Debattinlägg och meningsutbyte

med ett paraliberalt synsätt

En utsträckt hand, ett handslag, och
vådan av att ställa sig utanför

Följande rader ingick i en sång som sändes i SVT den 23 maj:

    Hennes hand är väl sliten av jobbet
    men det handslag hon bjuder är fast.
    Under klänningen slår det ett hjärta
    och det slår för vår arbetarklass.

Det är början av tredje versen i den svenska översättningen av Joe Hills sång 'The Rebel Girl'. Historien om Joe Hill har en förmåga att bli aktuell på ständigt nya sätt. Nu kan hans sång också påminna om att handslag kan bjudas likaväl av kvinnor som av män i svensk tradition.

Den aspekten har inte riktigt kommit fram i den senaste tidens diskussion om hur man kan och får hälsa. För några dagar sedan publicerades ett brev till Stefan Löfven där företrädare för ett antal muslimska kvinnoorganisationer protesterade mot de ställningstaganden som har gjorts från olika håll om olika sätt att hälsa, under den senaste tiden, inklusive statsministerns eget yttrande i frågan. I brevet skrev de bland annat Vi har istället fått en situation där statsministern nu etablerat ett prejudikat där vi muslimska kvinnor måste göra avkall på vår personliga och kroppsliga integritet då män bör, enligt Statsministern, tvinga oss till kroppsberöring mot vår vilja.

Eftersom brevet är ställt till statsministern förväntar säkert brevskrivarna att han ska svara, men då det har publicerats öppet och har ett allmänt intresse så kan även synpunkter från andra vara befogade.

Det citerade uttalandet är förstås överdrivet och felaktigt eftersom ingen har blivit tvingad att hälsa medelst handslag. Vad saken däremot gäller är att om en person väljer att avvisa en hand som sträckts fram till hälsning, en enstaka gång eller som generell princip, då kan det ibland uppfattas som mycket negativt av den andra parten och leda till nackdelar för den som avvisade hälsningen.

De muslimska kvinnoorganisationerna tar detta som ett exempel på att de inte har lika möjligheter till ekonomisk, politisk och social rättvisa. De skriver också att hatet mot svenska muslimer under de senaste veckorna omvandlats till en uttalad ordning som utesluter svenska troende muslimer från politiskt deltagande.

Jag tror inte alls att det finns något utbrett hat mot svenska muslimer, men däremot finns det en del oartikulerade meningsmotsättningar och konflikter. För min del skulle jag önska att de som uttalar sig som i de här citaten ville sätta sig in i hur den motsatta parten tänker och känner. En hälsning är ju ett samspel mellan två eller flera personer. Om man ska förstå hur den fungerar, eller misslyckas, räcker det inte att bara leva ut sin egen föreställning om hälsningen, man måste också försöka förstå den andres föreställning.

Ur traditionell svensk synpunkt är det ju så att ett handslag är förknippat med väldigt mycket. Det kan representera en hälsning, det är den enklaste formen. Det kan också besegla en överenskommelse och till och med gälla som en motsvarighet till ett underskrivet kontrakt. Vidare kan det bekräfta att man har lagt misshälligheter bakom sig. När en lärare har pratat med två pojkar som bråkat med varann och fått dem att bli sams så kan han eller hon uppmana dem att skaka hand för att visa för sig själva att de är vänner igen.

Till slut kan en utsträckt hand också representera en hjälpande hand. Det finns till exempel ett projekt som heter en utsträckt hand (https://enutstrackthand.wordpress.com/) som sysslar med hjälpprojekt bland annat i Indien, och ett annat (https://www.facebook.com/groups/1UtstracktHandTabyoDanderyd/) som stöttar nyanlända flyktingar i Täby och Danderyd.

Allt detta är saker som vi traditionellt förknippar med ett handslag och en utsträckt hand. Därför ses det också av tradition som en oförskämdhet att "inte ta en utsträckt hand". Det är den inställningen som har kommit upp till ytan genom diskussionen om Yasri Khans sätt att hälsa. I hans fall rörde det sig enbart om att han personligen upplever det som obehagligt att ta en kvinna i hand, men i kvinnoorganisationernas brev breddas det till en fråga om att kunna utöva sin religionsfrihet utan att ständigt behöva försvara sig.

Kvinnoorganisationerna tycks mena att detta med "I Sverige hälsar vi genom att ta i hand" är en regel som statsministern just har infört. Så är det alltså inte; handslaget är sedan lång tid en del av vår kultur. Det hela är istället ett klassiskt exempel på en kulturkrock där två olika föreställningar om korrekt beteende bryts mot varandra. I varje sådan situation är det viktigt att det finns god vilja från bägge sidor, och att bägge parter kan acceptera att samma situation kan tolkas på helt olika sätt av olika personer.

