare inlägget med rubriken "Vi kräver ett svar från statsministern och ett tydliggörande huruvida muslimska kvinnor är välkomna att engagera sig i svensk politik?".

Bästa signatärer av brevet till statministern,

Ert brev till Stefan Löfven har valts ut till att vara startpunkt för den här debatten, och det här är den första repliken. Det är viktiga frågor som ni tar upp och alla förstår att ni har en problematisk situation. Samtidigt finns det som vanligt flera sidor av saken och jag ska ta upp några aspekter sett från andra sidan, så att säga.

Jag vill börja med att citera följande rader som ingick i en sång som sändes i SVT den 23 maj:

    Hennes hand är väl sliten av jobbet
    men det handslag hon bjuder är fast.
    Under klänningen slår det ett hjärta
    och det slår för vår arbetarklass.

Det är början av tredje versen i den svenska översättningen av Joe Hills sång 'The Rebel Girl'. Historien om Joe Hill har en förmåga att bli aktuell på ständigt nya sätt. Nu kan hans sång också påminna om att handslag kan bjudas likaväl av kvinnor som av män i svensk tradition.

Den aspekten har inte riktigt kommit fram i den senaste tidens diskussion om hur man kan och får hälsa, och den har också att göra med vad ni skriver i ert brev. Ni skriver ju bland annat Vi har istället fått en situation där statsministern nu etablerat ett prejudikat där vi muslimska kvinnor måste göra avkall på vår personliga och kroppsliga integritet då män bör, enligt Statsministern, tvinga oss till kroppsberöring mot vår vilja.

Detta är överdrivet och felaktigt eftersom ingen har blivit tvingad att hälsa medelst handslag. Vad saken däremot gäller är att om en person väljer att avvisa en hand som sträckts fram till hälsning, en enstaka gång eller som generell princip, då kan det ibland uppfattas som mycket negativt av den andra parten och leda till nackdelar för den som avvisade hälsningen.

Ni tar detta som ett exempel på att ni inte har lika möjligheter till ekonomisk, politisk och social rättvisa. Ni skriver också att hatet mot svenska muslimer under de senaste veckorna omvandlats till en uttalad ordning som utesluter svenska troende muslimer från politiskt deltagande.

Jag tror inte alls att det finns något utbrett hat mot svenska muslimer, men däremot finns det en del oartikulerade meningsmotsättningar och konflikter. För min del skulle jag önska att ni som uttalar er så här ville sätta er in i hur den motsatta parten tänker och känner. En hälsning är ju ett samspel mellan två eller flera personer. Om man ska förstå hur den fungerar, eller misslyckas, räcker det inte att bara leva ut sin egen föreställning om hälsningen, man måste också försöka förstå den andres föreställning.

Ur traditionell svensk synpunkt är det ju så att ett handslag är förknippat med väldigt mycket. Det kan representera en hälsning, det är den enklaste formen. Det kan också besegla en överenskommelse och till och med gälla som en motsvarighet till ett underskrivet kontrakt. Vidare kan det bekräfta att man har lagt misshälligheter bakom sig. När en lärare har pratat med två pojkar som bråkat med varann och fått dem att bli sams så kan han eller hon uppmana dem att skaka hand för att visa för sig själva att de är vänner igen.

Till slut kan en utsträckt hand också representera en hjälpande hand. Det finns till exempel ett projekt som heter en utsträckt hand (https://enutstrackthand.wordpress.com/) som sysslar med hjälpprojekt bland annat i Indien, och ett annat (https://www.facebook.com/groups/1UtstracktHandTabyoDanderyd/) som stöttar nyanlända flyktingar i Täby och Danderyd.

Allt detta är saker som vi traditionellt förknippar med ett handslag och en utsträckt hand. Därför ses det också av tradition som en oförskämdhet att "inte ta en utsträckt hand". Det är den inställningen som har kommit upp till ytan genom diskussionen om Yasri Khans sätt att hälsa. I hans fall rörde det sig enbart om att han personligen upplever det som obehagligt att ta en kvinna i hand, men i ert brev breddar ni det till en fråga om att kunna utöva sin religionsfrihet utan att ständigt behöva försvara sig.

Ni tycks mena att statsministerns kommentar "I Sverige hälsar vi genom att ta i hand" är en regel som statsministern just har infört. Så är det alltså inte; handslaget är sedan lång tid en del av vår kultur. Det hela är istället ett klassiskt exempel på en kulturkrock där två olika föreställningar om korrekt beteende bryts mot varandra. I varje sådan situation är det viktigt att det finns god vilja från bägge sidor, och att bägge parter kan acceptera att samma situation kan tolkas på helt olika sätt av olika personer.