Inte minst gäller att om man är nyanländ i ett land och ännu inte känner dess kultur så bör man vara återhållsam med beteenden som man själv tycker är självklara men som upplevs som främmande och arroganta av värdlandets befolkning. Samtidigt krävs det av denna befolkning, enligt vanligt folkvett och vanlig gästfrihet, att man ska vara tolerant när besökare och nyanlända visar sig ha annorlunda vanor. Grundprincipen måste vara att bägge parter tolkar det som händer till det bästa och inte tar skillnaderna som tecken på ovilja eller fientlighet.

Varje specifik situation måste förstås bedömas och hanteras efter sina speciella omständigheter. Vad gäller nomineringen till Miljöpartiets styrelse så företräder tydligen det partiet (enligt rapporteringen i pressen) inställningen att en principiell åtskillnad mellan olika sätt att hälsa på män och på kvinnor är oförenlig med principen om jämlikhet mellan män och kvinnor, och den principen är mycket viktig för det partiet. Man kan ha olika åsikter i den frågan, men ett politiskt parti har självklart rätt att göra sådana ställningstaganden.

Mer allmänt sett: visst har varje människa en självklar rätt att välja sina egna yttranden och gester, men det innebär ju inte någon rättighet att bli bemött på det sätt man själv skulle ha önskat efter det man sagt och gjort. Vill man bli 'normalt' bemött så är det säkrast att själv bete sig 'normalt', med andra ord.

Däremot kan man inte ta Miljöpartiets beslut som ett tecken på att praktiserande muslimer utesluts från politiskt deltagande i Sverige. Det finns ju flera partier, och det står var och en fritt att bilda ett nytt sådant.

De muslimska kvinnoorganisationerna skriver i sitt brev att det som nu sker i Sverige kränker deras religionsfrihet, och att de vill kunna utöva sin religionsfrihet utan att ständigt behöva försvara sig. Men även religionsfriheten har ju sina gränser. Den innefattar att tankefrihet, yttrandefrihet och församlingsfrihet gäller även i religiösa frågor, men den kan inte utsträckas till en 'rätt' att bli medlem i vilken förening som helst, oberoende av allt annat. Till exempel kan man inte kräva en 'rätt' att delta aktivt i ett politiskt parti om ens egna åsikter och värderingar skiljer sig på viktiga punkter från vad som gäller i det partiet. I sådana fall kan det heller inte vara ett argument om någon motiverar sina politiska åsikter med att de ingår i hans eller hennes religiösa föreställningar. Religionen kan inte vara ett frikort för att komma in i vilket politiskt parti som helst.

Man kan inte heller hävda att religionsfriheten skulle innefatta en 'rätt' att inte bli ifrågasatt eller en 'rätt' att slippa höra argument mot ens egen trosuppfattning. Man kan förstå att det kan bli påfrestande att ofta få frågor om sitt val av klädsel och sina vanor, men å andra sidan: om man aktivt väljer en klädsel och ett beteende som avviker från det vanliga i ett samhälle så inbjuder man också till frågor om varför man gör detta.

Någon vill kanske hävda att synen på handslag mellan människor av olika kön är en del av islam, och att den därför bör ha särskilt skydd enligt principen om religionsfrihet. Europakonventionen anger riktlinjer för sådana frågor och anger tre villkor för att religionsfriheten ska kunna motivera skydd av så kallade 'yttre handlingar'. Ett av villkoren är att det ska finnas ett mycket nära samband mellan religionen och den yttre handlingen. Hovrätten för Skåne och Blekinge fann i ett konkret fall att ingen diskriminering kunde bevisas i det fallet.

Den allmänna frågan är inte avgjord i domstol, men enligt sunt förnuft måste man väl tycka att en regel som en religion inför för sina medlemmar och som snarast har karaktär av ordningsföreskrift knappast kan anses ha ett sådant "mycket nära samband". Förbudet mot handkontakt motiveras ju enligt uppgift med att man vill motverka icke önskvärda relationer mellan människor av motsatt kön.

Man kan ju också tänka på att olika religioner och olika religiösa riktningar lägger olika vikt vid sådana 'yttre handlingar'. När lutherdomen infördes i Sverige för snart 500 år sedan så var en av de viktigaste principerna i nyordningen att man avvisade den religiösa betydelsen av ett antal yttre handlingar som ansågs viktiga under den katolska tiden. Något av den inställningen är kanske kännbar även idag.

Till slut: för ett år sedan började en diskussion med ett stort antal inlägg om de trakasserier som sekulära muslimska kvinnor upplever i "förorten" när de vill klä sig och leva på det sätt som de själva väljer. Det tycks visa att de här kulturkrockarna är ömsesidiga, och att öppenhet och hänsynstagande behövs från alla sidor.