Inte minst gäller att om man är nyanländ i ett land och ännu inte känner dess kultur så bör man vara återhållsam med beteenden som man själv tycker är självklara men som upplevs som främmande och arroganta av värdlandets befolkning. Samtidigt krävs det av denna befolkning, enligt vanligt folkvett och vanlig gästfrihet, att man ska vara tolerant när besökare och nyanlända visar sig ha annorlunda vanor. Grundprincipen måste vara att bägge parter tolkar det som händer till det bästa och inte tar skillnaderna som tecken på ovilja eller fientlighet.

Varje specifik situation måste förstås bedömas och hanteras efter sina speciella omständigheter. Vad gäller nomineringen till Miljöpartiets styrelse så företräder tydligen det partiet (enligt rapporteringen i pressen) inställningen att en principiell åtskillnad mellan olika sätt att hälsa på män och på kvinnor är oförenlig med principen om jämlikhet mellan män och kvinnor, och den principen är mycket viktig för det partiet. Man kan ha olika åsikter i den frågan, men ett politiskt parti har självklart rätt att göra sådana ställningstaganden.

Mer allmänt sett: visst har varje människa en självklar rätt att välja sina egna yttranden och gester, men det innebär ju inte någon rättighet att bli bemött på det sätt man själv skulle ha önskat efter det man sagt och gjort. Vill man bli 'normalt' bemött så är det säkrast att själv bete sig 'normalt', med andra ord.

Däremot kan man inte ta Miljöpartiets beslut som ett tecken på att praktiserande muslimer utesluts från politiskt deltagande i Sverige. Det finns ju flera partier, och det står var och en fritt att bilda ett nytt sådant.

Ni skriver också i ert brev att det som nu sker i Sverige kränker er religionsfrihet, och att ni vill kunna utöva er religionsfrihet utan att ständigt behöva försvara er. Men även religionsfriheten har ju sina gränser. Den innefattar att tankefrihet, yttrandefrihet och församlingsfrihet gäller även i religiösa frågor, men den kan inte utsträckas till en 'rätt' att bli medlem i vilken förening som helst, oberoende av allt annat. Till exempel kan man inte kräva en 'rätt' att delta aktivt i ett politiskt parti om ens egna åsikter och värderingar skiljer sig på viktiga punkter från vad som gäller i det partiet. I sådana fall kan det heller inte vara ett argument om någon motiverar sina politiska åsikter med att de ingår i hans eller hennes religiösa föreställningar. Religionen kan inte vara ett frikort för att komma in i vilket politiskt parti som helst.

Man kan inte heller hävda att religionsfriheten skulle innefatta en 'rätt' att inte bli ifrågasatt eller en 'rätt' att slippa höra argument mot ens egen trosuppfattning. Man kan förstå att det kan bli påfrestande för er att ofta få frågor om ert val av klädsel och era vanor, men å andra sidan: om man aktivt väljer en klädsel och ett beteende som avviker från det vanliga i ett samhälle så inbjuder man också till frågor om varför man gör detta.

Jag vet inte om ni kanske vill hävda att synen på handslag mellan människor av olika kön är en del av islam, och att den därför bör ha särskilt skydd enligt principen om religionsfrihet. Europakonventionen anger riktlinjer för sådana frågor och anger tre villkor för att religionsfriheten ska kunna motivera skydd av så kallade 'yttre handlingar'. Ett av villkoren är att det ska finnas ett mycket nära samband mellan religionen och den yttre handlingen. Hovrätten för Skåne och Blekinge fann i ett konkret fall att ingen diskriminering kunde bevisas i det fallet som var uppe där.

Den allmänna frågan är inte avgjord i domstol, men enligt sunt förnuft måste man väl tycka att en regel som en religion inför för sina medlemmar och som snarast har karaktär av ordningsföreskrift knappast kan anses ha ett sådant "mycket nära samband". Förbudet mot handkontakt motiveras ju efter vad jag förstår med att man vill motverka icke önskvärda relationer mellan människor av motsatt kön.

Man kan ju också tänka på att olika religioner och olika religiösa riktningar lägger olika vikt vid sådana 'yttre handlingar'. När lutherdomen infördes i Sverige för snart 500 år sedan så var en av de viktigaste principerna i nyordningen att man avvisade den religiösa betydelsen av ett antal yttre handlingar som ansågs viktiga under den katolska tiden. Något av den inställningen är kanske kännbar även idag.

Än en gång: jag uppskattar att ni startat den här diskussionen, och hoppas få höra era svar på det som jag har skrivit här.